Turkiets sak är inte din heller Wiseman

I går skrev jag att utvecklingen i Turkiet är ett argument mot att Sverige skulle gå med i Nato och utbyta ömsesidiga försvarsgarantier med landet.

Här på bloggen beskrev jag också hur Nato i praktiken backat upp Turkiet i vad som inte går att beskriva som något annat än ett anfallskrig mot kurderna.

Jag ifrågasätter starkt att Sverige skulle kunna vara en självständig röst och kritisera Turkiet på det sätt vi behöver göra om vi samtidigt går in en militärallians med Turkiet.

Jag ifrågasätter även om Turkiet i dag överhuvudtaget lever upp till de värderingar om demokrati, frihet och rättsstat som Nato säger sig vila på. Utvecklingen sker snabbt i allt mer auktoritär riktning.

Att Natos förespråkare inte inser att detta är ett allvarligt problem oroar mig, då väljer man bort en viktig del av verkligheten i sin analys.

Jag har fått svar av den kloke försvarsbloggaren Wiseman som, sammanfattningsvis, inte håller med mig alls.

Här tänkte jag lite kort redogöra för varför han för en gångs skull har fel.

Det han svarar på är vad han kallar det ”implicita budskapet” i min text som han tolkar är att Sverige kan dras in i ett krig mot vår vilja.

Detta oroar mig dock mindre än de politiska konsekvenserna av ett medlemskap.

Däremot kan detta självfallet inte helt avfärdas. Turkiet gränsar till Syrien, Irak och Iran, i en region som präglas av kaos och stora politiska växlingar. Att Turkiet i en framtid skulle kräva hjälp av Nato i någon form är självfallet inte uteslutet, men som sagt är detta inte min främsta oro.

Den andra viktiga invändningen Wiseman kommer med är att min oro att ett Natomedlemskap skulle tysta Sveriges röst i utrikespolitiska frågor är felaktig. Som belägg går han igenom Natos beslutsprocess.

Men det är inte formella beslut av Nato om vad Sverige ska tycka i olika frågor jag oroar mig för. Medlemmarna i alliansen är självständiga stater.

Men Nato är inte bara en försvarsallians, det är även en politisk gemenskap men ett starkt inre tryck på att medlemmarna inte ska ställa till det för varandra.

I en så viktig fråga som Turkiets angrepp på kurderna tror jag toleransen för offentlig kritik från andra medlemsstater är mycket liten.

Tystnaden från Natoländerna i dag om Turkiets övergrepp är tyvärr öronbedövande och i takt med att läget för de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstaten försämrats har detta blivit ett större och större problem.

Turkiets sak är inte din heller, Wiseman. Tvärtom är utvecklingen i landet en stor huvudvärk för hela Nato.

Nu är Turkietfrågan inte mitt främsta argument mot Nato men den problematiska utvecklingen i landet går inte att bortse ifrån. Mitt främsta argument är att jag tror Sverige bättre bidrar till fred och säkerhet, både i närområdet och internationellt, genom samma politik som vi bedrivit framgångsrikt i drygt 200 år. Nämligen den militära alliansfriheten.

Därmed inte sagt att jag är mot samarbete med andra, tvärtom anser jag att säkerhet bäst byggs gemensamt. Men för mig krävs mycket goda argument för att vi ska byta säkerhetspolitisk linje och kasta oss ut i det okända.

Anders Lindberg

Lönebildning i det tysta

Varje år betalar svenska arbetsgivare ut 1 400 miljarder i löner. De pengarna utgör grunden för hela den svenska ekonomin och det är klart att det betyder något hur de fördelas.
På många sätt är det just det som avgör vilket samhälle vi får. Lönebildningen, alltså hur lönerna sätts, borde med andra ord vara en av de saker vi diskuterar allra mest.

IMG_0741Riktigt så är det inte.

Nästa år ska drygt 450 av arbetsmarknadens 650 kollektivavtal förhandlas om. Det gäller bland annat löneavtalen för industrin som de senaste 20 åren varit basen för hela den svenska lönebildningen.

