En frispark precis utanför Kalmars straffområde, 15 sekunder senare låg bollen i andra målet.
15 sekunder.
Längre tid tog det inte att släcka IFK Göteborgs gulddröm.
Kan Mjällby väcka den till liv igen?

På presskonferensen efter Kalmar-IFK Göteborg 2-1 bad Nanne Bergstrand att få ställa en fråga till journalisterna för omväxlings skull:
– Hur många av er har haft 13 rätt på tipset?
En kompakt tystnad sänkte sig över pressrummet på Guldfågeln arena innan Nanne fortsatte:
– Det är inte så jävla lätt att tippa. Speciellt inte nu mot slutet då det är ett mentalt spel också. Jag tror inte att guldstriden är avgjord, sa Nanne.

Nanne har rätt.
Guldstriden är inte avgjord, vare sig i teorin eller praktiken.
Men jag har svårt att tro eller hitta vettiga argument för att Malmö FF skulle sjabbla bort läget som har uppstått. Seger mot Mjällby i dag och det skiljer fyra poäng ner till Blåvitt. Plus bättre målskillnad.

Jag frågade IFK-tränaren Mikael Stahre om han tror att Mjälby kan rubba Malmö?
– Nej, löd det korta och tydliga svaret.

Mjällby må vara en av de mest positiva överraskningarna i årets allsvenskan men att de skulle vinna eller ta poäng på Swedbank är föga troligt.

IFK hade därför behövt vinna mot Kalmar men det var ett energifattigt Göteborg jämfört med matcherna mot AIK och Gefle. Inte så konstigt då det var Blåvitts tredje match på sex dagar.
– Man ska inte skylla på det men jag tror att ni såg att det var trötta ben. Det var jobbigt. Jag är så trött nu att det är helt sjukt. Trött, bitter, sur – alltihopa, suckade Philip Haglund.

Efter en första halvlek utan målchanser blev det mer händelserikt efter paus. IFK Göteborgs bästa period i matchen sammanföll med att Robin Söder klev av i 53:e minuten, Sam Larsson flyttades in som släpande anfallare och Pontus Farnerud tog plats på vänsterkanten. Farnerud låg inom loppet av fem minuter bakom ett antal bra chanser. Men Tobias Hysén sköt över, Farnerud själv sköt över och sedan träffade Hysén gaveln.

Med Farnerud på planen lyckades Göteborg med något de inte hade klarat tidigare – att spela sig igenom Kalmars tidiga och aggressiva förstapress. För en utomstående betraktare framstod det som märkligt att Pontus inte startade – men enligt tränare Stahre handlar det om hans höftproblem.
– Han var fortfarande sargad efter AIK-matchen. 45-60 minuter var realistiskt att han skulle klara. Första halvlek var ändå ett ställningskrig, nu blev det en positiv effekt när han kom in i stället, menade Stahre.

Den effekten varade dock bara i sju minuter, sedan kom det för den här matchen så viktiga 1-0-målet. Om Björnar Holmviks vänsteravslut höll hög klass var de 15 sekunderna dessförinnan mer pikanta för flera Blåvitt-spelare:

* Sam Larsson sköt på kraft rakt in i muren i stället för att välja en placeringsfrispark från det nära avståndet.

* Philip Haglunds lösa hemåtnick.

* Adam Johansson som inte tog ett beslut utan hamnade på mellanhand.

* John Alvbåges placering i målet.

1-0 till Kalmar efter en timmes spel, knappt tio minuter senare sköt planens gigant David Elm 2-0 från ungefär samma avstånd. De tunga distansskotten var i mångt och mycket de enda chanser hemmalaget skapade så det går inte att klaga på effektiviteten.

Då fanns det mer att klaga på hos tabelltvåan.

Utöver Farnerud var det egentligen bara Mattias Bjärsmyr som höjde sig över mängden, samtidigt som en normalt pålitlig spelare som Jakob Johansson tog ovanligt enkla felbeslut.

Han var som sagt inte ensam om det.

Slutet blev ändå dramatiskt. Hyséns reducering i 79:e minuten gjorde att Blåvitt lyckades hitta den energi som behövdes för en slutforcering. Haglund fick läget men fläkte bollen över och på tilläggstid styrde Elm in 2-2 i eget mål men efter att ha blivit knuffad av Bjärsmyr. Domaren Andreas Ekberg blåste frispark till Kalmar och det fanns ingen anledning att protestera vilket Göteborgsspelarna inte heller gjorde efteråt.

Kalmar har nu en god chans på den tredje Europakvalplatsen, David Elm har sent omsider blivit anfallsförstärkningen laget behöver, dessutom framgångsrik som tredje mittback i slutfasen mot både Öster och IFK Göteborg. Kalmar brottades bra på mittplan och Henrik Rydström slog knappt bort en boll trots att han oftast spelade den framåt.

AIK och Helsingborg får definitivt se upp.

SUPERVECKAN MATCH 7

Resan: Från Göteborg till Kalmar.

Körda kilometer: 1578.

Färdkost: Ett niopack chicken mcnuggets och en dubbel cheeseburgare.

På bilstereon: Kollegan Fitness-Wagner satt bredvid och höll låda om någon småländsk by som heter Trekanten.

Känsla: Skog.

Match: Kalmar-IFK Göteborg 2-1.

Lauls tips: 1-2.

