Alldeles strax är det dags för Socialdemokraterna att dra i gång kongressförhandlingarna i Västerås, men den som känner igen tecknen anar förstås redan hur kongressarrangörerna vill att vi ska uppleva arrangemanget. Ta listan över inbjudna gäster som fått talartid till exempel.
Nabeel Shaath från Fatah i Palestina och Jonas Gahr Støre från Arbeiderpartiet i Norge, Eva Nordmark från TCO och Karl-Petter Thorwaldsson från LO samt – för att runda av det hela – språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin.
Annorlunda uttryckt, en frihetskämpe från Mellanöstern, en framgångsrik Socialdemokrat från Norden, en företrädare för tjänstemännen och en för arbetarna i LO samt alltså två miljöpartister.
Bättre kan väl inte parollen “Alla ska med” sammanfattas.

Den här bilden på Daniel Suhonen under en röd fana (från DN)

Den här bilden på Håkan Juholt som i smyg tar en drink (från Expressen)

Den här bilden på en falsk Wanja Lundby Wedin som får ett utbrott (från Expressen)

Den här bilden på Göran Persson som – iklädd fleecjacka och chinos, men varken mössa eller hjälm – kör björkved och säger ”stick för fan!” (från Aftonbladet)

En partiordförandes första uppgift är att kunna lyssna till rörelsen.

Så sa Olof Palme i sitt avslutningsanförande på den socialdemokratiska partikongressen 4 oktober 1969. Rådet var Tage Erlanders och sammanfattar väl kärnan i socialdemokraternas organisationskultur: makten kommer underifrån, från de du representerar.

Det betyder att den verkliga makten inom Socialdemokraterna inte ligger hos Stefan Löfven utan hos partikongressen. Vi tänkte försöka reda ut vad kongressen är för filurer, varför de påstår att det inte finns några falanger och vem som egentligen bestämmer.

Vi börjar med falangerna, de som inte finns.

Här behövs det en färgnyckel, för att förstå var de står. Rosa ska läsas som höger, lila är mittenhöger/betongsossar, rött är mittenvänster, mörkt rött ska läsas som vänster (tryck på zoom för att se Stockholms kommun).

Klicka på respektive partidistrikt för en beskrivning.

I partihögkvarterets hiss på Sveavägen 68 står några rader av den store poeten Gunnar Ekelöf:

När min tid blir
skall jag ta min plats
på förligaste bänken
tills nästeman avlöser mig:
Då flyttas jag akteröver.

Den fina tanken är nog att människor ska sluta sina uppdrag i tid och lämna över makten till nästa generation. Detta händer dock inte så ofta vilket gör att ungefär samma människor sitter på ungefär samma stolar stora väldigt länge.

Det gör, på gott och ont, att oerhört mycket sitter i väggarna. Här är några av dessa eviga företeelser.

Verkställande utskottet, VU

VU är S verkliga maktcentrum. Benämns alltid ”det mäktiga VU”. Består av 15 personer, sju ordinarie och åtta ersättare. Att det är just åtta beror på att man utökade VU 2013 för att ge plats åt Urban Ahlin. Nu är Ahlin borta med posten är kvar.

LO:s ordförande är självskriven. VU brukade vara stabilt men sedan 2009 har det varit kaos. Då kom sex personer in som nyvalda – ett svårslaget rekord. 2011 rensades sen ”Monas folk” ut och Håkan Juholt valdes till ny ordförande. Carin Jämtin blev ny partisekreterare och valdes in med tre nya personer. På kongressen 2013 valdes fem nya, inklusive LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson.

Nu är det bara ett fyllnadsval som ska göras, Margot Wallström ska få Urban Ahlins plats, alltså den som egentligen inte fanns.

Ofta är även de adjungerade med på mötena. Där ingår de fyra ”sidoorganisationerna” SSU, S-studenter, Tro och Solidaritet och S-kvinnor. Nytt för i år är att även HBT-sossarna blir en sidoorganisation och blir adjungerade till VU.

