Jag undrar om jag verkligen lever i samma universum som Johan Grauers, kommunikationsstrateg på arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen.

Grauers tänker presentera en rapport om LAS, lagen om anställningsskydd, i morgon. Enligt pressinbjudan är slutsatserna att turordningsreglerna hindrar jämställdheten, integrationen och ungdomars inträde på arbetsmarknaden. Reglerna minskar dessutom rörligheten och gör de anställda lata.

Häpnadsväckande slutsatser, men så brukar det låta från arbetsgivarhåll.

Det är inte slutsatserna som får mig att undra på vilken planet Teknikföretagen har sitt kontor. I stället handlar det om en liten formulering om det politiska klimatet.

”Idag är det närmast tabu att diskutera effekterna av LAS”, skriver Grauers, av allt att döma på fullt allvar.

Var har Teknikföretagen befunnit sig de senaste 25 åren?

Under den tiden har i alla fall lagen om anställningsskydd varit Sveriges mest diskuterade politiska fråga, möjligen distanserad av statsskulden, skattenivån och vargjakten. Också experterna har tappat räkningen på hur många gånger reglerna har ändrats, men alla kan konstatera att det nästan varje gång har handlat om att försvaga de anställdas ställning.

Anställningsskyddet har varit föremål för samtal och förhandlingar mellan parterna, och i den politiska debatten vidareförmedlar Folkpartiet och Centern arbetsgivarnas krav på total kontroll över sina anställdas framtid.

Tabu? Jag har som sagt svårt att tro att Teknikföretagen menar allvar.

Ingvar Persson

I återupptar jag också lönebloggen – sorgligt försummad under sommaren. Där finns ytterligare ett inlägg i debatten om las och de försämringar för löntagarna som nu föreslagits.

För några veckor sedan ledde jag ett panelsamtal om a-kassan. De flesta av deltagarna kom liksom publiken från de fackliga leden, men det blev Marie Silfverstolpe från arbetsgivarorganisationen Almega som sammanfattade problemet med dagens orättvisa avgifterna till försäkringen.

– Jag tror inte att Anders Borg vet hur en avtalsförhandling går till i verkligheten, sa hon.

Anders Borg vill använda a-kassan för att styra lönebildningen. Det var en av de idéer han hade med sig när han tog över finansdepartementet, och Borg spillde ingen tid innan han satte Sven-Otto Littorin på uppgiften.

Avgiften höjdes för alla, men mest för dem som arbetade i branscher med hög arbetslöshet.

Enligt Borgs teorier skulle resultatet bli lägre lönekrav, i alla fall där många saknar arbete. Och enligt samma modeller skulle lägre lönekrav både leda till fler jobb och att arbetslösa sökte sig till andra branscher.

I verkligheten fick det hundratusentals svenskar att lämnade arbetslöshetsförsäkringen. Resultatet har också blivit extremt orättvisa avgifter där till exempel en servitris betalar flera gånger så mycket som en läkare för sin försäkring.

Däremot har Borgs system inte påverkat lönebildningen. Det är alla – fack, arbetsgivare och ekonomer – eniga om.

Anders Borg har misslyckats med a-kassan, och bland andra den här ledarsidan har påpekat det förut.

Det finns många förklaringar till varför Borgs plan misslyckats. Arbetslösheten påverkas till exempel av helt andra saker än löneläget – internationella finanskriser och sådant. Människor har sällan möjlighet att enkelt byta jobb, och a-kassorna lappar ofta över varandra.

Men den viktigaste förklaringen är kanske ändå den Marie Silfverstolpe från Almega levererade. Borg begriper helt enkelt inte hur det fungerar.

Det påstås att Håkan Juholt ville undvika en debatt om a-kassan, eftersom den skulle kunna få Socialdemokraterna att framstå som ett bidragsparti.

Det var i så fall en alldeles galen tanke. En fungerande a-kassa är nämligen verkligen inte något passiviserande bidrag. Däremot handlar det om trygghet för människor, och om att skapa förutsättningar en dynamisk arbetsmarknad och en ekonomi som utvecklas.

