Inlägg av Ingvar Persson

Bilvänstern växer

Det är inte bara socialdemokraterna som har problem med medierna. På Svenskt Näringslivs hemsida kan man i dag läsa om Lennart Kärrberg, vd på Ekström & Son i Kristianstad.

Kärrberg har problem med rekryteringen av svetsare och CNC-operatörer till företaget. Och enligt direktören är orsaken den bild som media och politiker målat upp. En bild där industrin har förlorat sin betydelse för Sverige.

Inte konstigt att unga människor väljer andra banor i livet.

Frågan är dock om inte Kärrberg och Svenskt Näringsliv är en smula för svepande när de försöker peka ut de ansvariga för föreställningen att Sverige skulle kunna klara sig utan sin industri.

Sant är att vårt land under några år haft en näringsminister som tyckte att en bilfabrik borde användas för att bygga vindkraftverk, och en statsminister som betraktade Saab som ett varumärke i en varumärkesportfölj. Men statsministern och den tidigare näringsministern är ju inte de enda politiker som finns.

Sant är också att många journalister – inte minst på huvudstadens borgerliga ledarsidor – konsekvent beskriver industrin som en broms för den nya sköna värld som nu växer fram. Men borgerliga ledarsidor är ju faktiskt inte de enda i svensk press.

Aftonbladets ledarsida har i åratal pekat på behovet av näringspolitik, utbildning för industrin och ett Sverige som sätter värde på framgångsrika industriföretag.

För detta har vi kallats ”bilvänster” och representanter för fackföreningarna.

Frågan är om det nu är dags för Svenskt Näringsliv att sluta sig till bilvänstern?

Ingvar Persson

Ett arv går under klubban

Det måste vara en av de sorligaste sidorna på nätet just nu, konkursboet.se. Här annonseras nu bilarna från Saab:s museum i Trollhättan ut.

En gedigen katalog av fantastiska minnen och drömmar som aldrig kommer att realiseras.

Här finns förstås ursaaben, den lilla strömlinjeformade skapelsen som skulle bli en milstolpe i bilhistorien. Här finns rallybilar som körts av Erik Carlsson på taket och Per Eklund. Här finns sportbilen Saab Sonett och en elbil från 1976.

Dessutom fantastiska utställnings- och konceptbilar, ofta flera ton tunga. Enligt katalogen kan de flesta ”rangeras” för egen maskin.

Men framför allt handlar det om vardagsbilar, precis sådana som hållit det svenska folkhemsbygget levande. Själv fastnar jag på bilderna av ett par fina Saab 95, kombiversionen av den klassiska tvåtaktsbilen.

Precis en sådan bil hade mina föräldrar i slutet av 60- och början av 70-talen.

Konkursen för Saab är en katastrof för många av de anställda. Många kommer att bli arbetslösa. Det är ett slag mot Trollhättan, som kommer att förlora en stor del av sin arbetsmarknad. Och den är ett hot mot det svenska fordonsklustret.

Men någonstans är konkursen för Saab också ett slag mot framtiden, mot möjligheten att skapa lösningar på nya problem och värden som bygger ett samhälle. För det är faktiskt det tillverkning och industriproduktion ytterst handlar om, bortom aktiekurser och politiska konjunkturer.

De anställda på Saab skapade nya lösningar, och arbetade ihop värden som byggde välfärden i över 60 år.

Nu annonseras minnet av detta arbete ut på nätet.

Det är sorgligt att se.

Ingvar Persson

Hästflickorna slog tillbaka

Jag vet inte hur redaktionen på radiosporten tänkte när Jerringpriset instiftades, men jag kan ju gissa.

Vi skulle få svenska folkets eget pris, ett alternativ till experternas välde. En möjlighet för de riktigt trogna lyssnarna, de där som har sportextra påslaget på söndagarna, att göra sin röst hörd.

Det finns precis sådan pris. Som förra årets pristagare Therese Alshammar, eller Charlotte Kalla från 2008. Zlatans Jerringpris kan säkert också räknas hit, liksom Helena Jonssons.

Sedan har vi en pristagare som alldeles på egen hand lyfte sin sport från resultattelegrammen till TV-kanalernas budgivning om rättigheterna till direktsändningar. Magdalena Forsberg fick priset fyra gånger.

Men sedan har vi nu fått ytterligare en kategori som jag inte tror att redaktionen på radiosporten kan ha tänkt på. Vi kan kalla den ”de hunsades revansch”. (Formuleringen är stulen från Bim Clinell)

Rolf-Göran Bengtsson platsar i den kategorin. Det vi såg i går var en mäktig manifestation av den svenska hästsporten som – med all rätt – tycker att deras idrott nonchaleras av medier och journalister.

