Så har guldstriden hamnat i det udda läget att Elfsborg tappade greppet om Lennart Johanssons pokal i går kväll – men kan få tillbaka den med hjälp av AIK.

AIK har 50 poäng, Elfsborg och Malmö 52, Häcken 53.

Skulle Elfsborg vinna de tre återstående matcherna – Gefle (h), Mjällby (b) och Åtvidaberg (h) – är det inte säkert att det räcker till SM-guld.

Om Gnaget däremot tar poäng mot Häcken i näst sista omgången samt mot Malmö i sista samtidigt som Elfsborg går rent, ja då blir det guldfest i Borås trots allt.

Fast det där tror jag faktiskt inte på. I dagens tidningskrönika räknar jag mer eller mindre bort Elfsborg. Jag skulle i alla fall bli mycket förvånad om de reser sig igen.

Det här matematiska scenariot lever däremot – en guldfinal (nåja) på Råsunda mellan AIK och MFF:

* Malmö tar sex poäng till innan sista omgången och ligger då på 58 – tre mot Djurgården (h), tre mot Örebro (h).

* Häcken tar tre poäng till innan sista omgången och ligger då på 56 – tre mot Kalmar (h), noll mot AIK (h).

* Elfsborg tar fyra poäng till innan sista omgången och ligger då på 56 – tre mot Gefle (h), en mot Mjälby (b).

* AIK tar sex poäng till innan sista omgången och ligger då på 56 – tre mot Syrianska (h), tre mot Häcken (b).

Faktum är att det också kan bli guldfest på Hisingen redan i näst sista omgången. Vinner Häcken mot Kalmar och AIK, samtidigt som Elfsborg och Malmö förlorar en av sina två kommande matcher, då är det klart.

Ja, egentligen räcker det att Elfsborg och Malmö tappar poäng i någon av matcherna eftersom de aldrig kan ta in Häckens målskillnad.

Fördel Hisingen, alltså. Det allra troligaste är att Häcken avgör allt borta mot Sundsvall i sista omgången.

Men jag har tippat Malmö FF, då får jag hålla fast vid det tills hoppet om att åter få rätt är helt och fullständigt ute.

Skriver i dagens tidning en replik på Zlatan Ibrahimovics kommentar efter bragden i Berlin där han menade att medierna hoppades att Sverige skulle förlora. Döm om min förvåning när folk inte håller med om mitt resonemang.

Alla i branschen vet, inklusive förbundet och landslagsledningen, att det blir fler sidor och större intresse vid vinster än vid förluster. Medierna tjänar på och vill ha ett framgångsrikt landslag över tid. Ständiga förluster och missade mästerskap innebär en återgång till 1980-talets dystra år utan publik eller intresse, ishockeyn går om som största sporten, jag personligen får inte åka på mästerskap, industrin runt fotbollen krymper. Det är ingen utveckling jag önskar, varför skulle jag önska det? Fan, det är hur kul som helst att bevaka landslaget på mästerskap även om man är rejält slutkörd efteråt.

Sedan att vi rotar fram negativa saker och kritiserar och tycker och tänker om ditten och datten, det är klart vi gör det. Vi skriver om allt oavsett hur det påverkar landslaget. Men det här med att man inte vill att Sverige ska vinna är fel. Det är jättebra för tidningar och medier när Sverige vinner. Däremot agerar man aldrig aktivt för att de ska vinna, eller för att de ska förlora, utan tar upp det som är journalistiskt relevant. Och faktum kvarstår: det publiceras fler sidor och genererar ett större intresse när det går bra för landslaget. Om man inte ser det är man helt enkelt inte räknekunnig.

…men om folk inte vill förstå kan man förstås inte tvinga dem.

Det finns någon slags fantasibild, att om medierna avslöjar saker och skriver negativt om landslaget, då påverkas resultaten negativt. Hur kunde Sverige i så fall vända 0-4 mot Tyskland när kritiken i tidningarna varit relativt omfattande?

Sverige vände när Kim Källström kom in på planen i kombination med ett antal andra faktorer där ute på Berlins Olympiastadion som samverkade på ett lyckligt sätt (jag nämner vilka i förra inlägget).

…men att händelseutvecklingen i första halvlek skulle ha något att göra med vad Bank eller jag skrivit i tidningen senaste dagarna…allvarligt?

