– KU bör granska om Magdalena Andersson har gått så långt i sin svartmålning av svensk ekonomi att hon bryter mot grundlagens krav på saklighet och opartiskhet.

Så säger Jonas Jacobsson Gjörtler, en moderat riksdagsledamot som i dag anmäler finansministern till Konstitutionsutskottet för att hon sagt att ”ladorna är tomma”.

Det skulle hon inte gjort! Det begriper väl varenda människa att en socialdemokratisk finansminister inte ska hålla på och vara partisk i sin beskrivning av det finansiella läget! En finansminister ska hålla sig till opartiska och sakliga vädermetaforer när hen pratar om ekonomi och därmed basta!

Nu får man hoppas att Moderaterna får igenom sitt förslag om att förbjuda Jantelagen så kanske det äntligen blir lite ordning och reda i det här landet igen.

Vet hut!

– Man må tycka illa om Sverigedemokraternas politik, men likväl har medborgarna röstat in dem, de har blivit demokratiskt valda, sitter i vårt kommunfullmäktige och har två röster.

Så säger folkpartisten Carina Sandor till P4 Västmanland när hon får frågor om varför man inte tänker släppa fram ett rödgrönt styre i Skinnskatteberg, trots att S, V och MP blev större än alliansen.

Det borgerliga blocket i Skinnskatteberg – där liberala FP är största parti – ser alltså inget problem med att ta makten med passivt stöd från högerextremister.

Så här skrev jag förra veckan i en text om den politiska utveckligen i Ale:

Inför valet lovade Moderatledaren Fredrik Reinfeldt att alliansen aldrig skulle göra sig beroende av SD, aldrig släppa in dem i stugvärmen.
Det var ett löfte som bara verkade gälla honom själv. Han tänkte aldrig samarbeta med SD. Han tänkte aldrig bidra till att ge SD inflytande.
Vad övriga moderatbossar sysslar med ute i kommunerna, det tycks mannen som lämnade sitt parti vind för våg på valnatten inte ha några synpunkter på.

Det verkar forfarande gälla, men nu är det en folkpartist – Carina Sandor – som glatt vill regera på SD:s bajonetter. En folkpartist som för övrigt blev en av de mäktigaste i sitt parti när hon i veckan valdes in i partistyrelsen.

Man undrar ju vad FP-partisekreteraren Maria Arnholm – som kallat SD ”män som hatar kvinnor” – har att säga Sandor om gänget hon tänker göra sig beroende av.

Vinnaren av Right Livelihood-priset, det så kallade alternativa Nobelpriset, har i snart 20 år tillkännagivits i det svenska Utrikesdepartementets pressrum.

Men nu är det slut med det.

SVT avslöjar i dag att UD portat Right Livelihood från lokalerna med hänvisning till att pressrummet fått en ny skyddsklassning. Men SVT tror att det handlar om att utrikesminister Carl Bildt personligen stoppat ceremonin eftersom Right Livelihood haft mage att prisa Edward Snowden, mannen som avslöjade USA:s hemliga övervakningssystem.

Det är inte första gången Bildt markerar mot organisationer som vill lyfta fram Edward Snowdens arbete för öppenhet. I våras fick utrikesministern och hans departement kritik när Snowdens namn ströks från en lista över inbjudna till en konferens om nätneutralitet.

Det är för pinsamt.

Nästan lika pinsamt är det att Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson, Urban Ahlin, inte vill kommentera hur partiet ställer sig till ett besök av Edward Snowden. Så här säger Ahlin till TT i dag:

– Jag har över huvud taget inte satt mig in i det. Det finns en regeringen som är expeditionsministär. Du får prata med dem.
TT: Men om han vill komma senare?
– Jag vill inte svara på det. Då får vi titta på det när den frågan kommer.

Snälla nån. Ängsligheten kan väl vänta tills ministerposterna faktiskt är fördelade.

