Slaget om trovärdigheten

Socialdemokraterna verkar ha bestämt sig för att utmana Fredrik Reinfeldt och Anders Borgs trovärdighet när det gäller ekonomisk politik. Mikael Damberg fokuserade i partiledardebatten på att den samlade budgetbalansen för den offentliga sektorn har gått från att vara +65 miljarder till att vara -87 miljarder. Att Reinfeldt blev irriterad på detta utspel gick inte att ta miste på.

Men  frågan om man ska tolka irritationen som ett bevis på att det var ett lyckad utspel. Att Reinfeldt blev sur behöver inte vara ett bevis för att man har rätt – även om S-ledningen verkar vara övertygad om att man fått in en politisk poäng. Dagen därpå följde Magdalena Andersson upp utspelet med en presskonferens om budgetunderskottet. Lockelsen i att återanvända Göran Persson retorik om att den som är satt i skuld inte är fri verkar vara oemotståndlig.

Men som PM Nilsson riktigt påpekar i onsdagens ledare i Dagens Industri så är 1990-talet över. Sverige skulle kunna underbalansera budgeten på en måttlig nivå i åratal framåt utan att det skulle skada svensk ekonomi. Det finns tvärtom mycket som pekar mot att det skulle vara ansvarsfullt att göra det. Om dessa resurser används till investeringar som är viktiga – till exempel i infrastruktur och bättre utbildning  – kan det långsiktigt vara bra för Sverige.

De flesta europeiska länder måste föra en åtstramande ekonomisk politik för att minska sina rekordstora underskott. Då blir det ännu viktigare att de länder som har möjlighet att föra en mer expansiv ekonomisk politik också gör det.  OECD  har rekommenderat Sverige att föra en mer expansiv ekonomisk politik för att bidra till att arbetslösheten minskar.

Det finns en risk att socialdemokraterna målar in sig i ett hörn i sin ambition att verka trovärdiga på det ekonomiska området och inte skrämma bort några skatteskygga medelklassväljare. Om budgetunderskotten ska utraderas och nästan inga skatter höjas under nästa mandatperiod riskerar en kommande socialdemokratiskt ledd regering att tvingas till nedskärningar istället för satsningar.  Det är inte 1990-talets politiska lösningar som är svaret på 2010-talets problem. Det en framtida regering behöver hantera är hur Sverige ska kunna göra  investeringar som båda är långsiktigt bra för Sverige, men samtidigt ger jobb till de som är arbetslösa. Det är svårt nog.