Möjligen kan tuff kritik ha en enande funktion, att det skapar en ”vi-mot-dem”-känsla som kan utnyttjas positivt. Även om jag tror att poängeffekten är marginell borde fansen alltså hylla de som vågar kritisera.

Nåväl.

Det kom en dag efter i Berlin också och förbundskapten Erik Hamrén menade att bänkningen av Kim Källström var en del av matchplanen:
– Jag förväntade mig att vi skulle få springa mycket utan boll och det fick vi också göra. Jag valde då de spelare jag trodde och tyckte skulle passa bäst för den uppgiften och få ta den stöten. Och sedan, typ som Anders gjorde mot Färöarna, kunde (Kim) komma in med friska ben för att avgöra matchen, sa Hamrén och fortsatte:
– Jag visste att vi tappade offensivt utan Kim, det visade han inte minst med sina fantastiska passningar vid både 1-4 och 2-4. Men det ingick i beräkningen att vi skulle tappa offensivt.

Anledningen till att Hamrén tror på att vila just mittfältare under första halvlek, och inte anfallare som Zlatan Ibrahimovic, är att de springer oerhört mycket under en match, menar förbundskaptenen:
– Vi såg i EM i somras hur de centrala fältarna fick göra ett enormt jobb. Tar man Frankrike-matchen var både Anders och Kim slut när det var 20 minuter kvar. Anders kunde jag ta ut men Kim fick vi flytta upp som nummer tio och sätta in Samuel Holmén och Pontus Wernbloom för att få stopp på Frankrike.

Antingen är Erik Hamrén mannen som revolutionerar fotbollen eller så slog han just världsrekord i efterhandskonstruktioneri. Vi får se om del Bosque i framtiden bänkar Xavi och Iniesta så att de kommer utvilade till andra halvlek.

Det här och mycket annat diskuterar vi i senaste avsnittet av vår fotbollspodd där vi bland annat sätter Nivas tumlande och skrålande på pressläktaren i perspektiv. Firade han verkligen vildare än statsministern?

…och till alla som törstar efter ännu fler positiva landslagsnyheter har jag skrivit ett helt dokument i dag – bara om landslagets segermiddag i Berlin. Plus-inlåst eftersom läsarna har större benägenhet att betala för positiva nyheter (sportbladet.se slog exempelvis nytt besöksrekord efter 4-4 mot Tyskland och tidningsförsäljningen ökade).

Nu: fokusflytt till allsvenska guldstriden.

Jag var aldrig på plats på Råsunda i söndags när AIK:s guldchans försvann, Mats Strandbergs radiokarriär tog slut och Bosse Hansson portades från pressläktaren.

Jag skriver om det rasistiska uttalandet i dag i denna kolumn. Det största problemet är att Hansson vägrade be om ursäkt och att ett gäng andra stofiler nu rider ut till hans försvar.

Alla kan göra fel men som känd person får man räkna med offentlig kritik när det händer. Det är ett sundhetstecken att samhället reagerar, mindre imponerande att Arne Hegerfors med flera känner sig tvingade att vifta bort Hanssons uttalande.

Själv var jag långt från Råsunda, på Gamla Ullevi, och såg Elfsborg koppla greppet om SM-guldet via 2-1 mot Gais.

Jörgen Lennartsson sa med anledning av det stundande landslagsuppehållet:
– Extra viktigt förutom poängen är att vi får med ett positivt resultat in i 14 dagars träning. Det betyder väldigt mycket mentalt, det är stor skillnad.  Jag tror att vi har vunnit alla matcher inför landslagsuppehållen i år. 
Det är helt sant men har det fått någon effekt? Har Elfsborg vunnit den första matchen efter årets tre landslagsuppehåll? Det visste inte Lennartsson:
– En bra fråga, erkände han.
Faktum är att Boråslaget förlorat varje gång allsvenskan återstartat: 1-5 mot Åtvidaberg, 2-4 mot Häcken och 1-2 mot IFK Göteborg. Ny prövning mot IFK Norrköping på Nya Parkens plastmatta.

…men greppet om guldet har de oavsett hur man vänder och vrider på saken.

En sista sak om vår fair play-granskning: Häcken-Syrianska slutade 5-1 och Häcken fick åtta poäng, Syrianska sex på den tiogradiga ”positivt spel”-skalan. Gais-Elfsborg 1-2 dagen efter hade en annan matchdelegat som delade ut sju poäng till båda lagen. Syrianska får alltså stryk med 5-1 men får nästan samma poäng som Elfsborg som vann med 2-1.