Partistyrelsen, PS

Partistyrelsen har 33 ledamöter, varav sju är de ordinarie i VU. Partistyrelsen har även 15 ersättare. Där ingår även VU:s sju ersättare, alltså tillsammans 55 personer. Dessutom är en stor grupp adjungerade. Träffas enligt stadgarna minst fyra gånger per år.

Valberedningen

Ett krav för att leda valberedningens arbete var tidare att man hette Berit. Först Berit Andnor, sedan Berit Högman. Sedan 2013 finns en kongressvald valberedning som leds av Ilmar Reepalu.

26-manna

Här hittar vi försteombudsmännen från varje partidistrikt. I tjugoxexmanna har man av tradition diskuterat personfrågor och andra viktiga frågor både mellan och under kongressen. Är för organisationen på många sätt viktigare än partistyrelsen. tjugosexmanna träffas fem-sex gånger per år.

Redaktionsutskottet

På kongressen finns ett ”redaktionsutskott” dit man skickar frågor som det går att kompromissa ihop sig kring. Vid konflikter är det ett praktiskt sett att reda ut skillnader.

Temagrupper

Temagrupper hålls på fredagen och är ett forum där partistyrelsen känner av stämningar bland ombuden, kompromissar och löser blandade småkonflikter så diskussionen i själva kongressalen kan handla om de stora frågorna.

Delegationer

Varje partidistrikt har en delegation, från Gotlands 2 ombud till Skånes 35. Delegationen fördelar ansvar för olika frågor inom sig och förhandlar med andra delegationer och partistyrelsens föredragande.

Delegationerna har olika kongresskultur, vissa röstar helt enhetligt, andra som de vill. En erfaren, och möjligen något elak, kongressordförande jämförde en gång Stockholms läns delegation med en nordkoreansk danstrupp och Stockholm med en loppcirkus. När delegationerna satt bredvid varandra såg det väldigt roligt ut…

Regioner

Delegationerna samarbetar inom regioner som följer partiets indelning. Regionerna driver ofta kandidater och ibland frågor ihop.

Regionerna är ”Skogslänen” som är allt norr om Dalälven, ”Mälardalen” som är Östergötland, Sörmland, Uppland, Västmanland och Örebro, ”Väst” som är Västra Götaland plus Värmland och Halland, ”Skåne” som är… tja, Skåne. ”Stockholm” är Stockholms län och stad, ”Sydost” är Kalmar, Blekinge, Koronberg, Jönköping och Gotland.

Den tyngsta regionen är Skogslängen, eller ”skogen” med över 80 ombud.

Falanger

Det finns inga falanger, som sagt.

Detta är bisarrt nog sant, om man med ”falang” menar den typ av organiserade strukturer som finns i många socialdemokratiska partier runt om i världen.

Men det finns däremot stora skillnader i åsikter mellan olika partidistrikt, höger och vänster är i högsta grad levande. Släng in vinstfrågan, TTIP eller bråket om investeringar så kommer ombuden troligen fördela sig ungefär efter vår interaktiva karta ovan.

Kongress, mellankongress, extra kongress

Den ”riktiga” kongressen hålls nästa gång 2017. Det som börjar i dag är en kortare kongress med mer begränsat  tema, i detta fall jobb och folkrörelse. Denna kortform kallas ibland mellankongress men heter inte så enligt stadgarna.

På mellankongress kan partistyrelsen skjuta upp alla frågor som ligger utanför temat till den ”riktiga” kongressen vilken man också gjort med ett hundratal motioner.

Extra kongress kan utlysas vid speciella tillfällen som för att välja ny partiordförande.

Vem bestämmer?

Svaret är: det beror på. Är kongressen på gott humör bestämmer partiledningen, surnar den till kan vad som helst hända.

Traditionen är att partiledningen genomför de beslut som fattas. Argumentet att partikongressen beslutat något väger oerhört tungt vid en diskussion i riksdagsgruppen eller i regeringen.

