I går skrev vi på ledarplats om regeringens och Svenskt näringslivs märkliga utbildningspolitik – Bakläxa.

I dag svarar Svenskt Näringsliv med följande inlägg:

Det är få förunnat lyxen att kunna studera endast för nöjets och bildningens skull. De allra flesta som studerar gör det i förhoppningen om att det ska ge dem bättre försörjnings- och karriärmöjligheter.

Syftet med Svenskt Näringslivs undersökning Högskolekvalitet är att blivande studenter ska kunna jämföra olika utbildningars grad av samverkan med arbetslivet, samt få indikationer på hur det gått för examinerade efter deras studier. Ingen annan undersöker detta idag. Många studenter har hört av sig till oss och varit glada för undersökningen och att vi uppmärksammat problematiken. Att Svenskt Näringsliv gör denna undersökning på eget bevåg borde välkomnas även av Aftonbladet.

Svenskt Näringsliv hävdar inte att kvalificerade jobb skall vara den enda kvalitetsparametern för resurstilldelning. Däremot anser vi att det ska vara en av parametrarna. Det är tydligt att samverkan leder till att examinerade snabbare får kvalificerade jobb och högre lön.

Barn från familjer utan tradition av högre utbildning är de som drabbas mest av den bristfälliga informationen om jobbmöjligheter efter studierna. Därför är det minst sagt förvånande att Aftonbladet hävdar att utbildning inte ska leda till resultat, utan att all utbildning urskillningslöst är bra.

Svenskt Näringsliv har inte en bildnings- eller kunskapsfientlig syn; vi bryr oss om studenterna och vad den högre utbildningen leder till.

Kristina Scharp

Ansvarig för skola och utbildning

Svenskt Näringsliv

Det är klart att Moderaternas migrationsminister Tobias Billström och partisekreteraren Per Schlingmann blev nervösa. Mindre än ett år före valet kunde Moderaterna inte framstå som ett invandrarfientligt parti. 

Kvällens program från Uppdrag granskning visar hur partiledningen tvingade partikamraterna i Vellinge att skriva på kontraktet om att ta emot flyktingbarn.

Uppdrag granskning visade dock hur de verkliga Vellingemoderaterna visserligen skrev på kontraktet, men att de gjorde det under bilan. Frågan är om Vellinge någonsin kommer att välkomna flyktingar till kommunen.

I 25 år har Vellinges moderate borgmästare Göran Holm hårdnackat vägrat att ta emot flyktingar. Han skyller på andra, han svänger sig och hävdar att det handlar om pengar trots att kommunen får full ersättning.

Den mannen kommer att fortsätta att vara en pinsamhet och en skam för Moderaterna, så länge han nu får fortsätta att representera partiet.

Annat var det när centerpartisten Sven-Olle Olsson vägrade att ta emot flyktingar i Sjöbo kommun. Då kastade partiledaren Olof Johansson ut honom ur partiet med orden: ”Vi ska inte ha några bruna löss i vår gröna fana.”

När kommer den moderata partiledningen att visa på samma civilkurage?

Eva Franchell

Det är inte värdigt ett EU-land. 

Över 50 av Litauens 141 parlamentsledamöter vill stoppa Pridefestivalen i Vilnius i maj eftersom de anser att Pride marknadsför homosexualitet. 

Litauen fortsätter att nonchalera de mänskliga fri- och rättigheterna. Nyligen antog man en lag som ska skydda de under 18 från ”homosexuell propaganda”. Litauen fullföljer den mörka traditionen från en svunnen tid då medborgare hade olika värde trots man i dag är en del av EU.

Heder åt EU-minister Birgitta Ohlsson som struntar i mörkermännen och åker dit för att inviga festivalen. 

Eva Franchell

Det har aldrig varit enkelt att vara arbetsmarknadsminister. Idag är det sannolikt mer frustrerande än nånsin tidigare.

Arbetslösheten är den högsta på 20 år. ”Lyftet”, Sven Otto Littorins satsning på att skapa praktikplatser och ge arbetslösa möjlighet att hålla kontakten med arbetsmarknaden, har resulterat i några hundratal sysselsatta. Regeringens närmast desperata försök att lotsa in praktikanter på statliga verk och myndigheter går trögt.

Någon arbetsmarknadspolitik att tala om finns inte längre.

