Nästa vecka drar IF Metalls kongress igång och i dag kom ett första utspel.

I en intervju med tidningen Arbetet berättar förbundsordföranden Anders Ferbe att han kan tänka sig att luckra upp turordningsreglerna med hänvisning till snabba konjunktursförändringar för industrin.

Om metall- och industrifacket får till stånd ett avtal där inhyrd arbetskraft och visstider regleras hårdare kan man tänka sig ge efter för arbetsgivarnas krav på ”flexibilitet” och uppluckrade turordningsregler.

– Det här är angeläget. Vi behöver en lösning för våra medlemmars behov av trygghet – men även arbetsgivarnas krav på flexibilitet när svängningarna i industrin konjunkturen kommer oftare, säger Ferbe till Arbetet.

Det är inte utan att man blir fundersam. Om det är medlemmarnas trygghet Ferbe vill värna så är turordningsreglerna ett ganska dåligt valt bondeoffer i en framtida förhandling med arbetsgivarna.

Redan i dag kan arbetsgivare lätt säga upp personal om man säger att det råder arbetsbrist på arbetsplatsen. Däremot bestämmer arbetsgivaren inte godtyckligt vem som ska gå hem. Grundregeln är att de arbetstagare som har kortast anställningstid sägs upp vid en arbetsbrist,  det är det som är idéen med turordningen.

Men arbetstagare med kortare anställningstid kan vid personalnedskärningar ändå behålla sin anställning om de har rätt kvalifikationer. Vad som är rätt kompetens och kvalifikationer avgör arbetsgivaren ensidigt. Det öppnar förstås för godtycke redan nu.

Det här, att arbetsgivaren ska gå på kompetens före anställningstid, vill arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen ha mer av. Mer av godtyckte alltså.

Ferbe har förstås rätt i att svenska arbetsplatser i allt högre utsträckning präglas av otrygghet: visstider, bemanning, inhyrnng och egenföretagare som gör inhopp med f-skattesedel i högsta hugg.

Det är väldigt tveksamt om IF Metalls vilja att förhandla i maktfrågor om anställdas rättigheter verkligen löser de problemen.

I går kunde Aftonbladet berätta att Socialdemokraterna är störst i sociala medier. I en ny mätning som som Springtime och Notified har gjort visar det sig att det 125-åriga partiet har flest följare på Facebook och Twitter: 93 943 stycken. Sedan följer Piratpartiet, Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ.

Inte riktigt samma styrkeförhållanden som när det röstas i valen, alltså. Det gav mig en idé.

Hur vore det om dessa följare i stället var väljare i ett riksdagsval? Hur skulle då de 349 mandaten i parlamentet fördela sig så?

Jo, så här.

Det skulle nog bli smålurigt för Stefan Löfven att sy ihop en regering med den parlamentariska situationen.

Är tiggeriet organiserat och av vem? frågar sig Lennart Holmlund, socialdemokrat i Umeå på sin blogg.

Holmlund, känd som V75kungen, berättar att han pratat med civilklädda väktare som påstås ha sett tiggare transporteras runt i fina bilar. Människohandel och organiserad kriminalitet, tycks slutsatsen vara.

Håhå, jaja.

Holmlund borde kanske i stället ha talat med lite mer adekvata personer.

Frågar man stockholmspolisen om kopplingen blir svaret att inget tyder på att tiggeriet är kopplat till människohandel eller organiserad brottslighet.

Frågar man Aaron Israelson, chefredaktör för de hemlösas tidning Faktum, är ”tiggarligorna” romska storfamiljer, inte sällan från Balkan, som tigger för att överleva. En av vår kontinents mest förtalade folkgrupper har genom arbetsfördelning inom släkten lyckats överleva i århundraden, trots förtryck och förföljelse. Inom storfamiljen organiserar tiggarna sin försörjning.

Frågar man Räddningsmissionen i Göteborg blir svaret att de inte kunnat kartlägga, se eller bekräfta några ligor eller organiserad kriminalitet bland Göteborgs romer.

Men Holmlund har inte frågat dem. Och han har inte läst Dagens Nyheters granskning av tiggeriet heller. Expressen och Aftonbladet har han inte heller slagit upp.

Det är för dåligt.

