Säg: kampen fortsätter.
Säg det för de som sliter med låga löner i kvinnodominerade yrken, där organisationer slimmas och kisspauserna krymper.
Säg kampen fortsätter, för alla de som inte har råd att köpa en bostad när de vill lämna relationen.
Säg det för alla som får resa för långt till en trygg förlossning.
Säg kampen fortsätter, för alla de som drabbas av vidriga patriarkala sedvänjor som könsstympning och tvångsgifte, och som inte får välja sina egna liv i burar av hedersförtryck. Säg det för alla som dött för att de försökt välja.
Säg det för alla de som betalar det yttersta priset av grovt våld i relation, och som plågas av psykisk och fysisk misshandel på vägen dit.
Säg det för att åtgärda lönegapet, och för sveket i att de som borde kämpa för att minska det istället tar ett kliv åt höger.
Säg kampen fortsätter, för alla de som förgäves anmäler övergrepp och känner sig rättslösa.
Säg kampen fortsätter, för alla de gånger som mannen är norm och den kvinna som tar plats vid maktens bord är för feminin, för maskulin, för gäll, för högljudd, för lågmäld, för arg.
Säg det för att debatten kantrar åt höger och viktiga framsteg för jämställdheten så som pappamånader målas upp som ett ”påtryckningsmedel”.
Säg det för att aborträtten återigen ifrågasätts av högerextrema och konservativa krafter, och den strid som borde vara över blir viktig på nytt.
Säg kampen fortsätter, för att kvinnor drar det tyngsta lasset i hemmet, och i betydligt högre grad än män sjukskrivs för utbrändhet.
Säg det för alla kvinnor som drabbas av sexuellt våld, som ett fruktansvärt vapen i konflikter.
Säg inte grattis. Säg: kampen fortsätter.

Vad har sport och politik med varandra att göra? Ganska mycket, i allt från OS-kampanjer till lönevillkor. Och ibland kliver det fram stjärnor som gör skillnad på riktigt. Basketproffset Amanda Zahui är en sådan.

På Idrottsgalan belönades hon med Sportspegelnpriset. Hon är landslagsspelare och hyllas för insatserna i WNBA-laget New York Liberty, men hon får priset för det hon gör i en gympasal i Vårby. Där inspirerar hon unga förortstjejer att börja idrotta, och satsningen Basket Gäris behövs. I Vårby är bara 5 procent av alla högstadietjejer med i en idrottsförening.

– I våra områden, där det bor fler invandrarfamiljer med olika bakgrunder, så tror jag att det blir en kulturkrock. Det behöver inte vara någonting negativt, men jag tror definitivt att de flesta av oss lever kvar i en kultur där kvinnor har en viss roll, säger Amanda Zahui till Dagens Nyheter.

I sitt starka, inkluderande tal på Idrottsgalan sa hon:

– Det här priset är till alla oss som är för tjocka, för långa, för svarta, för mörka, för tjejiga och för pojkiga. För oss som är annorlunda.

Amanda Zahui är en drottning. Det är förebilder som hon som bryter mönster.

Foto: TT

Man vill inte skriva om moderata sluggern Hanif Balis framfart i sociala medier. Riksdagsledamotens grova utspel är för många, för skitiga, för osakliga, för polariserande. Men han är trots allt moderat riksdagsledamot. Vissa utspel går inte att bortse från.

Hanif Bali hakar nu på debatten om L-förslaget att inskränka barnbidraget. På Twitter skriver riksdagsledamoten ”Det är efter 3 barn vi börjar se de riktigt konstiga effekterna av flerbarntillägg, soc osv.”

En twittrare vid namn Patrik Marthin invänder då: ”Skriker inte politiker efter arbetskraft och det behövs händer i vården? Borde ju vara att ju fler barn desto högre ersättning.”

Varpå Bali replikerar: ”De som skaffar många barn är oftast den typen av föräldrar som skaffar den typen av barn som det inte skriks efter…”

Det är sällan en politiker (som inte tillhör extremhögern) blottar så skrämmande grundvärderingar. Här ryms så väl klassförakt som en skruvad människosyn.

Författaren och skådespelaren Morgan Alling skriver på Twitter: ”Själv har jag fyra barn. Hanif Bali och staten får väl komma och göra hembesök och peka ut vilka barn som är önskvärda och vilka som inte är det. Allt för staten!”

Alla fyrabarnsföräldrar (eller fler) får väl höra av sig till Moderaterna för ytterligare motivering av varför deras barn inte kommer att vara önskvärda på arbetsmarknaden. Partiets företrädare verkar ju ha starka åsikter i frågan.

I helgen var det stora protester mot den norska regeringens planer på att inskränka aborträtten. 8 000 demonstrerade utanför Stortinget i Oslo för rätten till abort. Högerregeringen dinglar aborträtten som ett lockbete, i ett försök att bevara stödet från Kristelig Folkeparti. Statsminister Erna Solberg lockar med ett förslag som skulle innebära att abort förbjuds efter vecka 12 – även om fostret har en svår sjukdom.
I Sverige har Sverigedemokraternas framfart inneburit att kvinnor plötsligt måste kämpa för rättigheter som länge varit självklara. Även här handlar det om att försöka tvinga tillbaka aborträtten från vecka 18 till vecka 12. En gränsförflyttning som försvaras av SD som en ”modernisering” av lagstiftningen. Då kan det vara värt att exempelvis påminna om irländska tandläkaren Savita Halappanavar, som blev 31 år. Hon avled av blodförgiftning när hon nekades abort i 18:e graviditetsveckan.
Frågan om aborträtten handlar om kvinnors frihet och hälsa. Och där konservativa och högerpopulistiska rörelser drar fram, där är kvinnors rättigheter i farozonen.

