Anders Borgs ekonomiska politik – med sänkta ersättningar till sjuka och arbetslösa och skatteavdrag för den som jobbar – ska leda till sänkta löner. Det berättar Aftonbladet i dag.

Det är egentligen ingen nyhet. Som dagens reportage berättar har moderaterna skrivit det i riksdagsmotioner redan innan det senaste riksdagsvalet. Tidigare medarbetare till Anders Borg beskriver det som en självklarhet.

”En allmän press neråt på lönerna”, säger det tidigare statssekreteraren Per Jansson.

Det är detta som är jobbpolitiken. Lägre ersättningar och lägre skatter ska pressa ner lönekraven, och mest ska de pressas ner för de som tjänar minst. Det är nämligen där de sänkta ersättningarna i trygghetsförsäkringarna slår hårdast och det är för dem konkurrensen om jobben är hårdast.

Pressen på lönerna är inte heller någon ovälkommen bieffekt av politiken. Den är själva kärnan, den mekanism som ska skapa tillväxt och fler arbeten, låt vara i verksamheter med låg produktivitet.

Ändå har borgerliga ministrar och riksdagsmän gång på gång förnekat att det skulle vara på det sättet. Man kan fråga sig varför?

Ett svar skulle naturligtvis kunna vara att de inte förstår. Att modellen med ökat utbud, hårdare konkurrens och lägre priser går lite bortom den genomsnittliga ministerns kunskaper i ekonomisk teori.

Det gäller dock inte de som bestämmer, och det gäller framför allt inte Anders Borg.

Hans kollegor i ekonomfacket, Lars Calmfors och Stefan Fölster, har en teori om varför Borg vägrar tala om hur politiken är tänkt att fungera. De tror han är rädd att förlora debatten. Människor är kanske inte intresserade av en politik som leder till sämre löneutveckling och större klyftor.

Det är en mycket rimlig teori, men den innebär ett förfärligt svek mot väljarna. Om människor ska kunna ta ställning till de politiska alternativen måste politiker vara ärliga nog att berätta hur politiken är tänkt att fungera.

Det är grunden för ett demokratiskt samtal.

Ingvar Persson

Det är något märkligt med svenska liberaler och deras intresse för Kina. Det började under Lars Leijonborg som visade semesterbilder på Folkpartimöten och lät ge ut en storögd bok där partiledaren imponerades av allt från asiatisk arkitektur till de kommunistiska partibossarnas förbättrade klädsmak.

Slutsatsen den gången blev att Sverige borde få platt skatt.

Av en reklambyrå blev jag tillfrågad om en kommentar i samband med lanseringen. Minns jag rätt förklarade jag att ett system som förenade ”kommunistisk diktatur med rövarkapitalism” knappast var värt att efterlikna.

PR-firman klippte bort det.

Jan Björklund följer nu i Leijonborgs spår, men i dag är det drill och disciplin i skolan som gäller. Om inte svenska skolbarn rätar på ryggen, tar av sig kepsen och betygsätts från sju års ålder kommer kineserna och tar dem, eller i alla fall de svenska företagen, förklarar skolministern.

Det är lite svårt att följa riktigt hur Björklund resonerar. Kinesiska företagsköp i Sverige borde väl snarast tolkas som ett erkännande av svensk ingenjörsvetenskap och svenskt produktionskunnande. Och i vilket fall lär den inte avhjälpas med ”försittning” eller ”betygsliknande” omdömen från första klass.

Men kanske är den folkpartistiska vurmen för Folkrepubliken bara en logisk följd av den moderna kommandoliberalism partiet utvecklat.

Ingvar Persson

Den här veckan har Svenskt Näringslivs nye ordförande, ICA-chefen Kenneth Bengtsson, berättat att han vill ha förhandlingar om ett huvudavtal. En utmärkt idé – inte minst sedan teknikarbetsgivarna sagt upp industriavtalet -men också märklig. Det var trots allt Svenskt Näringsliv som slog igen dörren och lämnade försöken att skapa en ny förhandlingsordning.

Men kanske är Svenskt Näringsliv inte samma organisation som då. Ordföranden är som sagt ny, liksom förhandlingschefen och informationschefen.

