För ett par veckor sedan skrev Jonna Sima en ledare om kritiken mot lågprisflygbolaget Ryanair när det gäller säkerhet och de anställdas villkor. Nyhetskroken var den rapport från spanska haverikommissionen som kritiserade Ryanair för bristande säkerhetstänkande och kommunikation mellan personalen när de flugit från Barcelona till Ibiza, trots att man kort före avfärd krockat med ett annat plan.

I artikeln refererades till upprepade klagomål från anställda och fackrepresentanter. Källorna redogjordes för i texten. I ett fall utelämnades information, vilket också gör att vi tar in en rättelse i papperstidningen i enlighet med Aftonbladets policy.

Ryanair är vanligtvis notoriskt svåra att få tag i. Fråga vilken resenär som helst som haft frågor om biljetter, bagage eller förseningar. Eller journalister, som försökt få kontakt med informationsavdelningen.

Den här ledaren föranledde dock febrila kommunikationsinsatser från Ryanair i form av oräkneliga mejl och telefonsamtal. Vi svarade med att hänvisa till de artiklar med vittnesmål från tidigare anställda och fackliga representanter vars uppgifter vi refererat till, samt att redogöra på telefon hur vi resonerat.

Huvudinvändningen från Ryanair är att de uppgifter som kommit från anställda och fack inte skulle tas på allvar eftersom de var ”union claims” – det vill säga kom just från fackligt håll.

Vittnesmålen från anställda över hela världen när det gäller anställningsvillkoren på Ryanair är sorglig läsning. Det är begripligt att företaget anser dem vara besvärande.

Men en bättre strategi än att argumentera för att ”union claims” inte är något värda, vore att ge sina anställda anständiga villkor.

Nedan följer ett av breven från Ryanair. Inklippt finns en genomgång av vad vi skrev och hur vi resonerade.

Karin Pettersson

___________

7^th August 2012

RE – Ryanair – bäst på att vara värst

Dear Sir/Madam

The article by Joanna Sima * (Ryanair – bäst på att vara värst) contained a number of factual errors which must be addressed to ensure accuracy and truth in your reporting, opinion and publication.  I address each as follows:

1. Union claims that ‘safety and security of flights cannot be guaranteed’ are patently untrue when Ryanair pilots fully comply with the same EU safety regulations as all pilots flying in Europe.  These prohibit any pilot from flying more than 900 hours per year, which equates to less than 19 hours per week.

Vi skrev: ”Tidigare i år gick flera Ryanair-piloter anonymt ut och varnade resenärer för att säkerheten inte kan garanteras på grund av de hårda arbetsvillkoren.

Kommentar: Länk till Rapports nyhetsinslag: http://www.svt.se/1.2699932/ryanairs_piloter_varnar_for_flygsakerheten

2. Union claims that Ryanair employees are not entitled to sick leave and risk redundancy for being sick are also untrue with Ryanair employees covered by Ryanair’s sick pay scheme.

Vi skrev: ”De anställda saknar rätt till sjukersättning – och är de sjukskrivna mer än fyra dagar riskerar de att bli uppsagda.”

Kommentar: Det stämmer inte att de anställda inte har rätt till någon sjukersättning. Ryanairs personal är ofta anställd genom bemanningsbolag, med mycket dåliga arbetsvillkor. Vi tar in en rättelse med lydelsen: ”de anställda saknar rätt till sjukersättning i enlighet med lagstiftningen i det land företaget verkar.”

3. Union claims that crew pay for uniforms fail to clarify that employees receive an annual uniform allowance of €325, regardless of whether they purchase a uniform or not each year.’

Vi skrev: ” Kabinpersonalen får bekosta utbildning och uniform själva.”

Kommentar: Enligt fackliga företrädarevi har talat med, som tagit del av ett anställningskontrakt från förra året, måste de anställda själva betala sin utbildning och kostnad för kläder.

4. Union claims that crew ‘cannot live on their wages’ are patently untrue when Ryanair employees enjoy competitive salaries and continue working with Ryanair.

