En moderat politiker i Arlöv föreslår att unga som begår skadegörelse ska gå tvingas runt i avskräckande västar. Fräsch och modernt? Effektivt?

Svenska kyrkans ärkebiskop och generalsekreterare skriver kritiskt till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth angående ansvaret för det kyrkliga kulturarvet. Kulturministern hävdade härmodagen att hon prioriterar kyrkorna i sin kulturbudget men det ifrågasätts nu av kyrkoledningen.

”Staten har inte bara ett självklart medansvar för det kyrkliga kulturarvet, utan också utifrån sin speciella styrkeposition ett särskilt ansvar att vara en pålitlig avtalspart”, skriver ärkebiskopen och generalsekreteraren för Svenska kyrkan. Den kommande budgetpropositionen ser ut att äventyra kyrka/stat-överenskommelsen om det kyrkliga kulturarvet.

– Regeringens bristande ansvar är värre än mögel, skrev ärkebiskop Anders Wejryd i en debattartikel i Dagens Nyheter i våras.

Socialdemokraternas kulturpolitiske talesman, Leif Pagrotsky, presenterar i dag sina och partiets kulturpolitiska förslag.

Tajmingen är väl kanske inte den bästa – medias blickar är riktade mot riksdagen, där Riksmötet öppnas och statsminister Reinfeldt håller sin regeringsförklaring i dag.

Med tanke på att sittande regering hör till de mer kulturfientliga med en kulturminister som mest vill lita till marknaden i stället för att offensivt stötta den icke-kommersiella kulturen är det bra att socialdemokratin profilerar sig på kulturpolitikens område och vill göra kulturen till en valfråga

Pagrotsky och s-förslaget noterar hur den nya tekniken har lett till att kultur kan spridas och göras tillgänglig för allt bredare grupper. Folkets hus-rörelsens satsning på att visa opera från Metropolitan direkt till sina digitala hus är ett exempel. Kungliga Operan och även Dramaten har följt efter och visar nu flera av sina föreställningar med hjälp av Folkets hus digitala biografer runtom i landet. 

Desto viktigare nu att socialdemokraterna tydligt formulerar hur staten kan hjälpa till att stödja den digitala bio-utbyggnaden. Det handlar om klassisk infrastrukturpolitik för kulturen. Häri finns en brännande maktfråga där kulturminister Adelsohn-Liljeroth tycks stå på SF-monopolets sida och inte vill stötta andra aktörer.

Lika tydlig som Pagrotsky var i radion i morse om att en s-ledd regering kommer att återinföra fri entré på statliga muséer, lika tydlig borde han vara om satsningar på den digitala bion i Sverige.

Nästa vecka presenterar kulturministern sin kulturproposition. Det vore väldigt kul om kulturen blev en valfråga.

Helle K

Dagens norska val handlar om regeringsmakten, men också om framtiden för oppositionen. Frågan under valrörelsen har varit om det finns en framtid för en anständig borgerlighet när det populistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiet samlar över 20 procent och kommer att bli Norges näst största parti?

Svaret lämnades redan innan väljarna fått ge sitt utslag, och det var Höyres ledare Erna Solberg som gav det. Hon deklarerade nämligen i helgen att hennes parti inte ser något problem i att bilda regeringen tillsammans med Fremskrittspartiet.

”Jag tror att Fremskrittspartiet kommer att få inflytande på viktiga delar av norsk politik, om det blir en borgerlig regering” sa Erna Solberg.

Det borde vara argument nog för att ge Jens Stoltenberg fortsatt förtroende. Om några timmar vet vi hur de norska väljarna gjort.

Ingvar Persson

Äntligen kommer det ett modernt transportförslag från Regeringskansliet. Höghasighetståg tillhör framtiden, två timmar från Göteborg till Stockholm, två och en halv från Malmö, då blir tåget ett realistiskt alternativ till flyget.

Ett snabbtåg förkortar restiden, även för dem som bor vid sidan av höghastighetsbanorna. Och när persontrafiken åker i snabbspår blir det ledig spårkapacitet för godstransporterna.

Då behöver man inga dyra motorvägslösningar som Förbifart Stockholm. De löser bara gårdagens trafikproblem och nu måste regeringen satsa på framåt. För effektivare resor som inte tär på klimatet.

Eva Franchell

Aftonbladets ledarsida har skrivit det gång på gång. Oppositionen måste tala om att det kommer att krävas skattehöjningar för att ta Sverige ur krisen och restaurera de trygghetssystem som monterats ner de senaste åren.

Väljarna är nämligen inte dumma. De vet att det krävs pengar för att skapa vuxenutbildning, bekämpa ungdomsarbetslösheten och upprätthålla en anständig välfärd. Och de vet att det inte finns någon annan som kommer att betala.

Ändå har oppositionen tvekat. Socialdemokraterna har i budgetdebatt efter budgetdebatt protesterat mot kommande skattesänkningar, men tyst accepterat de som redan genomförts. Att gå till val på skattehöjningar är – har partistrategerna förklarat – omöjligt.

Därför är det befriande att Mona Sahlin och Thomas Östros nu gör klart att det är slut på skattesänkarpratet, och att det tvärt om kommer att bli tal om höjningar. Det handlar om att stå upp för rättvisan, och om trovärdighet. Den som lovar att fixa alla problem utan att det kostar någon något framstår nämligen som populist.