Det lär vara många familjer med hästdöttrar som häpnar över telefonräkningen den här månaden.

Bengtsson är inte ensam. När Tony Rikardsson till sist fick priset 2005 var det på samma sätt en uppvisning av de motorintresserades känsla av att inte bli tagna på allvar. Speedwayentusiaster, men säkert också folkraceförare och allmänna hemmatrimmare kastades sig den gången över telefonerna för att göra sin existens känd.

Kanske är det ett tecken i en tid när traditionella medier inte längre kan hävda ett monopol när det gäller vad som är viktigt.

Det är roligt att det fått namn efter en av de stora representanterna för traditionell – och nationell – journalistik.

Ingvar Persson

Nya roller på den politiska scenen

Så återinträder han då i svensk politik, Håkan Juholt. Brunbränd och utvilad mötte han journalister, militärer och försvarspolitiker på Högfjällshotellet i Sälen.

Juholt själv tycker att långhelgerna gjort honom gott.

– Jag är en bättre människa i dag än vad jag var i december, sa han till TT.

Ska sanningen fram låter det snarare som Håkan Juholt är sig precis lik, på gott och ont.

Den politiska scenen är dock inte riktigt den samma som när Juholt tog ledigt. Vänsterpartiet har en ny ordförande som den senaste veckan har förekommit överallt. Just nu har han diskutera privat äldrevård med centerledaren Annie Lööf.

I debatten mot Lööf hade Sjöstedt trumf på hand. Att försvara vårdvinsterna efter Caremaskandalerna är inte det lättaste.

Men Sjöstedt håller kanske också på att skaffa sig en riktigt bra hand i spelet med Juholt om vänsterväljarna.

Vanvård av äldre är trots allt en större fråga än försvarets permanenta pengabrist, och Agenda är en större scen än Högfjällshotellet.

I kväll var det nog Sjöstedt som drog det längsta strået.

Ingvar Persson

Facket behöver oberoende journalistik

På LO:s kongress om lite mer än fyra månader kommer ombuden att få ta ställning till ett riktigt dåligt förslag. LO-tidningen – den heter så fram till i mars – berättar i dag att IF Metall vill att tidningens verksamhet samordnas med informationsenheten på LO.

Det är precis den sortens dumheter som jag trodde att arbetarrörelsen till sist lyckats lägga bakom sig. Uppenbarligen hade jag fel.

Journalistik och information är inte samma sak.

Det journalistiska uppdraget – också när det utövas i en organisationstidning – kan aldrig vara att förmedla den bild av verkligheten som makten vill visa. Och det spelar ingen roll om ledningen, som i fackförbunden, kan hänvisa till aldrig så starka demokratiska mandat.

Riktig journalistik måste ändå vara oberoende.

Det där är en insikt som i dag präglar arbetet i fackförbundspressen, och inte minst LO-tidningens redaktion. Här görs viktiga insatser för att skildra viktiga delar av verkligheten som andra redaktioner struntar i att berätta om.

Det är inte alltid populärt i ledningen för fackförbund, som när tidningen berättat om innehållet i kommande uppgörelser, eller avslöjat eftergifter som förhandlarna gärna sett hade förblivit dolda.

Besvärande för några alltså, men absolut nödvändigt om inte folkrörelsen ska förvandlas till något slags tyst företagskultur. Fackföreningsrörelsen behöver lojalitet, men inte konformism.

Nu hoppas jag att kongressombuden i maj kommer att vara alldeles för kloka för att anta IF Metalls förslag. Det luktar trots allt starkt av 1960- och 70-tal.

Men det är illa att det alls måste sägas. Arbetarrörelsen borde ha kommit längre vid det här laget.

Ingvar Persson

Ta fram flytvästarna Reinfeldt

Statsminister Reinfeldt är bekymrad. Pengarna är slut, orosmolnen blåser in från Grekland. Det blir kanske inget femte jobbskatteavdrag på hela mandatperioden, avslöjade han i går för Rapports Mats Knutsson.

När massarbetslösheten bitit sig fast och lågkonjunkturen står för dörren är det en prioritering som ingen kan invända emot, utom möjligen en del av Reinfeldts egna kärnväljare.

Det finns angelägnare saker att göra än att sänka skatten. Reinfeldts problem är att han inte tycks veta vad.

När tiderna är svåra blir är det viktigt vilka beslut politiker fattar, och att de alls fattar beslut. Här får duon Reinfeldt och Borg problem.

