”Oinkofobi” är rädslan för att grisar ropar sönder samhällsdebatten. Begreppet är myntat på skämt av vänsterdebattören Ali Esbati.
Oink! Oink!
En ironisk passning till begreppet ”oikofobi” som högerfilosofen Roger Scruton myntat. Scrutons begrepp är en slags retorisk motpol till islamofobi, antisemitism och rasism. Oikofobi är, enligt Scruton, en form av självhat de som försvarar det mångkulturella samhället ger uttryck för.
”Oinkofobi” och ”oikofobi” har ungefär samma intellektuella substans. Skillnaden är att ”oinkofobi” är ganska kul.
Diskussionen om hittepåordet ”oikofobi” visar hur vårt språk förgiftas. En liknande process har vi sett kring orden ”invandringskritisk” och ”islamkritisk” istället för det korrekta ”främlingsfientliga” eller ”islamofobi”.
Journalisten Lena Sundström har kommenterat den språkliga glidningen träffande:
– Det kan ses som en bagatell, men det förändrar vårt sätt att tänka. Om Lisa mobbas i en klass, spelar det roll om vi kallar det för mobbning eller Lisakritik, sa hon till Dagens Nyheter.
Efter Almedalen finns anledning att fundera över hur det blev efter Sverigedemokraternas inträde där.
Svaret är att det inte fick särskilt stor betydelse. Jimmie Åkesson gick förmodligen för långt i sitt tal och gav, som vi skrev intoleransen ett ansikte.
En av få som tog upp tråden var Göran Dahlström (S) som på Socialdemokraternas dag krävde att Stefan Löfven skulle prata mer om invandring.
Dahlström skrev:
Det finns 800 somalier i Katrineholm. 400 väntas till hösten, av vilka 300 är barn. Invandrarna utgör totalt 14–15 procent av befolkningen. Deras andel av försörjningsstödet är 50 procent. Kommunen har bostadsbrist. Arbetslösheten är högre än riksgenomsnittet. Ungdomsarbetslösheten är väsentligt högre än genomsnittet. Det finns alltså inga jobb för den här gruppen. De somaliska barnen, de flesta analfabeter, måste också beredas plats i den kommunala skolan.
Det är en retorik och problemformulering som skiljer sig väldigt lite från Jimmie Åkessons tal. Problemet är invandrarna. De lever på bidrag, jobbar inte, och är analfabeter. Lösningen är att vi måste våga ”prata om problemet”.
Han skrev inte att lösningen om folk inte har jobb är arbetsmarknadspolitik och näringspolitik. Att lösningen om bostäder saknas är att bygga fler bostäder eller att lösningen om barn inte kan läsa är att lära dem läsa. Det borde han ha gjort.
Socialdemokratiskt politik kan aldrig bygga på att barn görs till syndabockar för den kommunala ekonomin och avfärdas som ”analfabeter”.
Göran Dahlström har fiskat i dessa vatten förut. I valrörelsen krävde han av polisen att de skulle kasta ut romer ur Katrineholm. Polisen vägrade eftersom det är olagligt, men romerna gav sig av.
Är det ett problem för Socialdemokraterna?
Ja, eller två problem rättare sagt.
Dels sprider Dahlström en retorik som ställer grupper mot varandra. När Olof Palme en gång sa att ”Det finns inget vi och dom. Det finns bara vi” menade han allvar. Socialdemokratisk politik bygger på alla människors lika värde.
Dels gör han diskussionen om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun för familjeåterföreningar till ett slagträd för Sverigedemokraterna i den politiska debatten. Om S-kommunalråd använder den retoriken, vad är fel när Sverigedemokraterna gör det?
Ord spelar roll. Med ord som ”somaliska barnen, de flesta analfabeter” och ”inga jobb för den här gruppen” kan man ropa sönder samhällsdebatten. Det var så det började i Danmark.
Socialdemokraterna borde fundera på vad man kan göra för att stoppa samma utveckling här.
Anders Lindberg
