Om inget görs kommer fas 3 nå helt nya rekordnivåer i år. Arbetsförmedlingen justerar upp sin prognos och i december 2015 tror man att 36 700 människor kommer att vara inskrivna i fas 3.

Det är svindlande.

Fas 3 sysselsätter sedan tidigare fler än AB Volvo och fler och fler arbetslösa hamnar här, i den andersborgska arbetslinjens slutstation.

Kritiken mot systemet är känt sedan länge: Försvinnande få långtidsarbetslösa som hamnar i fas 3 går vidare till en riktig anställning. Det möjliggör för företag att fixa gratis arbetskraft. Sysselsättningen som erbjuds är ofta meningslös. Och människor i fas 3 har berättat hur de känt sig utnyttjade, utsatta och rättslösa.

Det var därför riksdagen beslutade att inga fler människor skulle hamna här och det var därför den nya rödgröna regeringen i höstas deklarerade att man skulle lägga ned fas 3. Det skulle ta fyra år, men var i alla fall ett besked.

Det hjälpte inte. Regeringen Reinfeldt struntade i riksdagen och SD räddade kvar fas 3 när de röstade på alliansens budget.

Den 15 april kan regeringen lämna nytt besked om början till slutet på fas 3. Då kommer nämligen vårbudgeten.
– Jag vill inte lova något. Beslutet är inte taget än. Men tanken är att utfasningen av fas 3 ska börja i och med vårbudgeten och slå igenom i höst, berättar statssekreterare Irene Wennemo i tidningen Arbetet.

Samtidigt är det allt fler fas 3:are som inte får ett öre i ersättning från staten eller a-kassorna, trots att de ska befinna sig på sin anvisade fas 3-plats 40 timmar i veckan.

Enligt de senaste siffrorna består gruppen av 4 323 personer. Det är mer än var tionde person som är fast i fas 3.

Siffrorna är från februari för ett år sedan, hur det ser ut i dag vet ingen. Arbetsförmedlingen slutade nämligen räkna då.

I går kom den parlamentariska socialförsäkringsutredningens slutbetänkande. Här fanns inga förslag om pengar till de allt fler fas 3-deltagare som inte ens får socialbidrag.

Skamfläcken fas 3 riskerar att bli kvar länge och många av de människor som står långt från arbetsmarknaden får fortsätta vänta på att behandlas med respekt.

Man kan vansinnig av ilska för mindre.

Många kanske har glömt det i dag, men kritiken mot regeringen Reinfeldts reformer av sjukförsäkringen höll på att kosta dem ­regeringsmakten i valet 2010.
Kritiken tystnade emellertid när valet var avklarat. Andra frågor hamnade på agendan. Diskussionen om den orättfärdiga sjukförsäkringen ersattes av annat.

De partier som en gång var rödgrön opposition lyckades få till en förändring av den regel som gjorde att sjukskrivna skulle prövas mot jobb som inte existerar, men i grunden är verkligheten densamma för människor som är för sjuka att gå till jobbet.

Det var i juli 2008 sjukförsäkringen blev tidsbegränsad och i dag kan man som mest få pengar under två och ett halvt års tid i ett sträck. När dagarna är slut är man att betrakta som utförsäkrad och ska raskt bege sig till Arbetsförmedlingen.

Försäkringskassan spår att 13 200 personer kommer att utförsäkras i år, och sedan de nya reglerna infördes har över 90 000 personer blivit utförsäkrade och allt fler tycks fastna i systemet. I år kommer 2 240 drabbas för andra gången.

Nästan hälften av de människor som utförsäkrades 2010 fick efter fyra år förtidspension, enligt Försäkringskassan. Där emellan har de valsat runt i olika rehabiliterings- och arbetslivsprogram utan att komma närmare ett riktigt jobb.

I en rapport från Inspektionen för ­socialförsäkringen, IFS, visar det sig att en av fyra – omkring 10 000 utförsäkrade – kom tillbaka till sjukförsäkringen efter tre månader. Lika många återvände i­nom ett år. Som utförsäkrade hamnade de hos Arbetsförmedlingen och fick pengar från a-kassan eller s­ocialbidrag.

Att systemet inte fungerar var tillslut självklart för de flesta. Socialdemokraterna lovade att slopa den bortre gränsen om de vann valet. Och den rödgröna regeringen aviserade också i sin budgetproposition att tidsgränsen skulle tas bort den 1 juli i år.

Men det hjälpte inte, eftersom Anna Kinberg Batras budget röstades igenom med hjälp av Sverigedemokraterna.

I kväll meddelar SVT att man erfar att partierna i den parlamentariska utredningen om socialförsäkringarna är överens om att den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen tas bort.

