Tillsammans med partiledarkollegorna i regeringen presenterade statsminister Fredrik Reinfeldt i går med visst gravallvar ett av mandatperiodens politiska prestigeprojekt, Framtidskommissionen.

Regeringens kommission – som kommer att ledas av statsministern själv – ska peka ut utmaningarna för Sverige och det svenska samhället, och peka på lösningar. Den ska kort sagt lägga grunden för ett nytt politiskt projekt, bortom det femte jobbskatteavdraget.

Annorlunda uttryckt, de borgerliga partierna har tillsatt en regeringskommission för att hitta på en politik att föra. Under normala förhållanden är det en uppgift politiska partier ska klara själva.

Redan i tisdags kunde den som önskade se kommitténs logotyp – ett färgglatt bollhav i gult, grönt och rött – i reklambranschens husorgan Resumé.

På något sätt känns det tidstypiskt. Regeringskansliet har en statssekreterare med propagandaansvar, och i reklambranschen talas det avundsjukt om ”inhousejobb”. Ytan och förpackningen först, innehåll och de politiska visionerna får komma i andra hand.

Risken är uppenbar att Reinfeldts framtidskommission går samma öde till mötes som förra mandatperiodens storsatsning, Lars Leijonborgs Globaliseringråd. Tillsammans med toppar från universiteten och arbetsmarknaden deltog inte mindre en fem statsråd under två år i arbetet.

I dag har fyra av de fem ministrarna fått lämna regeringen.

Resultatet blev en slutrapport med förslag om bättre utbildning, mindre krångel, lägre skatter och en försvagad anställningstrygghet. Ungefär som en slumpvis vald vecka av debattartiklar i Dagens Nyheter.

Nu ska alltså en statsminister som för bara några veckor sedan ägnade partistämman åt att varna för visioner leda en framtidskommission. Det borde garantera ännu en slutrapport utan överraskningar.

Att en regering tillsätter kommissioner och utredningar som en grund för kommande politiska åtgärder är varken nytt eller dåligt. Tvärt om är det en god tradition att förbereda beslut ordentligt, och att lyssna på kritiska invändningar.

Men då talar vi om utredningar med uppdrag att besvara tydliga frågor, frågor som har sitt upphov i politiska idéer och rent av i visioner om framtiden. Ett verktyg i ambitionen att leda en samhällsutveckling.

Det Fredrik Reinfeldt nu gör med sin kommission i grönt, gult och rött är något annat. Han använder regeringskansliets – och skattebetalarnas – pengar för att hitta på en politik för en regering som inte längre har några idéer.

Ingvar Persson

I EU-parlamentet råder missnöje. Tågen kan inte färdas fritt över unionens gränser, och det vill folkpartisten Olle Schmidt ändra på.

Problemet är bara att konkurrensen förutsätter att andra länder följer efter Sverige, och skiljer driften av spåren från tågtrafiken.

Många länder kämpar emot, men det stoppar inte Schmidt.

”I många fall så finns det något slags nationell identitet och stolthet i det gamla egna tågbolaget, som SJ. Men nu är det rörlighet som gäller”, säger han till Svenska Dagbladet.

Om Olle Schmidt hade tillbringat lite mer tid i den svenska vardagen hade han nog insett att det är länge sedan SJ förknippades med nationell stolthet.

Och en sak är säker. Den som vill använda den svenska järnvägspolitiken som modell för andra länder åker flyg, inte tåg, till jobbet.

Ingvar Persson

Nu drar Moderaterna igång sin höstkampanj. Den ska handla ”om äldre”. I medlemstidningen Medborgaren slår man an tonen: ”Med ett lyssnande förhållningssätt ska vi samtala med människor om synen på att vara äldre i dag, och på hur det kan bli i framtiden”. Tajmingen hade inte kunnat vara bättre, så här i Carema-tider.

I Medborgaren kan man också testa sig själv – ”redan i dag!” – för att ta reda på hur man vill ha det när man blir äldre:

Punkt fyra är spännande, tycker ni inte? I valrörelsen 2010 gjorde Moderaterna fredagsmyset till huvudsaklig beståndsdel i sin arbetsmarknadspolitik, bland annat genom den här valfimen. Nu ska fredagsmyset alltså bli en del av Moderaternas välfärdspolitik.

I det sammanhanget blir den här tweeten, som skickades ut från Moderaternas officiella Twitter-konto igår rätt intressant. Det är runt chipsskålar, platteveapparater och tacosskal den politiska striden kommer stå! Myyyyys!