10 000 kronor efter skatt. Det är vad Isak tjänar varje månad när han arbetar vitt för en rut-firma.
Pengarna räcker inte till hyra, mat och jobbresor och därför måste han också arbeta svart på kvällar och helger. Ibland städar han i folks hem och ibland på byggnadsarbetsplatser.

– Mina kompisar som jobbar svart får inte alltid betalt, men det har aldrig hänt mig.
Om detta – hur svartjobben finns kvar i städbranschen trots rut-avdraget – berättar Kommunalarbetaren, KA, om i sitt nya nummer.

Ett huvudargument för att subventionera städning och annat hushållsarbete var ju att de svarta jobben skulle bli vita . De miljarder staten betalar ut till branschen skulle snabbt komma tillbaka genom ökade skatteinkomster, sades det.

Och visst, firmorna som erbjuder städtjänster har blivit fler. Människorna som jobbar i firmorna har blivit fler. Men den svarta sektorn finns kvar.

I den nu två år gamla undersökningen ”Vilka arbetar med vita hushållsnära tjänster?” gav man sig ut och frågade städföretagare i södra Sverige vilka det är som arbetar med att städa hem.
Undersökningen – som är representativ för hela landet – visade att det är en mycket liten andel hushållsarbetare som lämnat svarta anställningar för att arbeta vitt.

Nästan 17 procent av hushållsarbetarna har någon gång tidigare arbetat svart med städning. Knappt 9 procent tog arbetet för att de ville sluta arbeta inom den svarta sektorn.

Även de företagare som intervjuas säger att svarta marknaden finns parallellt med den vita. En del säger också att de sett att svartjobben blir fler samtidigt som den vita hushållssektorn vuxit.

Vad beror det på?

En förklaring kan vi hitta hos den ”Isak” som intervjuas i Kommunalarbetaren.

När skattepengar används för att skapa arbeten riskerar de att bli lågbetalda yrken med otrygga villkor. Att stimulera fram lågproduktiva jobb med låga löner har ju till och med varit grunden för mycket i den avgående regeringens arbetsmarknadspolitik.

Forskaren Elin Kvist – som intervjuat rut-företagare – säger i KA att många arbetsgivare som betalar vitt bara erbjuder låga löner, deltider och obekväm arbetstid och att det i sig öppnar för en svart marknad:

En av dem berättar att hon vet att hennes anställda arbetar svart hos hennes kunder. Hon väljer att se genom fingrarna, eftersom hon inte kan erbjuda så mycket arbete att de anställda kan försörja sig.

Vad vi ser är alltså en vit marknad och en svart marknad som samexisterar, och där den svarta marknadens existens i många fall förutsätts för att de som är anställda vitt ska klara sig.

Kollektivavtal, bättre arbetsvillkor och löner som går att leva på är förmodligen en bättre strategi än subventioner om man vill få bort svartjobben bland personer som jobbar med hushållsnära tjänster.

I helgen skrev högertidskriften Neos chefredaktör Paulina Neuding en essä i danska Weekendavisen. Ämnet var, förstås, SD och hur vi svenskar nu ska hantera att Åkesson leder landets tredje största parti.

Sådant gillar danskar att läsa om.

Vi kan säkert få anledning att återvända till texten, men det finns en sak några formuleringar jag skulle vilja invända emot:

Sverigedemokraternas framgång vid söndagens val innebär att mer än var åttonde svensk möter en avsky i offentligheten som saknar motstycke i Sveriges moderna historia. […]
Inte ens när Vänsterpartiet kommunisterna fjärrstyrdes av Politbyrån i Sovjet möttes partiets sympatisörer av sådana breda protester och sådant motstånd som möter Sverigedemokrater och deras väljare i offentligheten.

Är det verkligen rätt?

Har vi glömt transportförbudet mot Vänsterpartiet kommunisternas (då SKP) och andra kommunistpartiers tidningar, terrordådet mot Norrskensflamman 1940 (fem döda, varav två barn), interneringen av vänsterpersoner och kommunister under kriget? Har vi glömt att  det fanns seriösa planer att förbjuda VPK och andra kommunistiska partier under kalla kriget?