Spaningen: Efter att Nanne Bergstrand frågat presskåren om de haft 13 rätt på Stryktipset, frågade jag Nanne om han själv hade haft det? Och jodå, en gång. ”Jag vann några tusenlappar”, sa Nanne. Själv har jag haft tolv som bäst så Nanne vs Laul – 1-0.

Match i dag: Malmö-Mjällby.

Lauls tips: 3-0.

De vinner guldet: Malmö FF.

Jag trodde att vi hade klarat av den här diskussionen men tydligen inte.

Efter Skånederbyt levererade Guillermo Molins följande sågning av IFK Göteborg:
– De spelar på det sätt de kan efter de spelare de har. Sitter med två spelare som är destruktiva mittfältare som köttar. Vi har inte en defensiv spelare på planen. Alla är kreativa och det är en stor skillnad mot IFK som spelar fotboll som man gjorde för 20 år sedan.

Men är det verkligen sant?

Vad är kreativ fotboll?

Är inte kreativ fotboll att göra mål och ta poäng?

Så här ser statistiken ut för respektive lags mittfältare:

IFK Göteborg
Sam Larsson – 4 mål, 7 ass = 11 poäng.
Jakob Johansson – 4 mål, 2 ass = 6 poäng.
Philip Haglund – 7 mål, 1 ass = 8 poäng.
Lasse Vibe – 1 mål, 6 ass = 7 poäng.
Totalt: 32 poäng.

Malmö FF
Jiloan Hamad – 8 mål, 5 ass = 13 poäng.
Markus Halsti – 1 mål, 1 ass = 2 poäng.
Simon Thern – 4 mål, 1 ass = 5 poäng.
Emil Forsberg – 5 mål, 2 ass = 7 poäng.
Totalt: 27 poäng.

Okej, jag har inte nämnt Erik Friberg som har gjort fem mål (noll assist) men jag har heller inte nämnt allsvenskans näst bästa spelare alla kategorier – Pontus Farnerud.

Farnerud är ett geni som hade gått rakt in i startelvan i MFF och alla andra allsvenska lag också, AIK ville ha honom, Helsingborg drömmer om honom, tyvärr är han svårt plågad av skador och årets säsong tycks bli hans sista.

Det är en spelare jag som journalist kan ställa mig upp för att applådera när han kliver in eller ut från en allsvensk match. Det borde Molins också göra om han nu gillar Barcelona. Pontus Farnerud är det närmaste vi kommer en Xavi eller Iniesta i allsvenskan.

Brottarfotboll?

Jag vet inte.

Det handlar väl snarare om att anpassa sig efter motståndet.

Mot Gefle spelade Blåvitt som Bayern München: Energi, fart, kraft.

Mot AIK?

Mest kraft.

Eller som Philip Haglund uttryckte det när jag diskuterade saken med honom efter Gefle-segern:
– Mot AIK spelade vi annorlunda. Där handlade det faktiskt bara om att vinna duellerna och spela loss till nästa spelare. I dag var vi med i speluppbyggnaden på ett helt annat sätt. Kalmar känns som att det blir en blandning av AIK och Gefle.

Jag tycker, om jag ska vara helt ärlig, så här: Det är ingen större skillnad på Blåvitts och MFF:s centrala mittfält. Markus Halsti är inte särskilt mycket mer spelskicklig än Philip Haglund, ingen av dem är särskilt spelskicklig alls, de har andra uppgifter och kvaliteter. Jakob Johansson kan göra det mesta Simon Thern kan göra med en apelsin fast Jakob har ett närkampsspel också. Jiloan Hamad är resor bättre fotbollsspelare än Lars Vibe men Sam Larsson/Pontus Farnerud är klart bättre än Emil Forsberg.

Den stora skillnaden mellan lagen – den enda skillnaden – är att MFF har mycket mer bolltrygga ytterbackar. Och det blir för ögat väldigt tydligt eftersom MFF kan börja sina anfall den vägen. Ricardinho och Miiko Albornoz är fantastiska bollbehandlare med allsvenska mått mätt, Emil Salomonsson och Adam Johansson är det inte. Men om IFK Göteborg hade kunnat starta som de vill, med en frisk Ludwig Augustinsson – då hade skillnaden varit mindre även i den för ögat så avgörande speluppbyggnadsfasen.

Så var landar vi?

Jo, i att MFF har en poäng mer just nu.

Det är det allt handlar om.

Superveckan blev sörjarveckan för både AIK och Helsingborg.
Den som trodde att Blåvitt skulle kliva på förlorartåget fick tänka om redan efter en halvtimme mot Gefle.
Fem omgångar från slutet är guldstriden definitivt en stadskamp mellan Göteborg och Malmö.

Varje gång IFK Göteborg vinner en fotbollsmatch vandrar laget ner till klacken för att sätta sig på rumpan i en lång rad. Efter någon sekunds tystnad börjar supportrarna skråla ”Pippi Långstrump”-melodin för full hals varpå spelarna studsar upp och dansar med.

Andra lag har liknande firanden – det här är Blåvitts.

Efter segern mot Gefle kom spelarna knappt upp på fötter, och något tryck i dansstegen var det inte tal om.

Fullt förståeligt med tanke på omständigheterna.

IFK ska spela tre matcher den här veckan, tre matcher inom loppet av sex dagar.

Det sliter på kroppar och hjärnor.

Den mentalt svåraste matchen klarades av i går.

Mot AIK kommer saker som inställning och attityd av sig självt, det tvingas fram av publikinramningen och rivaliteten.