Därmed lämnar vi guldstriden ett tag och blickar mot Färöarna och Tyskland.

Första presskonferensen inför VM-kvalen handlade om debatten om svensk fotbolls framtid och utveckling. Den ska inte ska föras utåt, så att fansen hör. Enligt Erik Hamrén ska sådant hållas ”internt” vilket är en tydlig signal till alla tränare och aktiva i Sverige att ligga lågt med eventuell kritik när mikrofoner och bandspelare är påslagna. Lars Lagerbäck resonerade på samma sätt.

Kritik mot Hamréns märkliga startelva mot Ukraina, hans ständiga experimenterade med trupper och startelvor, det surrealistiska Talet får ni alltså nöja er med att få från oss som bevakar Blågult.

Hamrén berättade också att han hade fått SMS från Roland Andersson som menade att citatet om ”fysio­loger och dietister och annan skit” inte var riktat mot landslaget. Nåja.

…Hamrén menade också att passusen i Talet om att ”Vi tar mer poäng än tidigare” inte var en jämförelse med Lasse Lagerbäcks resultat. Nähä, vem syftade det på då, ”Laban” Arnessons?

Eller just det ja, debatt och kritik ska hållas ”internt”.

Skriver i dag om Vágar utanför Torshavn på Färöarna. En av världens kanske svåraste flygplatser att landa på och som kräver specialutbildade piloter. På onsdag lyfter murvlarna, på torsdag landslaget. Jag är inte flygrädd men efter att ha pratat med Henrik Rydström som var där med Kalmar 2010 behövs det nog en bättre virre eller sju för att hålla sig helt lugn.

…å andra sidan har min vän och kollega Johan Flinck både landat och lyft från Vágar utan att han överhuvudtaget reflekterade över att det skulle vara något speciellt. Men så är Flinck från Bjärnum och det krävs mer än så för att han ska stressa upp sig.

Rydström berättade apropå Färöarna att hans gamle lagkamrat Tobias Carlsson för några år sedan fastnat framför Färöarna-Italien på TV:n.
– ”Tobbe” sa att det verkade vara ett jobbigt lag att möta. Plötsligt bytte de in en tjock fiskare som tacklade omkull varenda italienare.

…det lät roligt.

Färöarna spelar sina landskamper på konstgräs sedan ett halvår. Svårare att få in bra tacklingar då. Om den tjocke fiskaren nu skulle få speltid igen, alltså.

I dagens tidning har jag och min kollega Petra Thorén (A.K.A Kaninen) gjort en intressant och avslöjande granskning.

Den handlar om svensk fotbolls fair play-liga vilket kan låta som skitsamma, men faktum är att vinnaren av fair play-ligan har chans att få kvala till Europa League (de tre bästa nationerna i Uefas rankning får en plats och rankingen bygger på nationernas landskamper samt de klubbmatcher som spelats i Uefas regi föregående spelår).

En Europa League-plats är värd tiotals miljoner kronor för en enskild klubb vilket är mycket pengar. Vår granskning handlar om de bedömningar och kriterier som ligger till grund för svenska fair play-ligan.

Vi upptäckte en rad frågetecken och SvFF medgav till sist att föreningar med mindre publik gynnas jämfört med föreningar med större publik.

Allra mest uppseendeväckande är kanske ändå att bedömningarna är hemligstämplade. De blir inte tillgängliga för vare sig klubbar, supportrar eller medier. Det finns alltså ingen möjlighet för någon att kontrollera, kritisera eller analysera bedömningarna som görs av matchdelegater och domare.

Just nu toppas fair play-ligan av IFK Göteborg, tätt följda av Gefle och Kalmar.

Är det rätt?

Ingen aning, ingen vet.

Det går att beundra Häcken och Peter Gerhardsson som aldrig klagar på domaren.
Det går också att undra om snälla pojkar verkligen får kyssa Lennart Johanssons pokal till slut.

Göteborgsderbyt mellan IFK Göteborg och Häcken var en helt vanlig fotbollsmatch där domsluten fick stor betydelse. Det var samtidigt något så ovanligt som en fotbollsmatch där domarteamet slapp att bli sågade för dem efteråt.

I första halvlek vinkade assisterande Daniel Gustavsson bort René Makondeles 1-0-mål trots att offsiden upphävdes av Tobias Hysén. IFK råkade ut för en liknande felbedömning mot Örebro i början av årets allsvenska varpå de blåvita gick i taket.