I kväll lovar nu Magdalena Andersson att Socialdemokraterna tänker föreslå en gemensam, billig, avgift till a-kassan. Det är en viktig reform eftersom den skulle göra systemet rimligare, rättvisare och mer attraktivt. Och kanske skulle det kunna bli ett av fundamenten i en ny, fungerande arbetslöshetsförsäkring.

Anders Borg har byggt ett luftslott. Det är bra att Socialdemokraterna pekar ut en annan lösning.

Ingvar Persson

Socialdemokraterna har bestämt sig för att den kommande budgetmotionen ska kallas ”affärsplan”. En retorisk nyordning som väckt visst rabalder under dagen.

Själv fastnar jag dock för en annan språklig glidning i dagens partiledningsframträdande, ”rekryteringsgapet”.

Begriper jag saken rätt menar Löfven och Andersson precis samma sak som Tommy Waidelich försökte säga i den lite tafatta debatten om vårpropositionen 2011.

Det var då Waidelich lanserade missmatchen i det politiska samtalet. Uttrycket – som han fått av Svenskt Näringsliv – betyder helt enkelt att de arbetslösa som finns inte passar till de lediga jobb som också finns.

Så var det, och så är det fortfarande. Trots massarbetslöshet misslyckas många arbetsgivare när de försöker hitta rätt personer att anställa.

Lösningen är naturligtvis en aktiv arbetsmarknadspolitik och ett fungerande utbildningssystem. I båda fallen sådant som den nuvarande regeringen misslyckats med.

Ändå kände jag mig för ett och ett halvt år sedan tvungen att invända. Inte mot kursen i politiken, utan mot språket.

Missmatch, vad är det för sorts ord?

Ska den som är arbetslös verkligen känna att hon drabbats av missmatchen? Och hur böjer man ordet?

Nu i affärsplanen är missmatchen alltså utbytt, mot rekryteringsgapet.

Blir det bättre?

Ingvar Persson

Från riksdagens talarstol förklarade Fredrik Reinfeldt i går att ”jobbpolitiken har fått effekt, med ökad sysselsättning och minskat utanförskap”.
Det är lite osäkert hur statsministern kommit till den slutsatsen. Så här ser det ut i verkligheten, enligt a-kassornas samorganisation.

Två små observationer biter sig liksom fast efter gårdagens riksdagsöppnande.

Den första, visst har Fredrik Reinfeldt lagt om kursen, trots den traditionellt mörka kostymen och den blå slipsen.

I sex år har alliansregeringen fört en politik för att lyfta fram och subventionera de minst produktiva delarna av ekonomin. Det har handlat om Rut-avdrag och om a-kasseavgifter. För ett år sedan var det stora slagnumret sänkningen av momsen på krogmat.

Samtidigt har exportindustrin gått i strykklass.

I USA yvas presidenten över att bilindustrin finns kvar. I Sverige har ministrarna varit stoltast när de lyckats få en fabrik nedlagd.

I går lät det helt annorlunda. Statsministern talade om exportinkomster och om global konkurrenskraft. Svenska företag skulle tävla med ”kunskap och kvalitet”.

Inte ett ord om småföretagande, hemservice till dem som kan betala eller större subventioner till krogbranschen.

Retoriken borde kännas bekväm för en traditionell moderat, men det är inte så det har låtigt sedan Moderaterna blev sitt nya jag.

Den andra reflektionen handlar om något av det Reinfeldt kunde se när han lyfte blicken från manuset och tittade ut över riksdagen.

På en av de första bänkarna satt hans näringsminister. För dagen bar hon en blå klänning, dock inte den på bilden. Annie Lööf log, precis som hon alltid gör.

Om statsministern ska göra verklighet av en ny inriktning av näringspolitiken får näringsministern naturligtvis en nyckelroll. Det är Annie Lööf – och hennes stab av unga centerpartister – som måste lyssna in förväntningarna från dem som dagligen möter den globala konkurrensen, och omvandla dem till konkreta politiska förslag.

Men om ord som storindustri, produktivitet och internationell konkurrens ligger illa i munnen på nya Moderater är det nog ingenting mot hur de smakar för unga – Timbroskolade – centerpartister.

Då handlar det inte bara om partiets rötter i den förmoderna ekonomin. I dagens Centerparti kryddas vurmen för landsbygdens småföretagande dessutom med en beundran för storstadens glittrande servicesamhälle och Stureplans snurrande nöjespuls.