Efter krigsslutet upprättade arbetsgivare hemliga listor med namn på kända kommunister. Dessa arbetare kunde sedan inte få jobb på känsliga arbeten.
Fackförbund och den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen bekämpade aktivt kommunister på arbetsplatser och i fackklubbar.

Till detta kan vi lägga skandalen med sjukhusspionen och IB-affären – där politiska åsikter systematiskt registrerades – som någon sorts klimax.

Parlamentariskt hade VPK inte heller någon enkel resa.

Först 1982 fick man representation i riksdagens utrikesutskott. Man hölls utanför försvars-, skatte- och justitieutskott en bra bit in på 1980-talet.

Först 1994 fick Vänsterpartiet tillträde till Utrikesnämnden, men bara som ersättare. Först 2010 erbjöds man en ordinarie plats.

Oavsett vad man anser om Vänsterpartiet under Hagberg, Hermansson, Werner, Schyman och Ohly så bör man se till att inte servera danskarna nya vanföreställningar om hur Sverige hanterat extremistpartier – då och nu.

Valresultatet blev en seger för arbetsgivarorganisationen Almega. Detta låter Almegas näringspolitiska chef Ulf Lindberg och Almegas verkställande direktör Jonas Milton meddela på Aftonbladets debattsida i dag.

Jaha, och vad var det då som gick så bra för Almega?

Jo, när mandaten nu fördelats så har direktörerna noterat att Vänsterpartiet – som parlamentariskt anfört motståndet mot vinster i välfärden – bara fick två nya mandat i riksdagen.

Detta, menar Almega, är ett tydligt budskap: Svenska folket röstade för valfrihet i välfärden och debatten om vinster i välfärden är död. Klappat och klart.

Man får ge direktörerna att det är en kreativ läsning av valresultatet.

Låt-gå-linjen – där skattepengar ska gå till aktieutdelning och räntesnurror i stället för patienter och skolbarn – som har företrätts av Kristdemokraterna, Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet har knappats segrat.

Eller ska man förstå det som att herrar Lindberg och Milton ser SD:s ökning som en seger för Almegas hållning?

SD – som i ett principiellt uttalande från valkonferensen i mars – säger sig ”slå vakt om valfriheten och de seriösa välfärdsbolagen” var ju det enda parti som står på vårdbolagens sida och samtidigt ökade.

Men så kan väl direktörerna inte resonera? De slog ju redan i början av den här månaden fast att det ”lika viktigt” att isolera SD som det är att isolera V – eftersom de är lika ”verklighetsfrånvända”.

Ja, det är viktigt att vara verklighetstillvänd.

Därför får vi påminna om några faktum från verkligheten.

• Sju av tio svenskar vill förbjuda vinstuttag inom vård, skola och omsorg.
• Svenska väljarna är emot att privata välfärdsföretag ska få använda sina vinster hur de vill.
• En majoritet svenskar är kritiska till vinster i välfärden och vill att frågan åtgärdas.
• Sex av tio svenskar vill förbjuda vinst i välfärden.
• 84 procent av landets rektorer vill förbjuda vinstuttag i skolan.
• 71 procent av landets företagsledare vill begränsa friskolornas möjlighet att dela ut vinst. För vårdbolagen är siffran 73 procent.
• Majoritet av alliansens väljare vill stoppa eller reglera vinster i skolan.
• 85 procent av väljarna anser inte att privata vård- och skolföretag oreglerat ska kunna ta ut vinst.

Detta är vad regeringen Löfven har att hantera och det finns väl en risk att Milton och Lindberg kan bli besvikna på resultatet.

Det får återkomma i en ny debattartikel.

Snart är det en vecka sedan Fredrik Reinfeldt meddelade att han skulle avgå som statsminister. Hur har han det i dag?