Och som om inte det vore nog, missnöjet och osäkerheten är större än på mycket länge. Riksbanken är bekymrad, fackförbunden oense och arbetsgivarna på krigsstigen. Och dessutom har staten med tre miljarder kronor i ryggen kastat sig rakt in i lärarnas avtalsrörelse.

Det ser ut som nästa år kan bjuda på en holmgång som kommer att påverka Sverige.

Ändå skriver tidningarna knappast om löneförhandlingarna och det offentliga samtalet har helt andra saker att syssla med. Och när löner trots allt diskuteras är det inte alltid så lätt att se hur det hänger ihop med löneförhandlarnas vardag.

I ett försök att placera lönebildningen på den offentliga kartan publicerar journalisterna Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg nu skrivit boken “Ledartröja eller tvångströja?”. Båda har bevakat arbetsmarknaden i årtionden och tillhör Sveriges mest erfarna journalister på området.

IMG_0739

 

I dag presenterades boken på ett välbesökt seminarium i fackförbundet Visions lokaler.

Boken är framför allt en genomgång av de senaste 25 åren som på arbetsmarknadens område dominerats av industriavtal, arbetsfred och reallöneökningar. En slutsats är faktiskt att det på sista raden ändå är arbetsgivarna som vunnit mest.

Men boken innehåller också ett kapitel om ödesåret 2016 och de utmaningar dagens lönebildningsmodell står inför nu. Det handlar om att sätta dagens konflikter i perspektiv.

Nu återstår att se om “Ledartröja eller tvångströja?” faktiskt kan bidra till en bättre debatt om en av våra stora samhällsfrågor, lönebildningen.

SD-myset en fråga om makt och pengar

twitter2

I dag skriver jag om Peje Emilssons Kreab och om hur Markus Uvell öppnat dörren åt SD till de fina salongerna.

Men Dagens industris avslöjande om näringslivets hemliga möten med SD bör inte komma som en chock. En liten krets personer kring den borgerliga tankesmedjan Timbro och i den yngre opinionsbildande borgerligheten har förberett detta länge.

En möjlig startpunkt är restaurang Gondolen.

I oktober 2009 samlades gräddan av liberala opinionsbildare på denna klassiska plats för att äta lunch och träffa det norska Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen på tu man hand.

”Siv Jensen är en medryckade, engagerad och garvad politiker.” skrev Dick Erixon på sin blogg i en genomgång av mötet.

”Men skulle man avfärda alla partier som har en annan uppfattning i invandringsfrågan blir det svårt att bilda koalitioner.” skrev Fredrik Segerfeldt på sin blogg innan mötet.

På liberala Expressens ledarsida kritiserade Isobel Hadley-Kamptz att svenska liberaler flirtade med ett parti som Fremskrittspartiet.

Några dagar efter valet 2010 skrev redaktörerna för de borgerliga tidningarna Axsess och Neo ett upprop på DN Debatt: ”Vi efterlyser en debatt om invandringens problem

Tillsammans med den borgerliga tankesmedjan Timbro ägnade sedan dessa tidningar flera år åt just detta. Markus Uvell ägnade mycket kraft åt stt försöka få de demokratiska partierna att bjuda in SD till samtal.

Det blev en ganska livad debatt.

I juni på nationaldagen 2011 skrev vi en genomgång av Timbros kampanj, som de vid denna tid förnekade, under rubriken ”Vi firar mångfald i dag – inte enfald”.

Det blev ganska dålig stämning.

Vi följde upp med en uppmaning i Almedalen: ”Snälla, sluta SD-flörta nu

Den sommaren mördade Anders Behring Breivik 77 människor i en högerextrem terrorattack och det offentliga samtalet tog en ny vändning.

Men arbetet för att normalisera SD och deras världsbild fortsatte och i oktober ställde vi frågan ”Hur mycket rasism klarar demokratin?

I april skrev vi om hur hatet bara fortsatte flöda ”Breiviks hat mot en sexmånaders bebis” och att det var ”Dags att välja sida” för Sveriges liberaler eftersom delar av borgerligheten var på väg in i en väldigt otäck tankevärld.

I juni 2012 skrev Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg på DN debatt ”Sluta generalisera om invandrarna”.