När Häckens tränare Peter Gerhardsson fick frågor om domslutet på presskonferensen svarade han lugnt:
– Då tänkte vi så här: ”Vi gör 1-0 ändå”. Och det gjorde vi.

Tänk tanken att det varit Malmö, AIK, Elfsborg eller – ve och fasa – Sören Åkebys Gif Sundsvall som blivit bortdömda och sedan tappat poäng. Då hade tonläget varit ett helt annat. I går blev det inte ens en Twitter-storm.

Då ska man komma ihåg att Häcken även fick mittfältaren Jonas Bjurström utvisad efter två gula kort (korrekta båda två) vilket förändrade matchbilden totalt, från Häcken-kontroll till IFK-kontakt i ösregnet och lervällingen på Gamla Ullevi. När Peter Gerhardsson sedan försökte göra ett byte fördröjdes det av fjärdedomaren Alexander Pavlovic men inte ens det gjorde Häcken särskilt upprörda denna kväll (IFK Norrköpings Janne Andersson har fått både hjärtattacker och hjärnblödningar för mindre).

Det är svårt att veta hur sådana här saker påverkar i långa loppet. Gerhardsson hoppas att en positiv attityd ska betala sig men kommer den domare som dömer Häcken-AIK på Rambergsvallen i näst sista omgången verkligen att tänka på det – eller kommer han att påverkas mer av ett hetsigt bortafölje som vrålar vid varje inkast som går emot?

Det brukar heta att snälla pojkar inte får kyssa vackra flickor, snälla pojkar får knappast kyssa Lennart Johanssons pokal heller (eller vad fotbollsspelare nu brukar göra med den). Och Häcken är onekligen ett generöst lag just nu.

Mot Helsingborg tappade de först en 1-0-ledning, sedan fortsatte de att anfalla fem minuter från slutet och ledning 2-1 vilket innebar att HIF kontrade fram en hörna och kvitterade till 2-2.

Mot IFK Göteborg kunde Peter Gerhardsson plockat in defensive mittfältaren Josef Elvby direkt efter Bjurströms utvisning men i stället planerade han ett mer offensivt byte i Björn Anklev och Blåvitts Hannes Stiller sköt 1-1 under tiden. Baklängesmålet handlade om att högerbacken David Frölund – som var olycklig också mot Helsingborg – försökte spela sig ur en trång situation på egen planhalva i stället för att skicka upp bollen på ”row Z”.

Men sådant är detta Häcken vars offensiva och passningsorienterade fotboll genomsyrar allting. Det har tagit laget till andra plats i allsvenskan efter 25 omgångar och en ideologi är inget som förändras över en natt. I en tät guldstrid är Häckens styrka också deras svaghet.

Det finns nog en och annan Boråsare som gärna ger Häcken en tröstande kram i dag. För hur man än vänder och vrider på den här ohyggligt jämna guldstriden går det inte att konstatera annat än att det är klar fördel Elfsborg i några dagar framåt.

Okej då, 1-1, inte 2-1 till AIK. Jag trodde att Elfsborg skulle tappa sista kvarten på Råsunda men icke. Det trodde Andreas Alm också som gjorde ett trippelbyte i 76:e minuten. Men effekten uteblev, Elfsborg orkade hålla spelet uppe i slutet på det mer tungsprungna underlaget. Jörgen Lennartsson kunde konstatera att konstgräsexperterna är obesegrade på gräs i Stockholm i år (de kryssade mot Djurgården också). Han såg nöjd ut när han sa det.

Ingenting har hänt. Ja, det var den spontana känslan efteråt. Eller rättare sagt att resultatet var bra för Malmö FF i allmänhet och Häcken i synnerhet.

Men ju mer man tänker på det – det här var en seger för Elfsborg.

Mitt i formsvackan grejar de ett kryss på Råsunda i kombination med följande återstående schema:

Örebro (h), GAIS (b), IFK Norrköping (b), Gefle (h), Mjällby (b), Åtvidaberg (h). 

En som hade koll var klubbdirektören Stefan Andreasson som trots 1-1 på Råsunda knöt näven på hedersläktaren efter slutsignalen. Han ser vad ni också ser – Elfsborg kan gå rent sista sex.