Man kan tänka sig att det är bittert att inte få vara statsminister, att inte få bestämma. Att inte ha makt.
Och kanske värst: han får ingen byst!

Det var 2008 som Riksdagsstyrelsen beslutade att ändra sina regler för när minnesmärken över tidigare statsministrar skulle få placeras i riksdagen.

De gamla riktlinjerna — som antogs när mandatperioderna var treåriga — sade att det krävdes tre hela valperioder (då nio år, nu 12 år) för att en tidigare statsminister skulle föräras en porträttbyst i riksdagen. Men efter ändringen krävs det ”bara” att man varit statsminister i 10 år för att få en byst. Det där gjorde att exempelvis Göran Perssons ansikte ska bevaras för eftervärlden i bystform i riksdagen.

Redan 2011 spekulerade Victor Bernhardtz i Dagens Arena att Reinfeldt nog skulle leda Moderaterna över valet 2014 och avgå tidigast 2016 just för att få denna byst.

Svenska folket ville annorlunda och Reinfeldt får ingen byst.

Vi får försöka minnas honom på något annat sätt.

Utanförskapet, minns ni det?
Inför valet 2006 dök det upp i det politiska språket för att beskriva konsekvenserna av vad man kallade en socialdemokratisk bidragspolitik.

Allt som kunde betecknas som dåligt – bidragsberoende, passivitet, missbruk, våldsamhet, social och ekonomisk utsatthet – skulle in i begreppet och snart talades det om att en miljon svenskar befann sig i detta utanförskap.

Det var som att bidragen, transfereringarna och de sociala försäkringarna inte fanns för att linda fattigdom och utsatthet utan för att skapa fattigdom. Arbetet – oavsett hur det såg ut, oavsett villkor och lön – skulle leda en ur otryggheten.

Så såg den nymoderata tanken ut.

Vad är utanförskap? Enligt rapporten ”Innanför ’utanförskapet'”, som uppmärksammas av LO-utredaren Kjell Rautio, kan utanförskapet beskrivas så här:

Begreppet mäter inte frånvaro från arbetsmarknaden i någon generell bemärkelse, utan enbart sådan frånvaro som kompenseras med ekonomisk ersättning från socialförsäkringssystemen. De som verkligen står utanför trygghetssystemen räknas, hur konstigt det än kan låta, inte in i utanförskapet.

Genom att förkorta ersättningstiderna och skärpa reglerna i trygghetsförsäkringen kan man hävda att utanförskapet minskar – oavsett hur det påverkar sjukfrånvaro, arbetslöshet eller sysselsättningen.

Som Kjell Rautio skriver:

Vill man hårdra det hela kan man uttrycka det så här; Det är enkelt att skapa ett samhälle helt utan utanförskap. Avskaffa alla offentliga skyddsnät och låt människor falla rakt ned i hemlöshet eller tas om hand av anhöriga när de exempelvis drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Utan socialförsäkringar – inget utanförskap.

Kontroll, straff och krav har varit modellen för ”arbetslinjen” och det har gett effekt – både för människor som drabbats och för det politiska samtalet.

Vem har vågat tala om socialpolitik under valrörelsen?
Moderaterna och den borgerliga alliansen har så framgångsrikt stämplat ut frågorna som förlorarfrågor att ingen riktigt vill ta i dem.

De konkreta lösningarna för hur vi bekämpar psykisk ohälsa, hemlöshet, beroende, ökande klyftor, social utslagning och för hur vi håller ihop Sverige har låtit vänta på sig.
Det måste bli ändring på det nu.

Låt pratet om utanförskapet sluta och socialpolitiken komma tillbaka.

– Vi har ju ingen politiker härifrån, på riksdagsnivå, som vågar tala om vad som händer. Vi har ju ingen länspolitiker i riksdagen ens som inte kutar efter vad partiledningen säger… Som vägar ställa sig upp och säga ”Näe, ni fattar ju beslut som är emot Norrland”, utan de jamsar med och då får vi ju inget intresse. Det finns ju ingen som för vår talan, det är Stockholms och partiledarens smala linje som gäller.

