Under rubriken ”Korkade men få” uppmärksammar i dag Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson det rasistiska hat som riktats mot Nina Davuluri – årets Miss Amerika – i olika sociala medier.

Helmersons slutsats är som följer:

Risken med att lyfta fram ”Twitterstormar” som denna, eller för den delen föraktet i somras mot det svenska damlandslaget, är att hatarna framstår som mäktigare än de är.

Där har han nog en poäng. Samtidigt är nog Erik Helmerson den ledarskribent som allra flitigast uppmärksammar vad som skrivs och görs på Twitter.

21 augusti 2013 skrev Helmerson om att folk på Twitter skrivit att fel människor deltog i det så kallade hijabuppropet.

12 juli 2013 skrev Helmerson om att den socialdemokratiska Europaparlamentsledamoten Marita Ulvskog skrivit förbrytligheter om Jan Björklund på Twitter.

20 juni 2013 skrev Helmerson om att folk på Twitter kallat medlemmar i Fria Moderata studentförbundet för svin och avskum.

20 april 2013 skrev Helmerson om att förre Luf-ordföranden skrivit något intressant på Twitter.

20 mars 2013 skrev Helmerson att humorn är utsatt av ett kvävningsförsök av folk på Twitter.

12 mars 2013 skrev Helmerson om att folk på Twitter varit oförskämda mot påven.

18 januari 2013 skrev Helmerson om att Lars Ohly varit dum mot Janne Josefsson på Twitter.

10 januari 2013 skrev Helmerson om att V-politikern Ali Esbati på Twitter berömt Aftonbladets kulturchef, Åsa Linderborg.

5 januari 2013 skrev Helmerson om att folk på Twitter påstått att rasismen inte minskat.

28 oktober 2012 skrev Helmerson om att någon på Twitter blivit arg på senaste Bond-filmen.

22 augusti 2012 skrev Helmerson en text om att folk på Twitter utdelat kritik mot en text av kulturjournalisten Andres Lokko.

Topparna i Helmersons bevakning av Twitter är nog annars när han 4 oktober 2012 skrev en text där han berättade om vad han twittrat i går och när DN:s ledarsida 17 oktober 2012 citerade vad Helmerson twittrat:

I dag berättade alliansens partiledare att de kommer att gå fram med ett femte jobbskatteavdrag och att det kommer att finnas med i den höstbudget de lägger i veckan.

Jobbskatteavdraget ska öka de ekonomiska drivkrafterna att arbeta och är kärnan i regeringens arbetslinje. Men har det någon effekt? På uppdrag av Aftonbladets ledarredaktion har nationalekonomen Agneta Berge gått igenom  lejonparten av tillgängliga studier om jobbskatteavdraget.

Berge skriver i sin inledning:

Sammantaget träder en bild fram av en kostsam reform som än idag i huvudsak motiveras av internationella observationer och nationalekonomisk teori; som lutas mot beräkningar som få egentligen förstår och som bygger på vissa tveksamma antaganden; och som lägger stor tonvikt på att öka arbetskraftsutbudet i tider av hög arbetslöshet.

I dag tillgängliggör vi Berges rapport för alla våra läsare. Mycket nöje.

I dag berättar Svenska Dagbladet att Vattenfall har fortsatt att betala ut bonusar till de ”traders” som framför allt tycks sköta interndebiteringen inom bolagen. Trots jätteförluster och miljardnedskrivningar fortsätter bonusprogrammet.
Som förklaring säger en chef på Vattenfall till Svenska Dagbladet att bolaget ”definitivt inte är marknadsledande” när det gäller höga bonusar.

Eller när det gäller något annat, frestas man tillägga.
Samtidigt har socialdemokraternas Mikael Damberg i en interpellation till Fredrik Reinfeldt försökt få ett begripligt svar på frågan vad regeringen egentligen visste innan Vattenfall genomförde det katastrofala köpet av holländska Nuon. Och kanske viktigare, vem i regeringen som egentligen visste.

Det hade Fredrik Reinfeldt kunnat besvara, men har skickade Peter Norman i stället – som inte ens satt i regeringen när affären gjordes upp.
Därmed finns frågetecknen kvar. Hittills har regeringens svar nämligen mest handlat om att alla skyller på alla.

Maud Olofsson, som bevisligen hade ansvaret för Vattenfall, hävdar att de andra partiledarna var informerade. Interna regeringsdokument tyder på att hon har alldeles rätt.

För formens skull har Peter Norman visserligen erkänt regeringens kollektiva ansvar. Men det egentliga budskapet har varit ett annan. Ingen i regeringen, utom möjligen den avgångna Maud Olofsson, kan enligt Norman lastas för en av de sämsta affärerna i svensk näringslivshistoria.

Det är märkligt att Annie Lööf tyst tillåter att hennes företrädare ensam får bära hundhuvudet.

Versionerna går faktiskt inte ihop. Antingen har Maud Olofsson informerat, eller så har hon gjort den dyraste politiska blundern på den här sidan millennieskiftet. Och det är nog bara statsministern som kan svara på hur det är.

Ändå vägrade han alltså att komma till riksdagen och svara på frågor om Nuon.