Efter den positiva urladdningen i måndags kväll var tränaren Mikael Stahres stora uppgift inför mötet med Gefle få spelarna att tända till igen. Redan i omklädningsrummet efter AIK-segern satte Stahre fokus på att ”Pelle Olssons armé” närmade sig stadsgränsen.

Om strategin lyckades?
Tja, det stod 3-0 efter 29 minuter.
Den första halvtimmen kan närmast liknas vid en explosion.

Eller, om vi ska fortsätta med krigsreferenserna: Jag inbillar mig att det påminde om när romarna jämnade Karthago med marken år 146 f.Kr. Byggnader revs, fåror plöjdes och salt ströddes för att ingen gröda någonsin skulle kunna gro igen.

I alla fall.

Efteråt frågade jag mittfältaren Philip Haglund om de hade laddat upp på något speciellt sätt?
Och jodå:
– Vi pushade varandra hur mycket som helst i omklädningsrummet och på uppvärmningen.
Gör man inte alltid det?
– Jo, men nu skrek vi åt varandra. Vi drog verkligen igång det. Vi ville känna allvaret, nu är vi med i en strid man inte får uppleva så många gånger under sin karriär, sa Haglund.

”Titta inte på tabellen”, är en vanligt förekommande fotbollsklyscha.
”Titta på tabellen”, menar Mikael Stahre:
– Det handlar om att hämta energi från tabelläget. Vi spelar ju om ett SM-guld, som han uttryckte det efter presskonferensen i går.

Fotboll är förstås mycket mer än vilja, inställning och det mentala. Den som har studerat IFK Göteborgs senaste matcher har kunnat notera följande:

* Av sju mål har fyra kommit efter inkast, långa som korta (1-0 och 2-0 i går, 2-0 mot AIK och det sena avgörandet i Halmstad som hade upprinnelsen i ett inkast till vänster).

* När allsvenskans målfarligaste anfallsspar tryckte bak Gefles backlinje blev det öppet för mittfältarna att avsluta på volley.

* Sam Larsson gjorde mål som inhoppare mot Halmstad, fixade en straff som inhoppare mot AIK samt var Göteborgs bäste under inledningshalvtimmen i går där han även sköt det vackra 3-0-målet efter one touch-upprullningen till höger.

* IFK Göteborgs bästa passningsspelare, Pontus Farnerud, vågade vilas till den rent kvalitetsmässigt svårare motståndaren Kalmar på söndag.

Men, allt detta till trots: Känslan i det blåvita lägret i går kväll var mer lättnad än glädje.

Det berodde förstås på att den sista timmen på Gamla Ullevi var jämn, rent av ett visst övertag för Gefle.

Blåvitt tog större risker tidigt på offensiv planhalva och tappade boll. Forwards fuskade i försvarsarbetet. Jakob Johansson och Haglund var plötsligt tvåa in i duellerna. Laget hamnade allt som oftast på ”fel sida bollen”.

När sådana ytor uppstår är Gefle ett farligt lag. Jakob Orlov och Simon Lundevall sköt i stolpen, Jonas Lantto spelade fram Orlov till reduceringen och plötsligt var det IFK Göteborg som tackade domaren Tobias Mattsson att han blåste för halvtid.

En remarkabel scenförändring och en påminnelse för de guldjagande Göteborgsspelarna att ta skitjobbet även då man leder med 3-0.

Andra halvlek svängde fram och tillbaka, allt avgjordes i 63:e minuten när Mikael Dahlberg fick öppet skottläge från straffpunkten och sköt mot hörnet John Alvbåge precis hade lämnat:
– Man brukar känna på träffen när bollen ska gå in. Den här gången kändes det så, sa Dahlberg.

Det trodde vi på läktaren också – men Alvbåge hann ner med högerarmen. Därifrån mattades Gefle allt mer och Göteborg kunde spara krafter inför söndagen.

Utan avstängde Kjetil Waehler men gissningsvis med Pontus Farnerud i startelvan då bollskicklighet kan bli en avgörande faktor mot ett Kalmar som släppt in minst antal mål i allsvenskan tack vare det tidiga återerövringsspelet.
Vapnet mot det?
Bollskickliga mittfältare som kan spela sig ur förstapressen.

SUPERVECKAN DAG 5

Resan: Från Helsingborg till Göteborg.

Körda kilometer: 1209.

Färdkost: En flaska Ramlösa. Naturell. Mineralvatten ska vara naturellt. Det är en viktig gränsdragning. Mineralvatten är mineralvatten, frukt är frukt.

På bilstereon: Efter fem dagar på roaden inser jag verkligen magnituden av Niklas Orrenius avslöjande om Skånepolisens registrering av romer. Finns inte ett program i P1 som inte tar upp det. Årets avslöjande i svensk press? Snarare århundradets avslöjande.

Känsla: Bokmässa.

Match: IFK Göteborg-Gefle 3-1.

Tipset: 2-0.

Spaningen: Eftersom Gefle saknade bortafölje hade Göteborg placerat en barnklack – ”Young Fellows” – på bortasektionen. I första halvlek hördes tre kraftiga explosioner och vi tänkte att nu är huliganåterväxten tryggad. Men det visade sig vara tre ballonger som small.

Match i dag: Nu vilar superveckan till på söndag, sedan avslutas den med Kalmar-Blåvitt och Malmö-Mjällby på måndag.

De vinner guldet: Malmö FF. Eller IFK Göteborg.