Anders Lindberg

Folkpartistiska Anna Starbrink har tagit över ett politiskt och ekonomiskt moras. Platsbrist, personalbrist och dessutom ett svindyrt nybygge utan plats för fler sjuka. Borgerligheten har härjat länge i Stockholm.
Sjukhusen får plocka in dyra hyrsköterskor för att kunna upprätthålla någon slags rimlig sjukvård. Det blir dyrt, akutsjukhusen överskrider sina budgetar och Anna Starbrink måste tokspara.
Alltså drar hon ner på det mesta, men allra mest på abortvården. Anslagen till de privata abortklinikerna halveras. I onsdagens Aftonbladet kritiserade jag nedskärningarna och nu svarar Anna Starbrink i ett blogginlägg.
Hon menar att de medicinska aborterna numera är så enkla att de inte behöver kosta så mycket. Och det är mycket möjligt att hon har rätt. Frågan är bara hur hon kom fram till just halverade anslag?
Har hon något medicinskt underlag?
Har hon räknat på kostnaderna för medicinska aborter?

Höftar bara
Nej, när Anna Starbrink halverar anslagen så höftar hon bara. Hon skriver att hon vill vara lyhörd, men i abortfrågan är hon snarare lomhörd. Hon kör på trots att professionen protesterar och tillägger: ”Om de förändrade ersättningarna till vårdgivarna påverkar tillgängligheten eller kvaliteten på vården eller bemötandet för patienterna behöver åtgärder givetvis vidtas för att förhindra detta.”
Anna Starbrink är inte säker på att pengarna räcker.
Hon kanske kan göra samma ingrepp i den övriga vården och testa hur mycket det går att pressa den privata hjärtsjukvården?
Nej, det skulle hon givetvis inte göra.

Aborter annorlunda
Men abortvården är annorlunda. Dit kommer unga slarvor som inte hållit på sig trots att Kristdemokraterna i landstinget rekommenderar avhållsamhet. Anna Starbrinks Allianskamrater Kristdemokraterna förespråkar dessutom en nollvision för aborter och misstanken smyger sig på. Kanske är det i Stockholm den kampanjen börjar?
Folkpartiet brukar veta bättre och allra bäst är det om Anna Starbrink tar fram en plan för den framtida abortvården.
En del menar att jag härmed propagerar för privata vårdval, och det kanske jag gör. Viktigast är dock att landstinget tar fram planen så att vi skattebetalare får veta hur mycket pengar som behövs i vården och hur mycket som inte ska ner i vårdkapitalisternas fickor.

Eva Franchell

Den här videon från fredagens EU-toppmöte i Riga är helt magisk. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker örfilar, pussar, vikt- och slipshånar varenda europeisk politiker som vågar sig nära.

Heja superstaten!

Ett filmklipp publicerat av Daniel. (@danielswedin) Maj 24, 2015 kl. 2:27 PDT

Äntligen lite självinsikt.

I en huvudledare i tidningen Flamman, men starka band till Vänsterpartiet, går tidningens redaktör till frontalangrepp mot Jonas Sjöstedt. Varför? Eftersom V-ledaren inte ställde upp för Venezuela vid en utfrågning i Agenda.

Tidningen skriver:

”Ställd inför att välja mellan ett land som sått krig, blod och död i Mellanöstern och norra Afrika under de senaste decennierna och ett land med stora problem med ekonomi och demokratisk utveckling, men med ambitiösa sociala ambitioner och en demokratiskt vald regering, väljer Jonas Sjöstedt i Agenda krigsmaskinen och imperiet. Att välja USA före Venezuela – där går gränsen för vad en vänsterledare kan säga utan att utplåna sin egen rörelses tankegods. Där går taktik över gränsen till opportunism.”

Uh uh…

”Stora problem med ekonomi och demokratisk utveckling” är nog en underdrift.

Enligt Freedom house index över friheten i världen har utvecklingen i Venezuela princip varit negativ de senaste tjugo åren.  

Trenden är även nu negativ och särskilt lyfter Freedom House fram att ledare för oppositionen fängslats, att antalet politiska fångar ökar och att fredliga demonstrationer 2014 slogs ner med omfattande övervåld.

När det gäller pressfrihet rankas Venezuela som ”Not Free”, alltså samma kategori som Saudiarabien.