I onsdags satt jag med stigande panik och ropade ut läget för den italienska statsobligationsräntan högt på redaktionen. Samtidigt satt Anders och läste på om eventuellt kärnvapenkrig i Iran.

Muntert värre, som Daniel konstaterade och nej, sossarnas opinionssiffror var inte heller bättre.

Vårdskandaler och Carema

Inrikespolitiskt har veckan dock dominerats av skandalerna på vårdbolaget Carema.  

 Ska man tjäna pengar på äldrevården, då får man skära ner på personalen och snåla in på blöjorna, skrev Eva i tisdags efter Dokument Inifråns avslöjande om de förfärliga förhållandena på Caremas äldreboenden.

När det i fredags sedan visade sig att man även vägde de äldres blöjor för att spara pengar skrev Anders en mycket läst nätledare om att girighet är ett uselt motiv för att bedriva vård.

Igår skrev Eva om hur socialministern och hans parti Kristdemokraterna vägrar ta ansvar utan istället skyller på vårdpersonalen och när Anders sedan imorse var med i panelen i radions Godmorgon Världen var Carema också ett självklart huvudämne.

Bakom vårdskandalerna, vanvården och privatiseringshetsen finns dessutom naturligtvis de stora vårdutmaningarna fortfarande kvar. Vem ska ta hand om Anders Borg när han blir gammal? skrev Daniel med anledning av rapporten som visade vidden av hur stor personalbrist äldreomsorgen står inför. 

Hur ska fler vilja jobba i vården när finansministerns enda recept är lägre löner? 

Fortsatta misslyckanden för Reinfeldt på ”arbetslinjen”

Nya Moderaternas mest grundläggande löfte var att bryta utanförskapet. Genom att sänka skatten för de som hade jobb skulle sjuka och arbetslösa bli friska och anställda. Det visade sig inte fungera och i veckan kom de senaste i raden av bevis för hur stora problemen är.

Antalet unga svenska förtids­pensionärer har på åtta år ökat med 79 procent och Ingvar skrev i fredags om hur det hänger ihop, inte bara med den Reinfeldtska arbetslinjen, utan även med regeringens skolpolitik. Framförallt är den hur utvecklingen ingenstans lika expolosionsartad som i Sverige. Regeringen måste göra något.

En annan bärande del av ”arbetslinjen” var den ökade kontrollen. Den delen har också varit full av problem. I veckan gick Försäkringskassans nye generaldirektör ut och meddelade att han vill avskaffa de så kallade VAB-intygen. Daniel skrev då att det var på tide: regeringen brutalöverskattade fuskets omfattning.  Redan ett år efter att systemet infördes 2008 kunde man visa att kraven på sjukintyg från dag ett för vård av sjukt barn inte fick de konsekvenser man räknade med.

Varför trycker ECB inga pengar och vad är Facebookfascism?

Ja, och så var vi då vid den allmäna undergångsstämningen.

Daniel skrev redan i måndags om att nu skulle eurokrisen på allvar börja handla om Italien. Anders skrev sedan en mer övergripande och mycket viktig text i om att Europas verkliga kris är den växande nationalismen. Det var utifrån en ny rapport från tankesmedjan Demos om hur Europas främlingsfientliga organiserar sig på nätet. Den nya ”Facebookfascismen” har fenomenet kallats.

I onsdags passerade sedan alltså den Italienska statsobligationsräntan det ohållbara sju procent och jag skrev om att det bara är den Europeiska centralbanken ECB som nu kan rädda Italien.

När Silvio Berlusconi sedan meddelade sin avgång skrev Eva en nätledare och Ingvar skrev i veckan även om Grekland och deras nye premiärminister Papademos. 

Ja, och så Socialdemokraternas opinionssiffror….

Vad ska man säga? Det är inte kul för en oberoende socialdemokratisk ledarsida just nu… Jag skrev med anledning av de nya mätningarna att det inte är väljarna som har övergett partiet utan partiet som har övergett väljarna. Vi är i en bisarr situation i svensk politik där regeringen beter sig som vore de i opposition och Socialdemokraterna bara lämnar walk-over.

Med den artikeln lanserade vi även vinjetten ”(S)kärp er”, som vi väl tyvärr får anledning att återkomma till

Missa inte Lönebloggen

Avtalsrörelsen blir alltmer intensiv så missa inte Lönebloggen där Ingvar berättar allt han kan och vet om direktörer, fack och lönesättning. Och det är en hel del!