I dag skriver Dagens Nyheters Jonas Thente att näthatet ”ger uttryck för de bortsorterades röst”.

Ungefär så här förstår jag teserna Thente driver i texten:

Svensk vänster skiter i klassfrågor eftersom Rapport inte längre visar tv-bilder på friställda kroppsarbetare.
Sveriges vita manliga arbetarklass har då börjat näthata ”den medelklassiga identitetsvänstern” som övergett dem och hittat sexigare teorier.
”Den medelklassiga identitetsvänstern” ger uttryck för klasshat värdigt 1700-talets adel om man hånar hur näthatarna stavar.

Man skulle kunna invända att inga av hans premisser egentligen finns belagda, att han själv ger uttryck för klasshat när han försöker sätta likhetstecken mellan näthat och arbetarklass, att hans bild av hur svensk arbetarklass ser ut är hopplöst daterad.

Men det riktigt anstötliga är att Thente hävdar att näthatet inte är ett demokratiskt problem. Det röjer nog något helt centralt om hans perspektiv.

En av de starkaste debattexter jag läst var när projektledaren My Vingren berättade om de hot hon drabbats av när hon deltagit i samhällsdebatten:

Och jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är ironiskt att de som just nu skriker högst om censur och yttrandefrihet är samma grupp av människor som får mina anhöriga att ringa polisen i panik när jag missar att svara i telefon under en timme eller som gör att jag får ont i magen av ett extra välformulerat dödshot. Vad händer egentligen med vår demokrati när offentliga uttalanden från kvinnliga feminister per automatik genererar dödshot och allvarliga sexuella trakasserier?

Det här var innan Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg berättade om hoten hon mötte när hennes redaktion granskade högerextrema sajter. Det här var innan en LRF-ordförande vittnade om att han inte vågar polisanmäla rasistiska dödshot eftersom det skulle göra saken värre. Och det var innan tjänstemän på Ungdomsstyrelsen hotades när de gett avslag på ett ungdomsförbunds bidragsansökan.

Jag är vänster och kommer säkert skyllas för att som förläst mig på ”sexiga teorier”. Men jag tycker inte att det är svårt att se hur näthatet faktiskt kringskär och hotar demokratin och yttrandefriheten.

Jag tycker inte heller att det borde vara någon stor sak att solidarisera sig med My Vingren framför j_london eller någon annan av de män som ägnar sig åt att skrämma, hota och jaga sina medmänniskor.

Kent Persson strippar.

Jimmie Åkesson får en fråga som inte handlar om invandring.

Jens Orback tycker att det är helt okej att vara homosexuell eller att bo med en häst.

Lars Leijonborg avslöjar att det var ett tag sedan han mätte snoppen

Maud Olofsson rappar om sitt drömsamhälle.

Maud Olofsson sjunger The Beatles.

Lars Ohly försöker fria.

Fredrik Reinfeldt sjunger Pink Floyd – för Pink Floyd.

Ingvar Carlsson dansar.

Göran Persson kallar en socialdemokrat för kommunist.

Birgit Friggebo tycker att rädda och arga människor ska sjunga.

Arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M) är bekymrad. Hon har tittat på tv, sett socialdemokraten Mikael Damberg säga att Österrike är ett politiskt föredöme när det kommer till att bekämpa ungdomsarbetslösheten.

Detta väcker frågor, enligt Svantesson, eftersom låglönesektorn är så stor i Österrike. ”Ska S satsa på låglönejobb nu?” frågar den oroade ministern på Aftonbladets debattsida och radar sedan upp allt bra henens regering gjort för arbetslösa unga: rut-avdrag, sänkt restaurangmoms och sänkta arbetsgivaravgifter.

Elisabeth Svantesson måste tro att vi är idioter.

Vi vet att orsakerna till de miljarddyra subventionerna beror på att Svantessons regering hoppas att det ska uppstå arbeten på restauranger, på kaféer, i rut-företag och i andra branscher där man aldrig kommer kunna betala ut särskilt höga löner.

Vi vet också att Fredrik Reinfeldt är bekymrad över att en så liten del av den svenska ekonomin består av låglönejobb.

