Aldrig i historien har OECD mätt upp så stor ojämlikhet. En brytpunkt säger chefen Angel Gurría.

Regeringen och oppositionen är eniga om att skapa lagstöd för ett amorteringskrav på bolån. Det berättade finansmarknadsminister Per Bolund sedan han i eftermiddag träffat de borgerliga partierna.

I sak är det förstås inget konstigt. Att det behövs politiska regler för att hålla tillbaka bostadslånen när Riksbanken till sist givit upp sin destruktiva högräntelinje har väl alla varit överens om länge. Särskilt som den viktigare frågan om ränteavdragen inte ens får diskuteras.

Det intressanta är att oppositionspartierna faktiskt tycks vara redo att ta ett visst ansvar. Den varan har det varit ont om, men som vi skrev i måndags är måste de borgerliga partierna välja väg. Antingen samarbetade de med regeringen i frågor där det faktiskt finns möjlighet att få igenom saker deras väljare vill se genomförda, eller så fortsätter de den destruktiva linje som präglat det mesta så här långt.

Det senare valet kan bara sluta med regeringskris och ett ännu större inflytande för Sverigedemokraterna.

Men som sagt, det ser i alla fall ut som man ska kunna enas om villkoren för bostadslån. Ett litet steg framåt.

I dag deklarerar näringmsinister Mikael Damberg att han bildat en svensk motsvarighet till X-Men, ett rosenbadskt Justice League, ett The Avengers för näringspolitisk samverkan: TEAM SWEDEN (fuck yeah!!!).

Eller, nja, så mycket superhjältetakter blir det nog inte. Team Sweden ska vara ett ”paraply” som samordnar alla statliga verk, bolag och myndigheter som jobbar med exportstöd. Några hulkiga Damberg-dockor lär inte säljas på Toys r us, alltså.

Men Team Sweden är ett team och alla team behöver skapa kringprodukter kring sitt varumärke för att bli ännu starkare. Så varför inte hämta inspiration från det närbesläktade Camp Sweden (ett ”paraply” som samordnar alla svennar som gillar Zlatan, bärs och go stämning på Friends Arena)?

Uppblåsbara handskar för att applådera exportstrategin!

En frän bil som man kan samåka med Wallenberg i!

En keps som – utöver att den är praktisk och snygg – kan applådera de offentliga främjandeinsatserna!

En stilig svenskdesignad kostym att ha på sig under främjarresor till Kina!

En grovstickad halsduk att ha på sig om det blåser kallt i internationaliseringskedjan!

En karnevalmässig peruk att bära när man firar att svenska företag sysselsätter 70 000 i Brasilien!

I dag propagerar ledarsidan i Dagens Industri, näringslivets officiella organ, för att tiggeri ska förbjudas i Sverige. Ingen överraskning att just den tidningen landar i det, men det finns några formuleringar i texten som är helt barocka:

Men man bör inte få tigga. Det är destruktivt för den som tigger och för omgivningen som sakta men säkert vänjer sig vid att ha den yttersta nöden framför näsan. Sociala skyddsnät vilar ytterst på den breda allmänhetens känslighet och förmåga att reagera på fattigdom och den inlevelseförmågan ska man vara rädd om.

Va? Är det vi som är den utsatta parten här?

Här är några rapporter om människor som tycks ogilla tiggeri och handgripligen värnat svenska medborgares inlevelseförmåga:

Kista: Romska EU-migranter attackerades

Perstorp: Tio personer överföll sovande EU-migranter

Värnamo:  Hatattack mot EU-migranter

Smedjebacken: Attackerade tiggande EU-migrant

Märsta: Oro efter attacker

Malmö: Ung kvinna överfallen i tältläger

Östermalm: Man greps för misshandel av tiggare

Högdalen: Nu berättar rumänska tiggarna om hotet efter branden

Vaggeryd: Tiggare misshandlad 

Umeå: 17-årig tiggare blev misshandlad

Skara: Åtalas för skott mot romsk kvinna

Båstad: Kvinnlig tiggare attackerad utanför Ica

Så visar det sig då att Eskil Erlandsson i höstas lät sig bjudas på SCA:s famösa vildsvinsjakt. Vid det laget hade ju Eskil – liksom resten av den borgerliga regeringen – avgått som minister, men åklagaren utreder ändå om det rör sig om en muta.

Den stora frågan är ändå en annan. På SCA:s tyska vildsvinsjakter lär det ju ha förekommit märkliga ritualer som smisk på stjärten för de jägare som lyckats fälla en gris. Frågan är alltså, fick Eskil skjuta? Och fick han i så fall smisk på stjärten?

Vi behöver ett svar.

Jag förstår om frågan väcker obehagliga bilder, men det kan inte hjälpas. Journalistiken får inte väja.