Kvar finns – ännu så länge – den verkställande direktören Bäckström.

Ingvar Persson

Centerledaren Maud Olofsson har samlat sig till en kommentar om det blodiga angreppet på hjälpfartygen utanför Gaza. Och Olofsson vet som vanligt hur problemen ska hanteras.

”Det viktigaste nu är att alla parter anstränger sig för att få fram sanningen om vad som faktiskt hänt”, säger hon till TT.

Dessutom anser Olofsson att Hamas ”måste ta sitt ansvar”.

Förlåt ett stilla påpekande, men frågan är om det ligger i ”alla parters” intresse, i synnerhet som israelerna systematiskt stört ut kommunikation och lagt censur över all rapportering om räden.

Det ”viktigaste” centerledaren och andra svenska politiker kan göra just nu är att entydigt fördöma övervåldet, och att sluta upp att framställa konflikten som om den berörde jämlika parter. Det handlar om en militär ockupation, en allt mer befäst kolonisation och en fullständigt inhuman blockad.

Den sanningen behöver Olofsson inte vänta på.

Ingvar Persson

Roj TV, en kurdisk tv-kanal med huvudkontor i Köpenhamn, anklagas just nu för samröre med PKK, en organisation som är terroriststämplad av EU och USA. Danska Berlingske Tidende har i helgen fört fram fotobevis på hur kanalledningen hälsar på barnsoldater i PKK. Samtidigt undersöker polisen huruvida det finns en ekonomisk koppling mellan PKK och tv-kanalen. Debatten går nu het i Danmark om landet bör slänga ut Roj TV eller inte. Rösterna höjs mot den danska justitieministern Lars Barfoed, som vill att saken undersöks ytterligare innan man tar beslut i frågan.

I de kurdiska delarna av Turkiet är Roj TV kanalen alla tittar på, även om inhemska alternativ finns. Detta av den enkla anledningen att Roj TV kan rapportera om saker som turkisk-kurdiska kanaler inte vågar eller har möjlighet att sända. Det troligaste är också att det inte är PKK som finansierar kanalen utan dess tittare, åtminstone har insamlingar för att säkra Roj TVs överlevnad organiserats vid flera tillfällen runt om i Europa och i Turkiet. Danmark är under stor press från Turkiet att stänga ner tv-stationen, inte minst för att behålla sina relationer inom Nato.

Såväl terrordåd som systemet med barnsoldater ska naturligtvis fördömas, men i slutändan kommer den här debatten att handla om någonting annat: den blinda kampen mot terrorism. I stället för att titta på vad det faktiskt är kanalen sänder, oroar sig de danska politikerna över landets förhållande till EU, Turkiet och USA. Roj TV är av betydelse för många kurder, i Turkiet och utanför landet. Inte för att de älskar våld utanför att de vill ha nyheter om vad som händer i deras del av världen. 

Karin Bromander

Det är inte riktigt klart vad folkpartiledaren Jan Björklund menar när han säger att han vill införa lärlingsjobb i Sverige. Det kan vara medvetet grumligt. Talar han om utbildning eller om  jobb där det enda lärlingsanpassade är att den anställde ska ha lägre lön? Skillnaden mellan de två formerna är som natt och dag. Eller som mellan fortsatt respekt för förhandlings- och lönebildningssystemet och statsdirigerad lönesänkning.

Björklund tar uppenbarligen avstamp i utredningen ”Lärling – en bro mellan skola och arbetsliv”, som förslagit lärlingsanställning som en del av en gymnasieutbildning. På Folkpartiets hemsida skriver skriver Björklund emellertid om ”sin” lärlingsvariant att den visserligen syftar till att unga ska lära ett yrke på en arbetsplats, men dessa unga ”ska alltså inte behöva gå på gymnasiet, kravet på att vara elev på en skola tas bort”.

Det är detta som är oklarheten.

Lärlingssystem finns redan i Sverige. Det tillämpas inom byggsektorn och då inom ramen för gymnasiestudier. 