Då landar de på 64 poäng. Då har Häcken inte råd att förlora en enda match, de har bara råd med ett kryss. Om Häcken skulle falla igenom helt (inget talar för det) och Malmö FF går rent landar de på 64 poäng. Då blir det en målskillnadsaffär. AIK kan max komma upp i 62 poäng. AIK ska möta Häcken och Malmö, lagen kommer på något sätt att ta poäng av varandra.

Ryktet om Elfsborgs död var överdrivet men de måste nu fejsa ett annat problem:Anders Svensson och Andreas Klarström är avstängda på söndag mot ÖSK – Niklas Hult, Jon Jönsson och Stefan Ishizaki kan missa matchen på grund av skador. Däri ligger en stor utmaning att hantera.

Det var rörigt efter derbyt i går med motstridiga uppgifter och vi fick egentligen aldrig grepp om den banderoll som maskerade personer hängde upp intill en docka i en snara från HIF-klackens läktarsektion. Texten på banderollen var den samma som delar av klacken sjöng på vårderbyt på Swedbank Stadion: ”Simon Thern skall dö”…

…även om Simon själv kommenterade det hela med en axelryckning den gången (”Vi ska alla dö nån gång”) var det illa redan då. Nu togs det hela ytterligare ett varv.

Polisen ville inte ge sig in på sektionen av risk för bråk men derbyt var på väg att skjutas upp på grund av banderollen som tack och lov försvann efter ett par minuter även om ramsan hördes någon gång till.

Malmö FF kommer inte att polisanmäla då Simon själv inte vill att det ska bli en stor sak av det. Helsingborg diskuterar en polisanmälan och det är åtminstone bra om de markerar mot hatinslag som passerar gränsen. Bland andra lags supportrar verkar man reagera med viss bestörtning och jag undrar om det egentligen finns någon som anser att detta är i närheten av en acceptabel läktarkultur?

Även om det råder yttrandefrihet, och det säkert går att vända och vrida på formuleringen ur ett juridiskt perspektiv, så blir budskapet fullständigt makabert ihop med en docka med en snara runt halsen. Yttrandefriheten är heller inget som mår bra av att missbrukas hur som helst och det måste väl finnas gränser vilket klimat vi vill ha på arenorna.

På samma sätt som att det måste sättas gränser för de domare som nu delar ut varningar hej vilt för spelares glädjeyttringar vid mål. Gult kort för provocerande gester är en sak och tröjregeln må vara löjlig men den går också att köpa – däremot att fira ett mål framför sina egna supportrar och sedan varnas för det är något helt annat. Men det här är en fråga pamparna redan förlorat. Även om de kanske stretar emot ett tag till kommer de aldrig att klara debatten i längden, det är jag nästan beredd att sätta mig själv i pant på.

Men åter till banderollen och dockan: jag kan inte påminna mig om när jag såg något sådant i Sverige senast? Å andra sidan börjar jag bli gammal och glömsk.

AIK-klackens sång under Stockholmsderbyt (”Vi ska galga hela djävla Djurgården”) tillsammans med den stackars Djurgårdskaninen i en snara väckte också anstöt hos vissa men jag anser att det är stor skillnad, det är inte ens samma diskussion (dessutom är sången självironisk eller vad man nu ska kalla det).

Händer mycket i Helsingborg. AgentDirekt avslöjade att Åge Hareide lämnar och Östers succétränare Roar Hansen ersätter. Den obekräftade nyheten dementerades av sportchefen Jesper Jansson så till den milda grad att han även klev ut i branschpressen och initierade en bojkott av fotbollssajten.

Vem har rätt, vem har fel? Vad framtiden bär i sitt sköte står skrivet i stjärnorna. Men kanske bör man väga in följande: i samma veva blev det klart att Henrik Larsson säger upp sitt kontrakt med Landskrona Bois.

Jag gissar att HIF:s tränarrekrytering är inne i ett känsligt skede, man har ett antal kandidater på listan där Hareide är en, Hansen en annan och Larsson en tredje. Att i det läget publicera uppgifter att allt är klart är en journalists jobb (om det nu stämmer att HIF bestämt sig för ett av namnen och han har tackat ja) men kan ställa till problem för de som arbetar med frågan. Jesper Janssons kraftfulla motreaktion kommer att se ganska komisk ut i backspegeln om det blir Roar Hansen som tar över till slut. Visar det sig att AgentDirekt har spridit osanningar får de en besvärlig diskussion på halsen.

Fortsättning följer.

