Om några timmar ska de fyra borgerliga partiledarna presentera ännu ett budgetutspel. I går gick pengarna till kommunerna, i dag lär det handla om nya pengar till polisen och rättsväsendet. Fredrik Reinfeldt prickar av moderaternas prioriteringslista uppifrån.

Utspelet kunde knappast komma vid en bättre tidpunkt. De senaste veckorna har upplopp och bränder i landets förorter tagit allt större plats i nyhetsrapporteringen. Aftonbladet har berättat om vardagen i Backa, Hjällbo och Gottsunda. En hopplös vardag där tristess och utanförskap för det som skulle vara Sveriges framtid är den ena sidan, och där utsatthet och våld mot poliser och brandmän som försöker göra sitt jobb är den andra.

En vardag där de stora förlorarna finns bland alla förortens vanliga människor som bara önskar sig lugn och trygghet. Som vill få ha sin bil i fred och som vill få sova för att orka går till jobbet på morgonen.

Det kommer att krävas samhällsresurser för att skapa den tryggheten. Men om det finns någon som tror att det räcker med fler och tyngre utrustade poliser, med större möjligheter att låsa in unga lagöverträdare och med fler domare gör man ett stort misstag.

Vandalismen kan inte ursäktas, men den kan inte heller bekämpas med hårdare tag eller större klyftor.

Därför måste myndigheterna, precis som polisinspektör Håkan Bredinge i Göteborg som berättar i dagens Aftonbladet, göra nya försök att återupprätta kontakten och tilliten. Det kräver resurser, men i längden är det bara så vi kan bygga ett samhälle.

Det kommer inte som en överraskaning att regeringen i den kommande budgeten förstärker kommunernas ekonomi. Att låta välfärden ta hela smällen när skatteintäkterna krymper och arbetslösheten stiger skulle vara politiskt självmål. Signalerna från inte minst Moderaterna har varit tydliga på den punkten.

Ändå går regeringen längre än de flesta kanske hade väntat sig. De 10 miljarder som nu utlovas är betydligt mer än Sveriges Kommuner och Landsting ställt som minimikrav för att undvika neddragningar i välfärden.

Förslaget presenteras helt kortfattat på fem sidor. Där framgår att pengarna ska fördelas till kommunerna efter befolkning, och att landstingen ska få tre av de tio miljarderna. Regeringen vill dessutom att pengarna ska användas för att trygga sysselsättning under nästa år. Det ger knappast utrymme för kommunala skattesänkningar.

Självfallet måste nu de konkreta förslagen läggas på bordet. För pressade kommuner finns djävulen i detaljerna. Landets lokalpolitiker gör klokt i att invänta villkoren för stödet innan de jublar.

Ändå är de frågor som framför allt hänger kvar efter dagens regeringsutspel politiska. Hur kan den politik som nyss avfärdades som både lättsinnig och oansvarig plötsligt vara högsta visdom? Hur förvandlades landets kommuner från ett ”särintresse” till en ”central del i den svenska välfärden”?

Och vad betyder det när en regering som i det längsta förklarat att kommuner ska anpassa verksamheten till inkomsterna, nu plötsligt anser att det finns ett behov av långsiktighet?

De frågorna lär få vänta på svar, till att börja med tills budgeten faktiskt finns.

Ingvar Persson

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin blir upprörd över rapporterna om hur bärplockare från Thailand och andra länder utnyttjas i Sverige. Det förklarade han – i nyanlagt skägg – för Lennart Persson i gårdagens Aktuellt.

Sedan övergick Littorin till något han verkligen kan, att skyffla ifrån sig ansvaret.

– Vad gör LO, undrade ministern och såg ännu mer upprörd ut.

I Littorins tolkning av den svenska modellen ska politiker hålla sig borta från priset för ett kilo blåbär. Staten kan, på sin höjd, informera. Och har thailändarna några klagomål får de vända sig till arbetsmiljöverket.

Det låter bestickande. Fackföreningsrörelsen kan i dag inte ens svara på vem som ska teckna avtal för bärplockarna.

Vad Littorin inte talade om i Aktuellt är de specialregler som sedan 2007 gäller för just bärbranschen, och som innebär att inte ens de minimiregler som finns i andra branscher gäller. Medan andra arbetsgivare måste garantera en månadslön på 13 000 kronor, får bäruppköparna bjuda in arbetskraft utan att ge några garantier.