I samband med att centerledaren för något år sedan var ute i samma ärende som Björklund förklarade IF Metall att ungdomslöner och lärlingssystem kan diskuteras – förhandlingsvägen och förutsatt att allt är direkt kopplat till en utbildning. Det är också vad den jämfört med Björklund mer smidige Fredfrik Reinfeldt är inne på när han kommenterar förslaget för TT. Då pratar han även om ”avtalsenliga löner” för det arbete som utförs jämsides med utbildningen. Men också det är osäkert: ”Vi tittar på det, vi är inte klara än.”

Mycket talar för att det först och främst handlar om att ”öka lönespridningen”, som Björklund skriver. En lite finare omskrivning för att rätt och slätt pressa ner lönenivåerna. Lärlingarna blir alliansens bräckjärn. 

I torsdags lanserades den första valbarometern i tidningar som SVD, Barometern och Uppsala Nya Tidning. 26 frågor med fem svarsalternativ ska visa vilket parti du ligger närmst. Det dröjde dock inte mer än ett dygn innan folk började reagera på resultaten de fick. Riksdagsledamoten och socialdemokraten Eva-Lena Jansson lyckades hur hon än gjorde inte sympatisera med sitt eget parti. En stackars centerpartist från Kalmar fick sitt hus äggat efter att testet gjorde henne till sverigedemokrat. Gruppledaren för centerpartiet i Stockholms stadshus Per Ankersjö skrev på sin blogg att varken han eller hans partivänner lyckades bli centerpartister genom testet, i stället visade det dem som folkpartister eller kristdemokrater. Vid en titt på olika bloggar visade det sig att en stor del av de som testat sig blev sverigedemokrater.

Sverigedemokraterna ligger på 2,9 procent enligt de senaste mätningarna. Att en stor del av dem som testar sina åsikter i valkompassen därför skulle sympatisera med partiet verkar därmed tämligen otroligt. Att däremot ingen av dem som gör testet blir centerpartist känns inte så förvånande, för vem vet egentligen vad Centerpartiet står för?

Karin Bromander

Alla stockholmare som har en förmögenhet på över fyra miljoner räcker upp en hand!

Hur många känner igen sig i Ilija Batljans bild av stockholmaren? Över 40 000 kronor i månaden och hus värt över sex miljoner som sköts av en städhjälp..

Nej, tänkte väl det.

I själva verket bor stockholmaren i en hyreslägenhet och tjänar i snitt 25 000 i månaden. 

S-politikern Ilija Batljan kandiderar till finanslandstingsposten i Stockholms läns landsting. Han bor i Nynäshamn och det är möjligt att han själv oroar sig över både förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. Vanliga stockholmare har säkert helt andra bekymmer.

Som att få ett förstahandskontrakt på lägenheten eller en dagisplats i närheten av hemmet.

Ilija Batljan tillhör en grupp höger-socialdemokrater som odlar en myt om att alla stockholmare drömmer om att bli rika och att man därför måste behandla dem som redan rika. Men det är verkligen att underskatta människor. Största problemet är dock att höger-socialdemokraterna styr bort debatten från det verkliga krisen, att stockholmarna sviker Socialdemokraterna.

Stockholm är en storstad som drar till sig många människor. Takten är snabb, här finns många spännande arbetsplatser, häftig kultur och unika utbildningar. Här dröms många framtidsdrömmar och frihetslängtan är kanske större i Stockholm än på andra platser.

Men den här drömmen om frihet handlar knappast om en sexmiljonerskåk och en städhjälp. Hu, så borgerligt och instängt det låter.

Många vill hellre ha ett spännande jobb, det kan vara på det kända advokatkontoret eller i den hippa klädbutiken. Många längtar efter ett fast jobb så att de helt enkelt har råd att leva i en så rolig stad som Stockholm.

Just i dag skiner solen och hela Stockholm är på fötter. På varje torg i varje stadsdel vänder folk ansiktet mot solen på uteserveringarna. Värmen gör folk glada, de pratar med varandra. Man hör musik och känner doften av mat från restaurangernas kök. Överallt människor som solar, pratar, jobbar.

Det är Stockholm och jag kan förstå att många villabor blir avundsjuka, de har inga torg och knappast något vimmel.

