I dag avslutar vi vår serie om Sverige och flyktingarna med ett besök hos Migrationsverket och med en lista på förslag till våra politiker med vad de kan göra bättre. Vi skriver också att det svenska samhället är större än staten och att fler mesta ta ansvar för att flyktingmottagandet fungerar.

Föreningsliv, samfund, bildningsförbund, folkhögskolor och helt vanliga människor gör redan ett hästjobb, men under publiceringen har vi fått många mejl och telefonsamtal av läsare som ställer en fråga: Vad kan jag göra?

Många vill hjälpa till, ha en uppgift, hugga i.

Här när några svar, men inte alla, på vad du kan göra:

Bli språkvän eller flyktingguide
Här kan du hjälpa nyanlända att få en bra start i sitt nya hemland. Språkvänner och flyktingguider möjliggör kontakten med svenskar och svenska samhället, öka kunskapen om svenska språket, samhället och traditioner. I många svenska kommuner finns flyktingguider, kontakta din hemkommun eller kolla in sajten språkvän.se.

Hör av dig till ett studieförbund, en lokal idrottsförening, kyrka eller annat samfund
Många organisationer av det här slaget har språkkaféer, mötesplatser, studiecirklar, träningar och dylikt för nyanlända. Kolla om det finns det sådant på din ort och i sådana fall är de alldeles säkert intresserad av ditt stöd och din hjälp.

Kompis Sverige
Röda Korsets projekt Kompis Sverige matchar nyanlända med etablerade svenskar för att skapa nya vänskaper i ett samhälle där det kan vara svårt att lära känna varandra.

Internationella Bekantskaper
Internationella Bekantskaper är en förening som arbetar med att skapa kontakter mellan personer som talar svenska och personer som vill lära sig svenska för att etablera sig i det svenska samhället. Arrangerar bland annat läxläsning, stadsvandringar och språkstöd.

Tamam – Vänskap utan gränser
Ideel organisation som arbetar med barn och unga kring mångfald och antirasism för att skapa nya mötesplatser, organisera meningsfulla fritidsaktiviteter, ge alla lika förutsättningar i skolan och uppmuntra unga människors samhällsengagemang.

Svenska med baby
Med samtal och joller som metod vill man skapa nya möten mellan barn och föräldrar från olika bostadsområden och med ursprung i hela världen.

Integration i praktiken
Röda Korset-projekt som via volontärer hjälper asylsökande med bland annat språkträning

Invitationsdepartementet
Verkar för ett inkluderande samhälle där främlingar blir till middagsgäster. Gamla och nya svenskar bjuder hem varandra över en bit mat och övar på att tala svenska.

Kompisbyrån
Nätverk med över 1 000 personer som både vill öva och lära ut svenska och möts över en kompisfika för ett kulturellt utbyte mellan personer med olika bakgrund, erfarenheter, intressen och åldrar.

Individuell människohjälp
IM är en svensk biståndsorganisation som bekämpar och synliggör fattigdom och utanförskap, men arbetar även med integration i Sverige. Arrangerar språkkaféer, tjejträffar, besök på transitboenden och läxhjälp.

På väg till Miljöpartiets kongress äter jag frukost medan tåget svävar fram genom försommaren. Äntligen en vacker dag. Brödet är grovt, smöret kravmärkt och yoghurten ekologisk och kaffet både miljö- och rättvisemärkt.

Däremot vet jag förstås ingenting om arbetsvillkoren hos den firma som fått SJ:s uppdrag att packa den prydligt oblekta frukostboxen. Precis den sortens verksamhet har förekommit när det någon gång berättats om riktigt hänsynslöst utnyttjande av människors skyddslöshet.

Den som påstår att den rörelse Miljöpartiet representerar inte fått genomslag i verkligheten talar helt enkelt inte sanning. Om det sedan främst handlar om ett symboliskt genomslag beror det kanske på att mycket av engagemanget riktat in sig på symboler.

Då är det märkligare att vi pratar så lite om arbetslivet och om hur samhället fått en mörk skuggsida där långa entreprenörskedjor, tillfälliga anställningar, låga löner och – alltför ofta – ett hänsynslöst utnyttjande av papperslösa invandrare gör allt fler rättslösa. Jag antar att det betyder att det finns andra rörelse som varit mindre framgångsrika än miljörörelsen.

