Tino Sanandaji har hittat på att personer med invandrarbakgrund kommer vara majoritet i Sverige 2025.

Han har sällskap på nätet av andra liknande påståenden.

Enligt SD:s statistiska centralbyrå ”Affes statistikblogg” är det 2050 som gäller.

Rasistiska databasen ”Metapedia” uppger flera olika siffror. Det är 2049 enligt norska rasistbloggen HRS. Enligt boken ”Invandring: sammanbrott eller utveckling” från 1994 är det istället 2056. Även Tino Sanandajis siffror citeras.

Hatsajten Exponerat citerar den bekymrade allmänheten:

Vi kan komma att hamna i ungefär samma situation som indianerna i Amerika, aboriginerna i Australien och kopterna i Egypten.

Det finns två problem med dessa påståenden, oavsett om man anger 2025, 2049, 2050 eller 2056.

1. Siffrorna bygger på en kreativ statistik där man helt enkelt hittar på resultatet först och sedan anpassar kurvorna efter det politiska budskap man vill få fram.

2. Hela resonemanget bygger på att det existerar någon slags evig svenskhet och ”invandrarbakgrund” som inte ändras. Detta är alltså rasbiologi och indelningen går inte heller att förklara bort. Att särskilja just ”invandrarbakgrund” är själva poängen med att göra denna typ av statistiska övningar.

Jag tror Niklas Orrenius på DN har uttryckt det bäst i artikeln ”Svenskarna i minoritet i Malmö?”

En av många som faller bort är Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu. Han kom till Sverige som spädbarn när hans föräldrar flydde det Sovjetockuperade Estland 1944. Reepalu, svensk medborgare som växt upp i Motala och som på 60-talet gjorde militärtjänst som kustjägare, är inte svensk, enligt Avpixlat.

Men inte nog med det. För att få till ”svenskar i minoritet”-vinkeln måste man även sortera bort varenda Malmöbo med minst en utlandsfödd förälder.

Ilmar Reepalus Malmöfödda barn? Inte svenskar. Mikael Wiehe? Inte svensk, pappan föddes i Danmark. Zlatan Ibrahimovic, Sveriges landslagskapten? Inte svensk – hans föräldrar är födda utomlands.

86 procent av Malmös 313 000 invånare är svenska medborgare. Men om man räknar bort svenskar som Reepalu, Wiehe och Ibrahimovic – ja, då stämmer det att svenskar är i minoritet i Malmö. 50,2 procent av Malmöborna har nämligen en sådan ”utländsk bakgrund”.

Tino Sanandaji har nu skrivit ett jättelångt blogginlägg för att, tror jag, försvara sin tes om att folk med invandrarbakgrund blir i majoritet 2025.

Han citerar bara ”fakta” tycker han.

Men så är det inte, han driver en politisk tes hämtat från internets djupaste hålor. Det han skriver är inte sant, inte vetenskap och bör inte tas seriöst.

Anders Lindberg

Sedan flera år har en koalition mellan kristen höger och högerextremister försökt använda olika europeiska institutioner för att inskränka rätten till abort i hela Europa. 

Lite som när Saudiarabien nyligen blev valda till ordförande för en panel av oberoende experter i FN:s människorättsråd. 

De institutioner vi skapat för att främja mänskliga rättigheter används av extremister i helt andra syften.

En av de saker den kristna högern drivit är så kallad ”samvetsfrihet”, alltså att sjukvårdspersonal ska kunna vägra ge abortvård med hänvisning till personliga religiösa uppfattningar.

Ett mer korrekt begrepp som numera ofta används är ”vårdvägran”.

I förra veckan var det huvudförhandling i Jönköpings tingsrätt i fallet med barnmorskan Ellinor Grimmark.

Grimmark vill arbeta som barnmorska men vägrar ge abortvård med hänvisning till sin kristna tro. Eftersom hon inte vill utföra de arbetsuppgifter som ingår har Region Jönköping nekat henne anställning och hon har stämt regionen. Ett liknande fall är på väg i Sörmland.

Johannes Forssberg på Expressens ledarsida skriver i dag att Sverige kan behöva acceptera vårdvägran med hänvisning till beslut i Europarådet.

Han skriver:

Poängen är just att majoriteten, hur rörande enig den än är, inte alltid ska få bestämma. Det är ett utmanande koncept, som avviker från den traditionella svenska synen på demokrati som liktydigt med folkvilja.

Men snälla?

Skulle Expressen på samma sätt acceptera Saudiarabiens åsikter bara för att de uttalar sig i egenskap av FN:s Människorättsråd? Eller om frågan gällde något annat, säg yttrandefrihet?

Tror inte det.

I sak är det tveksamt om Forssberg får rätt. Ellinor Grimmark har tidigare försökt driva sitt fall till Diskrimineringsombudsmannen men misslyckats.

Enligt RFSU är ”barnmorskefallen” helt enkelt en ny politisk strategi från abortmotståndare för att inskränka aborträtten. Faktum är att samma advokat ligger bakom både fallen i Jönköping och Sörmland.