Det finns många förklaringar till att Helsingborgs gulddröm dog på Olympia i går.
Men kan någon förklara vad som har hänt med målvakten Pär Hansson?

Vi backar bandet till januari. Landslaget är i Thailand på den årliga vinterturnén och målvaktstränaren Lasse Eriksson gör ett utspel på förbundets hemsida: Pär Hansson är på väg att bli nummer två i Blågult.
Efter Andreas Isaksson, före Johan Wiland.
– Pär var med i EM som en av tre, nu handlar det om att ta nästa steg, att bli en av två, sa Eriksson.

Några månader senare bestämmer sig förbundskapten Erik Hamrén för att satsa på Isaksson, Wiland – och Kristoffer Nordfeldt.

Pär Hansson?

Tja, han gick från att vara Isakssons arvtagare till fjärdekeeper.

På två månader.

För den som har följt årets allsvenska är det inte helt förvånande. Hansson har inte varit dålig men han dominerar inte på det sätt vi vant oss vid att se.
Tvärtom.
I Skånederbyt höll Pär på att ställa till det redan efter tjugo minuter då han tvekade vid en utrusning och lät Guillermo Molins hinna före. Mittbacken Peter Larsson räddade situationen på mållinjen.

Malmös första mål föregicks av ett lika tveksamt Hansson-ingripande när han släppte retur på Molins beskedliga skott ur dålig vinkel. Helsingborgs försvarsspel har darrat under hösten, en bidragande orsak tycks vara att backlinjen inte kan lita på lagets målvakt på samma sätt som förut.

Men Pär Hanssons ”formsvacka” förklarar inte allt.

HIF:s guldchans försvann egentligen när Alejandro Bedoya lämnade och May Mahlangu skadades i samma veva. Få allsvenska startelvor klarar en sådan dubbelsmäll, till slut kostar det för många poäng.

Att förlora med 3-0 hemma mot Malmö FF är värre för tränare och spelare att förklara bort.
Visst är MFF ett skickligare lag individuellt. De vann av egen kraft snarare än att HIF gav bort segern.
Men sättet det såg ut på? Att Helsingborg inte ens tog kampen? I ett derby? Inför ett fullsatt Olympia?

När Simon Thern – en av allsvenskans sämsta närkampsspelare – kunde tackla undan rutinerade Christoffer Andersson i en ”axel-mot-axel”-duell anade vi hur det skulle sluta.
I snudd på en förnedring.
När jag sammanfattar derbyinsatserna hittar jag inte en enda i Helsingborgsspelare som lyfte sig över medelmåttligheten. Trots att de var tvungna att göra det för att hålla en gulddröm vid liv.

SUPERVECKAN DAG FYRA

Resan: Från Växjö till Helsingborg.

Körda kilometer: 978.

Färdkost: En bättre påse löst.

På bilstereon: Nordegren & Epstein.

Känsla: Kross.

Match: Helsingborg-Malmö FF 0-3.

Lauls tips: 2-2.

Spaningen: I går uppmanade jag fotbollens representanter att kliva fram om de anser att den svenska domarstandarden är för låg överlag. HIF:s klubbdirektör Paul Myllenberg gjorde det – då svarade Jonas Eriksson med en snudd på felfri insats i Skånederbyt.

Match i dag: IFK Göteborg-Gefle.

Lauls tips: 2-0.

De vinner guldet: Det vete fan.

Superveckan ger, superveckan tar.
Första offret – AIK.

Från Norrköping till Göteborg, från en guldstridsmatch till en annan. AIK var det enda laget som riskerade att spela bort sig i allsvenskans 24:e omgång.

Så blev det.

Eller rättare sagt: Ett guldjagande Blåvitt spelade bort AIK.

På presskonferensen efteråt gjorde Andreas Alm i stället en poäng av att det var den assisterande domarens fel som missade en klar offside vid Tobias Hyséns 1-0-mål.

I sak håller jag med AIK-tränaren: Reprisbilderna avslöjade domarmisstaget – men var det en domarskandal?

Jag tycker inte det.

Jag har tidigare ryckt ut till AIK:s och andra klubbars försvar när domare har chansat och vinkat bort mål trots att direktiven ovanifrån är ”hellre fria än fälla”.

Är domaren inte säker ska han inte vinka, tyvärr innebär det ibland situationer som den igår, att en snabb forward slinker igenom.

Och även om man tycker att det var ett skandalbeslut så gjorde Blåvitt två mål till mot AIK:s enda. Men, invänder den passionerade supportern: Det var matchens första, det ack så viktiga, det ofta avgörande målet?

Jag köper inte det heller.

Efter Hyséns 1-0 svängde matchbilden totalt. Från att IFK Göteborg dominerat tog AIK över helt. Men utan att ta sig till särskilt många avslutslägen eller ha vare sig skärpa eller kvalitet när chanserna väl arbetades fram.

AIK förlorade inte på grund av domaren, de förlorade mot ett lag som spelade efter sin förmåga och gjorde det som krävdes. AIK väntade en halvtimme med att börja spela fotboll och orkade bara hålla nivån under en begränsad period.

I stället för att fastna i gårdagens enskilda match bör AIK titta på vad som har gått fel den här säsongen.
De har faktiskt inte kunnat påverka allt.
De har jagats av Janne Josefsson, förlorat en lagkamrat och blivit svikna av en annan. De inledde serien med en formsvacka så djup att det egentligen inte skulle gå att komma tillbaka och när de gjorde det ändå, visade det sig vad Helgi Danielsson hade betytt.