Midsommarafton hade aldrig passat som nationaldag. Politikerna visste vad de gjorde när de valde 6 juni.På midsommar vill folk bara bort från betongen. Då vill man fyllna till på någon sommarsentimental äng långt från all ära och redlighet.
Den 6 juni däremot, då är människor kvar i stan. Då är medborgarna fortfarande uppkopplade och mottagliga för politiska budskap. Det var säkert därför politikerna valde 6 juni.
För att folk skulle lyssna på dem.
Politik passar inte med fylla.

Fullspäckad
Årets nationaldag var således fullspäckad av statsmannatal, kungen, statsministern och oppositionsledaren slogs om uppmärksamheten. Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra talade till och med samtidigt, även om de valda helt olika arenor.
Stefan Löfven gjorde sitt första framträdande i Sveriges radios lördagsintervju. Det handlade om jobb och ordning och reda i skolan. Stefan Löfven har ju redan fått beröm för sina krav på hårdare tag och på nationaldagen gasade han på med ett mobilförbud. Skolorna ska få omhänderta mobiler i klassrummen i förebyggande syfte.

För långt
Kanske tog han det ett steg för långt för lärarna protesterade direkt och ville hellre ha mer resurser. Det är klart att eleverna inte ska hänga på Facebook under lektionstid, men mobilerna kan också vara uppslagsverk i en skolvärld där det normalt saknas moderna skolböcker. Om Stefan Löfven vill styra och ställa kanske han ska undvika detaljnivån. Han behöver ju inte låta som Jan Björklund.
Men nationaldagen var lite upp och ner. Medan Stefan Löfven ville ha hårdare tag stod en svartklädd Anna Kinberg Batra på Södermalm i Stockholm och talade om feminism. Hon pratade om barn och behovet av förskolor. Anna Kinberg Batra presenterade förslag på mindre barngrupper och obligatorisk förskola från två års ålder.
Det vill regeringen också ha, så man kan säga att Kinberg Batra lät lite som Gustav Fridolin.

Lita på kungen
På nationaldagen kan man förstås vara snäll och dela med sig av förslagen, men i dag är det vardag igen. I dag är det Stefan Löfven som ska införa ytterligare en pappamånad medan Anna Kinberg Batra får fortsätta med sina hårda tag mot dem som har det svårast.
Om vi ska tro på någon av alla nationaldagstalarna så väljer vi kungen som ändå lovade vackert väder. Det var ett budskap att lita på.

Eva Franchell

När välkammade kollegor på borgerliga ledarsidor ger sig på arbetsmarknaden är det förstås alltid lockande att komma med tillrättavisningar. Att påpeka självklarheter som att krav på kollektivavtal inte är protektionism eller att strejkrätten är en förutsättning för ballans på arbetsmarknaden hjälper förstås aldrig, men det är ändå svårt att låta bli.

När jag i dag läser Erik Hagström i Svenska Dagbladet är det dock en annan tanke som slår mig. Har dagens Timbroskolade opinionsbildare slutat läsa något annat än twitter och rapporter som deras kompisar fått betalt för att skriva?

På något annat sätt kan jag nämligen inte begripa hur någon just nu kan dra ut till oreserverat försvar för dagens regelverk när det gäller arbetskraftsinvandring.

Först varnade kritikerna enligt Hagström för lönedumpning och sedan för att de utländska arbetarna skulle ta “jobb som” svenskar annars skulle ha fått. Argumenten avfärdas förstås prompt, tydligen med stöd i någon Timbrorapport.

Att Hagström missat åratal av rapportering om utblottade bärplockare och lurade skogsplanterar kanske jag kan skriva på hans ungdom. Och att han inte gärna läser rapporter där fackföreningsrörelsen redovisar sina erfarenheter kan kanske skyllas på ideologiska skygglappar. Men det kan varken vara åldern eller ideologin som gör att han missade Josefin Skölds och Niklas Orrenius fantastiska och förfärliga artikelserie i Dagens Nyheter för en dryg vecka sedan.

Dagens Nyheters granskning kommenterades inte bara av ministrar och debattörer. Andra medier följde upp frågan om utsatta migrantarbetare. Daniel Swedin skrev till exempel om den här på Aftonbladets ledarsida.
Men den måste alltså ha gått Hagström på Svenska Dagbladet förbi. Kanske hade han fullt upp att läsa tweets från vännerna på Timbro.