Det var precis den typ av liberala röster vi hade efterlyst och deras text och modiga ställningstagande ändrade förutsättningarna för debatten.

De texter jag länkat till ovan är axplock från 2010 till 2012.

Men efter detta lugnade debatten ner sig några år, valet kom och många av nyckelpersonerna fick nya jobb. En av dem var Markus Uvell, som blev ny Sverigechef på Kreab. Han har hittills misslyckats med att få borgerligheten att öppna dörren för SD och har nu istället lyckats övertyga näringslivet om samma sak.

På kort sikt handlar det om pengar, vinstuttaget ur välfärden ska räddas.

På längre sikt handlar det om regeringsmakten. Utan SD blir det svårt att forma en stabil borgerlig regering inom överskådlig tid.

Men strategin kommer också att förändra Sverige och vårt offentliga samtal i en riktning jag inte tror de flesta liberaler vill se.

Under sommaren har det bränt till ordentligt. Många borgerliga ledarskribenter och debattörer tog ut svängarna rejält mot flyktingar, ensamkommande barn och tiggare.

Samtidigt har de liberala motkrafterna tagit strid på allvar. Särskilt efter att den rasbiologiska bloggaren Julia Caesar startade drev mot två journalister och vissa borgerliga opinionsbildare ställde sig på hennes sida.

”Om min väns vänner är de värsta kräk som finns är de inte längre mina vänner.” Så skrev den liberale författaren Johan Norberg på Twitter.

I en krönika i Metro utvecklade han sina tankar.

”Här och nu måste den som vill ha ett öppet samhälle och pressfrihet ta ställning.” skrev Sofia Mirjamsdotter i Sundsvalls tidning.

Tidigare under sommaren skrev Per Svensson i Sydsvenskan:

”Men jag misstänker att många debattörer också menar något annat när de argumenterar för vikten av ny integration, att de frågor de i själva verket ställer är: Hur ska Sverigedemokraternas utanförskap brytas? Hur ska SD integreras i ett borgerligt regeringsunderlag?”

Han har självklart rätt.

Det tvångsäktenskap som funnits mellan liberaler och konservativa i debatten håller på att sluta i skilsmässa.

Men drömmen om en svensk version av Fremskrittspartiet, som vinner arbetarväljare men stöder en borgerlig regering, hägrar allt närmare.

Och Siv Jensen är numera norsk finansminister i en högerledd regering.

Det behöver inte bli så, men då krävs att ännu fler inom borgerligheten och näringslivet sätter ner foten och höjer rösten. Och att fler inom vänstern är beredda att sträcka ut en hand över blockgränsen. Det vi står inför är en gemensam strid.

Och det är nog ganska bråttom.

Anders Lindberg

Ska vi blunda för att Turkiets president vill bli som Putin?

Skärmavbild 2015-09-15 kl. 10.55.17

I dag ifrågasätter jag klokskapen i ömsesidiga försvarsgarantier med Turkiet.

Svaren på twitter mm är de förutsägbara. Att Sverige minsann visst kan bedriva en aktiv utrikespolitik och kritisera Turkiet som medlemmar i samma försvarsallians som dem.

Men fakta talar ett annat språk. Nato har inte alls motsatt sig Turkiets anfallskrig mot kurderna. Natoländer har inte alls protesterat i någon högre utsträckning.

När Margot Wallström tog emot Selahattin Demirtaş från pro-kurdiska HDP och hade pressträff på Rosenbad var det en kraftfull signal om att Sverige ser HDP som en viktig faktor för fred och samförstånd.

Turkiets oberäknelige president Recep Tayyip Erdoğan ser däremot HDP som förrädare och det är inte omöjligt att de grips om de inte kommer in i parlamentet.

Situationen i Turkiet just nu är alltså ett test för de gemensamma värderingar Nato säger sig ha.

För några dagar sedan hade Nato pressträff i frågan med bland andra General Hulusi Akar, chef för turkiska generalstaben.

As you know from the very beginning we are very close, coordination, cooperation with NATO and the NATO authorities and the, as they did so far, you know they always emphasizing the support while we were fighting against the terrorist activities and the border security.