Om Socialdemokraterna har svårt att få stöd i Stockholm så är det för att de inte förstår storheten i den storstad där alla sorters människor  kan få plats och där ingen stöts ut. Det är till torgen man längtar, inte bort från dem till den Rut-klippta gräsmattan runt den ekande stora sexmiljonerskåken.

Socialdemokraternas Stockholms-namn Mona Sahlin, Thomas Bodström och Ilija Batljan bor alla i eget hus. Men Carin Jämtin har flyttat till lägenhet i Farsta. Hon borde bjuda in sina partikamrater till ett studiebesök till torgen där de riktiga stockholmarna hänger. 

Eva Franchell

Dussintals människor beräknas ha dödats och skadats av landminor i Turkiet hittills i år. Turkiet skyller på PKK, medan andra tror att det även kan vara minor utplacerade av turkisk militär.

Enligt Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, är det svårt att säga vem som har tillverkat minorna i Turkiet. Sverige har visserligen inte sålt några landminor till Turkiet, däremot har Bofors sålt krut till bland annat Italien. Italien har i sin tur sålt landminor till Irak. Det går helt enkelt inte att veta om det är svenskt krut i de minor som dödar soldater, civila och barn i Turkiet.

Sverige har sålt vapen till Turkiet sedan år 2000, någonting som inte är helt okontroversiellt eftersom det fortfarande pågår en väpnad konflikt mellan turkisk militär och PKK. Det är heller inte det enda konfliktdrabbade landet Sverige exporterar till. Till exempel köpte Pakistan under 2009 svenskt krigsmateriel för ett värde av 1412 miljoner kronor.

Enligt svenska riktlinjer bör vapen inte säljas till länder som grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna. Enligt Amnesty International är både Pakistan och Turkiet länder som har mycket långt kvar till ett samhälle med lika rättigheter för alla. Och då ska vi inte ens tala om situationen i Saudiarabien, som Sverige i lördags förlängde sitt exportavtal av krigsmateriel med till ytterligare fem år. 

Karin Bromander

Efter riksdagens omröstning om folkmordet på armenierna har Turkiet uppmärksammats i Sverige, nu också för landets roll som medlare i frågan om Irans eventuella kärnvapen. Samtidigt är Turkiet ett land med stora interna splittringar och en kaosartad inrikespolitik, inte minst rörande den kurdiska befolkningens rättigheter.

I torsdags föll domen mot Vedat Kurşun, före detta redaktör för Turkiets enda kurdiskspråkiga dagstidning, Azadiya Welat. Han dömdes till 166 år och sex månaders fängelse för medlemskap i en olaglig organisation och för spridning av terroristpropaganda. Kurşun stod åtalad på 103 punkter för att ha undvikit att benämna PKK som ”terroristorganisation” samt för att ha kallat Abdullah Öçalan för ledare i stället för terrorist. Han hotades med 525 år i fängelse, ett straff som kortades betydligt men som fortfarande sträcker sig långt bortom en människas livslängd.

Reportrar utan gränser och Internationella Pressinstitutet har båda gått ut och fördömt domen. Organisationerna håller med Vedat Kursuns före detta arbetsgivare Azadiya Welat om att det rör sig om ett politiskt spel och kräver att Turkiet ska avskaffa de lagar som inskränker landets yttrandefrihet. De påpekar också att domen strider mot den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter som Turkiet har förbundit sig att följa. 

Turkiet har genomfört stora ansträngningar för att anpassa sig till EUs normer under 2000-talet. Trots detta har den beryktade artikel 301 i brottsbalken, som förbjuder kritik mot bland annat den turkiska nationen, militären och rättsväsendet, inte avskaffats. Och den turkiska antiterror-lagstiftningen används flitigt för att tysta ner just kurdiska tidningar.

Vedat Kurşun må ha fått en ovanligt lång dom, men hans fall är långt ifrån unikt. Enligt den turkiska människorättsorganisationen IHD åtalades 596 personer i Turkiet under 2009 för sina åsikter eller yttranden. Den siffran vittnar om att det är långt kvar till ett turkiskt EU-medlemskap.

Karin Bromander