Dagens Industri konstaterar i onsdagens nummer att nio av tio platser i det som förr med stolta ord kallades aktiv arbetsmarknadsutbildning har skurits bort. Det har olika förklaringar. En är de ofta misslyckade och ineffektiva satsningarna på 90- och 00-talet som kritiserades hårt från olika håll. Det ledde till en kraftig reducering av platser och utbildningsorgansation inom  dåvarande Ams.

En annan förklaring är den borgerliga alliansens allmänna motstånd mot arbetsmarknadsinsatser och som är en del av den utbudspolitik som skall öka kön av arbetssökande på den reguljära marknaden. 

Allt som allt deltar idag knappt 6 000 personer av drygt 450 000 arbetslösa i arbetsmarknadsutbildning. Något som kritiseras av såväl regeringens eget finanspolitiska råd som Arbetsförmedlingen och LO. Det är i allt en begriplig kritik. Regeringen står handfallen inför de behov av kompetenshöjande och rent av kompetensbevarande åtgärder som nu faktiskt finns.

Just nu pågår den största – och kanske viktigaste – avtalsrörelsen på mycket länge. Villkoren för över tre miljoner löntagare ska fastställas i ett som Sverige ännu kämpar med effekterna av krisen. För minst hundratusen arbetare och tjänstemän har den inneburit ett förlorat jobb. För många fler krisavtal och sänkta inkomster.

Tonläget har varit högt, inte minst från direktörerna som i snart ett års tid hamrat ut budskapet om nollavtal, i praktiken en lönesänkning för de anställda.

Samtidigt kan Aftonbladet i dag visa att det finns pengar – till aktieutdelningar, direktörslöner och bonusar. Medan arbetsgivarnas förhandlare kräver reallönesänkningar av de anställda delar sex stora industriföretag – Alfa Laval, Atlas Copco, Electrolux, Scania och SKF – ut femton miljarder till sina aktieägare.

Femton miljarder. Det är siffror som annars brukar höra hemma i diskussionen om statsbudgeten.

Direktörerna vill naturligtvis inte se något samband mellan utdelningen till aktieägarna och de anställdas löner. Vi känner igen argumenten.

De företag vi talar om är internationella, ja rent av globala. Vinsterna skapas inte bara i Sverige. Handel med aktier och kapital låter sig inte stoppas av nationsgränser. Företagen måste vara attraktiva för investerare från hela världen.

Dessutom är aktiekapitalet förutsättningen för företagens fortlevnad.

Det borde å andra sidan också kunna sägas om personalen.

Så sent som i måndags deklarerade Svenskt Näringslivs Urban Bäckström att det var dags för de fackliga förhandlarna att ”sansa sig”. Som om krav på bevarad reallön och en rimlig ersättning för det arbete man utför skulle vara omoraliskt.

I dag är det omöjligt att inte ställa frågan; är det inte omoraliskt att höja aktieutdelningarna efter en kris som drabbat anställda, leverantörer och kunder? Är det inte dubbelmoral att hojta om ansvar och reallönesänkningar samtidigt som ägarna – och direktörerna själva – höjer sina inkomster?

Och är det inte hållningslöst att tala om företagens utsatta läge, samtidigt som det kapital som skulle kunna användas för framtidsinvesteringar delas ut till kupongklippare?

Ingvar Persson

För oss som är uppvuxna på andra sidan sundet är det sorgligt att följa Danmarks utveckling. Det gemytliga röd-vita landet har förvandlats till ett iskallt samhälle där ingen utomstående kan känna sig välkommen.

Nu skärper dessutom Danmark återigen lagarna för invandrare. Danska flyktingar som besöker sitt hemland ska kunna få sina uppehållstillstånd indragna. Den danska regeringen har tillsammans med Dansk Folkeparti beslutat om fler åtstramningar, rapporterar Rapport. Skärpta krav på familjesammanföring och skärpta utvisningsregler är några. Duktiga invandrare ska kunna samla poäng, ju fler poäng ju snabbare får man uppehållstillstånd. Ju danskare desto bättre.

Flyktingarna kan aldrig vara helt säkra på att de får stanna i Danmark. Som Peter Skaarup från Dansk Folkeparti säger:

-Tio år efter att man har kommit till Danmark kan man fråntas uppehållstillståndet.

Ett helt liv i otrygghet väntar alltså för de som flyr till Danmark.

Och när inte andra är välkomna, då drar man sig själv för att åka över bron. Det har blivit så mycket kallare på den andra sidan.