Här finns kritik att rikta men knappast så att huvud bör rulla, truppen har alla förutsättningar att ta ytterligare ett steg nästa säsong men jag föreslår att den spetsas med en kvalitetsforward.

Och, om vi ska vara korrekta: Det är långt ifrån över för AIK:s del. Ur ett framtidsperspektiv är det i princip lika viktigt att säkra en kvalplats till Europa som att vinna allsvenskan.

Det är med all sannolikhet för många lag mellan AIK och SM-guldet men till tredjeplatsen skiljer bara ett.

LAULS SUPERVECKA DAG TVÅ

Resan: Från Norrköping till Göteborg.

Körda kilometer: 495.

Färdkost: En vitlökscabanoss i baguette.

På bilstereon: P1:s Vetenskapsradion om den eskalerande rasismen i Ryssland. En människa i veckan dödas på grund av sitt utseende.

Känsla: Pyttipanna.

Match: IFK Göteborg-AIK 3-1.

Lauls tips: 1-2.

Spaningen: Nu vet jag äntligen vad konfetti består av. Reklamblad och tidningar sönderklippta i små fyrkanter. I alla fall det som landade över pressläktaren under Blåvittklackens kaostifo.

Match i dag: Öster-Kalmar.

Lauls tips: 1-1.

De vinner guldet: Det vete fan.

Den allsvenska superveckan är i gång. 
Malmö FF tog sig friheten att komma en halvtimme försent.
Är man serieledare så är man.

Efter matchen, när jag satte mig i pressrummet för att författa dessa rader, kom IFK Norrköpings spelartrupp förbi:
– Skriv ingen skit nu Laul, sa Bobbie Friberg da Cruz.
– Då får ni spela bättre, svarade jag.
– Det är riktigt, sa Bobbie.

I snabba ordväxlingar blir analysen ofta ofullständig. IFK Norrköping var bra hemma på Nya Parken. I nästan 30 minuter var de till och med dominanta.
Yttermittfältare i press på ytterback, innermittfältare tätt i rygg på innermittfältare. MFF:s Markus Halsti varnad och avstängd i Skånederbyt när han hamnade på efterkälken centralt.
Men att en mittback skapar farligaste chansen (Marcus Falk Olanders nick på hörna) bekräftar att ”Peking” saknar en målskytt numera.

Det dröjde 29 minuter innan Malmö FF:s första organiserade anfall. Miiko Albornoz hittade en längre lösning och Magnus Eriksson kunde jobba fram en hörna.
Några minuter senare testade Jiloan Hamad ett distansskott som David Mitov Nilsson räddade med vissa besvär.
Ytterligare någon minut senare en ny längre lösning av Albornoz mot Emil Forsberg, nickskarv till Eriksson som vann duellen mot en övertänd Morten Morisbak Skjönsberg. En upprullning vid straffområdeslinjen, Guilermo Molins skott i mål.

Brittiskt långknackande avslutat med ett handbollsanfall – Malmö FF hade studsat tillbaka.
I matchen.
I guldstriden.
– Många av våra spelare vill inte vill spela så där. Men det är underbart när de själva tar beslutet att de måste göra det, sa tränaren Rikard Norling.

På så sätt är Malmö FF ett lättläst lag: Pressa de högt och de tycker fotboll blir tråkigt. Skav de på hälsenorna och de tycker att fotboll gör ont.
Men MFF vore inte serieledare om de inte hade haft en plan B.

I andra halvlek visade det sig hur mycket Norrköpings inledning hade kostat i kraft. När matchtempot sjönk lyckades de allt mer sällan hota Johan Dahlins nolla.
I stället en ny upprullning vid andra straffområdet, linjespelare till vänsternia, skott i krysset.
Den dagen MFF verkligen tycker att fotboll blir för tråkigt kan de alltid förstärka stadens handbollslag som inlett elitserien starkt.

Efter två matcher utan vinst och ett stort frågetecken kring hur Tokelo Rantie skulle ersättas spelade Guilermo Molins 1+1 och kapten Hamad kunde konstatera:
– Nu har vi greppet på allvar.

IFK Göteborg är visserligen bara en poäng efter vid seger i kväll – men det är AIK som ska besegras.
Helsingborg kommer till onsdagens derby med en poängförlust hemma mot Syrianska i bagaget.
Hur påverkar det?
– Tanken gick igång i min skalle också. Frågan är berättigad men jag har inte kommit fram till någon känsla ännu, sa Rikard Norling.
Och tillade:
– Det är ju så med derbyn, att det kanske bara nollställs allting och sedan blir det sol och kärlek i stället.

Sol och kärlek?
Snarare brutal sex.
Vinner MFF är Helsingborg sex poäng efter.
De ska göra det utan lagets enda kampspelare på mitten, men med Filip Helander tillbaka i backlinjen efter ett tryggt inhop då Erik Johansson gick ut med fotproblem.

Till sist får jag väl skriva lite skit om Bobbie Friberg da Cruz: Jag förstod aldrig bytet i pausen där han ersatte Christoffer Nyman som forward men det visade sig att Nyman hade blivit magsjuk och assisterande tränaren Stefan Hellberg tvingades till det.

Janne Andersson var ju avstängd efter utbrottet mot Elfsborg och jag frågade om han hade stått i klacken som han hintat om?
– Nej då hade du bara skrivit ”Klack-Janne” och det orkar jag inte med!