Justitieminister Morgan Johansson arbetar med ett förslag till kvotering av bolagsstyrelser. Det borde faktiskt inte göra någon överraskad. Gubbväldet i det svenska näringslivet har stått på den politiska dagordningen hur länge som helst och den frivilliga kod som stadgar att fyra av tio i bolagens styrelser ska vara kvinna fyller tio år i år. Listan på politiker som hotat med lagstiftning om inget händer kan göras hur lång som helst, utan att något egentligen hänt.

Och så har vi ju flyg och jaktskandalen i Industrivärden. En bättre illustration till de problem som bristen på mångfald skapar är väl svår att tänka sig.

Dessutom finns faktiskt hotet om kvotering med i regeringsförklaringen.

Johansson skulle med andra ord slarva med sitt jobb om han inte arbetade med konkreta kvoteringsförslag.

Samtidigt är det knappast någon som verkligen tycker att det är bristen på kvinnliga styrelseledamöter som är det riktigt stora jämställdhetsproblemet i dagens Sverige.

Kvinnor tar ut lejonparten av föräldraledigheten, och det är en av förklaringarna till ojämlikheten i arbetslivet. Här tar regeringen i alla fall ett litet steg med ytterligare en pappamånad.

Men i samma regeringsförklaring där han talade om kvotering till bolagsstyrelser pratade Stefan Löfven också om att heltid ska vara norm i arbetslivet. Den som vill arbeta heltid ska också kunna göra det.

Det är ett löfte som verkligen skulle öka förutsättningarna för jämställdhet för tiotusentals kvinnor som i dag vill ha ett heltidsjobb med en lön som går att leva på, men som tvingas arbeta deltid. Det är dessutom en fråga där det – precis som med bolagsstyrelserna – politiker i en hel evighet hotat med lagstiftning om inget händer.

Och ändå har mycket lite hänt.

Det är bra att Morgan Johansson arbetar fram ett lagförslag så att regeringen kan lägga kraft bakom kraven på en jämnare representation i bolagens styrelser. Precis samma sak borde förstås Ylva Johansson göra när det gäller rätten till heltid.

Fackförbunden Byggnads och Byggcheferna tänker göra upp med machokulturen i branschen. Det kan verkligen behövas.

Av Byggnads medlemmar är bara en ynka procent kvinnor, och hela branschen landar på under tio procent. Hälften av de anställda säger att de hör sexistiska uttalanden varje vecka, och ännu fler tror att anställda lämnar byggbranschen på grund av kulturen.

Dessvärre är det nog inte bara i byggbodarna som sexism och drängspråk förpestar svenska arbetsplatser. Byggfackens kampanj förtjänar att hyllas, och följas av fler.

Men är det verkligen bara en tillfällighet att byggfackens engagemang demonstreras just nu, i upptakten till nästa års stora avtalsrörelse? Det är ju knappast någon hemlighet att jämställdheten kommer att bli en av de stora frågorna. Och som i alla avtalsrörelser kommer det att bli en dragkamp om löneutrymmet, mellan anställda och arbetsgivare men också mellan anställda i olika branscher.

Kvinnor mot män, servicesektorn mot industrin och inhemska branscher mot exportindustrin.
Jag vet att jag kan låta cynisk, men visst måste någon på Byggnads ha tänkt att några extra poäng som förkämpar för jämställdhet inte skadar i det interna spelet när LO:s styrelse ska hantera avtalsrörelsen.

En fantastisk morgon i Stockholm, och inte blir den sämre av att läsa hur kollegorna på Svenskans ledarsida ampert läxar upp professor Leif Lewin för hans inhopp i debatten om decemberöverenskommelsen. Man kan riktigt ana hur det lät när ledarskribenterna några våningar ner i det här huset kom fram till DN:s debattsida. “Rösträttsstriden – bara såååå lågt”.

Texten riktigt vibrerar av sårad rättfärdighet, innan den övergår i de vanliga ropen på “reformer”, alltså avskaffade rättigheter för löntagare och hyresgäster. Hur kunde språket förflackas på det sättet? Hur som helst är det uppenbart att den gode professorn trampat på en hel massa ömma tår, och det är förstås inte så konstigt.

Bland dagens unga Timbroutbildade högeraktivister är väl rösträttsstriden närmast förbunden med Sofia Arkelstens olyckliga försök att skriva om den moderata partihistorien. Och det slutade ju inte väl. Själv tänker jag förstås att de drygt 100 år gamla konstitutionella referenserna känns ovanligt relevanta.

Partiväsendet håller på att förändras, först genom Reinfeldts manövrer för att cementera blockpolitiken och i praktiken genomföra ett tvåparisystem, och sedan med Åkessons give them hell-politik. Det är möjligt att det faktiskt måste leda till konstitutionella slutsatser.

Men till att börja med är det förstås politikernas uppgift att hantera verkligheten med de redskap som står till buds, även om det kränker en eller annan superliberal ledarskribent.