Vi skrev: Få i personalen vågar öppet träda fram och kritisera sin arbetsgivare. Men till norska NRK säger en före detta kabinanställd att många inte kan leva på sin lön. ”De tjänar så lite att de ibland har uppsökt välgörenhetsorganisationer för att få mat.””

Kommentar: Norska NRK gjorde i höstas en genomgång av löner och villkor för Ryanairanställda i Norge. Enligt granskningen http://160.68.205.231/nyheter/distrikt/ostfold/1.7829374 får de anställda en så låg lön att de lever under existensminimum.

The truth cannot be a casualty in opinion writing.  This ‘opinion’ piece contains only false claims from unions and not the truth.  The writer is entitled to an opinion but is not entitled to present false claims as facts, when each has been disproven by Ryanair.

Please correct the false claims with the facts listed above or publish this letter to address each false claims made in this article.

Please respond to this letter within 24 hours.

Regards

Stephen McNamara

Head of Communications

Egentligen skulle man kunna skriva ett blogginlägg om vart och ett av ämnena i Ekots lördagsintervju med Anders Borg. Det han sade om arbetslösheten återkommer jag till på annan plats. Och eftersom det är lördagkväll får det räcka med några ord Borg & bankerna. 

Som Alliansfritt Sverige har listat har Anders Borg 20 gånger gjort utspel där han vevat mot bankerna om allt från bonusar till avkastningskrav. Om bankerna bryr sig? Not so much. Inte så konstigt, det blir väl som med allt entonigt tjat utan konsekvenser. Till slut slutar man lyssna.

Anders Borg har dock en egen teori kring varför bankerna inte gör som han säger, vilket framgick idag. I korta drag enligt följande:

1. Det är dålig konkurrens på bankmarknaden, vilket drabbar hushållen och gör att riksbankens räntepolitik inte får avsedd effekt (helt korrekt).
2. Borg anser inte att han har några politiska verktyg att göra något åt saken trots att han är  finansminister, och därmed äger både regelverk och aktörer (helägare i SBAB och efter att ha sjabbat bort sig nu bara näst största ägare i Nordea – där regeringen inte ens velat ha en styrelseplats).
3. I stället säger han till bankerna att de är dumma och borde skärpa sig.
4. När bankerna inte gör som Borg säger trots att han har sagt det 20 gånger, menar Borg att det beror på att bankerna inte tror på Borg, vilket de borde göra eftersom han är finansminister. Och de som bär skulden till att bankerna inte tror på Borg är bankerna själva, som utmålar honom som populist (fräckheten!).

Slutsatsen av Borgs resonemang är att det vi kan vänta oss framöver är banker som fortsätter maximera sina vinster (suprise!) och därmed struntar blankt i Anders Borgs charader, samt en Anders Borg som fortsätter göra meningslösa utspel. Det enda man kan hoppas på att rubrikstorlekarna efter varje utspel successivt avtar.

I ett alternativt universum kan det dock bli så som Anders Borg önskar. Nämligen att alla bara gör SOM HAN SÄGER. Och inser sanningen, som han själv uttryckte den i lördagsintervjun: ”Det är inte populism. Det är ansvarstagande.”

Karin Pettersson

Aftonbladets ledarsida får nya, fasta krönikörer i höst.
Fredrik Virtanen skriver på lördagar och Thomas Bodström, Lena Sommestad och Susanna Alakoski alternerar på måndagar.

– Att ta in nya krönikörer är ett sätt att utveckla ledarsidan. Det här är starka profiler och tunga opinionsbildare som är orädda och självständiga i sitt skrivande. De har sin politiska hemvist till vänster, en egen plattform och förmåga att nå ut till nya läsare, säger Karin Pettersson, politisk chefredaktör.

Fredrik Virtanen, 39, är nöjesskribent och en av Aftonbladets mest kända profiler. Han kommer att skriva krönikor på ledarsidan vid sidan av sitt ordinarie arbete på nöjesredaktionen.
– Det är fantastiskt kul att Fredrik Virtanen nu vill skriva med en politisk utgångspunkt. Hans vassa penna kommer att bli en injektion för ledarsidan, säger Karin Pettersson.