Sedan lämnade ”Party-Janne” Nya Parken för att fundera på hur IFK Norrköping ska undvika att dras med i bottenstriden, närmast hemma mot Halmstad på torsdag.

SUPERVECKAN DAG ETT

Resan: Från Solna till Norrköping.

Körda kilometer: 167.

Färdkost: En double whopper.

På bilstereon: Winnerbäcks nya ”Hosianna” blandat med Radiosporten.

Känsla: Höstjacka.

Match: IFK Norrköping-Malmö FF 0-2 (0-1).

Tipset innan: 1-3.

Spaningen: I första halvlek gick hemmaklackens sång ut i arenans högtalarsystem. Stängdes av i andra halvlek. Märklig upplevelse.

Nästa match: IFK Göteborg-AIK.

Tipset: 1-2.

De tar guldet: Det vete fan.

En av flera lediga dagar den här veckan. Lugnet före stormen. Lugnet före SUPERVECKAN.

Lämpligt nog släpptes Lars Winnerbäcks nya album Hosianna i dag. Winnerbäck är en liten favorit i min bok, inte på Stefan Sundströms, Håkan Hellströms eller Joakim Thåströms nivå (framför allt inte på Pimmes nivå).

Men när Vinterdäck släpper nytt, då kollar jag i alla fall upp det.

Vad jag tycker? Nja, L L L. Där finns guldkorn – Skolklockan, Ett slags liv och titelspåret – men också bottennapp av episka mått där Larsa tycks försöka låta som just Thåström (som ju medverkar på en av låtarna).

Huvva.

Dessutom tappar Winnerbäck det lite i texterna ibland, hör jag. Eller vad tycker ni om formuleringar som ”Du är kalven som alla ska mjölka” eller ”Vi åkte aldrig ut till havet, men en gång satt vi fast i ett dike, där ville hjulen inte greppa och alla andra körde förbi”.

Jag vet inte, men jag får känslan att det är ungefär så det skulle se ut om man gjorde parodi på hans texter.

Tacka vet jag tandläkarväder och en valpropagande lika billig som reklam, vi vill ha ett bättre Sverige…o fan.

Vilket leder oss vidare i det här blogginlägget.

De pratas ju mycket politik så här i budgettider. Borgarna lanserar nya skattesänkningar och igår twittrade jag att jag tycker att de borde höja skatten i stället, åtminstone för sådana som mig som tjänar alldeles för mycket pengar (45k/m).

…det blev en del ilskna reaktioner på det, folk tycker jag ska skänka till välgörande ändamål. Men välgörenhet är disco, skatt är rock n’ roll. Höj den gärna, i alla fall för oss som tjänar mer än tillräckligt.

Ironi i text är svårt, för att inte säga omöjligt, det är jag medveten om och det är sedan gammalt. Att inte alla skulle begripa mitt inlägg om Lasse Lava var väntat. Det är inga problem.

…men en reflektion jag gör allt oftare är hur svårt många har att acceptera att det går att ha två tankar i huvudet i samtidigt:

Det går att tycka att Lars Lagerbäck är en grymt skicklig förbundskapten när det kommer till taktik, laguttagningar och matchcoaching – det går samtidigt att tycka att han efter sitt journalisthatiska Sommar i P1 blir en hycklare när han själv spekulerar hej vilt i tv så länge det ger bra cash.

Det går att tycka att tycka att Disciplinnämnden tar konstiga beslut ibland – det går att tycka att åsikten att de gör det för att gynna AIK är helt befängd.

Det går att tycka att Miiko Albornoz har gjort sig skyldig till ett vidrigt brott och utnyttjat sin position som idol för unga människor på ett oacceptabelt sätt – det går samtidigt att känna stort obehag över dödsramsorna och pedofilsångerna samt den allmänt spridda åsikten att Tingsrättens dom inte var tillräcklig trots att åklagare/målsägande aldrig överklagade den till Hovrätten.

Det går att tycka att ett par låtar är riktigt bra på Winnerbäcks senaste platta – det går samtidigt att tycka att ett par är skit.

När blev det så här? Och varför? Krävs det en fullständig redovisning kring varje ämne, måste man upprepa allt som redan har skrivits i varje enskild fråga? Det skulle bli enorma textmassor varje gång man snuddar vid ett känsligt ämne.

Ett sådant handlar om idrottens inkilningar. Jag har varit utsatt för tuffa inkilningar, jag har arrangerat tuffa inkilningar. Jag har alltid tyckt att de lett till att spelarna lärde känna varandra bättre. Ett tillfälle för nyförvärv och uppflyttade juniorer att komma in i gänget. En normal inkilning är inte helt olik en kick off på ett företag.

I de elitföreningar jag har representerat – Jonsereds IF och Ljungskile – handlade det exempelvis om att bada isvak (kallt), sätta upp teaterpjäser (skämmigt), hålla föreläsningar för lagkamraterna (ännu skämmigare), dricka sprit (spydde) – och jag ansåg aldrig att det gick över gränsen och hörde aldrig någon som tyckte det.

Däremot vet jag att det har gått över gränsen i vissa klubbar genom åren. Spelare har bakbundits och slängts ner i vattnet från bryggan för att känna en sekunds dödsskräck innan de insåg att de bottnade.

Det handlar, som allt annat, om gränsdragning. Men i grunden är inkilningen ett positivt laddat ord för mig, något man såg fram emot, både som ny i laget och om man hade varit i klubben ett tag.