Att sedan de konkreta förslagen i debattartikeln i Dagens Nyheter – höjd skatt på miljoninkomster och riktigt dyra villor – knappast räcker är en annan sak. Socialdemokraterna vågar äntligen tala om samhällets ansvar som något viktigt, som måste få kosta.

Ingvar Persson

Om några timmar ska de fyra borgerliga partiledarna presentera ännu ett budgetutspel. I går gick pengarna till kommunerna, i dag lär det handla om nya pengar till polisen och rättsväsendet. Fredrik Reinfeldt prickar av moderaternas prioriteringslista uppifrån.

Utspelet kunde knappast komma vid en bättre tidpunkt. De senaste veckorna har upplopp och bränder i landets förorter tagit allt större plats i nyhetsrapporteringen. Aftonbladet har berättat om vardagen i Backa, Hjällbo och Gottsunda. En hopplös vardag där tristess och utanförskap för det som skulle vara Sveriges framtid är den ena sidan, och där utsatthet och våld mot poliser och brandmän som försöker göra sitt jobb är den andra.

En vardag där de stora förlorarna finns bland alla förortens vanliga människor som bara önskar sig lugn och trygghet. Som vill få ha sin bil i fred och som vill få sova för att orka går till jobbet på morgonen.

Det kommer att krävas samhällsresurser för att skapa den tryggheten. Men om det finns någon som tror att det räcker med fler och tyngre utrustade poliser, med större möjligheter att låsa in unga lagöverträdare och med fler domare gör man ett stort misstag.

Vandalismen kan inte ursäktas, men den kan inte heller bekämpas med hårdare tag eller större klyftor.

Därför måste myndigheterna, precis som polisinspektör Håkan Bredinge i Göteborg som berättar i dagens Aftonbladet, göra nya försök att återupprätta kontakten och tilliten. Det kräver resurser, men i längden är det bara så vi kan bygga ett samhälle.

Det kommer inte som en överraskaning att regeringen i den kommande budgeten förstärker kommunernas ekonomi. Att låta välfärden ta hela smällen när skatteintäkterna krymper och arbetslösheten stiger skulle vara politiskt självmål. Signalerna från inte minst Moderaterna har varit tydliga på den punkten.

Ändå går regeringen längre än de flesta kanske hade väntat sig. De 10 miljarder som nu utlovas är betydligt mer än Sveriges Kommuner och Landsting ställt som minimikrav för att undvika neddragningar i välfärden.

Förslaget presenteras helt kortfattat på fem sidor. Där framgår att pengarna ska fördelas till kommunerna efter befolkning, och att landstingen ska få tre av de tio miljarderna. Regeringen vill dessutom att pengarna ska användas för att trygga sysselsättning under nästa år. Det ger knappast utrymme för kommunala skattesänkningar.

Självfallet måste nu de konkreta förslagen läggas på bordet. För pressade kommuner finns djävulen i detaljerna. Landets lokalpolitiker gör klokt i att invänta villkoren för stödet innan de jublar.

Ändå är de frågor som framför allt hänger kvar efter dagens regeringsutspel politiska. Hur kan den politik som nyss avfärdades som både lättsinnig och oansvarig plötsligt vara högsta visdom? Hur förvandlades landets kommuner från ett ”särintresse” till en ”central del i den svenska välfärden”?

Och vad betyder det när en regering som i det längsta förklarat att kommuner ska anpassa verksamheten till inkomsterna, nu plötsligt anser att det finns ett behov av långsiktighet?

De frågorna lär få vänta på svar, till att börja med tills budgeten faktiskt finns.

Ingvar Persson

I dag är det premiär för våra nya debattsidor. Debattchefen Karin Magnusson skriver här om vår nya satsning i tidningen och på nätet.

Ledarsidan har fått ny form i tidningen med start i dag. 

Det kommer fler förändringar framöver på både papper och nät, kan jag redan nu utlova.

En sak är säker: opinionsjournalistiken blir allt viktigare.

Vi ses på barrikaderna!

Helle

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin blir upprörd över rapporterna om hur bärplockare från Thailand och andra länder utnyttjas i Sverige. Det förklarade han – i nyanlagt skägg – för Lennart Persson i gårdagens Aktuellt.

Sedan övergick Littorin till något han verkligen kan, att skyffla ifrån sig ansvaret.

– Vad gör LO, undrade ministern och såg ännu mer upprörd ut.

I Littorins tolkning av den svenska modellen ska politiker hålla sig borta från priset för ett kilo blåbär. Staten kan, på sin höjd, informera. Och har thailändarna några klagomål får de vända sig till arbetsmiljöverket.

Det låter bestickande. Fackföreningsrörelsen kan i dag inte ens svara på vem som ska teckna avtal för bärplockarna.

Vad Littorin inte talade om i Aktuellt är de specialregler som sedan 2007 gäller för just bärbranschen, och som innebär att inte ens de minimiregler som finns i andra branscher gäller. Medan andra arbetsgivare måste garantera en månadslön på 13 000 kronor, får bäruppköparna bjuda in arbetskraft utan att ge några garantier.

I frågor om arbetskraftsinvandring har regeringen, och miljöpartiet, konsekvent viftat bort alla varningar om risken för att människor skulle utnyttjas och löner dumpas. Nu sker precis det, som ett resultat av regler som kommit till på Littorins initiativ. Och han tvår sina händer och lägga ansvaret på facket.

Littorin borde rodna, bakom det nyanlagda skägget.

Ingvar Persson