Så här ska det, enligt SVT, stå i utredningen:

När de förstärkta insatser som kommittén föreslår är införda kan den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen ersättas av en regelbunden kontroll där Försäkringskassan med högst ett halvårs mellanrum utreder den sjukskrivnes arbetsförmåga, behov av arbetslivsinriktad rehabilitering eller om det är motiverat att bevilja en sjukersättning.

I morgon presenteras utredningen i sin helhet och vi får anledning att återkomma.
Det verkar dock finnas anledning att känna tillförsikt.

De 90 000 medmänniskor som fattiggjorts och ställts utanför systemen i arbetslinjens namn förtjänar bättre.

Det var i början av februari som Aftonbladet kunde avslöja att den sverigedemokratiske EU-tjänstemannen Joel Ankar under anonymitet ägnade sig åt hets mot både judar och muslimer.

På Flashbacks forum passade han på att kalla professor Jerzy Sarnecki för ”judesvin” och försvara apartheid.

 Här skrev han om sin oro över att invandrare ska invadera svenska hem och bryta sig in hos ”vita människor för att ta för sig av pengar, värdeföremål hos sovande kvinnor och flickor”. Här formulerade idéer om att svenskar borde ”tillåtas skaffa skjutvapen” för att försvara sig mot ”invandrarbrottslighet”. Här lanserade han en teori är att kvinnomisshandel beror på att ”kvinnan inte förmår ta till sig av verbal kritik”.

Hans chef – EU-parlamentsledamoten Kristina ”Räkneexemplet” Winberg (SD) – tyckte att det var beklagligt att Ankar citerats i Aftonbladet, men landade tillslut i att juristen inte kunde jobba kvar för henne. Eftersom SD gärna inskärper att de inte är ett rasistiskt och misogynt parti så kan man ju inte ha tjänstemän som uppträder misogynt och rasistiskt.

Trodde vi ja.

I dag kan Aftonbladet avslöja att Joel Ankar jobbar kvar i Bryssel. Han sitter inte längre i Kristina Winbergs rum, utan har flyttat till rummet bredvid henne och har någon sorts ansvar för hennes kalender.

– Jag är otroligt nöjd med hans arbete. Han är en jätteduktig medarbetar och har skött sig exemplariskt, säger EU-parlamentsledamot Winberg.

Här skulle vi kunna stanna upp och konstatera att den av Jimmie Åkesson fastslagna nolltoleransen mot rasism inte är mer än en innehållslös besvärjelse. Att vi inte kan förvänta oss mer av SD, helt enkelt.

Men låt oss sluta i ett leende. Så här lät det alltså när Aftonbladet ringde upp Winberg för att fråga om Ankar jobbar kvar hos henne:

När Aftonbladet ringer hennes kontor svarar en manlig röst tveksamt, säger sig inte kunna prata svenska och vill inte svara på vad han heter:

– That’s not relevant I think.

Senare bekräftar Kristina Winberg att det var Joel Ankar som svarade i telefon, och att han trots hennes tidigare besked jobbar kvar.

– Han jobbar inte politiskt, utan i dagsläget gör han administrativa uppgifter, som fakturor och kalendrar.

Not relevant!

Den politiska tragedi som är Sverigedemokraterna urartar allt mer i svart komedi.´

Jag erkänner. Jag har varit med och konstruerat en åsiktskorridor. Jag har hånat och avfärdat människors djupt kända oro. Jag har inte tagit den på allvar.

Jag har de senaste veckorna gått igenom min mejlkorg och har nu konstaterat att ja, det finns en stor klyfta, ett slukhål mellan eliten och folket.

Sanningen är denna: svenska folket – eller i alla fall många av mina läsare – hatar kvinnor. Det verkar vara ett djupt känt hat, och det är dags att vi tar detta hat på allvar. Politikerna måste anpassa sin politik och retorik till hatet, och vi ledarskribenter måste ge hatet en röst. Det kanske även behövs ett parti som verkligen kanaliserar detta hat som tar sig så många uttryck.

Nej, jag menar självklart inte allvar. Jag tänker inte alls anpassa mig till kvinnohatet som levereras till mig via mejlkorgen dagligen. Jag försöker bara beskriva den metod som Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus börjat använda sig av i sitt värv.

Expressens ledarsida har de senaste åren envist drivit tesen att välfärdsstat och invandring inte går ihop. I detta grumliga resonemang får man uppenbarligen medhåll från många läsare, som flitigt mejlar Ann-Charlotte Marteus.

Marteus ångrar nu över att hon inte tidigare anpassat sina åsikter till dessa läsare. Hon talar om den avgrundsdjupa klyftan mellan ”politiker och medier” å ena sidan och ”vanliga medborgare” å andra sidan. Hon skäms och gråter ut.