Efter att Djurgården hade besegrat Malmö FF med 2-0 på Swedbank sprang jag på nyheten om att Dif och succétränaren Per-Mathias Högmo förhandlar om ett treårskontrakt. Sportchefen Anders Grönhagen bekräftar det i min artikel här.

Högmo ville själv inte säga så mycket om framtiden, däremot firade han av ett intressant brandtal som kan tolkas som en passning till en framtida, svensk arbetsgivare:

– Svenska klubbar säljer spelare alldeles för tidigt. Var är stoltheten? Stockholm ska inte bedriva farmarverksamhet åt nederländska mittenklubbar. Låt inte agenterna styra! Bygg upp lag som kan prestera i Europa! Sedan kan man sälja. Sverige är ett av världens rikaste länder, här bor tio miljoner människor, vi kan bli en maktfaktor i europeisk fotboll.

Jag är inte alls säker på att Högmo verkligen blir kvar i Djurgården, jag vet att hans namn rankas högt i Norge och att förbundskaptensuppdraget efter ”Drillo” är inom räckhåll. Kort sagt: jag tror på en förlängning med Djurgården när jag ser den.

Att Högmo är en av mina personliga tränarfavoriter råder dock ingen tvekan om, jag har lanserat honom som en framtida svensk förbundskapten, jag älskar helt enkelt norrmannen lite grand.

Och jag är inte ensam.

Efter presskonferensen på Swedbank la jag märke till hur Rikard Norling lutade sig fram och sa till sin tränarkollega:
– Jag hoppas att du blir kvar länge i svensk fotboll.

Högmo skrockade sitt norska skrock och svarade något i stil med att ”Ja vi får väl se”.

Efteråt frågade jag Norling om ögonblicksbilden:
Jag noterade att du hoppas att Högmo blir kvar i svensk fotboll?
– Gjorde du?
Ja. Varför?
– Jag tycker att han har kommit in på ett väldigt ödmjukt sätt, med kunskap och glimt. När vi får in tränare utifrån är det viktigt att det blir ett lyft och att det för svensk fotboll framåt. Det tycker jag verkligen att han gör. Min bedömning utifrån, min magkänsla, säger att han är bra för svensk fotboll.

Välkommen till den svenska tränarfamiljen, P-M. Nu är det bara en underskrift på Grönhagens kontraktsförslag som saknas.

Körde bil från Solna till Halmstad i går. Jag mötte hösten på vägen.

Det blev temat på matchkrönikan från Örjans Vall: Hösten har svept in över den allsvenska guldstriden.

Blåvitt stod stadigt mot HBK, AIK svajade åter på Friends, Helsingborg rasade ännu en gång på Hisingen.

I kväll rullar Robmobilen vidare mot Malmö, MFF-Djurgården, men så långt söderut är det kanske sommar fortfarande?

Egentligen borde min kollega Simon Bank fått skriva HBK-Blåvitt. Bank är krönikören som aldrig missar en regndroppe, han går ner i spagat av ett väderomslag och han hade gått upp i brygga över att få beskriva ett årstidsskifte.

…Bank kan mycket väl ha varit meteorolog i ett tidigare liv, eller så heter hans pappa inte alls Ulf utan John.

Två starka centrallinjer ställdes mot varandra på Örjans Vall, Andreas Landgren och Mikael Boman var bäst i HBK, men det var Mikael Stahres val att byta in Sam Larsson som till slut avgjorde. Det – och Tobias Hyséns högklassiga lilla nicktouch.

– Sedan lämnade Sam posten i rätt brevlåda, som Stahre uttryckte det.

Det spelades en förmatch också, Halmstads guldlag från 1997 mötte ett kändisgäng med ”Bjärred” och ”Sudden” med flera. Bakom projektet stod Fredrik Ljungberg och tanken var att dra in pengar till Halmstad. En snygg gest av den gamle HBK-liraren som blev brutalt kapad av Håkan Mild under spelet. Domaren Martin Ingvarsson friade dock och Mild tyckte förstås inte det var så mycket att diskutera.
– Jag måste bli tuffare där, jag borde tag tagit honom ännu mer.
Fredrik sa att du har kollat för mycket på Mats Sundin och ishockey…?
– Nä, det var ingen fara. Han reste ju på sig med ett leende.
Nöjd med kryss?
– Det får vi vara, det var ju bortaplan, sa IFK Göteborg-sportchefen om matchen som slutade 1-1 efter mål av Mikael Rosén och Kennet Andersson (straff).

Gjorde en längre intervju med Ljungberg efteråt som ni kan läsa i dagens tidning, jag tycker att den blev helt okej även om Nattchefen noterade att jag helt hade bommat att fråga Ljungberg om livet som nybliven pappa…den frågan skulle jag förstås ha ställt.

…i stället frågade jag vad Fredrik tyckte om Özils insats mot Sunderland, han jobbar ju som ambassadör för Arsenal numera (Ljungberg alltså, inte Özil):
– Rent fysiskt blir det en omställning för honom. I vissa situationer var han säker på att få frispark, som han fick i Spanien, men det får han inte nu. Det får han lära sig lite grand, sa Freddie och flinade.

…han hyllade också, det ska tilläggas.

Nåväl.

Är förklaringen bakom Elfsborgs plötsliga uppvaknande så enkel som att de är ett bättre lag med Mohamed Bangura på bänken? Det skulle i så fall rasera allt jag har lärt mig om fotboll. I min värld gör bra spelare lag bättre och inte tvärtom.