Eva Franchell

I dag ska jordbruksminister Eskil Erlandsson svara på frågor om trombin, köttlister, i riksdagen. Sedan EU med den svenska regeringens bifall beslutat tillåta att köttbitar limmas ihop oroar sig Vänsterpartiets Wiwi-Anne Johansson bland annat för konsumenternas möjligheter att kontrollera var djuren fötts upp.

Johansson har naturligtvis rätt, men frågan är om det verkligen är kossornas och grisarnas nationalitet som är problemet när maten består av laminerade köttslamsor?

Ingvar Persson

Det vilar en omisskännlig doft av gammaldags partron över Urban Bäckströms inhopp i avtalsrörelsen. Tonen går inte att ta miste på. När de fackliga organisationerna uppmanas ”sansa sig” och anklagas för ”högt uppskruvat tonläge” är det riktigt, gammalt klassförakt som lyser igenom.

Om Bäckström varit vilken Danderydsbo som helst hade det kanske inte spelat så stor roll. På sina håll dröjer det demokratiska genombrottet.

Men nu är Bäckström inte vilken överklassherre som helst. Han leder den organisation som samordnar arbetsgivarnas intressen på den svenska arbetsmarknaden. Och han påverkar den pågående avtalsrörelsen.

Det gör Bäckström till den kanske farligaste mannen i landet.

Får Bäckströms vägrarlinje styra innebär det nämligen ett slut på det samförstånd som präglat avtalsförhandlingarna det senaste årtiondet. Det skulle också innebära slutet för den ordning som sagt att det är den internationellt konkurrensutsatta industrin som ska avgöra löneutrymmet.

Hur stora skador det skulle innebära för svensk ekonomi är omöjligt att överblicka. Men de borde i alla fall räcka för att få Bäckström att ”sansa sig”.

Ingvar Persson

Idag, måndag, möter den grekiske finansministern Giorgos Papakonstantinou sina 15 kollegor i eurozonen. På tisdagen träffar han EU:s samtliga 27 ministrar. Frågan är om Papakonstantinou kan räkna med något direkt stöd som kan lindra Greklands statsfinansiella kris.

I dagarna har florerat uppgifter om ett ekonomiskt hjälppaket i form av lån eller lånegarantier på 25 miljarder euro. EU har dementerat och Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble har i en debattartikel i Financial Times  gett uttryck för uppfattningen att medlemsländer som missköter sig skall kunna uteslutas ur eurosamarbetet.

Men det är en åsikt som nog bör tas med en nypa salt, i varje fall i detta läge. Euron är ifrågasatt som den är och EU har knappast råd, vare sig ekonomiskt eller politiskt, att demonstrera en fullständig oförmåga att på sikt hjälpa Grekland på fötter. Låt vara att sådan hjälp innebär ett brott mot EU:s regelverk, men det är ingen hemlighet att till exempel stabilitetspakten redan ligger i ruiner och att nya former för samarbetet måste till.

En ny, europeisk valutafond har nämnts som en framtida inrättning för ekonomisk nödhjälp. Den skulle följas av skärpta sanktionsmöjligheter mot de länder som tvingas vända sig till fonden. Men det skulle ändå inte komma åt grundproblemet: uppdelningen mellan överstatlig penningpolitik och nationell finanspolitik. Och att ge upp den egna oinskränkta makten över bland annat skatter är det få som vill. Det är inget enkelt dilemma. Genom det grekiska ekonomiska förfallet har EU hunnit ifatt några av sina institutionella brister.

Sex promille eller mer exakt 107 låginkomsttagare har utnyttjat RUT-avdraget. Bland medelinkomsttagarna är det bara en procent som köper de hushållsnära tjänsterna.

Det är Svt-programmet Agenda som låtit Statistiska centralbyrån titta närmare på vilka det är som faktiskt utnyttjar Rut-avdraget.

Siffrorna talar för sig själv. Det är bara de allra rikaste som utnyttjar avdraget. Maud Olofsson kan säga att hon slåss för att lägre betalda kvinnorna, men det är inte de som drar nytta av avdraget. Snarare är det de fattigare kvinnorna som via skatten subventionerar rikare familjers städhjälp.

Det var tjänsteföretaget Almega som först spred uppgifterna om att lika många låginkomsttagare som höginkomsttagare utnyttjade RUT-avdraget. En pr-kupp som skulle få även de rödgröna att acceptera pigavdraget. Almega ville ju försäkra sig om goda förtjänster även efter valet.

Men så lätt lurar man faktiskt inte Mona Sahlin. 

Eva Franchell