I dag berättar Svenska Dagbladet att Vattenfall har fortsatt att betala ut bonusar till de ”traders” som framför allt tycks sköta interndebiteringen inom bolagen. Trots jätteförluster och miljardnedskrivningar fortsätter bonusprogrammet.
Som förklaring säger en chef på Vattenfall till Svenska Dagbladet att bolaget ”definitivt inte är marknadsledande” när det gäller höga bonusar.

Eller när det gäller något annat, frestas man tillägga.
Samtidigt har socialdemokraternas Mikael Damberg i en interpellation till Fredrik Reinfeldt försökt få ett begripligt svar på frågan vad regeringen egentligen visste innan Vattenfall genomförde det katastrofala köpet av holländska Nuon. Och kanske viktigare, vem i regeringen som egentligen visste.

Det hade Fredrik Reinfeldt kunnat besvara, men har skickade Peter Norman i stället – som inte ens satt i regeringen när affären gjordes upp.
Därmed finns frågetecknen kvar. Hittills har regeringens svar nämligen mest handlat om att alla skyller på alla.

Maud Olofsson, som bevisligen hade ansvaret för Vattenfall, hävdar att de andra partiledarna var informerade. Interna regeringsdokument tyder på att hon har alldeles rätt.

För formens skull har Peter Norman visserligen erkänt regeringens kollektiva ansvar. Men det egentliga budskapet har varit ett annan. Ingen i regeringen, utom möjligen den avgångna Maud Olofsson, kan enligt Norman lastas för en av de sämsta affärerna i svensk näringslivshistoria.

Det är märkligt att Annie Lööf tyst tillåter att hennes företrädare ensam får bära hundhuvudet.

Versionerna går faktiskt inte ihop. Antingen har Maud Olofsson informerat, eller så har hon gjort den dyraste politiska blundern på den här sidan millennieskiftet. Och det är nog bara statsministern som kan svara på hur det är.

Ändå vägrade han alltså att komma till riksdagen och svara på frågor om Nuon.

Visst är det något som är ruttet i kungariket Sverige.

Ingvar Persson

Fredrik Reinfeldt har varit i Torshälla, på Finska föreningen.

Där berättade han att det inte blir någon regeringsombildning när riksdagen öppnar. Statsministern tycker inte att det är hans uppgift att byta laguppställning just nu.

Istället ska han ”se till att alla statsråd jobbar för att få oss omvalda”, som han sa till TT.

Den fråga som blir hängande är förstås, vilka statsråd är det Reinfeldt inte tycker jobbar för återval nu?

Kaoset runt Arbetsförmedlingen fortsätter, även sedan Angeles Bermudez-Svankvist fått sparken. I dag kräver Miljöpartiet att styrelsens ordförande och en av styrelsens ledamöter avgår. Båda har haft affärer med förmedlingen, samtidigt som de alltså styrt myndigheten.

Hillevi Engström har det inte så lätt.

I förra veckan kunde jag inte låta bli att citera några av godbitarna ur Arbetsförmedlingens tidning På Jobbets intervju med generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist. Tidningen – som lovat vara mer lojal än sin föregångare – är ju en av generaldirektörens skapelser.

Hennes avslutningsreplik, ”four more years”, är verkligen minnesvärd.

Ändå kunde jag bara ösa från ytan av den fantastiska källa intervjun är. Särskilt för bloggens läsare bjuder jag därför på ytterligare några guldkorn ur den avsatta generaldirektörens mun.

Om pressens bevakning av statens kanske mest högprofilerade myndighet:

”Det positiva med journalisternas granskningar är att vi får kännedom om saker vi borde veta.”

Om grunden för arbetsmarknadspolitiken och uppdragen att till exempel ta över ansvaret för långtidssjuka och invandrare:

”Utbudsstimulerande politik – vilket vackert ord – är reformpolitik och det är naturligt att vi får de uppdragen och att vi självklart tackar ja.”

Om kritiken för att det har varit lågt i tak på Arbetsförmedlingen under hennes ledning:

”Det måste vara en lokal företeelse.”

Om Arbetsförmedlingens egentliga uppdrag:

”Vårt uppdrag är att jobba med de grupper som har det svårast.”