I frågor om arbetskraftsinvandring har regeringen, och miljöpartiet, konsekvent viftat bort alla varningar om risken för att människor skulle utnyttjas och löner dumpas. Nu sker precis det, som ett resultat av regler som kommit till på Littorins initiativ. Och han tvår sina händer och lägga ansvaret på facket.

Littorin borde rodna, bakom det nyanlagda skägget.

Ingvar Persson

Gårdagens utspel från Volvo personvagnars chef Stephen Odell handlar bara om ”förhandlingstaktik”. Det slår Svenska Dagbladets Jonas Fröberg fast i en krönika i dagens tidning. Något får mig att tro att Fröberg fört långa samtal med Näringsdepartementet innan han fattade pennan.

Det är nämligen så det brukar låta när statssekreterare Hägglund förklarar varför den svenska regeringen gång på gång kommer på kant med ledarna för de stora industriföretagen.

Naturligtvis är hotet att flytta delar av Volvo PV:s produktion och utveckling till Belgien ett förhandlingsutspel. Men det betyder inte att det skulle vara en bluff. I dagens pressade läge är det politiska engagemanget en av de faktorer som kommer att avgöra fordonsindustrins framtid. Och på den punkten har Sverige en nackdel i konkurrensen. Vi har nämligen en regering som tycks mer intresserad av att till varje pris hålla ryggen fri än att skapa goda förutsättningar för svenska exportföretag.

Näringsministern har underkänt de svenska märkenas modeller och mer eller mindre uppmanat Saab att sluta bygga bilar. Finansministern har för sin del konstruerat ett stödpaket med villkor som gör att det ännu efter ett halvår inte resulterat i en enda krona i industristöd. Och statsministern…

Medan toppolitiker i Tyskland, Italien, Belgien och USA engagerar sig i fordonsindustrin håller Fredrik Reinfeldt ett bekvämt avstånd. Den svenska statsministern talar om företagens ansvar, men aktar sig noga för att bli indragen i det konkreta arbetet för att rädda jobb, kunnande och exportinkomster.

I Svenska Dagbladet avfärdar Jonas Fröberg sammanbrottet i förhandlingarna mellan Volvo PV och den svenska staten som något media ”försökt blåsa upp”. Problemet är bara att kritiken inte kommer från ”media”.

Den kommer från ledningen för några av Sveriges viktigaste industriföretag, och från anställda som varje dag arbetar med världen som konkurrenter. Och kritiken riktar sig mot en provinsiell regering som inte tycks ha någon känsla för vad en globaliserad ekonomi verkligen betyder.

Och det är verkligen ingen förhandlingsbluff.

Ingvar Persson

Chefen för Volvo personvagnar, Stephen Odell, har almanackan fullbokad av möten med belgiska politiker. Det handlar förstås om framtiden för fabriken i Gent, och att döma av det Odell säger i Dagens Industri ser den betydligt bättre ut än framtiden på Hisingen. Och det beror på Maud Olofsson.

”Det är klart att lånegarantier från Belgien påverkar våra framtida planer på produktion och produktutveckling”, säger Odell till DI.

”Jag kan inte tillåta att Volvo PV får en nackdel gentemot konkurrenter som får stöd av sina regeringar”.

Tydligare behöver det inte sägas. Centerpartisterna i näringsdepartementet har inte bara gjort vad de kunnat för att sätta krokben för rekonstruktionen av Saab. Nu är också ledningen för Volvo PV på väg att tröttna på den svenska regeringen.

Saab:s ansökan till Europeiska investeringsbanken stoppades direkt. Förhandlingarna med Volvo PV bröt samman i förra veckan, och inte en krona av vinterns utlovade stödpaket på 28 miljarder har betalats ut. Näringsministern har inte missat ett tillfälle att tala illa om svensk fordonsindustri.

Ändå försökte Olofssons statssekreterare Jöran Hägglund i förra veckan släta över situationen. ”Jag är optimistisk”, förklarade han för TT. En optimism som alltså inte delas av ledningen för Volvo PV.

”Vi behöver pengar och marknadsstöd nu och inte om två tre år”, säger Stephen Odell och tar planet till Belgien för att diskutera Volvo PV:s framtid.

Och det är Maud Olofssons fel.

Ingvar Persson

I tisdags konstaterade vi på aftonbladets ledarsida att den svenska regeringen agerar åskådare när framtidens bilindustri formas. Medan regeringarna i USA, Tyskland och Frankrike deltar aktivt för att ge ”sina” bilföretag möjligheter att klara krisen och skiftet till en hållbarare teknik tvingas de svenska bilfabrikerna brottas med en regering som varken vill eller vågar.