Statsvetarna Daniele Albertazzi and Duncan McDonnell har definierat populism som ”en ideologi som ställer ett homogent och dygdigt folk mot en elit och farliga ”andra” som tillsammans försöker beröva detta folk dess rättigheter, värderingar, framgång, identitet och röst”.

Men ”folket” är inte alls någon homogen massa med gemensamma åsikter, som går att uttolka. ”Eliten” är inte automatiskt verklighetsfrånvänd.

Ändå är det i precis i denna djupt obehagliga tankefigur som Marteus texter bottnar.

Resonemanget lämnar mig dessutom med en radda frågor.

För det första: Vad fan är en ledarskribent till för? Är det att vara en megafon för ett snävt urval av mejlskribenter, eller är det att stå upp för egna värderingar?

För det andra: Vad är egentligen Marteus svar på denna oro hon nu börjat känna in så starkt? Stängda gränser? Höjda skatter? Sänkta löner? Det får man inget svar på. Det viktiga är att lufta oron, vidga åsiktskorridoren, krama rädslan.

För det tredje, och kanske viktigaste: I Marteus omsorg om sina bekymrade mejlare, glömmer hon något väsentligt.

Samma vecka som Marteus publicerar sin andra krönika om åsiktskorridoren, meddelar författaren och journalisten Alexandra Pascalidou att hon överväger att sluta sitt jobb på Ring P1. Hon gör det efter att ha tagit emot flodvågor av hot och rasistiska tillmälen.

Det är bara det senaste exemplet på det hat som nu ökar i vårt land. Mot judar, mot muslimer. Mot kvinnor och invandrare. Ord som inte hade kunnat sägas för ett par år sedan sägs hela tiden i dag.

Just nu går värderingsförskjutningen extremt snabbt, och detta är resultatet.

Som Malin Ullgren skrev i Dagens Nyheter i dag apropå Pascalidous framtvingade beslut:

”Det går inte längre att säga att det finns en grupp medborgare vars invandringsfientliga åsikter ’förtigs’, ’inte släpps fram’. Deras åsikter fyller redaktionernas mejlkorgar dagligen.”

Ullgren fortsätter:

”I stället har bilden etablerats: det finns ett abstrakt ’folk’ där ute någonstans, vars åsikter ’måste tas på allvar’. Även om detta folk lika gärna kan vara en organiserad och orkestrerad mejlbombning från en och samma högerextrema lilla grupp. Lik förbannat: bilden etableras. ’Folket’ har talat.”

Det är lätt att klaga på en åsiktskorridor när man själv slipper betala priset för vad som händer när den rasar.

Det Marteus avfärdar som åsiktskorridor är i själva verket civilisation. Den fernissa som får oss att undvika att bete oss som svin mot varandra. Och det ingår i allas vårt uppdrag – folkets, elitens, ledarskribenternas – att se till att vårt offentliga samtal bottnar i anständighet.

Det är lätt att ha humanistiska värderingar när tillväxten är god, arbetslösheten låg och det är fred i världen. Men det är ju nu det blåser.

Det är nu ditt motstånd hade behövts, Ann-Charlotte Marteus.

Inte dina krokodiltårar.

– Någon hade börjat kartlägga min familj och då kändes det inte värt det längre. Jag har släckt ner den.
Så säger journalisten Kolbjörn Guwallius efter sitt beslut att stänga ned projektet sajtkoll.se.
I tre dagar fanns sajten uppe. Här skulle du snabbt kunna få svar på om en sida på nätet man besöker är trovärdig eller inte.

Här skulle man kunna få svar på om nyheten man läst kom från en satirsajt, en rasistisk hatblogg eller en sida vars hela affärsidé är att sprida myter och bedrägliga uppgifter. En god insats i källkritikens namn alltså.

Men någon gillade inte det.

Efter flera överbelastningsattacker och påhopp i sociala medier från högerextremister beslutade sig redaktionen för sajtkoll.se att avbryta.

I går deklarerade även journalisten Alexandra Pascalidou att hon fått nog. Under en sändning av ”Ring P1” fick hon ett mejl från en lyssnare som önskade att hon och Mona Sahlin skulle skjutas.

”Det är inte synd om mig. Det är synd om dem och alla andra som så tidigt döms ut så hårt. Det är synd om alla dem som tvingas svälja och förgiftas av hatet utan omgivningens stöd och uppmuntran. För deras skull – stå upp. Stå upp för dem och med dem. Stå upp för framtiden. Jag orkar inte längre”, skriver hon på sin blogg.

Nu överväger hon att sluta hon programleda ”Ring P1”. Efter 20 år i offentligheten säger Pascalidou att det får räcka. Den ständiga strömmen av hat gröper ur, förändrar, missbildar och förstör. Och det är syftet.