Mitt under Anders Behring Breiviks terrordåd i Norge uttalade sig terrorexperten Magnus Ranstorp om att det sannolikt var Al-Qaida som låg bakom attacken.

Påståendet citerades självklart som viktigt eftersom Magnus Ranstorp är en synnerligen anlitad terrorexpert i medierna.

Påståendet var fel.

Magnus Ranstorp fick mycket kritik för sitt uttalande, bland annat av Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap och socialdemokratisk debattör.

Jag redogjorde för den kritiken i tisdags i en text om Anna Dahlbergs artikel där hon pekade ut Ranstorp som tystad sanningssägare. Jag skriver att man får leva med kritik: ”…som terrorexpert om man strax efter Utøya slår fast att det ”sannolikt var al-Qaida som stod bakom”.”

Detta har Magnus Ranstorp tolkat som att jag menar att han efter själva skjutningarna på ön skulle pekat på Al-Qaida.

Det gjorde han självklart inte, särskilt inte som Anders Behring Breivik ju greps på plats. Tiden för spekulation om attacken minskade dessutom redan innan han greps eftersom förloppet direkt skildrades på Twitter.

Jag använder ordet ”Utøya” för att symbolisera terrorattacken som helhet snarare än skriva ut hela ”bomben i regeringskvarteren och skjutningarna på Utøya”. Jag är övertygad om att även Magnus Ranstorp förstår detta men nu har vi rett ut den saken offentligt.

Jag hoppas att Ranstorp är nöjd eftersom jag ofta tycker han fyller en viktig roll i att tillföra kunskap till en allt mer polariserad debatt om terrorism.

Har något av detta med synpunkterna i min artikel att göra?

Nej, det jag tar upp är att Magnus Ranstorp fick kritik för att han pekade ut Al-Qaida som förövare utan att ha en aning, att han spekulerade och därför pekade fel.

Detta fick han kritik för och det får han tåla. Liksom vi andra får som deltar i offentligheten.

Expressens ledarskribent Eric Erfors fortsätter sitt lite yrvakna korståg mot den svenska fackföreningsrörelsen och den svenska arbetsmarknadsmodellen.
I förra veckan ville han att statsministern skulle tvinga facken att skriva ut medlemskort till rasister. Den här har han bestämt sig för att angripa strejkrätten.
Erfors har upptäckt att Brandmännens riksförbund inte kommer överens med kommunerna om ett nytt kollektivavtal och därför varslat om konflikt. Det gillar han inte. Regleringen av samhällsfara i dagens huvudavtal räcker inte för Expressen.
I hastigheten passar Erfors på att föreslå att någon – oklart vem – ska pröva om arbetsmarknadskonflikter gäller tillräckligt viktiga saker. Det är händelsevis en tanke som är populär bland direktörerna på Svenskt Näringsliv.
Visst borde brandmännen få bättre betalt men inte så här, tycks Erfors mena.
OK, låt oss ta det från början.
Om det finns ett kollektivavtal råder det fredsplikt, finns det inget avtal har parterna rätt att använda stridsåtgärder. Bara i extrema fall kan konflikter klassas som samhällsfarliga.
Ändå blir det väldigt sällan konflikt i Sverige. Jämfört med nästan alla andra demokratiska länder är arbetsmarknaden i vårt land rena trivselträffen. Fack och arbetsgivare kommer helt enkelt överens.
Det betyder inte att det inte skulle finnas motsättningar, till exempel om hur hög lönen borde vara. Arbetsgivaren brukar helt naturligt vilja höja så lite som möjligt, medan facken tycker tvärtom.
Att det ändå blir överrenskommelser beror på ömsesidig respekt, och på att alternativet är att det blir konflikt. Att blanda in rättsinstanser i den processen skulle sannolikt bara leda till större problem. Och till att brandmännen inte får de löneökningar Erfors så salomoniskt vill dela ut.
Erfors misstänker att han kommer att avfärdas som ”en liberal ledarskribent som käkar fackliga rättigheter till frukost”. Han borde inte oroa sig.
Problemet är inte Erfors frukostvanor. Det är att han pratar strunt.