Thomas Bodström, 49, är advokat och författare. Han var tidigare socialdemokratisk justitieminister och riksdagsledamot. I våras kom hans memoarbok ”Inifrån. Makten, myglet, politiken.”

Lena Sommestad, 54, är ekonomhistoriker, medlem i riksbanksfullmäktige och nyvald ordförande för Socialdemokratiska Kvinnoförbundet. Hon var tidigare socialdemokratisk miljöminister.

Susanna Alakoski, 49, är författare, mest känd för prisbelönta romanen ”Svinalängorna”. Hon har tidigare bland arbetat som pressekreterare åt Gudrun Schyman och har tidigare medverkat som gästkrönikör på Aftonbladets ledarsida.

Det kan inte ha varit ett lätt val. Å ena sidan, en dålig reform, den sänkta restaurangmomsen. I tider av kris är det inte en bra idé att sprätta iväg stora summor pengar på en kritiserad reform till restaurangägare, i stället för att satsa på politik som på riktigt skapar nya jobb.

Å andra sidan, ett krisande centerparti. En Maud Olofsson som snart ska lämna över ett parti som vinglar på fyraprocentsspärren till en oprövad efterträdare. Om Centerpartiet går för dåligt, då riskeras allianssamarbetet.

Det blev de taktiska övervägandena som fällde utslaget när Fredrik Reinfeldt höll sitt sommartal i dag. Liksom när det gäller jobbskattavdraget, som Reinfeldt i tisdags valde att skjuta på med en falsk motivering – det ekonomiska läget. Trots att han 2008 genomförde ett jobbskatteavdrag med just argumentet att det var bra krispolitik.

Reinfeldts tal i dag handlade om krisen, om ansvar. Men innehöll inga åtgärder för att komma till rätta med de allvarliga problem Sverige står inför.

För läget är svårt, politiskt och ekonomiskt. Faktum är att regeringen saknar majoritet i riksdagen. Och att ingen vet hur mycket den svenska ekonomin, en av världens mest exportberoende, kommer påverkas av Europas och USA:s kris. Risken är stor att konsekvenserna på arbetslöshet och tillväxt blir mycket värre än vad vi nu ser i prognoserna.

Sverige har dock en unik fördel i detta svåra läge. Tack vare den budgetsanering som genomfördes på 90-talet, har Sverige starka offentliga finanser. Trots de massiva skattesänkningar som genomförts under regeringen Reinfeldt finns fortfarande ett överskott.

Till skillnad från nästan alla andra länder i EU och USA kan Sverige föra en aktiv politik. Det är en frihet som är dyrköpt, genom 90-talets smärtsamma nedskärningar.

En ansvarsfull regering borde i det här läget inte sätta sig på åskådarbänk, och genomföra duttiga, dåliga reformer av partitaktiska skäl. En ansvarsfull regering borde tillsammans med oppositionen sätta sig ner och fundera över hur reformutrummet skulle kunna användas på ett sätt som pressar ner arbetslösheten, håller uppe konsumtionen och ändå är strukturellt smarta – och som går att skapa majoritet för i riksdagen.

En ansvarsfull opposition, å sin sida, skulle kunna bidra med att ta fram en sådan lista – med förslag som bygger Sverige starkt, stimulerar ekonomin och samtidigt stärker sammanhållningen. Reformer som gör att fler kvinnor kan och orkar jobba mer, som rätt till heltid och nattöppna dagis. Satsningar på infrastruktur, på utbildning. Miljöpartiet gjorde ett försök idag. Vi får se vad Håkan Juholt kan bidra med i morgon.

Här har vi en kung. Han är Sveriges statsschef. Han ska sälja Sverige till utlandet, sitta ordförande i utrikesnämnden, hålla känslomässiga tal som enar nationen i stunder av kris, vara vårt ansikte utåt, ta emot 122 miljoner kronor årligen av skattebetalarnas pengar.