Vi vet att Anders Borg tycker att ingångslönerna är för höga bland kommunalanställda och att anställda i handeln och inom hotell- och restaurangbranschen tjänar för bra.

Vi vet dessutom att regeringens ekonomiska politik – med sänkta ersättningar till sjuka och arbetslösa och skatteavdrag för den som jobbar – redan har lett till sänkta löner för folk som jobbar i Sverige.

Mikael Damberg bör kanske svara på om S vill ha låglönejobb i Sverige.
Elisabeth Svantesson bör svara på varför Moderaterna håller på att införa dem.

– – –
Läs också: Med Lööf-löner får färre ett anständigt liv (Agneta Berge, Politism)

Författare, journalister och konstnärer världen över blir förföljda, hotade och fängslade för att de brukar sitt fria ord.

Det internationella nätverket International Cities of Refuge Network, ICORN, arbetar tillsammans med internationella Pen för att hitta fristäder åt förföljda författare.

Fristadsprogrammet innebär att författaren – som också kan vara en journalist, dramatiker eller skribent av annat slag – får ett stipendium och en lägenhet att bo i under två år. Han eller hon får i lugn och ro ägna sig åt sitt skrivande i staden under denna period.

I Sverige finns det i dag åtta sådana här fristäder och personligen minns jag hur den vitryska författaren Svetlana Aleksievitj bodde och verkade i Göteborg under två år i slutet av 00-talet.

I Gävle hade man bestämt att som första kommun bli fristad åt en konstnär på flykt. Men Moderaterna i kommunen vill inte vara med och i stället tänker man överklaga beslutet till Förvaltningsrätten.

Varför?

De tycker inte att kommuner ska syssla med sådant här, de tror inte att man ska ”fixa förtur i bostadskön” åt en hotad bildkonstnär och de tror att lokala konstnärer skulle bli avundsjuka. Dessutom: det skulle bli för dyrt att ta emot en hotad kulturarbetare.

Allt detta uppmärksammade Expressens kulturchef Karin Olsson i förra veckan. Nu har Gävlemoderaterna, anförda av Niclas Bornegrim, återkommit i ett oförskämt svar.

De är inte nöjda med uppmärksamheten de fick i Expressen: Karin Olsson vet inte hur det är att jobba i en demokratisk församling, Karin Ohlsson bor i Stockholm, Gävle har rekordhög arbetslöshet och man kan faktiskt inte hjälpa hela världen. Bryter inte detta mot kommunallagen? Och så kronargumentet: Skattepengarna behövs till annat!

Men Olsson har svar på tal:

Nyligen ställde sig han (Niclas Bornegrim, min anm.) och de andra i alliansen bakom ett förslag om att bygga en ny fotbollsarena med 6 500 platser i Gävle. Detta trots att Bornegrim själv tyckte att kostnadskalkylerna verkade mer än lovligt optimistiska. I bästa fall kommer arenan kosta 140 miljoner kronor att bygga. Driften hamnar på uppemot 14 miljoner om året. Skattebetalarna kommer att stå för tio miljoner av dem.

Fotbollsarena bra – skydda en person under två år dåligt, alltså.

Genant, Moderaterna. Genant.

”Mannen har inte mycket att vinna på feminism”, slår kollegan Johanna Frändén fast i en kolumn i Aftonbladet.

Jag tror att hon har rätt och jag tror att hon har fel.

Frändén argumenterar för att när feminismen vinner mark så kommer vi män att tjäna relativt mindre pengar och få relativt sämre pension. Vi kommer att vara tvungna att dela med oss.

Det stämmer, men är feminismen bara en fråga om pengar?

I en tidigare text har jag skrivit om hur en kvinnlig vän berättar om hur hon på väg hem från en fest mött en okänd man på gatan. Mannen hade låst sig ute och ville följa med min vän in och värma sig.
Hon sa nej, förstås.

Men kanske pratade mannen sanning. Kanske var han ofarlig.

Men, som min vän formulerade det, det går inte att ha en oproblematisk relation till okända­ män. Allt måste filtreras genom säkerhetstänk och rädsla.

Det finns något här och det är manligheten, och hur vi ser på den.

Idéer om mannen som aggressiv och stark drabbar förstås kvinnor men det drabbar också män.