Går det att få fram statistik över vilka tränare som blivit uppvisade flest gånger på läktaren? Och finns det någon som helst möjlighet att Party-Janne inte toppar den listan?

Mattias Metes van Basten-volley eller Kennedy Igboananikes van Basten-bicycleta – det är väl där vi står i Årets Mål-diskussionen just nu. Eller vilka har jag glömt?

…annars var ju Melker Hallbergs stolpskott värt ett bättre öde.

Häckens 18-åring Simon Gustafsson är verkligen på väg att bli den nye ”Kim Källström”. De har samma förmåga att äga ett allsvenskt mittfält redan i ung ålder. Simon blir spännande att följa under januariturnén om några månader, tillsammans med Hallberg, Sam Larsson och…ja vilka vill ni mer se när Erik Hamrén tar ut truppen under förbundets julbord i december?

Det är lite synd att Branimir Hrgota inte kan testas då men han måste vara ett av de första namnen Hamrén ringer upp inför nästa träningsfajt.

Hoppas anfallaren tackar ja då så att vi inte har en till Loret Sadiku-situation här.

Så skulle vi få svar på hur Malmö FF:s guldchanser påverkas av Tokelo Rantie till Bournemouth. 
Har MFF sålt skinnet innan björnen är skjuten? 
1-1 mot bottenlaget Öster pekar i den riktningen. 
Det berodde mest på att en Wulff stod i vägen.

Ursäkta svengelskan men som vi brukar säga i Göteborg: Hellre en dålig ordvits än ingen ordvits alls.

Östers Joakim ”Vargen” Wulff var skillnaden mellan en och tre MFF-poäng på Myresjöhus Arena.

Målvakten hade nog fan räddat Magnus Erikssons 1-1-straff också om inte bollen studsat på den fina gräsmattans enda tuva.

– Vår planskötare ligger i ambulansen här utanför, skojade Östers tränare Andreas Thomsson efteråt.

Malmös första match efter försäljningen av Tokelo Rantie (han satt på bänken och byttes in i andra halvlek men låt mig återkomma till det) visade hur tränaren Rikard Norling tänker fylla tomrummet under hösten – med Guillermo Molins strax framför Magnus Eriksson.

Eftersom Molins saknar Ranties spetsegenskaper handlar det om att forma en mer konventionell anfallsduo där Eriksson hämtar boll och Molins genom djupledslöpningar trycker bak motståndaren.

– Hans instinkt är – precis som många andra i vårt lag – att vilja ta emot bollen. Men det är jäkligt viktigt att vi frångår våra instinkter ibland. I dag hade vi ett spel där Guillermo sträckte på Öster. Det kan bli ännu bättre men man ska veta att han är en frihetens man. Om man tvångsmatar honom kan det bli att han sätter i halsen och få svårt att andas, sa Norling på sitt karaktäristiska vis.

I första halvlek räknade jag till tre vältajmade löpningar där bollen nådde ”Gische” bakom Östers backlinje, i andra knappt någon. Ju bättre MFF får det här att fungera, desto mindre kommer Tokelo Rantie att saknas.

Just en djupledslöpning ledde fram till straffsparken: Simon Thern satte fart mot kortlinjen, fick bollen av Miiko Albornoz och klackade vidare till Emil Forsberg som gick omkull i duell med Wulff, keeperns enda missbedömning under 90 minuter.

Även om Malmö ägde spelet och skapade många halvchanser, fick formstarka Öster matchen dit de ville. Anfallsduon Pablo Pinones-Arce och Alhaji Gero styrde bort bollen från MFF:s mittbackar, laget låg smalt centrerat och lät utrymmet finnas på kanterna.

– Vi fick köpa att det blev en del inlägg men Malmö slår inte många Manfred Kaltz-inlägg, det är mest instick och väggspel, sa tränare Thomsson i en minnesvärd referens som syftar på den gamle tyske Hamburgbackens långa, bananskruvade inspel med högerfoten.

Offensivt utnyttjade Öster den obalans som ofta uppstod på Malmös vänsterkant. Kenny Pavey svarade för flera genombrott innan hälsenan sa ifrån, och nigerianske ungdomslandslagsmannen Alhaji Gero sköt högerinlägget som så småningom nådde Pablo Pinones-Arce, bollen i mål via Markus Halsti.

1-1 i paus, Rikard Norling korrigerade positionerna till vänster och i den 60:e minuten bytte han in 35-miljonersmannen Rantie som fick spela sista trettio inför det talrika bortaföljet, totalt kom hela 9103 åskådare till Myresjöhus Arena denna söndagseftermiddag.

Inhoppet satte fart på MFF men inte heller Rantie lyckades överlista Joakim Wulff, trots ett par tre rena frilägen. Sydafrikanen var inte ensam syndabock under slutforceringen, Magnus Eriksson missade hela målet från nära håll.

Efteråt hyllades Rantie av MFF-klacken, han gav bort sin tröja och fick en sydafrikansk flagga tillbaka. Landslagsmannen lovade att återvända för att spela för Malmö i framtiden igen.

– Jag ska be till gud att det blir guld i år, sa han.

För mer konkret effekt borde bönerna kanske handla om att Guillermo Molins hittar friheten under ansvaret. Det lär nämligen behövas efter en omgång där samtliga tre jägare minskade avståndet till bytet högst upp i tabellen.