Där står han i tv. Han svarar på frågor om: stippor, porrklubbar, kontakter med den kriminella världen. En av hans närmaste kompisar har tagit kontakt med skurkar för att köpa bilder som han tror kan skada kungen.

Kungen förnekar allt.

Det hela är ovärdigt, på så många plan.

Visst var det bra att kungen äntligen svarade på frågor. Det var det minsta man kunde begära. Nu står ord mot ord, och vi får se vart det tar vägen.

Men frågan kvarstår. Vi, alla medborgare i detta land. Vill vi verkligen ha det så här?

Diskussionerna om monarkins vara eller inte vara blir lätt ett slags skådespel, där samma fraser upprepas om och om igen. Samtidigt vet alla att monarkin kommer bli kvar eftersom folk gillar kungafamiljen och eftersom inget parti vill spendera politiskt kapital på att driva frågan. Och varför skulle någon vilja gära det, när det finns viktigare frågor, som barnfattigdom, sjukförsäkringshaveri och krig i Libyen.

Samtidigt. De senaste turerna kring kungen, hans risiga kompisgäng och deras sunkiga leverne och kvinnosyn blottar vårt statsskick i all sin patetiska bräcklighet.

Det handlar inte om pengarna. Det handlar inte om huruvida kungen är ”lönsam” i sin marknadsföringsgärning (det tror jag inte att han är).

Det handlar om att det inte är rimligt att den person som i olika sammanhang ska företräda mig, oss, Sverige, helt slumpmässigt kan få vara en fullständig klåpare.

Vi borde inte acceptera det.

Det finns bättre system.

Karin Pettersson

Det finns en uppenbar snedvridning när det gäller journalisters förhållande till Socialdemokraterna. En närmast sjuklig besatthet vid sådant socialdemokrater inte vill prata om: förmögenhetsskatt, fastighetsskatt, RUT-avdrag. Varför frågar de aldrig om något viktigt?

Ja, det kan man fråga sig. Säkert för att många av dom bor i Bromma och har borgerliga värderingar. Det är ett skevt och orättvist urval, inget snack om saken.

Förutom borgerligt lagda journalister innehåller verkligheten det faktum att socialdemokraternas skattepolitik påverkade väljarna negativt. Och inte bara väljarna i Bromma och på Lidingö, utan många fler. Det är värdelöst och möjligen orättvist. Men det är tyvärr sant.

Personligen tycker jag att det finns poänger med att beskatta fastigheter. Det är en stabil skattebas som inte flyttar till skatteparadis. Och det är högst rimligt att beskatta stora förmögenheter. RUT-avdraget måste utvecklas så att det inte blir så fördelningspolitiskt stötande.

Men jag tror samtidigt att framgångsrika politiker måste försöka förstå väljarna. De tycker uppenbarligen att dessa förslag är viktiga skäl att inte rösta på Socialdemokraterna. Juholt måste försöka förstå varför, snarare än att börja med att slå fast att de tycker fel.

Frågan socialdemokraterna måste ställa sig är dessutom: är detta detta vi vill att den politiska konflikten ska handla om? Är detta de frågor som är viktigare än allt annat, som ska få skymma all annan politik, vid vars altare vi är beredda att offra människors – och socialdemokratins – framtid?

Eller finns det viktigare frågor – och borde inte socialdemokraterna satsa ALLT på att sätta fokus på dom?

Om S ska ha chans att vinna valet 2014 måste konfliktnivån upp och jämlikheten sättas i fokus. Det viktigaste Håkan Juholt sade i sitt installationstal var att ”när människor inte längre tror att jämlikhet är möjlig så rustar de sig för ojämlikhet”.

Visst handlar skattepolitiken om jämlikhet. Men den svenska modellen står eller faller inte med RUT-avdrag eller ens återinförd fastighetsskatt. Däremot står den och faller med eskalerande barnfattigdom, urholkad a-kassa, sänkta löner i kommuner och landsting och att den svenska skolan blir allt sämre på att lära ut och sorterar barnen allt hårdare.