Trevlig söndagskväll

Katrine Kielos

Att den nyss privatiserades apoteksbranschen är på väg att tas över av skattefifflande riskkapitalister upprör finansministern, och fattas bara annat. Reformen skulle garantera Bamyl till pressade barnfamiljer och en möjlighet att starta eget för hårt arbetande farmacevter.

Ungefär så motiverade i alla fall socialminister Göran Hägglund att staten sköt till ytterligare en halv miljard skattekronor för att göra apoteksbranschen tillräckligt lönsam för privatisering.

De pengarna tycks alltså till stor del ha hamnat på Jersey, men riskkapitalisterna är inte riktigt nöjda. Nu vill de att Hägglund skjuter till ännu mer pengar. Socialdepartementet lär beordrat Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket att se över handelsmarginalerna – i syfte att höja vinsterna.

Anders Borg är rasande, precis som han brukar vara när kapitalister uppför sig som kapitalister förväntas göra. Maximerar vinsten och minimerar skatten. Borg försäkrar att arbetet med nya regler som ska sätta stopp för riskbolagens skatteflykt går för högtryck på departementet.

– Det är mycket bråttom, sa han häromdagen till Svenska Dagbladet.

På regeringssvenska betyder det i bästa fall ett stopp för dagens fiffel om ett år.

Men det finns faktiskt en sak Borg borde kunna göra snabbare än så, med två telefonsamtal. Börja med att förklara för Göran Hägglund att det inte blir en krona till för att höja apotekens vinster så länge dessa skickas till Jersey. Sedan är det kanske säkrast att också beordra vaktchefen i Rosenbad att köra i väg riskbolagens lobbyister så snart de sätter foten i Socialdepartementets entré.

Det stoppar kanske inte fusket, men det vore i alla fall ett försiktigt uttryck för handlingskraft.

Ingvar Persson

Bland alla detaljerna i de senaste veckornas rapporter från vårdbolaget Carema är det en sak som hela tiden återkommit. Snart sagt alla källor har velat vara anonyma.

Oavsett om rubrikerna handlat om gamla som tvingats ligga på golvet, om usla arbetsvillkor för personalen och bonusar för cheferna eller om skatteplanering har varken anställda eller anhöriga velat få sina namn nämnda.

Det är nämligen inte så konstigt. Carema kan tjäna som exempel på en av de förändringar som just nu gör svenska arbetsplatser allt tystare. Privatanställda – som Caremas personal – har nämligen inte samma skydd för sin yttrandefrihet som kommunalt eller statligt anställda. Och det oavsett om verksamheten betalas med skattepengar.

Det slår naturligtvis mot arbetsklimatet. Men det slår framför allt mot möjligheten för oss som medborgare att kunna granska hur vård, omsorg och skola egentligen sköts.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att den fackliga centralorganisationen TCO just i dag presenterade en handbok i hur rätten att yttra sig fungerar inom olika delar av arbetslivet. Det kan behövas, för även om yttrandefriheten är grundläggande i en demokrati är den långt i från ovillkorlig på jobbet.

Som forskaren Carl Gustaf Spangenberg uttrycket det när boken presenterades:

”Det saknas inte rättigheter. Men det saknas makt.”

Det märks inte minst när till exempel vården av gamla och sjuka lämnas ut på privat entreprenad, som på Caremas äldreboenden i stockholmstrakten. Plötsligt gäller till exempel inte offentlighetsprincipen eller den meddelarfrihet som offentliganställda har.

Det märks också när allt fler – både på privata och offentliga arbetsplatser – saknar den relativa trygghet en fast anställning faktiskt utgör. Yttrandefrihet och anställningstrygghet hör intimt samman.

Det behövs kunskap.

Människor ska våga använda de rättigheter vi har. Dit hör rätten att vara anonym i kontakten med journalister, det avgörande skälet till att skandalerna på Carema kunnat avslöjas.

Men framför allt måste vi fråga oss om det är rimligt att de anställdas yttrandefrihet och medborgarnas rätt till insyn ska offras för att privata bolag ska kunna tjäna pengar på barn, gamla och sjuka?

Ingvar Persson

Det finns ett slags standardfigur i somliga amerikanska filmer. Den hopplösa konspirationsteoretikern som lever sitt liv i ständig kamp mot inbillade sammansvärjningar.