Nu kommer ännu ett exempel. Volvo PV:s förhandlingar med regeringen om det utvecklingslån som Europeiska investeringsbanken i princip redan beviljat har brutit samman. Regeringen vill avvakta ägarfrågan, precis som den gör när det gäller Saab.

Volvochefen Stephen Odell talar besviket om ”konkurrensfördelar” för bilfabrikanter i andra länder.

För att säga det annorlunda; Maud Olofsson är en belastning för svensk industri.

Ingvar Persson

I går sa IF Metalls fackklubb på Scania nej till företagets bud om arbetstidsförkortning. Företagsledningens tal om gemensamt ansvar som argument för fyradagarsvecka och en löneminskning på tio procent övertygade inte verkstadsarbetarna i Södertälje. Och enligt klubbens ordförande, Johan Järvklo, beror det bland annat på att krisen inte tycks påverka aktieägarna. Planerna på att dela ut två miljarder till ägarna står fast.

Parallellen till protesterna bland de anställda på Volvo lastvagnar är uppenbar. Där ställs miljardutdelningen i förhållande till den industriella avrustning som vinterns upprepade jättevarsel innebär. Något som nu till och med får riskkapitalister som Christer Gardell att göra invändningar.

I Södertälje står generositeten mot aktieägarna i kontrast mot de uppoffringar de anställda förväntas bära.

Med besluten om rekordutdelningar till aktieägarna mitt i krisen har styrelserna i AB Volvo och Scania satt fingret på ägarnas roll. Trots talet om ansvar och sammanhållning får aktieägarna en frisedel. Det är klar det väcker vrede.

Frågan är om direktörerna i Volvos och Scanias styrelser anar vilka krafter de släppt loss.

Ingvar Persson

Utbildningsminister Jan Björklund läxar upp landets kommuner. Nerskärningarna i skolan ska undvikas med prioriteringar, förklarar Björklund prompt för Svenska Dagbladet. Något ekonomiskt ansvar för skolan, vården och omsorgen i kommunerna tänker regeringen inte ta. Att försvara de skattesänkningar regeringen genomfört är tydligen viktigare.

Krisen kommer för övrigt snart att vara över, enligt Björklund. Han gör tvärsäkert bedömningen att den ”inte blir så långvarig” som 1990-tals krisen.

– Det behöver inte bli så stora effekter, förklarar folkpartiledaren kavat.

Kan någon berätta för Björklund att utanför Folkpartiet pågår den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Eller att var fjärde svensk industriarbetare sannolikt kommer att vara arbetslös efter sommaren och att vi just nu upplever en rekordstor negativ tillväxt.

Björklunds moralism lär ha lika liten effekt på panka kommunalpolitiker som den har på elevernas skolresultat.

Ingvar Persson

I Dagens Nyheter försöker Henrik Brors reda ut begreppen kring politisk borgfred. Brors menar att när det är dags för landskamp håller svenskarna på sitt landslag, och att det ställer till problem för oppositionen.

Mona Sahlin har att välja mellan att ”agera hejarklacksledare” åt Reinfeldt eller ” bli utvisslad som en svikare”.

Det är lite oklart hur Brors menar. Det är trots allt dåligt spel, inte hejarklacksledarna, som brukar visslas ut. Och det gäller till och med om hejarklacksledaren arbetar på Dagens Nyheter.

Ingvar Persson

Centerledaren Maud Olofsson håller ställningarna. Visserligen har hon fått ge upp entusiasmen för bonusar, men när det gäller anställningstryggheten står hon fast. Arbetsgivarna ska själva få bestämma vilka som får sparken, i alla fall så länge de inte har mer än 50 anställda.
Att till och med moderaterna numer erkänner att den svenska anställningstryggheten inte hindrar tillväxten spelar ingen roll. Inte heller att tiotusentals svenskar just nu vet hur viktigt det är att uppsägningar inte får ske helt godtyckligt.
Till och med Olofsson förstår dock att förslaget skapar oro hos facket. Alltså kan hon tänka sig en höjd a-kassa. 80 procent, säger centern. I alla fall den första tiden, och i alla fall för dem som inte har alltför hög inkomst.
Det är inte säkert att löntagarna och deras organisationer låter sig imponeras av Olofssons generositet.
Det finns trots allt ett politiskt alternativ som lovat återupprätta en arbetslöshetsförsäkring med 80 procents ersättning till de allra flesta. Utan att ytterligare urholka anställningsstödet.
Centern behåller ställningen som riksdagens mest löntagarfientliga parti.
Ingvar Persson