Om socialdemokraterna lyckas få diskussionen att handla om dessa frågor kanske det dessutom – därefter – går att få till stånd en meningsfull diskussion om skatter.

Juholt behöver en strategi för att flytta fokus. Det räcker inte med indignation över att journalister ställer fel frågor och en övertygelse om att han har rätt. Fråga Göran Persson.

I går intervjuades Håkan Juholt i Agenda. Han lät precis som Mona Sahlin i valrörelsen 2010.

Det känns som en farlig strategi.

Peter Norman, finansmarknadsminister och nära kompis med Anders Borg, är en välmeriterad ekonom. De flesta kanske trodde att det var därför han fått jobbet som minister på Finansdepartementet. Efter hans insats i Agenda igår verkar det som om det är en annan talang som premieras – att klä politiska beslut i en fasad av falsk rationalitet.

Upplägget var att Norman skulle försvara statens utförsäljning av statens innehav i Nordea. Han mötte inte direkt något glödande motstånd i panelen, utan fick tampas med Peter Malmqvist, analyschef på Nordnet, som dock argumenterade väl för att utförsäljningen skötts illa.

I stället för att försvara utförsäljningen med ideologiska argument – att regeringen tycker att det är principiellt fel att staten ska äga bolag – valde Norman en ohederlig väg.

”Vi har en statsskuld på ungefär 1100 miljarder. Och så har vi bolag som är värda 600 miljarder. Vi har lånat pengar för att köpa statliga bolag. Det här kommer du inte att föreslå en privatperson – låna pengar, och köp Nordeaaktier.”

Denna argumentation är djupt ohederlig.

För det första har statens avkastning på Nordeaaktierna varit mycket högre än räntan på statsskulden, vilket Malmqvist också framhöll. Det innebär att innehavet har gjort att Sverige kunnat betala av mer på statsskulden än om man inte hade ägt aktierna.

För det andra har Sverige redan i dag en så låg statsskuld att den inte på något sätt hotar tillväxten. Sveriges statsskuld ligger på ca 30 procent. I en färsk studie visar ekonomerna Reinhart och Rogoff exempelvis att det är vid nivåer runt 90 procent av BNP som statsskulden kan vara problematisk för tillväxten.

Det finns inga rationella ekonomiska argument för att det vore bra att sälja ut Nordea för att betala av på statsskulden. Inga. Därmed kan man ha principiella invändningar mot att äga statliga företag oavsett om det ger bra avkastning, förbättrar konkurrensen på en marknad eller upprätthåller viktig infrastruktur. Dessa borde Norman framföra, och vara beredd att möta kritiken.

Finanskrisen har på många håll i världen förnyat och fördjupat diskussionen bland ekonomer om marknad och stat. I Sverige har den i stället lett till en illa underbyggd besatthet av att betala av på statsskulden till varje pris, på bekostnad av nödvändiga investeringar i bland annat utbildning och infrastruktur, även sådant som på ganska kort sikt skulle ge bättre avkastning än att amortera på en redan rekordlåg statsskuld. Vad det handlar om är naturligtvis ideologi – det är ett självändamål att statens roll ska bli mindre.

Det minsta Borg och Norman kan göra är att sluta gömma sig bakom jargong och meritförteckningar. Och stå upp för sin politik.

Karin Pettersson

I dag börjar det nya arbetsåret på allvar. Det är en bra tidpunkt att lansera några nya grepp på ledarsidan.

Från och med idag får varje måndag en extern skribent ett eget utrymme på sidan– först ut är frilansjournalisten och amerikakännaren Martin Gelin, som idag skriver om dödsskjutningarna i Arizona. Andra namn som kommer medverka är författaren Susanna Alakoski, sociologiprofessorn Stefan Svallfors, s-bloggaren Marika Lindgren Åsbrink, rättviseförmedlaren Lina Thomsgård, Unionens chefsekonom Daniel Lind, fd Ord&Bild-redaktören Cecilia Verdinelli, Kommunals chefesekonom Emma Lennartsson och många fler. Under våren kommer även ett par internationella namn att tillkomma. Några kommer skriva mer frekvent än andra, och många bara en eller ett par gånger.