Och till sist, om planerna för framtiden. Intervjun gjordes som sagt när Bermudez-Svankvist fortfarande såg fram mot ”four more years” som generaldirektör:

”Jag för anteckningar varje dag, tanken är att så småningom skriva en bok.”

Tillfället att sortera noteringarna yppade sig fortare än Angeles Bermudez-Svankvist kunde ana.

Ingvar Persson

Elever på fristående gymnasieskolor ska inte hoppas på att få hjälp av specialpedagoger om de skulle få problem. Tillgången är åtta gånger större i kommunala skolor, och då har forskarna ändå kompenserat för skillnader som föräldrarnas inkomster, utbildning och så vidare.

Det berättar Dagens Nyheter i dag.

Å andra sidan berättar SVT att ännu en utredning visar att friskolorna är generösare än de kommunala skolorna när de ska sätta betyg.

På något sätt måste väl eleverna kompenseras om skolpengen går till riskkapitalisterna i stället för att anställa pedagoger.

Ingvar Persson

I början av min bana på Aftonbladet fanns det nog dagar när jag inte var så stolt över våra löpsedlar om bantning. Med tiden har jag förstås blivit klokare.

Bantning är inte bara viktigt. Det är det viktigaste som finns.

I Sverige kan vi accepterar att regeringen urholkar a-kassan, kommenderar sjuka att gå till jobbet och låter 100 000 industrijobb försvinna medan ministrarna tittar på. Men ska det bli ett inbördeskrig så kommer att det handla om vilken bantningsmetod som är bäst.

Det är bara så det är, jag lovar.

I dag har äntligen själva SVT och prestigeprogrammet Agenda fattat. Visst, statsminister Reinfeldt som pratar krig och utbildningsskandalen Läx-rut finns också dagordningen. Men det är 5:2 dieten som ska sälja kvällens program. Och gissa om det blir fart på kvällens chatt.

Kvällstidningarna har haft rätt från början. Bantning, det är riktiga nyheter det.

PS: Noterar att Daniel Swedin rapporterar från Kungens besök i Degerfors. Själv kan jag meddela att Degerfors IF spelade oavgjort mot Örebro i kväll. I Degerfors är det viktigare än alla besök av Kungen.

Ingvar Persson

Staffan Hörnberg, nyss sparkad rektor för internatskolan Lundsberg är upprörd. I intervjuer och på Facebook svär han och ömkar sig om vart annat. Skolinspektionens beslut att stänga skolan beskrivs som ”respektlöst”.

Det är antagligen det mest nedsättande Hörnberg kan säga.

På Aftonbladets TV kan vi se Ian Wachtmeister pladdra om rättsövergrepp och vänsterangrepp, och styrelsen har ställt sina platser till förfogande. På SVT Debatt skriver frilandsjournalisten och den tidigare eleven Ebba Wallmén att klasshat och avundsjuka stängt Lundsberg.

Den svenska överklassen har inte varit lika skakad sedan hungerkravallerna 1917.

Ingvar Persson

Av landets drygt 3 miljoner heltidsarbetande löntagare är det i dag bara lite mer 225 000 som faktiskt skulle få full ersättning från a-kassan om de blev arbetslösa. Det har TCO räknat ut. Det är faktiskt en skandal som borde sätta fart på varenda nyhetsredaktion.

Om taket i a-kassan höjdes från dagens 18 700 till 27 500 kronor i månaden skulle i alla fall nästan hälften av löntagarna få en hygglig inkomsttrygghet – 80 procent av den tidigare inkomsten – om de förlorar jobbet. En ganska rimlig miniminivå om vi ska kunna tala om omställningstrygghet.

Jämfört med i dag skulle naturligtvis otryggheten för alla löntagare minska. Dessutom skulle antagligen arbetsmarknaden fungera bättre om människor fick en möjlighet att söka sig ett jobb där deras kvalifikationer kan tas tillvara.

I budgettermer pratar vi om 3,7 miljarder, alltså ungefär en miljard mindre än var den storslagna momsrabatten till restaurangnäringen kostar och en knapp miljard mer än storbankernas andel av Anders Borgs senaste bolagsskattesänkning.