I filmerna brukar karaktären dyka upp när han av en tillfällighet råkat snubbla över något som faktiskt är en riktig konspiration.

Jag kan inte låta bli att tänka på den där karaktären när jag hör Folkpartiets Carl B Hamilton. Skillnaden är bara att han aldrig kommit till den där punkten där han skulle ha släppts in filmmanuset. Och sannolikt aldrig kommer att göra heller.

Hamiltons senaste bidrag till floran av konspirationsteorier handlar om tjänstepensionerna, eller mer precist om företagen AMF, Alecta och Folksam. I Dagens Nyheter framställer Hamilton de tre bolagen som ett sätt att smygvägen finansiera socialistisk agitation, socialisera näringslivet och i största allmänhet plundra pensionärerna.

I Hamiltons värld smyger slemma ombudsmän omkring och smider ränker mot regeringen, och till sitt förfogande har de inte bara avkastningen från pensionärernas pengar, utan dessutom den makt som följer med tusentals miljarder kronor.

Inte undra på att Hamilton är upprörd.

Nu skulle någon kunna invända Folksam inte utmärkt sig som någon kamporganisation, och att facken inte bestämmer riktigt själva, i vart fall inte i Alecta och AMF.

Den som kommer ihåg historien om AMF-chefens orimliga ersättningar minns också att ansvaret delades mellan representanter för bolagets ägare, LO och Svenskt Näringsliv.

Också i Alectas styrelse sitter representanter för fack och arbetsgivare, även om bolaget formellt ägs av de försäkrade – de anställda – och de som betalar försäkringen – företagen.

Det hindrar inte Hamilton. Han har nämligen sett det direktörerna från Svenskt Näringsliv inte insett. Att de alla omfattas av den stora fackliga konspirationen.

Och det är bara Carl B Hamilton som vågar tala om saken.

Det kan inte vara lätt att vara Carl B Hamilton.

Hans stickreplik för att på allvar träda in i filmens manus blir bara allt mer avlägsen.

Ingvar Persson

Facken varnade redan från början. Det system för arbetskraftsinvandring som skapats av de borgerliga partierna och Miljöpartiet skulle kunna bli grovgrund för utnyttjande och exploatering.

Tidningar och etermedia har rapporterat. Om bärplockare som inte fått sina löner. Om restaurangbiträden som tvingats arbeta orimligt långa dagar för orimligt låg lön, och om jurister som specialiserat sig på att ger råd om hur systemet kan utnyttjas.

Så, i helgen, visade det sig att både gränspolisen och OECD kommit till samma slutsats. Systemet för arbetskraftsinvandring skapar rättslöshet, och det finns ingen som garanterar att de som kommer hit behandlas anständigt.

Till och med Migrationsverket medger att lagen behöver ändras.

Migrationsminister Tobias Billström tycks dock fullständigt oberörd. Och det samma gäller uppenbarligen ledningen för Miljöpartiet. De bär ett extra ansvar för dagens regler, både därför att de varit med och utformat dem och därför att partiet samarbetar med regeringen i migrationsfrågor.

Billström säger visserligen – en smula motvilligt – att han tänker instruera Migrationsverket öka kontrollen. Dessutom ska migrationsmyndigheterna samarbeta med Skatteverket i jakten på fuskare.

Det är en inställning som i vart fall skapar två problem.

Det första är att oseriösa arbetsgivare knappast behöver fuska med dagens system. Det arbetserbjudande som ligger till grund för Migrationsverkets beslut är nämligen inte bindande på något sätt. Och när arbetstagaren väl är här står det arbetsgivaren fritt att ändra i erbjudandet.

Åt detta tänker Billström – och Fridolin – uppenbarligen inte göra något alls.

Det andra problemet handlar om tiden. Hur länge ska utnyttjande och exploatering av en människa pågå innan Skatteverket och Migrationsverket med gemensamma krafter upptäcker att något är fel?

Till nästa självdeklaration?

För den som arbetar 12 eller 14 timmar för svältlön i ett restaurangkök betyder det en lång väntan. Och för den bärplockare som inte får sin lön är det en klen tröst att Migrationsverket kanske reagerar till våren.

Det tycks som sagt inte besvära Billström eller Moderaterna. Men det borde besvära Fridolin och Miljöpartiet.