Men oavsett vem som vinner i rättssalen finns en viktig principiell fråga här.

Vad gör vi om kvinnors rätt till abort skulle inskränkas på grund av ett beslut i Europarådet?

Vad gör vi om de internationella institutioner vi skapat för att främja mänskliga rättigheter plötsligt istället begränsar dem?

Min uppfattning är att den som vägrar ge abortvård helt enkelt får jobba med något annat. Den tolkning av Europakonventionen som abortmotståndarna försöker göra saknar i dag stöd i Europadomstolens praxis.

Men om, peppar peppar, någon dag abortmotståndarna faktiskt vinner på Europanivå eller Saudiarabien i FN:s människorättsråd så kommer hela vår syn på dessa institutioner att ändras.

Men om detta tycker Johannes Forssberg tydligen ingenting.

Anders Lindberg

För den juridiska bakgrunden läs gärna RFSU:s chefsjurist här.

Jag noterar att kristdemokrater i bland annat mitt hemlän Dalarna rasar mot decemberöverenskommelsen. Häpnadsväckande nog får det lite uppmärksamhet.

I allmänhet har jag uppfattat borgerlig kritik mot uppgörelsen som ett diskret sätt att närma sig Sverigedemokraterna. Det är ju trots allt precis det överenskommelsen behandlar, att undvika att ge Sverigedemokraterna makten över svensk politik.

Dessutom gjordes ju uppgörelsen på förekommen anledning. Budgetspelet för ett år sedan gav ingen vacker bild av den svenska demokratin.

Alltså, när gammelmoderater och Dagens Industri har gnällt har det varit svårt att tolka det som något annat än en protest mot att svensk borgerlighet – till skillnad mot borgerligheten i våra grannländer – ännu inte mönstrat de bruna krafterna under fanorna.

Men vad ska man säga om Kristdemokraterna? Att några partidisktrikt nu tillsammans med TV-frisyren Lars Adaktusson mullrar precis nu när de borgerliga partierna lagt fram var sitt budgetalternativ och när frågan om Sverigedemokraternas konkreta makt tycks vara på väg att försvinna in i en dimma av svärmödrar, övervakning och interna uppgörelser är bara konstigt.

Sanningen är ju att det absolut inte spelar någon roll vad kristdemokraterna i Dalarna tycker. Det spelar inte ens någon roll om de mot förmodan skulle få med sig partivännerna vid veckans stämma i Västerås.

Kristdemokraterna med sina 16 riksdagsmandat kan helt enkelt inte förändra det parlamentariska läget ens om de samlat skulle söka medlemskap i Sverigedemokraterna.

Nej, upproret i Kristdemokraterna är nog till sist inte ett tecken på någon ideologisk eller taktisk orientering mot borgerlighetens mörkbruna värden. Det är nog bara ett exempel på att det i vissa partier finns alldeles för få som alls begriper sig på politik.

Om inte Ulf Kristersson, moderaternas finansministerkandidat, varit den han är hade helgens ekointervju kunnat sluta i en riktig praktpudel. När det gäller ett av den förra regeringens prestigeprojekt gav Kristersson nämligen motvilligt sina kritiker rätt på alla punkter.

I budgetmotionen som Kristersson presenterar i morgon föreslår han att den rabatt som arbetsgivare fått när de anställer ungdomar i praktiken tas bort. Som ett slags fikonlöv vill Moderaterna, precis som Folkpartiet, bara behålla en lägre avgift för de allra yngsta.

Vi vill koncentrera våra insatser på dem som har störst problem, sa Kristersson.
Indirekt medger moderaterna ändå att de speciella arbetsgivaravgifterna för unga varit dyrt, skapat få nya jobb och inte hjälpt de som skulle behöva hjälp.

Alltså precis det till exempel Aftonbladets ledarsida gång på gång sagt.

Den särskilda arbetsgivaravgiften blev en ordentlig bonus till branscher som ändå skulle ha anställt ungdomar – till exempel snabbmatskedjorna eller försvaret – men inte ett sätt att minska ungdomsarbetslösheten.

Allt det där hade Moderaterna ha kunnat räkna ut redan innan systemet infördes. Och i vart fall skulle Anders Borg ha kunnat reagera när utvärderingarna började trilla in.

2013 kom till exempel Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering fram till att varje nytt ungdomsjobb kostat staten minst en miljon kronor om året.

Om arbetsgivaravgiften sänks för McDonalds eller Max betyder det bättre marginaler och kanske billigare hamburgare. Men det betyder inte att fler unga får jobb.

Ändå har de borgerliga regeringarna hållit fast vid systemet som kostade 18 miljarder om året. För ett år sedan räddades rabatten med hjälp av Sverigedemokraternas stödröster.

Det borde som sagt ha slutat i en ursäkt. Men det ligger uppenbarligen inte för Ulf Kristersson att erkänna att han haft fel.

Så är det då bekräftat. Också folkvagnar som sålts i Europa har försetts med företagets speciella dataprogram för att lura utsläppstesterna. Det bekräftar den tyska regeringen.