TCO har också räknat ut vad en totalrenovering av a-kassan skulle kosta. För 7,5 miljarder skulle taken kunna höjas, avgifterna kunna sänkas och ett nytt, vettigt, studerandevillkor kunna införas. Dessutom skulle tröskeln in i systemet kunna sänkas så att väldigt många fler faktiskt skulle vara försäkrade.

Då talar vi om kanske hälften av vad ytterligare ett ”jobbskatteavdrag” skulle kosta. Vi talar dessutom om pengar som verkligen direkt skulle bidra till att öka efterfrågan, och om ett system som skulle bidra till att jämna ut konjunktursvängningar.

Vi talar kort sagt om ganska klok politik.

Men det lär dessvärre inte spela någon roll när ministrarna samlas på Harpsund för att äta kräftor och diskutera valbudget.

Ingvar Persson

Svenska Dagbladets nya politiska chefredaktör, Tove Lifvendahl, har fått något av en flygande start. Vem hade kunnat ana att hennes bakgrund i det moderata ungdomsförbundet skulle bli så användbar. Det verkar faktiskt som Svenska Dagbladets ledarsida är redo att dra en lans för 1990-talets idédebatt i den unga högern.

Det är annars en period som de flesta som var med tycks angelägna att tala så lite om som möjligt.

Med liv och lust ger sig Lifvendahl i alla fall in i debatten om dramatiseringen av ”Det sovande folket”, Fredrik Reinfeldts angrepp på välfärdsstaten från 1993. På Svd:s ledarblogg skriver hon att boken påminner om Matrix och rekommenderar den för läsning. Bättre än sitt rykte, skriver Lifvendahl.

Just det är hon nog ganska ensam om att tycka.

Debatten om Reinfeldts bok är inte det enda exemplet på hur 1990-talets ungmoderata idédebatt nu kastar ett försiktigt eko från ledarredaktionen på Svenska Dagbladet. Lifvendahl har också nämligen städslat en ny krönikör, konsulten Jonas Hellman. Han ska skriva från Indien, med inriktning på internationell politik och asiatiska frågor.

Det blir förstås spännande. Men också Hellman har ett förflutet som författare i den unga högern. 1994 skrev han stridsskriften ”Non-working Generation” tillsammans med den nuvarande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson.

Där lyckas Kristersson och Hellman hävda att den svenska arbetsmarknaden – med kollektivavtal, anställningstrygghet och förbud mot barnarbete – egentligen borde jämföras med det sydafrikanska apartheidsystemet. För ett år sedan skrev Eric Rosén om det där på Dagens Arena.

Då ville Kristersson inte lämna några kommentarer.

Nu håller Svenska Dagbladets nyrekryterade kolumnist med om att det är en ”ogenomtänkt formulering” att jämföra Sverige med apartheid. Så skulle han inte uttrycka sig i dag.

Det är nog Svenska Dagbladets läsare glada för. Men visst vore det spännande om tidningen kan blåsa liv i något av högerns idédebatt.

Ingvar Persson

Ibland är folkpartisten Carl B Hamilton nästan lite underhållande i sin halsstarrighet. Jag kommer ibland att tänka på de sura gubbarna på balkongen i Mupparna.

Just nu har mannen som aldrig fick bli minister bestämt sig för att ta itu med det faktum att Sverige av OECD pekats ut som det land där klyftorna växer snabbast. I Svenska Dagbladet, passande nog.

Det stämmer nämligen inte alls, om vi får tro Hamilton.

Problemet är att OECD undersökt den relativa fattigdomen, alltså hur stor del av befolkningen som har mindre än hälften av medianinkomsten. Det borde man inte ha gjort, tycker folkpartiriksdagsmannen.

Relativ fattigdom säger nämligen ingenting om ifall inkomsterna faktiskt sjunker, i absoluta tal. Och framför allt borde verkligen inte den svenska politiska oppositionen ta sig för att hänvisa till siffrorna från OECD.

Dessutom har ju Anders Borgs eget finanspolitiska råd slagit fast att klyftorna i Sverige visst inte ökat, i alla fall inte så mycket.

Som ”intellektuell renhållningsarbetare” (han skriver faktiskt så) ansluter sig Hamilton alltså till den argumentation som statsminister Fredrik Reinfeldt och TV-journalisten Janne Josefsson brukar torgföra. Det är trots allt inte Afrika vi talar om.