Jag hade inte tänkt skriva en rad om debatten om kroppsaktivister. Men någonslags dumhetsgräns gick vid en insändare publicerad på DN Åsikt. Rubriken: ”Feminism bör stå för sunda kvinnliga kroppar”.

Nej.

Feminism bör stå för en massa saker, exempelvis kampen för lika lön, för samtycke, för jämställt föräldraskap, jämnare maktfördelning, mot mannen som norm i samhället och tusentals andra självklara stridsfrågor. “Sunda kvinnliga kroppar” är inte en av dem. För det första: med så extrema måttstockar som finns idag, hur ser ens en sådan ut? Som om det inte fanns nog med pekpinnar för hur kvinnor ska vara och se ut, skulle feminister då bidra till ännu fler? Trams.

Skribenterna menar vidare att “kvinnor varken ska behöva klä av sig eller uppmuntra fetma för att kalla sig feminister.”

Kroppsaktivister uppmuntrar inte till fetma. Kroppsaktivister slåss för att öka acceptansen för alla typer av kroppar, och mot den alldeles uppenbara diskrimineringen av större kroppar.

Skribenterna tycker att alla har en “skyldighet att ta hand om sin kropp på bästa sätt”. Nej, det har vi inte. Vi är fria att göra vad vi vill, eftersom vi inte lever i någonslags kroppsdiktatur. Än.

Kanske är du en av dem som redan skriver, tycker och engagerar. Är det inte dags att du får verktygen och nätverket för opinionsbildning? Aftonbladets ledarredaktion är landets största med S-profil och 2013 föddes idén om ett utbildningsprogram. Tanken var att hjälpa till att stötta och utbilda en ny generation fria opinionsbildare med hjärtat till vänster. Samma år presenterades det första utbildningstillfället och det blev en succé.

Av 79 sökande valdes elva strålande deltagare ut. Skribenter från #ledarskriv har sedan 2013 tagit plats på ledar- och kulturredaktioner, som fria opinionsbildare, i organisationer och på andra ställen. De har blivit förebilder för andra engagerade. I fjolårets årskull gick en deltagare direkt från praktik till tjänsten som politisk chefredaktör. Det är ett facit att vara stolta över. Nu upprepar vi succén.
Om #ledarskriv
Utbildningen syftar till att ge fler personer verktyg och nätverk för progressiv opinionsbildning. Den ger också nyttiga kunskaper och erfarenheter för den som i framtiden vill arbeta som exempelvis ledarskribent.
Utbildningen omfattar två helginternat på Bommersvik den 30 november–2 december och 15–17 februari med teoripass och praktiska skrivövningar. Under våren följer två praktikperioder om två veckor vardera på s-märkta eller rödgröna redaktioner. Där får man prova att skriva texter under handledning.
Vem kan söka och får man betalt?
Du som söker ska vara mellan 21 och 30 år, och ha relevant utbildning och/eller erfarenhet. Det kan handla om journalisterfarenheter, aktivt bloggande eller annan skrivvana.
Utbildningen är avgiftsfri för dem som deltar, och ersättning enligt SJF:s praktikavtal utgår under praktikperioderna.
Vem finansierar #ledarskriv?
De större redaktioner som deltar står för praktikersättning för sina praktikanter. I övrigt finansiering satsningen av LO.
Rekryteringen sker genom en öppen ansökningsprocess, där alla är välkomna att söka.
Hur ansöker jag?
Ansökningsformuläret hittar du här.
Sista ansökningsdatum är 24 oktober.
Om du har praktiska frågor om utbildningen kan du höra dig till carina.persson@bommersvik.se

Efter Aftonbladets första avslöjande sade sig partiledningen i Kristdemokraterna ha ”fortsatt förtroende” för Caroline Szyber. Då handlade det om att riksdagsledamoten lät skattebetalarna stå för familjenotan när hon reste till Rom. Den där tilliten störtdök, när Aftonbladet sen avslöjade att Caroline Szyber fått ersättning från riksdagen för en resa till ett bröllop. På onsdagen inledde chefsåklagare Joakim Zander en förundersökning om misstänkt bedrägeri.

”Förtroendet har skadats. Det som sker nu är att hon lämnar partistyrelsen och det verkställande utskottet”, säger Peter Kullgren, Kristdemokraternas partisekreterare, till TT.

Det här är allvarligt, och handlar i slutändan om tilliten till våra förtroendevalda. En viktig påminnelse är detta: de befinner sig ekonomiskt på en helt annan planet än den absoluta merparten av befolkningen. Riksdagsledamöter har ett grundarvode på 65 400 kronor i månaden och när man som Caroline Szyber var ordförande i ett utskott så tillkommer ett tillägg på 20 procent. Trots det kan alltså förtroendevalda inte låta bli att mygla till sig tusenlappar på skattebetalarnas bekostnad. I Kristdemokraternas fall handlar det dessutom om ett parti som ständigt betonar frågan om ansvar och moral. 

Klart att det sticker i ögonen.