Ja, fattas bara annat. Varför skulle amerikanerna ensamma få skörda frukterna av högklassig tyskt ingenjörskonst?

För mitt i hela fuskhistorien är det ju precis vad det handlar om. Volkswagen har inte bara konstruerat en bilmotor som klarar att möta de hårdaste avgaskrav något land ställer upp. Företagets programmerare har dessutom lyckats lära bilens elektronik att känna igen när den blir testad.

Och att just då slå på alla de system för avgasrening som motorbyggarna har försett bilen med.
Vi har fått reda på vad skandalen kostar, vilka effekterna på miljön kan bli och faktiskt också hur det fungerar. I alla fall så långt det nu alls går att förstå hur en modern bil fungerar.

Vi har dessutom sett aktien störtdyka och högsta chefen för Volkswagen, Martin Winterkorn, få sparken även om han förstås inte går lottlös. Grandiosa misslyckanden kräver grandiosa avgångsvederlag.

Det är egentligen bara en fråga vi fortfarande inte har fått besvarad.

Varför?

Varför i hela helvetet bygger man en bil som faktiskt klarar avgaskraven för att sedan stänga av systemen?

Varför avsätter man kvalificerade ingenjörer för att räkna ut hur kvävefilter och andra reningsprocesser som för dyra pengar byggts in i motorn ska kunna kopplas bort så snart bilen rullar ut från labbet?

Det kan ju inte precis vara ett sätt att spara pengar, och det är ju inte en prestation man någonsin kommer att kunna skryta med eller göra reklamfilm om.

Det som har hänt i Wolfsburg är naturligtvis en skandal av episka dimensioner, men det är dessutom en obegriplig gåta.

Läs också Daniel Swedins ledare om Volkswagen i dagens tidning.

Gårdagens budgetproposition satte verkligen fart på landets intresseorganisationer, eller särintressen som några skulle uttrycka saken.

I Sveriges intresse eller ett ängsligt värnande om den egna plånboken? Döm själva. Här kommer i alla fall ett urval av gårdagens budgetkommentarer.

Akademikerorganisationen Saco:s ordförande Göran Arrius är upprörd över skatterna.

– Regeringens politik slår mot breda grupper som satsat tid och pengar på att utbilda sig, säger han och vi kan väl gissa att han först och främst tänker på medlemmar i just akademikerförbund.

TCO:s Eva Nordmark är mindre kritisk. Också hon ogillar skatterna och att jämställdhetsbonusen försvinner, men är desto mer entusiastisk över satsningarna på just utbildning.

– Satsningarna på utbildning är välkomna och välbehövliga, säger hon men påpekar samtidigt att också den som har ett jobb måste få utvecklas.

På LO är man – kanske inte helt överraskande – nöjd men lite otålig.

– Jag tror inte regeringen missar något viktigt område, men investeringarna borde vara betydligt större, säger Karl-Petter Thorwaldsson. LO-ordföranden hade också gärna sett fler möjligheter till yrkesutbildningar, till exempel med sikte på yrken som undersköterska.

Ett LO-yrke, som av en tillfällighet.

Carola Lemne på Svenskt Näringsliv förnekar sig inte heller. På organisationens hemsida förklarar hon inte bara att skattehöjningarna – en bråkdel av de senaste årens skattesänkningar – kommer att brandskatta landet. Hon tar dessutom upp ett gamalt favoritämne.

– Jag är också djupt oroad över att regeringen tycks fortsätta att vilja strypa utvecklingen inom välfärden, säger hon.

Strypa betyder i det här fallet att ifrågasätta kvalitén i verksamhet som plockar ut vinster ur den skattefinansierade omsorgen om äldre, från vården av sjuka eller utbildningen av yngre. Kort sagt, att reagera på skandaler som den kring Carema eller konkurser som den på JB-gymnasiet.

Så där fortsätter det. Tvärsäkra och ganska förväntade synpunkter skulle man kanske kunna säga. Men det finns ett undantag, bussbranschens intresseorganisation Sveriges Bussföretag.

Bussföretagen låter i ett pressmeddelande berätta att man ”välkomnar delar av regeringens höstbudget”.
I klartext betyder det att bussägarna är glada över åtgärder som ska öka busstrafiken, till exempel bättre framkomlighet, premier för elbussar och nya laddstationer. Å andra sidan är man missnöjd med andra delar av budgeten, som den höjda skatten på diesel.

Bättre kan det kanske inte sägas. När det kommer till budgettider är alla sig själv närmast.

Direktörerna på Svenskt Näringsliv tycker inte om att Stefan Löfven har synpunkter på organisationens samarbete med Sverigedemokraterna.

“Nu får de skärpa sig lite grann. Det får vara måtta”, säger presschefen Peter Isling som säger till TT att han tycker att det faktiskt finns annat att prata om. Sakfrågor som bostäder, arbete och integration av “människor som kommer från andra länder” till exempel.

Vi får väl anta att det är precis de ämnen som direktörerna brukar pratar om när de träffar Åkesson och de andra Sverigedemokraterna.