Det är det å andra sidan ingen som har påstått. Sanningen är att klyftorna har ökat – fortast i den industrialiserade världen om vi får tro OECD – och att det påverkar vårt samhälle.

Särskilt tydligt blir det om kapitalinkomsterna räknas bort, och det finns det anledning att göra. Just kapitalinkomster är nämligen beroende av konjunkturen, och den har som bekant inte varit så bra.

Så här ser faktiskt de siffror ut som Hamilton hänvisar till.

Det har dolt en del av den inkomstomfördelning vi haft de senaste åren, men så snart tiderna blir bättre lär det förändras.

Inkomstklyftorna ökar alltså, och det är faktiskt inte så konstigt. Politiken de senaste åren har faktiskt syftat till precis det. Ökade klyftor är kärnan i ”arbetslinjen”, jobbskatteavdragen och det mesta annat som Anders Borg hittat på.

Om Hamilton verkligen vore intresserad av ”intellektuell renhållning” vore det kanske bättre att han tog itu med Anders Borgs nyspråk. Då skulle han faktiskt kunna göra lite nytta.

Ingvar Persson

PS: Om det är någon som tycker diagrammen känns bekanta så har ni alldeles rätt. Ledarbloggen har publicerat dem förut, i maj. Men det måste väl Hamiltin ha missat.

I morse var det dags igen. En nerriven kontaktledning i vagnhallarna i Hagalund utanför Stockholm orsakade förseningar och inställda tåg. De vagnar som ändå kom ut fick dras fram med diesellok.

Material som är slitet, eftersatta investeringen och flaskhalsar. En bild av den svenska järnvägen. I förra veckan varnade tågforskaren Rebecca Forsberg för att olyckstillbuden ökat dramatiskt.

Järnvägen är ett myller av operatörer där ingen kan eller vill ta ansvar.
Det var precis den situationen SJ förre ordförande Ulf Adelsohn brukade kritisera. Den frispråkige före detta moderatledaren hävdade att trafikpolitiken ”varit en lekstuga för okunniga politiker”.

För två år sedan fick han sparken av regeringen.

I stället gick uppdraget till Jan Sundling, tidigare bland annat direktör för Green Cargo och Linjeflyg.

Under hans ledning skulle SJ vinna svenska folkets förtroende, lovade den moderate finansmarknadsminister Peter Norman.

Dessutom kan vi gissa att regeringen hoppades slippa kritik från sina egna direktörer, men om det sa Norman förstås ingenting.

Ordförandeposten i SJ kunde läggas till samma uppdrag i Sjöfartsverket som Sundling haft sedan 2008. Förra året fick han dessutom en plats i styrelsen för det statliga konsultföretaget Vectura.

Tillsammans innebar de styrelseuppdrag Sundling fått av regeringen arvoden på 600 000 kronor om året.

I våras kunde SVT berätta att regeringskansliet i hastigheten råkade missa en detalj. Sundling hade redan ett halvtidsarbete för näringsdepartementet, och för det kvitterade han ut 500 000 kronor om året. Och här är reglerna glasklara.

Den som är anställd av regeringskansliet kan inte samtidigt får ersättning för att sitta i statliga styrelser.

Nu har regeringskansliet funderat igenom situationen.

Peter Normans statssekreterare Erik Thedéen medgav i helgen att det skett ett misstag. Direktör Sundling blev av med sitt halvtidsjobb, men kommer att behålla pengarna från styrelseuppdragen.

”Det går inte att kräva tillbaka pengarna”, sa statssekreterare Thedéen till SVT i helgen.

Regeringen kan alltså inte kräva tillbaka pengar från en direktör som i strid med reglerna fått hundratusentals kronor. Den som av misstag får för mycket bostadsbidrag eller för hög sjukpenning kan däremot dömas för bidragsfusk, och myndigheterna får hela tiden nya uppdrag för att kontrollera den som är arbetslös eller behöver personlig assistans.

En nyttig direktör, som avstår från att kritisera regeringen, får däremot behålla pengarna.

Där är förståelsen genast större.

Ingvar Persson