Okej då, 1-1, inte 2-2. Jag avgår omedelbart som derbytippare.

Jag tycker det var ganska rättvist. Malmö hade medvinden i första halvlek, Helsingborg i andra. Det var en bra match, speciellt med tanke på att spelarna tvingades hantera besvärliga yttre förutsättningar (även kallade ”svensk höst”).

Återigen ett derby med irriterande spelavbrott för bengaler trots att domaren Stefan Johannesson hade en ambition att låta spela gå vidare. Men när det är så många och det är så rökigt gick det till slut inte. Som tur var blåste röken bort snabbt. Men måste man elda så herrans mycket? Eller kan man inte bara elda inför avsparken som HIF-klacken gjorde? Malmös och Helsingborgs styrelser enades i paus om det ovanliga beslutet att spelarna inte skulle tacka supportrarna efteråt (det struntade förstås Pontus Jansson i och oavsett vad man tycker om det gör han det av en övertygelse som är värd att respektera). Återstår att se om fler föreningar följer efter.

Annars en rad felaktiga domslut av Johannesson som kom snett på det från början. Mest uppmärksamhet kring hörnan som ledde till Malmös kvittering och den efterföljande handsen på målskytten Wilton Figueiredo. Handstolkningen må vara krånglig att begripa och det blåses straff för ofta sett till hur domarna själva förklarar regeln men i detta fall var spelavståndet nära tio meter och Wiltons arm långt utanför kroppen. Straff, alltså. Men icke.

Bäst i Malmö FF var Pontus Jansson, Miiko Albornoz och Erik Friberg. Bäst i Helsingborg var Pär Hansson, Ardian Gashi och David Accam. Sämst var Jere Uronen och jag twittrade om att han borde bytas ut i paus. Som tur var för HIF läser Åge Hareide inte mina tweets och i andra halvlek gjorde Uronen det enda rätta i regn och blåst – han sköt från 30 meter. Fast det hade aldrig blivit mål om inte Johan Dahlin tabbat sig.

…Hareide gjorde för övrigt inte ett enda byte på hela matchen. Det är ovanligt och i det här fallet var det bra coaching.

En vilodag innan guldracet går vidare med AIK-Elfsborg. Alla fyra lag lever i högsta grad. Men visst säger det något att i denna omgång var det bara Häcken som inte tappade poäng. Peter Gerhardsson kan låta text tv:n stå på ett tag till.

Eftersom jag bara har avgått som derbytippare fortsätter jag att tippa guldstriden i omgång 24:

AIK-Elfsborg 2-1.

Häcken-Helsingborg 6-2.

Malmö FF-IFK Göteborg 2-0.

Man kan väl säga att det senaste blogginlägget rörde om lite. På gott och ont. Man kan också säga att det låg i linje med den nya tidens journalistik: det lockade till kommentarer, det lajkades på Facebook och det spreds på Twitter. Ganska exakt så cheferna vill att nätartiklar ska fungera.

Nu släpper vi det för stunden och fokuserar på guldstriden.

Både Elfsborg och AIK tappade poäng i kväll och på onsdag möts de på Råsunda. Om AIK vinner är de förbi, om Elfsborg vinner är de fem poäng före Gnaget.

Efteråt fick Nebojsa Novakovic frågan om han tror att underlagsdebatten satt sig i huvudet på Elfsborgspelarna med tanke på att de inte vunnit en enda match på gräs i år:

– Självklart. När de kliver på bussen och åker till Helsingborg eller Råsunda vet de att det är svårare än i Gävle eller Sundsvall eller på de arenor som har plasten. Ju mer de snackar om att det inte påverkar dem, desto mer påverkas dem. När man läser någon som säger ”Vi är inte påverkade” då vet du att han redan är påverkad.

”Nesh” tillade:

– Fast det är ännu konstigare att de inte vann på plasten i dag. 

Det har han förstås rätt i.

Men AIK tappade också poäng och det tidigare så solida försvarsspelet ser plötsligt darrigt ut. Daniel Majstorovic vilade, Niklas Backman gick inte att känna igen och jag misstänker att ”Maestro” spelar på onsdag även om han inte imponerat vare sig i derbyt eller i Europa Lague.