Deras recept tycks nämligen vara att göra så lite som möjligt när politiken behövs som mest. ”Spara i ladorna” som finansminister Borg brukar säga.

Det är, med nationalekonomen Christian Westerlind Wigströms ord, som om regeringen inför en annalkande flodvåg köpt ett lager flytvästar, och sedan låst in dem i ett förråd dit bara Anders Borg har nyckeln.

Riksdagsledamöterna klagar på att de inte får några förslag att arbeta med. Ministrarna åker runt och försöker återanvända pengar från den senaste budgeten. Som när näringsminister Annie Lööf och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström försökte få budgetens anslag mot långtidsarbetslöshet att framstå som ett krispaket för Saab.

Det är förmodligen inte sista gången de pengarna kan återanvändas. Om varningstecknen slår in kommer det att behövas.

Statsministerns recept är dock det enklast tänkbara. Sitt still i båten.

Tänk om han kunde få Anders Borg att öppna förrådet med flytvästar också.

Ingvar Persson

En politruks försvarstal

Just nu duggar bekännelserna från ledande socialdemokrater tätt. Senaste är det Mona Sahlins tidigare stabschef Stefan Stern som på Dagens Nyheters debattsida förklarar förfallet.

Artikeln, som nu heter ”S är på väg att spela bort även de viktiga välfärdsfrågorna” borde kanske ha fått rubriken ”En politruks försvarstal”.

Stern ägnar nämligen sin skrivmöda åt att förklara vad som gick fel under den förra mandatperioden.

Till en början ingenting, visar det sig. Väljarna visade väldig entusiasm för det av Stern och Sahlin introducerade rådslaget. Opinionssiffrorna nådde rekordnivåer i ivrig förväntan på nyorientering.

Sedan gick å andra sidan nästan allt fel. Och mest fel blev det när envisa socialdemokrater vägrade acceptera att Sahlin bildade pakt med Maria Wetterstrand för deras räkning. En slem plan för att förhindra politisk förnyelse, antyder Stern.

I hans – och Sahlins – värld är det samarbetet med Vänstern som stoppat en blomstrande rödgrön regering. Historien skulle kunna beskrivas lite annorlunda, men det får bli en annan gång. Stern beskriver säkert hur han såg det politiska landskapet från sin utsiktspunkt bakom skrivbordet på partiexpeditionen.

När han kommer till slutet för dagen måste jag dock fråga mig hur den tidigare superstrategen tänker. Stern tycks nämligen – helt korrekt – tycka att Socialdemokratin illa nytjat skandalerna kring de privata företag som tjänar pengar på vanvård av våra äldre.

Men slutsatsen är inte att socialdemokratin ännu sliter med samma undanglidande inställning till välfärdens profitörer som till exempel Kristdemokraterna. Problemet är inte att partiets företrädare säger sig vara för vinst, men inte för vinstintressets konsekvenser.

Nej för Stern är problemet ett annat. Caremaskandalen har fått socialdemokratin att svikta i sitt försvar av privata vårdkoncerner och riskkapitalistiska placeringar.

Det är tydligen det han menar med viktiga välfärdsfrågor, att försvara Caremas vinster.

Så är det kanske. Men inte låter det så pragmatiskt att försvara att blöjor ska återanvändas för att pressa kostnader, eller att gamla ska få ligga på golvet därför att det fattas sängar? Och om sanningen ska fram låter det inte som så mycket till politisk strategi heller.

Ingvar Persson

Lööf och Erlandsson på krogrunda

Nu på eftermiddagen ger sig näringsminister Anne Lööf och landsbygdsminister Eskil Erlandsson ut på krogrunda i stockholmsvimlet.

Så livat kommer det dock inte att bli. De båda ministrarna tänker börja på McDonalds och sedan fortsätta till Pizza Hutt. Möjligen blir avslutningen lite mer flottare. Lööf och Erlandsson har i alla fall bokat bord på restaurang Pontus, kanske för en toast Skagen?

Nu är det nog inte matsedlarna som ligger bakom ministrarnas restaurangval. Avsikten är att ta reda på hur branschen tagit emot den sänkta momsen, och då gäller det att välja med urskiljning.

Lööf och Erlandsson vill naturligtvis veta att krögarna sänkt priserna, och att restaurangerna nu ropar efter folk. Det är säkert precis vad de kommer att få höra på de tre utvalda krogarna.