Det begränsar mäns liv eftersom som vi dels måste leva med att betraktas som möjliga våldtäktsmän , dels måste leva med att vi löper stor risk att utsättas för våld från andra män.

Manlighetsnormer är destruktivitet.

En riktig man klarar sig själv och söker inte vård när han mår illa. Konsekvensen är högre dödlighet, ökad risk att hamna i missbruk och psykisk ohälsa. Antalet pojkar och unga män som vårdats på sjukhus för att de skadat sig själva ökat med närmare 30 procent på tio år.

Mansnormen säger att en riktig grabb inte pluggar eller tar skolan på allvar. Pojkarna tappade mest i alla ämnen i den internationella Pisaundersökningen från i vintras.

Konsekvensen av det är försämrade livschanser och minskade möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden.

Ja, kvinnor har generellt mindre makt, är underpriviligerade och i praktiken ser vi att deras människovärde är lägre.

Därför behövs feminismen. Men vi behöver också feminismen för att kasta manlighetsnormerna över bord.

Männen har mycket att vinna på feminism – manligheten ingenting.

Hatbloggen Avpixlat – i allt väsentligt Jimmie Åkessons språkrör på nätet – jublar i dag.

Tydligen så ska Åkessons medverkan i SVT-programmet ”Nyfiken på” (som ju fått en hel del kritik innan, under och efter det sändes) setts av 444 000 tv-tittare. Rekord hittills för terapiprogrammet, alltså.

”Om man skall tolka siffrorna som ett slags opinionsmätning är Åkesson just nu Sveriges populäraste partiledare”, skriver hatbloggen.

…

Vad de skarpsinniga tv-kritikerna på Avpixlat har att säga om att runt en miljon norrmän såg ett 12 timmar långt program om ved i fjol vågar man knappt tänka på.

I början av februari sa LO-styrelsen ja. Tidningarna som ges ut av förbunden ska bilda ett gemensamt bolag, bli ett mediehus och börja samverka.

Enligt LO:s Karl-Petter Thorwaldsson gör man satsningen för att kunna ge större genomslag och uppmärksamhet åt den arbetsmarknadsjournalistik LO-tidningarna producerar.

– Vi vill frigöra mer resurser till undersökande journalistik.

Även Annlie Nordström, Kommunals ordförande, är inne på linjen att det behövs mer och bättre journalistik om förhållandena på arbetsmarknaden:

– Jag får lägga ner allt mer tid på att förklara sammanhangen för okunniga journalister. På sikt är detta allvarligt om mediernas rapportering blir mer och mer urvattnad och ytlig. Det gör det svårare för våra medlemmar att göra korrekta bedömningar av vad som sker på arbetsmarknaden och i samhället, har hon sagt till Kommunalarbetaren.

På tjänstemannasidan verkar tendensen vara en annan.

TCO-facket Vision – det som förr hette SKTF – har en tidning som av en händelse också heter Vision.

Nu blir gränserna mellan fack och tidning ännu mer otydliga.

I går beslutade nämligen fackförbundsstyrelsen i Vision att inlemma den fristående tidningen i förbundets kommunikationsavdelning.

Det är en dumhet som är svår att begripa.

Journalistik och information är nämligen inte samma sak.

Även om inte Tidningen Vision journalistiskt är Dagens Arbete eller Kommunalarbetaren så har tidningen ofta gjort det som svensk fackpress är så bra på: att skildra förhållanden och delar av verkligheten som andra redaktioner inte kan eller vill berätta om.

Det är inte alltid populärt – inte ens hos fackpampar som helst inte vill se att medlemmarna får reda på saker om uppgörelser och avtal innan det bearbetats av lojala kommunikationsavdelningar – men det är nödvändigt.

Fackföreningsrörelsen och medlemmarna behöver mer fri journalistik om arbetsmarknaden, inte mer kommunikation om vad bra saker förbundsledningarna hittar på.

Och fri journalistik är verkligen inget vi ska överlåta till glada kommunikationsavdelningar, oavsett om vi pratar om dagstidningar eller medlemstidningar.

Läs också: Bedrövligt av Vision (Helena Giertta/Journalisten), En medlemstidning berövas sin självständighet (Alexander Armiento/Storify)