Så säger Åke från Sorsele i SR:s serie ”Tendens” i ett program som sändes för en dryg vecka sedan.
Det handlar om människor som inte röstar i de allmänna valen. 2 av 10 struntade i att rösta i Sorsele i valet 2010. I går valdes 25,5 procent av de röstberättigade Sorseleborna att inte rösta i riksdagsvalet. Enligt forskningen är det också väljarna i glesbygdskommuner – där man tidigare varit väldigt plikttrogna som röstskolkar.

Vad beror det på?

I programmet intervjuas också statsvetaren Camilla Sandström. Hon ser flera förklaringar. Urbaniseringen har gjort att rikspolitiker ”måste” fokusera på storstädernas problem och glesbygden hamnar utanför fokus. Väljarna här känner att det inte får ut något av att rösta eftersom ingen pratar om ”deras” frågor.

Risken, säger Sandström, är att människor tappar förtroendet för det demokratiska samhället när de upplever att de hamnar på efterkälken.

Men vilka frågor är det som fungerar i glesbygden då?

Enligt Sandström är det vårdfrågor. Konflikter om vad som är rättvisvård och diskussioner om hur fördelningen ska se ut leder inte sällan till valsuccéer för lokala partier och då särskilt på landstingsnivå.
På platser där sådana partier inte finns – Sorsele till exempel – kan det leda till blankröster eller röstskolk, tror Sandström:

– Det behövs en fråga som kan mobilisera kring, säger hon.

Ska det vara någon vits med demokrati måste vi ha något att välja mellan.
Ungefär så kan man väl sammanfatt den belgiska statsvetaren Chantal Mouffes essä ”Om det politiska” som kom på svenska för några år sedan.

Hennes utgångspunkt är att samhället är de konflikter som pågår mellan olika grupper som bekrigar varandra. Demokratin civiliserar krigen, fienden blir en parlamentarisk motståndare som besegras i parlamentariska omröstningar i stället för blodiga gatukravaller.

Men Mouffe hävdar att de demokratiska partierna ägnat åratal åt att sudda ut konflikten mellan olika intressen för att appellera till en urbaniserad medelklass.

Allt färre partier erbjuder människor verkliga val och en känsla av att vad de röstar på betyder något, hävdar Mouffe.

I bristen på politisk passion och konflikt kan då rasistiska partierna växa fram med påståenden om att konflikten mellan höger och vänster, arbete och kapital, är över.
Nu står kampen mellan olika etniska grupper eller kulturer.

Här någonstans, i den minskade betydelsen av höger- och vänsterkonflikten, i det minskade förtroendet för politiker och det minskade förtroendet för det demokratiska samhället kan vi sannolikt spåra förklaringar till gårdagens valresultat.

I Sorsele fick SD för övrigt 12,5 procent av rösterna i går. En ökning med över 8 procentenheter.

Läs också: Tolv komma nio procent (Eric Rosén/Politsm), När rött blir brunt (Po Tidholm/Magasinet Arena)

Om en timme ungefär stänger vallokalerna och på valvakorna är det fullt ställ. Det kom förresten ett pressmeddelande nyss som ni behöver läsa:

Röstar du på Kristdemokraterna? Då gillar du förmodligen stora dildos. Åtminstone om du frågar onlinebutiken Oliver & Eva, som gjort en undersökning med sina kunder inför valet. Enligt en enkät som skickades ut till ett urval av butikens kunder är snittomkretsen för KD-väljarnas dildos över 13 cm, vilket är störst av alla väljargrupper i undersökningen. De minsta sexleksakerna köptes istället av allianskollegorna i Folkpartiet, som endast kom upp i 9 cm i snittomkrets.

Intressant.