Varken Annie Lööf eller Maud Olofsson blev näringsministrar för att backa upp industrin eller exporten. De tog jobbet för att tvinga på alla en F-skattsedel, subventionera städning och sänka skatten på krogbesök.
Nu vill statsministern att Annie Lööf ska göra något helt annat.

Och hon bara ler.

Ingvar Persson

Dagens utspel från regeringen handlar om pengar till forskning.

”Vi kommer upp i nivåer som aldrig förr har skådats i Sverige” deklarerade Jan Björklund entusiastiskt.

Så är det kanske. Som alltid när det handlar om forskning är anslagen utspridda över många år framåt, och siffrorna inte så lätta att tolka.

Den riktiga utvärderingen får nog anstå till nästa torsdag, när Anders Borg visar upp den riktiga budgeten med de riktiga siffrorna.

Forskningspolitik är inte så lätt att ta på, men ett besked kunde dock ministrarna har lämnat redan i dag. Det gjorde de inte.

Björklund och de andra kunde ha lovat att det toxikologiska kunnandet och de fasta resurser som i dag finns på AstraZeneca i Södertälje kommer att tas tillvara.

Regeringens egen samordnare Anitra Steen har tillsammans med bland andra Sveriges Ingenjörer föreslagit att den enhet som arbetar med giftforskning bildar basen för ett toxikologiskt institut. Det skulle vara viktigt både för universitet och näringsliv, inte minst när det gäller att ta fram nya läkemedel.

Som Peter Larsson på Sveriges Ingenjörer säger:

– Det är bråttom.

Något besked kom inte i dag. Förhoppningsvis är Anders Borg tydligare nästa torsdag.

Ingvar Persson

Under sina år som minister tvekade Sven-Otto Littorin aldrig att försvara regeringens politik. Det kan inte ha varit så lätt. Anders Borg kastade nämligen Littorin rakt in i hetluften.

Det var Littorin som fick ta allt skäll när a-kassan skulle snabbskrotas för att betala det första jobbskatteavdraget. Det var arbetsmarknadsministern som hårdhjärtat förklarade för arbetslösa att de borde flytta från hem och familj och det var han som fick kliva in och ge besked när utförsäkringen av sjuka skulle genomföras.

Men framför allt var det Sven-Otto Littorin som fick stå till svars när de allt mer bisarra rapporterna från arbetsmarknadens slutstation – Fas 3 – började strömma in.

Aldrig att Littorin sviktade. Med samma goda humör – jag kallade honom en gång Rotarytrevlig – hävdade han alltid att politiken skulle hjälpa, att det var en jobblinje som följdes och att människor egentligen bara fick det bättre.

Tuff kärlek, det var Littorins budskap då.

Nu ser det plötsligt ut som han har ändrat sig, i alla fall en liten smula. Dagens Arena har i alla fall uppmärksammat att Sven-Otto Littorin i kommentatorrsfältet till ”USAbloggen” dömer ut hela Fas 3.

”Jag är den första att hålla med om att Fas 3 inte blev som vi hoppats på”, skriver han och erkänner ”att vi inte lyckades”.

Sitt lätta handlag tycks den forne arbetsmarknadsministern i alla fall ha kvar

Om det nu inte som det var tänkt tycker Littorin att det är dags att lägga prestigen åt sidan och ”ändra”.

Det är så dags, skulle vi kunna säga som redan från början såg den sociala katastrof som regeringens skapat genom att döma ut människor som hopplösa på arbetsmarknaden.

Det är så dags, skulle också alla de som under åren hänvisats till påhittade nästan-jobb utan betalning kunna säga.

Men kanske är trots allt sent bättre än aldrig.

Nu återstår bara att se om också nästa arbetsmarknadsminister ska vara tvungen att avgå innan hon medger att Fas 3 är ett misslyckande.

Ingvar Persson

Det blev inget innovationspolitiskt råd från regeringen, i alla fall inte i dag. Däremot fortsätter den borgerliga alliansen intensivt att spegelvända bilden av sig själva. Den politiska ”gör om mig”-turnén fortsätter.