Ingvar Persson

Vi har suttit många kvällar och nätter den här veckan och väntat på resultat från det pågående G20 mötet i Cannes. Det visade sig förgäves. Det blev inga resultat. Säga vad man vill om Storbritanniens förre premiärminister  Gordon Brown, men när han råddade G20 under det förra dramatiska krisskedet då kom de i alla fall någonstans.

Nej Europas kris blir bara värre. 

Eurokrisen fortsätter

När Greklands premiärminister Giorgis Papandreou (vi får se om han fortfarande är premiärminister i morgon…) först annonserade ut att han ville hålla en grekisk folkomröstning skrev Ingvar att  man knappast kan förneka att grekerna har rätt att ha ett ord med i laget när deras framtid ska avgöras. Nu visade sig dock Papandreous utspel mest vara ett spel. Vi skrev om att situationen nu är så allvarlig och hotar hela världsekonomin att det är dags för Anders Borg att sluta kommentera verkligheten och börja vara finansminister istället. 

Inte sedan första världskriget har Europa varit så dominerat av högerregeringar som idag. ”Ideologisk blindhet kommer inte ta EU ur krisen” skrev vi i torsdags. 

En som också uttalade sig om Grekland var förövrigt kungen. Det borde han inte gjort (av många skäl). Som Eva påpekade i en snabbledare är han ju faktiskt också jävig i frågan. 

Occupy Nordea

Hade inte läget med euron varit så allvarligt hade skandalerna på Nordea fått ännu mer utrymme i veckan. Samtidigt som ett par tusen anställda tvingas sluta och ägarna får rekordavkastning väljer banken att köpa en lägenhet till vd:n för 20 miljoner.

Ingvar skrev om att det är svårt att förstå hur storbankerna överhuvudtaget tänker de verkar inte ha någon skam och Fredrik Virtanen skrev igår en lysande krönika om att det är dags för banktjänstekvinnorna att ockupera Nordea.  

Skandal i kriminalvården

I fredags krävde vi att justitieminister Beatrice Ask skulle sparka  kriminalvårdens general direktör Inga Mellgren. Hon har valt att överklaga ­Arbetsmiljöverkets förbud mot ensamarbete på häkte trots det brutala mordet på vårdaren  Karen Gebreab.

 ”Den senaste månaden har ledningen för Kriminalvården visat en fullständig okänslighet i sitt sätt att hantera personal, allmänhet och information. Beslutet att överklaga förbudet mot ensamarbete är droppen” skrev Ingvar.

Elpriserna blir krångligare och försäkringskassan prioriterar män

I tisdags skrev Eva om hur de nya prisområdena spär på kaoset på elmarknaden och krävde en haverikommission mot höga elpriser. I torsdags skrev hon om den nya rapport som visar hur Försäkringskassan prioriterar män och deras arbetsskador. 

Bildt (förstås)

Sedan verkar det vara svårt att undvika en vecka utan Carl Bildt. När rättegången mot de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson återupptogs i tisdags skrev Daniel om hur Carl Bildts oljeaffärer fortsatte kasta en mörk skugga över rättssalen. Och i onsdags skrev Anders om hur Sverige genom att rösta nej till att Palestina skulle få bli medlem Unesco har skämt ut sig inför en hel värld. Snart kommer frågan om palestinskt FN-medlemskap upp på allvar. Kommer Carl Bildt fega ur och låta Folkpartiet kidnappa den frågan också?

Daniel om de nya daglönarna

Ni får för övrigt inte missa  Daniels viktiga söndagskrönika idag om bemanningsbranschen: Daglönarna har kommit tillbaka.

Trevlig söndagskväll!

Katrine Kielos

För ett år sedan vände han blad, i år kommenterar han EU-politiken.Under den årliga jakten på Halle-Hunneberg brukar kungen ge sin synpunkt på sådant som ligger honom nära till hands.

I fjol kommenterade han kungaboken med rykten om hans romantiska eskapader.

I år försvarar han snarare släkten.

Årets utspel handlar nämligen om krisen i Grekland. Kungen kritiserar premiärminister Giorgios Papandreou för utspelet om folkomröstning. Och kanske inte så märkligt att kungen lägger sig i, inte om man betänker hans nära relation med en av Greklands tidigare statschefer.

Den avsatte kung Konstantin II är faktiskt gift med svenske kungens kusin Anne-Marie. På 60-talet fick Konstantin gå i landsflykt efter ett valhänt försök att störta militärjuntan. När juntan väl störtats avsattes kungen på riktigt – av en folkomröstning.

Eva Franchell