Apropå Europa League. Det brukar sägas att det påverkar prestationerna i allsvenskan negativt att samtidigt spela i Europa men jag tror tvärtom: det är ungefär som att träna med A-laget ena dagen och juniorerna nästa – då brukar juniorträningarna kännas ganska enkla. Nu gjorde AIK ingen stor match mot IFK Norrköping – jag var på plats på Nya Parken – men det var framför allt första tjugo minuterna och försvarsspelet som var dåligt. I övrigt var jag imponerad av Celso Borges, Mohamed Bangura och Viktor Lundberg. Men Viktor borde givetvis ha gjort minst ett mål.

…i fjol gick Malmö obesegrade genom de sista nio omgångarna av allsvenskan samtidigt som de fick dyngstryk ute i Europa. Så det är defintivt för tidigt att räkna bort Gnaget, om nu någon hade gjort det.

Då tror jag att Elfsborg är mer skakade. Att inte lyckas besegra Gif Sundsvall på hemmaplan och en man mer i en timme får dig att börja fundera som spelare.

Mycket på spel på onsdag med andra ord.

Men först rullar silverbilen vidare till Helsingborg för kvällens skånederby. Jag säger som jag alltid gör inför derbyn – 2-2.

* 4-2-4.
* Förbud att spela bakåt.
* Anfall även vid ledning med fem minuter kvar.

Häcken har gjort 53 mål och leder allsvenskan.
För Sportbladet avslöjar tränaren Peter Gerhardsson detaljerna i den unika attackfotboll som blivit lagets signum.
– Tänk framåt, spela framåt, löp framåt, säger Gerhardsson, 53.

3-0 borta mot Djurgården innebär att Häcken leder allsvenskan med en match mer spelad än guldkonkurrenterna. Peter Gerhardsson ville efteråt inte dra några större växlar av det men erkände:
– Jag kanske knappar fram sidan 343 på text tv och har den på under natten och vaknar till den.

Det offensiva spelet har tagit Häcken till en tätposition efter 23 omgångar och en förklaring är att attackviljan genomsyrar alla beslut. I går var defensive mittfältaren Dominic Chatto försvagad av sjukdom men i stället för att byta in en liknande spelartyp startade Peter Gerhardsson med anfallaren Dioh Williams på mittfältet vilket mer påminde om ett 4-2-4-spelsystem.

När mittbacken Emil Wahlström skadade ljumsken efter tio minuter bytte Gerhardsson inte in en ny mittback utan flyttade ner mittfältaren Oscar Lewicki och tog in Chatto centralt. Detta på bortaplan mot en normalt svårspelad motståndare.

Anledningen till att Häcken klarar att hantera dessa vågade beslut är en minutiöst planerad anfallsfotboll.

Några exempel:

* Om en spelare avvänder fler än ett tillslag måste han sedan spela bollen framåt.
– Det gör att alla andra spelare vet att nu kommer bollen att gå framåt, det är signalen att börja löpa framåt, säger Peter Gerhardsson.

* Alla passningar måste spelas på den fot som är längst i från motståndaren.
– Det gör att vi vågar spela in bollen i rätt ytor även om det är trångt, menar Gerhardsson.

* För att nå rätt ytor i uppspelsfasen ska mittbackarna gå brett i sär och spela bollen mellan varandra.
– Det öppnar upp ytor för oss eftersom motståndarna är tvungna att flytta på sig.

* Alla spelare som kommer i avslutsläge ska välja det Gerhardsson kallar ett ”taktiskt avslut”:
– Thierry Henry är ett bra exempel som tar smarta avslut i stället för kraft, han söker alltid det bortre hörnet, han passar in bollen. Rent statistiskt blir det oftare mål.

* Och den sista punkten som Gerhardsson själv beskriver som främsta förklaringen till att Häcken gör så många mål:
– Det är något vi har blivit bättre på i år, i stället för att försvara 1-0 och bli försiktiga så går vi alltid för 2-0.
Tänk framåt, spela framåt, löp framåt.
I 90 minuter plus tilläggstid.

…Blancos bild här är från dagens tidning och tagen efter att Häcken metodiskt rullat upp ett samlat Djurgårdsförsvar (pil 5). Titta på Dif:s backlinje, hur utspridd den är, vilken yta Waris Majeed (pil 2) har att löpa in på från sitt utgångsläge till vänster snarare än centralt medan vänsteryttern René Makondele (pil 3) konsekvent sökte sig in i banan. Samtidigt var Dioh Williams roll (pil 1) att som mittfältare kliva upp och locka bort Djurgårdens unge och orutinerade mittback Emil Bergström vilket han också lyckades med allt som oftast.