Tanken med gästkolumnen är att ge skribenter som inte nödvändigtvis är socialdemokrater, men ändå har någon slags relation till socialdemokratin ett utrymme att bidra till samtalet. Åsikterna är skribenternas egna, och behöver inte vara i linje med det ledarredaktionen driver. Kolumnen är inte tänkt att bli ett nytt debattforum, men får gärna sätta igång en diskussion på ledarbloggen eller i andra forum.

Söndagar är den dag i veckan då Aftonbladet är som allra mest läst. Det är också en lite lugnare dag för många, och då passar det bra med lite längre texter, gärna bortom det allra mest dagsaktuella. Det känns vädigt roligt att från och med i går kunna erbjuda texter av ledarsidans vassa och stilsäkra Katrine Kielos i det formatet. Hon kommer framöver att turas om med den alltid briljante Olle Svenning – en fantastiskt duo, om jag får säga det själv.

Min egen fasta krönikedag blir fredagar, och den roterande redaktionskrönikan flyttas till lördagen. En annan innovation i det lilla är att hela namnet på den som skrivit ledartexten i fortsättningen, i stället för enbart initialerna. 

Varje dag kommer vi puffa för inlägg på ledarbloggen i papperstidningen. Det gör vi i vetskapen om att bloggen framöver kommer få nytt liv och matigare innehåll under överinseende av Björn Fridén, en av hjärnorna bakom succébloggen Alliansfrittsverige.nu, som kommer jobba på ledarrekationen under våren.

Slutligen innebär detta att flera kända och kära skribenter nu förvinner från sidan, åtminstone för denna gång. För alla er som vill fortsätta att följa vår förra politiska chefredaktör Helle Klein, rekommenderas hennes blogg varmt. Åsa Petersen går att följa på hennes blogg, eller exempelvis i Norrländska Socialdemokraten. Jesper Bengtsson hittar man bland annat som chefredaktör för tidningen Omvärlden. 

Karin Pettersson, politisk chefredaktör

Idag skriver Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg sin första text, som handlar om Beatrice Ask och sanningen. Läs den här.

Anders har en lång bakgrund i politiken. I SSU, socialdemokratiska riksdagsgruppen, på Utrikesdepartementet och som kommunpolitiker i Haninge, bland annat. Särskilt värdefullt för ledarsidan är det att han under lång tid bevakat Sverigedemokraterna och regeringes inre liv.

Det är en gedigen erfarenhet som nu ställs i journalistikens tjänst. På ledarredaktionen kommer Anders skriva bland annat om försvars- säkerhets och biståndspolitik, om regeringens bekymmer och om just Sverigedemokraterna.

Återigen, varmt välkommen!

Karin Pettersson

För den som tror att Socialdemokraterna bara ägnar sig åt fraktionsstrider är det dags att tänka om. Bortom löpsedlarna pågår en intensiv debatt om partiets framtid, med fokus på analys, politiska förslag och organisation.

Här är några länkar för den som vill läsa mer.

En bra ingång i debatten är bloggnätverket Netroots portal för s-bloggare som skrivit analyser av valresultatet.

Öppna kriskommissionen bildades av några s-bloggare, och lanserades som en öppen struktur genom en debattartikel i Expressen.

Deras första rapport går att läsa här, och alla som vill är välkomna att delta i arbetet.

Några bloggare som skrivit mycket om valet är tex Peter Andersson, Marika Lindgren Åsbrink, Peter Högberg, Alexandra Einerstam, Sandro Wennberg och Johan Westerholm. Johan Sjölander skriver intressant om vad S-krisen innebär för regeringen.

Så. Slutsnackat om att det inte finns någon S-förnyelse.