Infrastruktur i Linköping. Ungdomar och utbildning i Helsingborg. Och nu i dag, gruvnäring och godstrafik i Kiruna. Gruvrelaterad infrastruktur, skriver regeringen på sin hemsida.

I klartext ska malmbanan få en nödvändig uppgradering, och vägen mellan Pajala och Svappavaara rustas för att hjälpligt kunna stå emot när de övertunga malmbilarna börjar rulla. 3,5 miljarder fram till 2017 ska kallaset kosta.

Däremot hade regeringen fortfarande inga svar på gruvkommunernas frågor om stöd för att klara samhällsbyggnadsfrågorna kring gruvnäringen. Utan bostäder, kommunal service och en långsiktig planering är risken stor att det enda dagens gruvboom lämnar efter sig är stora hål i marken.

Det pratar ministrarna inte om. Ändå är klart att det är upp och nervända världen. I sex år har regeringen slagit ifrån sig kraven på samhällsinvesteringar på järnvägen, åtgärder mot ungdomsarbetslösheten och en näringspolitik som tar till vara Sveriges starka sektorer – som gruvnäringen.

Allt sådant har ju stämplats som gammal sossig ams-politik. Raka motsatsen till den moderna arbetslinjen; med Fas 3, utförsäkrade sjuka och Angeles Bermudez-Svankvist i spetsen för Arbetsförmedlingen.

Så plötsligt, inom loppet av en vecka, har regeringen åkt från plats till plats och tala sig varma för just ”gammaldags” samhällsinsatser.

En verklig omvändelse?

Knappast.

Däremot ser det ut som partistrategerna i alliansen kommit till slutsatsen att det enda sättet att garantera fortsatt borgerlig skattesänkningspolitik är att förpacka den så att den ska se ut som klassisk socialdemokrati.

Det är – på det hela taget – ett ganska bra betyg för socialdemokratin.

Ingvar Persson

Dagen har varit svår för landets officiella hemsidor. SVT har drabbats av störningar, försvaret har haft problem och till regeringskansliet har det stundtals inte alls gått att komma fram alls.

Nu tycks orsaken inte vara någon rusning för att få följa Erik Ullenhags senaste utspel. I stället ryktas det om en samordnad attack från anhängare till Assange.

Det må vara hur det vill med den saken. Att flera centrala informationskanaler samtidigt bryter samman borde få alla varningsklockor att ringa. Det är precis sådant som skapar riktiga krissituationer.

Reaktionen har dock visat sig vara lite olika. SVT rapporterade om problemen. De är trots allt journalister.

Chefen för digitala medier på försvarsmakten försökte förklara. ”En överbelastningsattack helt enkelt”, sa han till TT. Kanske ett försök att lugna civilbefolkningen, men så är han ju också militär.

Från regeringskansliet kom det däremot inga kommentarer alls, av ”säkerhetsskäl”.

Klassisk mörkläggning med andra ord. Men så leds ju också regeringskansliet av politiker.

Ingvar Persson

Så är det dags igen. Ministrarna åker runt och presentera politiska nyheter i lagom portioner. Den årliga skedmatningen inför årets budgetproposition har börjat.
Det vi fick i dag ser i alla fall ut som en ganska ordentlig munsbit. En uthållig uppgradering av järnvägens underhåll och två viktiga nysatsningar.
Järnvägssatsningar har fått ett politiskt signalvärde, och det är väldigt bra.
Att underhållspengarna – trots de imponerande siffrorna – sedan inte kommer att räcka är en annan sak, precis som att de planerade nybyggena inte får riktigt modern standard. En fungerande järnväg kommer fortfarande att bli en utmaning för nästa regering.
Skedmatning och utspel har inte alltid så mycket med verklig politik att göra. Den ska skapa rubriker, inte rälskilometer. Och det är faktiskt ett problem.
I dag finns ingen möjlighet att verkligen kontrollera om de pengar partiledarna talar om finns på riktigt. Det finns ingen möjlighet att se vilka andra konton som kanske fått släppa till pengarna, eller vilka reservationer för framtiden finansministern lagt in.
Allt som finns är ett litet PM på fem sidor, med färgglada diagram, och de fyra partiledarnas nyvunna järnvägsentusiasm.
Också rubrikerna förstås. Och det är ju därför vi skedmatas.
Ingvar Persson