Man kan tro att det är IS han pratar om, men faktum är att huvuddelen av den militära aktiviteten sker mot kurderna.

Vilka värderingar står då Nato för?

Enligt preambeln till Nato-stadgan är det:

… principles of democracy, individual liberty and the rule of law

Hur stämmer det med Turkiets agerande mot kurderna, angreppen på pressfrihet och yttrandefrihet, avvecklingen av demokratiska kontroller på presidentmakten och landets allt mer Putinistiska styre?

Svar: sådär.

Anders Lindberg

Med sådana vänner behöver Löfven inga fiender

I dag försvarar S-kommunalrådet i Lidköping sin rätt att inte kalla en chokladboll för chokladboll.

Detta är tydligen en viktig fråga för honom.

Man får lite intrycket av att han bott i en skokartong de senaste, säg, 70 åren och helt missar betydelsen av vad han säger. Å andra sidan påstod han förra året att bostadsbristen beror på ”massinvandring” så han har promenerat runt i klaver förut.

(I år består denna ”massinvandring” av 36 personer, en knapp tredjedel av vad Lidköping borde ta emot)

Kjell Hedvall har varit kommunalråd i över 20 år och borde faktiskt veta bättre. Han har suttit i kommunfullmäktige sedan 1974 och är en lokal profil.

Han uppfattar säkert det han säger som ”folkligt” och får troligen många ryggdunkningar från jasägare i sin närhet. Men genom sitt agerande kränker han oerhört många människor och om han inte ber om ursäkt blir han en belastning för Socialdemokraterna och Stefan Löfven.

Anders Lindberg

 

 

Taggar lidköping

Det kollektiva problemet

Få kan problematisera som Anders Johansson, kulturskribent i Aftonbladet.

Han kan problematisera det kollektiva försvaret för yttrandefrihet som det uttrycks efter ett terrorattentat mot en satirtidning.

Han kan problematisera ett kollektivt försvar för yttrandefrihet som det uttrycks när en svensk journalist fängslas i en diktatur.

Han kan problematisera ett kollektivt försvar för yttrandefrihet som det uttryck när två svenska journalister fänglas i en diktatur

Han kan problematisera hur andra kollektivt problematiserar en nidbild av den svenska förorten.

Han kan problematisera hur antirasism uttrycks kollektivt.

Han kan problematisera hur en norsk statsminister får kollektivets kärlek efter hur denne uppträder vid ett terrorattentat.

Och han kan, som i dag, problematisera att människor kollektivt sluter sig samman kring principer om allas lika värde och idéer om öppenhet och tolerans.

Allt detta kan Anders Johansson problematisera. Det är nästan så att man funderar på om han inte begriper det här med kollektiv, påtryckningsmekanismer och folkrörelser. 

Det här får vi ta och problematisera, tror jag.

Låt oss prata om anständighet

Det finns förstås mycket att kritisera i Sverige. Det finns mycket som inte fungerar. Det finns en del saker som behöver bli bättre. Det finns fusk, orättfärdigheter hyckleri och taskspel vi behöver ta itu med.

Men låt oss inte prata om det nu.

Låt oss prata om att människor i flera svenska städer i helgen kommer att samlas till manifestationer under parollen ”låt flyktingarna stanna – skrota utkastningslagen”.

Låt oss prata om att Göteborgs universitet uppmanar personal och studenter att sluta upp på en manifestation för att välkomna människor på flykt.

Låt oss prata om att vi på några dagar samlat in drygt 70 miljoner kronor till insamlingarna för människor på flykt.

Låt oss prata om att nästan 1 500 människor anmält sig till Röda korset för att ställa upp som volontärer för flyktingar.

Låt oss prata om att människor i dag samlats på till exempel Stockholms och Malmös centralstationer för att samla ihop mat, vattenflaskor och kläder åt flyktingarna som kommer med tåg i dag.

Låt oss prata om att Marcus Wallenberg skarpt markerar mot de som misstänkliggör människor på flykt – och att Investor direkt kommer sända pengar till Rädda barnen och Läkare utan gränser.