Man ska tänka efter. Man ska påminnas om hur det känns att få ett dödshot nästa gång man formulerar en tanke eller en åsikt som internets mobb kan betrakta som misshaglig. Man ska tystna. Och det oavsett om man är erfaren journalist eller en gymnasietjej som bloggar om feminism eller arrangerar en antirasistisk demonstration.

Man kan med fog tala om att yttrandefriheten kringskärs.

Just nu pågår utredningen ” Ett modernt och starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten”. Här tittar man på om lagstiftningen är tillräcklig när det gäller hot på nätet. Man ser tittar på hur polis och åklagare använder de möjligheter som dagens lagstiftning ger och om lagen mot näthat måste skärpas och kompletteras.

Det är bra, men räcker det?

”Det finns inget som känns så ensamt som när man blir hotad eller trakasserad och omgivningen håller tyst. Även om hoten blivit vardag så får tystnaden inte bli det”, skriver skribenten Kawa Zolfagary på Politism.

Han har rätt.

Du och jag måste också agera mot hat och hot.

Säg ifrån. Kliv emellan. Ta någons hand.
Visa att du inte stillatigande tänker acceptera att människor tystnar eller slutar sina arbeten för att hatet är för tungt att bära ensam.

– – –
Läs också: Hoten mot Sajtkoll får inte leda till tystnad (Eric Rosén/Politism)

Susanne Spector tycker inte om min läsning av den stridssktift hon författat för Svenskt Näringsliv. Jag förstår det, eftersom hela hennes resonemang är humbug.

Först antalet jobb. Här lanserar Spector åter hypotesen att sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga kanske inte skapade så många jobb, men skulle vi ta bort den blir konsekvenserna förödande.

Om det är sant minskar det ju inte precis ansvaret för de som, likt Svenskt Näringsliv, drivit på för att få igenom skattesänkningen.

Sedan kostnaden. Förlåt, men jag har svårt att tro att den genomsnittliga lönekostnaden för en genomsnittlig kommunanställd  under 25 skulle vara 750 000 kronor. Det påstår förstås inte Spector heller. Hon vill bara få oss att tro det.

Och undanträngningseffekterna. Eftersom Spector hänvisar till studien från IFAU kan jag väl göra det också, och konstatera att också den studien diskuterar substitutionsproblematiken. Alltså undanträngningseffekter.

Men framför allt svarar Spector inte på den grundläggande frågan. Hur i hela friden kan någon beskriva ett system av den här storleken som om det inte fanns några kostnader?

Det svaret kan i alla fall inte jag hitta.

Jag noterar att direktörerna på Svenskt Näringsliv dragit i gång en försvarskampanj för ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften, och jag måste erkänna att jag blir orolig. Är det verkligen så här det räknas i det svenska näringslivet? Inte underligt om det går åt skogen. I centrum för kampanjen finns ett litet minnespapper. På två och en halv tätskrivna sidor argumenterar en Susanne Spector för allt elände som skulle drabba nationen om den kanske dummaste och minst effektiva av alliansregeringens skattepåhitt avskaffades. Spector lyckas räkna fram att en normalisering av skatterna kanske skulle innebär att 18 700 jobb försvann. En häpnadsväckande hög siffra kan det tyckas, eftersom forskarna på IFAU på sin höjd anser att reformen skapat 10 000 jobb. Sannolikt betydligt färre.

Men jag tänker inte bråka om den saken för även om vi godtar Spectors matematik finns det en siffra hon inte nämner, statens kostnad för kalaset. Den närmar sig just nu 19 miljarder kronor om året. Det är svårt att tro att ett privat företag skulle glömma bort alla kostnader i en kalkyl. 19 miljarder är alldeles ofattbart mycket pengar, och beror förstås på att pengar delas ut till höger och vänster . Nästan alla subventioner går till arbetsgivare som ändå skulle ha haft unga anställda.

Resultatet blir alltså – om vi godtar siffrorna från Svenskt Näringsliv – att varje extra ung anställd på Max kräver en subvention på lite mer än en miljon kronor. Årligen. Och det är riktigt lågt räknat. Varje ungdomsjobb som den sänkta arbetsgivaravgiften skapar skulle alltså kunna vara fyra kommunanställda ungdomar, 74 800 jobb ungefär. Eller 37 400 ganska välavlönade lärare.

Eller ungefär lika många sjuksköterskor. Jag har vant mig vid att den sortens invändningar inte når fram till centerpartister eller folkpartister, men om inte ens näringslivets ekonomer inser att kalkylen är orimlig är Sverige riktigt illa ute.

Vi unnar förstås också alla att hitta kärleken efter jobbet.

I sitt avslutningstal till partivännerna på Kommun- och Landstingsdagar i Örebro hävdade Göran Hägglund att Sverige i dag är mer kristdemokratiskt än 2006.

Det samma kan som bekant inte sägas om väljarkåren.