Enligt ITUC – världens fria fackföreningar där LO, TCO och SACO är med – kränks fackliga rättigheter i Venezuela. Man skriver exempelvis:

”According to the UNETE trade union, murders of trade union members and leaders continued to occur in 2012 and 2013. In September 2012, a human rights organisation recorded 65 murders of trade unionists (Report by the Observatorio Venezolano de Conflictividad Social).”

Enligt Human Rights Watch finns problem på i stort sett varje område vi förknippar med demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer.

Massivt våld har använts mot fredliga demonstranter.

”Security forces used excessive force and arbitrary detentions to disperse anti-government demonstrations after the April elections, according to local groups. For example, the Forum for Life, a network of 18 Venezuelan human rights organizations, reported that security forces had arbitrarily detained at least 62 individuals and injured 38 others in demonstrations (min fetning) in the state of Lara on April 15 and 16. The detainees reported that they were severely beaten, threatened with sexual violence, and deprived of food for more than 24 hours.”

Rättsväsendet är inte oberoende:

”Since President Chávez and his supporters in the National Assembly conducted a political takeover of the Supreme Court in 2004, the judiciary has largely ceased to function as an independent branch of government.”

Oppositionell media har begränsats dramatiskt:

”The government has taken aggressive steps to reduce the availability of media outlets that engage in critical programming.”

Bland andra människorättsorganisationer som får stöd från utlandet hotas av åtal om ”förräderi”:

”In 2010, the Supreme Court ruled that individuals or organizations that receive foreign funding could be prosecuted for “treason.” In addition, the National Assembly enacted legislation blocking organizations that “defend political rights” or “monitor the performance of public bodies” from receiving international assistance.”

De fackliga rättigheterna begränsas i lag:

”Labor legislation adopted in April 2012 includes provisions that limit the full freedom that unions should have to draft their statutes and elect their representatives.”

Enligt Amnesty International pågår omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna:

Några exempel från deras årsrapport:

”The security forces used excessive force to disperse protests. Among the measures deployed were the use of live ammunition at close range against unarmed people; the use of inappropriate firearms and riot equipment that had been tampered with; and the use of tear gas and rubber bullets in enclosed areas.”

”Lawyer Marcelo Crovato and human rights defender Rosmit Mantilla were detained in April and May respectively, in relation to the protests. More than eight months after their arrest they remained in pre-trial detention, in spite of the lack of solid evidence to support the charges against them.”

”Student Daniel Quintero was beaten and threatened with being burned alive while in detention. He was arrested on his way from an anti-government demonstration in February in Maracaibo, Zulia State. ”

”Leopoldo López, leader of the opposition Voluntad Popular (Popular Will) party, remained in detention, despite the lack of evidence to support the charges against him, which appeared to be politically motivated.”

(Mina fetningar)

Och så där fortsätter det.

Av Flammans ledare kan man få intrycket att ”ambitiösa sociala ambitioner” på något sätt kan uppväga denna terror mot oppositionella, fackliga aktivister, media och vanligt folk.

Det är ett oacceptabelt resonemang. 

Vänsterpartiet behövs i svensk politik, både för att de har många viktiga idéer om välfärd, om makt och omfördelning. Men även som blåslampa på en just nu ganska trött rödgrön regering. Då kan inte partiet vrida klockan tillbaka till en tid då gränsen mellan demokrati och diktatur var suddig i de interna diskussionerna.

För en modern vänster måste frågor som fri media, fackliga rättigheter, oberoende domstolar och demokratiskt statskick vara självklara både på pappret och i praktiken.

Det får inte finns några ändamål som helgar medlen.

En ideologi som kräver att man knäcker ägg för att göra omelett hör hemma på historiens sophög.

Anders Lindberg

När fackförbundet Byggnads vice ordförande Lars Hildingsson fick frågan om Stefan Löfven inte borde ha kollat upp att det byggföretag han anlitade hade kollektivavtal fanns det bara ett svar att ge.