Jag är väldigt glad att bo i ett land där  så många av invånarna är anständiga, där institutionerna agerar anständigt och där näringslivet ser att det är kommersiellt oproblematiskt att agera anständigt.

Aftonbladets ledarskribentutbildning – tredje säsongen

För två år sedan drog vi igång den första omgången av Aftonbladets ledarskribentutbildning, #ledarskriv.

Tanken var att hjälpa till att stötta och utbilda en ny generation fria opinionsbildare med hjärtat till vänster.

Två år senare har 21 fantastiskt begåvade personer gått utbildningen. Hundratals texter har skrivits och publicerats. Nya skribentkarriärer har tagit fart.

Nu är det dags för en ny säsong. Nedan hittar du mer information om utbildningen, och hur man söker.

Om #ledarskriv

Utbildningen syftar till att ge fler personer verktyg och nätverk för progressiv opinionsbildning. Den ger också nyttiga kunskaper och erfarenheter för den som i framtiden vill arbeta som exempelvis ledarskribent.

Aftonbladets ledarredaktion står för innehåll och upplägg. Utbildningen genomförs i samarbete med Campus Bommersvik och ett antal ledarredaktioner runt om i landet.

Utbildningen omfattar två helginternat under hösten med teoripass och praktiska skrivövningar. Under våren följer två praktikperioder om två veckor vardera på s-märkta eller rödgröna redaktioner. Där får man prova att skriva texter under handledning. Alla moment i utbildningen är obligatoriska.

Vem kan söka och hur ska man ha råd?

Du som söker ska vara mellan 21 och 30 år, och ha relevant utbildning och/eller erfarenhet. Det kan handla om journalisterfarenheter, aktivt bloggande eller annan skrivvana.

Utbildningen är avgiftsfri för dem som deltar, och ersättning enligt SJF:s praktikavtal utgår under praktikperioderna.

Rekryteringen sker genom en öppen ansökningsprocess, där alla är välkomna att söka.

Vem finansierar #ledarskriv?

De större redaktioner som deltar står för praktikersättningen för sina praktikanter. I övrigt finansieras satsningen av LO.

Hur ansöker jag?

Intresseanmälan och ansökningsformuläret hittar du här.

Sista ansökningsdatum är 5 oktober 2015.

Om du har praktiska frågor om utbildningen kan du höra dig till carina.persson@bommersvik.se.

Taggar #ledarskriv

Valfriheten det perfekta brottet

Det är inget mindre än förtroendet för välfärdsstaten som står på spel.

Brottsförebyggande rådet har i en rapport visat att en stor del av Arbetsföremedlingens stöd till arbetsgivare som anställer långtidsarbetslösa går rakt ner i yrkeskriminellas fickor. Arbetsförmedlingen lade å sin sida ner projektet med etableringslotsar efter misstankar om bedrägerier, mutor, hot, utpressning och terrorrekrytering.

I spåren av lagen om valfrihet, LOV, har en rad kommuner rapporterat om att kostnaderna för hemtjänst skenar och antalet brukare ökar. I Södertälje misstänker man att det beror på att skattepengar betalades ut till yrkeskriminella och en stor bedrägerirättegång pågår.

När blind ideologi får styra har valfrihetssystem rullats ut, privatiseringar genomförts och subventionsapparater byggts upp. Tyvärr har det medfört att kriminella har lärt sig att det är hos Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan man mer eller mindre riskfritt kan hämta hem stålarna.

I förra veckan uppmanade Dagens Nyheters liberala ledarsida de borgerliga partierna att agera på det här och att lansera politiska förslag för hur man kan komma åt avarterna.

Det är en uppmaning man kan stämma in i – även om DN mest tycks oroas för att verkligheten ska ge vänstern rätt i sin kritik av vinstsystem i välfärden.

Insikten att valfrihetsideologin underlättat för systemhotande brottslighet borde skicka kalla kåra längs ryggraden på våra borgerliga politiker.

Men icke.

Nu är det dags att regeringen på allvar tar tag i fifflet och fusket.
Välfärden kan inte få vara tjuvarnas marknad.

Sida 27 av 216
Senaste inläggen