Om de i stället hade valt någon av konkurrentarena tvärs över gatan hade beskedet sannolikt blivit ett annat. Varken erfarenheten från andra länder eller signalerna från landets restaurangägare tyder på att momssänkningen kommer att leda till lägre priser och fler anställda.

Pengarna – 5,4 miljarder – kommer i de flesta fall att stanna i krögarnas fickor. Men så kommer det alltså inte att låta under ministrarnas studiebesök i dag.

Ändå – den riktigt stora frågan är kanske en annan.

Hur motiverar man en politik som slussar över drygt 5 miljarder till landets kroggäster – eller krogägare – medan äldreomsorgen förfaller och sjuka utförsäkras?

Den frågan kan ju de båda ministrarna fundera på när de tar sig hem efter sin runda på Stockholms krogar.

Ingvar Persson

Ord är billiga – men inte så billiga

I dag berättar Ekot att Arbetsförmedlingen lyckats förhandla sig till ett riktigt bra pris för tolkhjälp, en verksamhet som expanderat snabbt sedan förmedlingen expanderat på flyktingmottagningens område. Företaget Semantix som fått kontraktet tar 59 kronor för den första halvtimmens arbete.

Med det priset behövs inte någon akademisk examen i personaladministration för att inse att tolkarna är underbetalda. Andra företag, där lönerna följer kollektivavtalen, har inte en chans.

Semantix tycks ta sig förbi problemet på enklaste sätt. Tolkarna är uppdragstagare, och alltså inte anställda. På det sättet kan de göra precis det den svenska kollektivavtalsmodellen ska förhindra, alltså dumpa lönerna.

Det skulle kunna vara en illustration av den arbetsmarknad som måste ha förespeglat Maud Olofsson när hon så energiskt röjde undan hindren för att utfärda F-skattsedlar.

Men det skulle också kunna vara en illustration till konsekvenserna av upphandlingar där det enda syftet tycks vara att pressa priset. I slutet finns det alltid någon som får betala, och allt som oftast är det den som ska utföra själva arbetet.

Det kanske liknar en fungerande marknad, men blir det verkligen också ett fungerande samhälle?

Det blir billigt för Angeles Bermudez-Svankvist och hennes myndighet, men dyrt för tolkar som tvingas arbeta för alldeles för låg lön. Och det blir dyrt för de anställda tolkar som nu blir utan jobb.

Det är inte konstigt att fackförbundet Unionen frågar sig vad statsminister Fredrik Reinfeldt ord till kollektivavtalens försvar på förbundets senaste kongress egentligen är värda?

Svaret är kanske trots allt inte så svårt.

Inte ett dugg, i alla fall inte så länge det hjälper till att pressa ner priset på arbete.

Ingvar Persson

Bilvänster – man tackar

Jag noterar att Johannes Forssberg på Expressen har utnämnt mig till symbol för ”bilvänster”.

Det är bara att tacka. Även om jag finner uttrycket lite smalt kan jag gärna vara bilvänster.

Forssberg överskattar min produktivitet men det har blivit många texter till den svenska industrins försvar. Någon ska ju skriva om den delen av verkligheten också.

Det är lockande att försöka förstå vad det är som driver Forssberg. Jag vet inte varifrån tanken att det skulle vara en borgerlig dygd att betrakta industrin som ett hål att ”pumpa in ännu mer skattepengar i” kommer. Men jag är övertygad om att många gamla direktörer skulle vända sig i sina gravar om de visste vad deras investeringar i borgerlig idédebatt de senaste 30 åren fått för resultat.

Lockande alltså, men jag får avstå. Annars blir jag lika mångordig som Forssberg själv.

Jag ska i alla fall besvara hans fråga. Vad är det då som näringsministern borde göra, utöver att uppmana de arbetslösa att gå till arbetsförmedlingen?

Ett svar gav hon själv igår, bara timmar efter att Forssberg publicerat sina tankar. Regeringen ger nu resurser till omställning och utbildning. Utmärkt, som vi konstaterar i dagens ledare.

Ett annat svar lånar jag av Annette Hellgren, Unionens företrädare på Saab. En referens till IF Metall skulle väl förstöra julen för Forssberg.

Överst på den lista Hellgren i tisdags lämnade över till Annie Lööf och Hillevi Engström fanns kravet att regeringen aktivt ska underlätta en försäljning av konkursboet till intressenter som vill utveckla verksamheten i Sverige.

Precis vad det betyder är svårt att säga i dag, men en uttalad ambition verkar rimligt att förvänta sig när nu regeringen i praktiken har en bilfabrik att sälja.

Ingvar Persson

Bilvänstern

Sida 24 av 51
Senaste inläggen