“Man bör ju alltid ställa frågan om kollektivavtal” sa Hildingsson, och det har han förstås rätt i. Särskilt när det gäller en statsminister och före detta fackförbundsordförande. Men ska sanningen fram är det egentligen en annan fråga som Hildingsson och alla andra försvarare av den svenska modellen med kollektivavtal borde ställa sig. Varför har inte Hildingssons region i Mellannorrland frågat Löfvens byggare om kollektivavtal? Det är nämligen så systemet är tänkt att fungera. Kollektivavtalen är en frivillig – nå ja, konflikträtten är också en förutsättning för modellen – överenskommelse mellan fack och arbetsgivare, och den kommer inte till av sig själv.

Kollektivavtal är inget de anställda får, det är något man kämpar sig till genom sitt fackförbund. Problemet är att i många branscher fungerar det inte längre. Att kollektivavtalen fortfarande täcker en så stor del av arbetsmarknaden beror till stor del på att arbetsgivarorganisationerna inte tappat medlemmar på samma sätt som facken. Det ger schysta villkor för de flesta, men inte för alla och framför allt inte i alla branscher. Småskalig byggverksamhet är absolut en verksamhet där kollektivavtalen inte längre styr villkoren.

Redan när jag för snart tio år sedan pratade med företrädare för Byggettan i Stockholm medgav att de inte längre betraktade villkoren på privatmarknaden som deras ansvar. Egenföretagare och bolag från andra länder gjorde det i praktiken omöjligt att hävda att det borde slutas avtal. Men byggbranschen är inte ensam. Samma problem finns i transportnäringen, i skogsbruket och på restauranger. Det finns exempel på nytänkande, som Hotell- och restaurangfackets system med Schysta Villkor-märkning av restauranger med avtal.

Märkningen ska göra avtalet till ett försäljningsargument. Men Hotell- och restaurang är undantaget. Det typiska är nog snarare att fackliga företrädare knyter näven i fickan och försöker försvara den terräng man fortfarande behärskar. Samt alltså att man hoppas att någon annan – till exempel statsministern eller kommunens upphandlingsenhet – ska lösa problemet.

Man bör ju, som Hildingsson uttrycker saken, alltid ställa frågan om kollektivavtal. Men den strategiska frågan återstår alltså. Hur ska facken samla mod och organisatorisk styrka för att väga kräva kollektivavtal, också till ett byggföretag utanför Ö-vik? Det är trots all inte statsministerns privatkonsumtion som ska rädda den svenska modellen på arbetsmarknaden.

Va?

Tänkte jag efter gårdagensTV4-inslag med rubriken ”Rysk expert: Håll Gotland neutralt”.

Va?

Varför låter TV4 en ”expert” från den ryska säkerhetstjänsten FSB sitta och ljuga i TV och sprida rysk statspropaganda på bästa sändningstid?

Precis som Johan Wiktorin på Krigsvetenskapsakademin påpekar är ”statsvetaren” Viktor Kremenyuk inte vem som helst. Han är ställföreträdande chef för den ryska säkerhetstjänsten FSB:s tankesmedja Institute of U.S. and Canadian Studies of the Russian Academy of Sciences.

Budskapet från ryska säkerhetstjänsten är att Gotland borde vara ”neutralt” som ”på 20-talet”. Det vill säga att Sverige inte ska förstärka försvaret där.

Det finns ett antal möjliga motfrågor TV4 kunde ställt.

”Vore det inte bättre i så fall att Kaliningrad blev neutralt och demilitariserat, då slipper vi ju hela problemet med att västländer ligger för nära ryska militärbaser?”

”Om vi bortser från att sakuppgiften om att Gotland var neutralt på 20-talet är fel, hur menar du att 20-talets säkerhetspolitik inte ledde till krig? Exempelvis invaderade ju Sovjetunionen Baltikum, Finland och Polen några år senare?”

”Tror du säkerhetsläget kring Gotland skulle kunna förbättras om Ryssland undvek att öva kärnvapenanfall mot Sverige i området?”

Bara några förslag.

Ryska säkerhetstjänsten är bra på propaganda, så kallade ”psykologiska operationer”, eller Psyops. Det kräver mycket av media att inte låta sig utnyttjas. TV4:s inslag blev riktigt illa. Det spred felaktigheter i sak och gav framförallt en mycket vinklad bild av den säkerhetspolitiska frågan om Gotland.

Helheten vilseleder tittarna.

Underkänt.

Anders Lindberg