Visst är det något som är ruttet i kungariket Sverige.

Ingvar Persson

Läs mer hos Kickan Wicksell.

Fredrik Reinfeldt har varit i Torshälla, på Finska föreningen.

Där berättade han att det inte blir någon regeringsombildning när riksdagen öppnar. Statsministern tycker inte att det är hans uppgift att byta laguppställning just nu.

Istället ska han ”se till att alla statsråd jobbar för att få oss omvalda”, som han sa till TT.

Den fråga som blir hängande är förstås, vilka statsråd är det Reinfeldt inte tycker jobbar för återval nu?

– När vi kommer in på finansdepartementet så river vi ner tapeterna, det första vi gör. Sedan kastar vi möblerna och åker till Ikea och köper nya. Allt ska bytas ut.

Så säger Per Sandberg, norska Fremskrittspartiet vice ordförande, i en intervju med tidningen Klassekampen.

Intervjun är förvisso gjord innan gårdagens val, men den säger något om vad Fremskrittsspartiet ser framför sig.

Norge ska förändras och nu blir det åka av. Eller, drag under galoscherna som vi väl säger i Sverige.

Vi vet hur Frp allra helst vill förändra Norge. Det handlar inte bara om att slänga möbler.

Och det verkar alltså bli finansdepartementet som högerledaren Erna Solberg ger till det främlingsfientliga partiet.

Det är unikt i Skandinaviens politiska historia att ett främlingsfientligt parti släpps in i regeringen, men ett visst utbyte mellan Høyre och Frp har funnits sedan längre.

Dagsavisen har undersökt de förslag som den nuvarande högerledaren Erna Solberg genomförde som kommunminister mellan 2001 och 2005.

Av de 23 ändringar som hon genomförde i norsk asyl- och integrationspolitik hade alla utom ett sitt ursprung i förslag som tidigare lagts fram av Fremskrittspartiet.

Solbergs tuffa framtoning gav henne smeknamnet ”Jern-Erna”

I går valdes hon till statsminister.

På Høyres valvaka fanns bland annat Moderaternas partisekreterare Kent Persson och Stockholms starke man, Sten Nordin. Moderater och MUF:are har varit på plats i Norge och kampanjat för en regering ledd av Høyre.

Det har också väckt frågor om hur det svenska partiet ser på ett eventuellt samarbete med Frp.

Det är förståeligt att Moderaterna vil se en borgerlig regering även i vårt västra grannland – men är det värt vilket pris som helst?

Svaret tycks inte självklart.

MUF:s ordförande, Erik Bengtzboe, försvarar Høyre-Frp-koalitonen med att norska Senterpartiet nog inte heller har så bra asylpolitik.

André Assarsson, chefsstrateg för M i Stockholms län, tycker att eftersom S ville bilda regering med V 2010 så är det inte konstigt att Høyre vill regera med Frp.

Sara Skyttedal, chef för Kristdemokraternas ungdomsförbund, tycker det är logiskt att ha ”nån som står i tältet och kissar ut, än utanför och kissar in”.

I SVT åbäkar sig Kent Persson när han får frågor (”vi får se vad politiken blir”) och slutar i att Jimmie Åkesson vill ha Stefan Löfven som statsminister.

Vi känner igen den svenska högerns oförmåga att tala klaspråk när likvärdigheten och liberala kärnvärden hotas. DN:s Peter Wolodarski har förtjänstfullt skrivit om hur Moderaterna applåderat både Silvio Berlusconi och ungerska Fidesz.

Förhoppningsvis säger konstrandet under de senaste dygnen ingenting om hur det kommer låta när det ska sys ihop en svensk regering 2014.

Läs också:

• Isobel Hadley-Kamptz skrev i Expressen om när Frp:s Siv Jensen var i Sverige 2009 och träffade svensk högerintelligentsia.
• Politisms Eric Rosén frågar hur man kan applådera en Frp-regering.

Enligt den allra senaste sammanvägningen av norska opinionsmätningar så kommer norrmännen att rösta så här i dag.

Den sittande regeringen får enligt de här siffrorna ihop 70 mandat. Høyre, Venstre och Kristelig folkeparti får 71. En öppen affär? Nja, vi ju Fremskrittspartiet (får 28 mandat, enligt poll of polls) som med största sannolikhet släpps in i regeringen och då har vi vips en borgerlig majoritet.

Men detta är som sagt inte valresultatet. Klockan 21 i kväll stänger vallokalerna och de första prognoserna för valresultatet kommer strömma in.

Och det finns en hel del spännande frågor som då kommer få sina svar.

Vilket parti blir störst – Høyre eller Arbeiderpartiet? Socialdemokraterna har valspurtat ordentligt, men enskilda mätningar spår fortfarande att Høyre blir störst. I Dagbladet säger statsminister Jens Stoltenberg att det nu är viktigt att väljarna ser till att Ap blir starka, om det skulle bli så att de borgerliga partierna inte lyckas bilda regering. Då står han och Ap redo…

Hur kommer det gå för Miljøpartiet de grøna? Allting pekar på att de kommer in i stortinget, men klarar partiet fyraprocentsspärren (i Norge får små partier behålla de mandat de vinner i valkretsarna, men det krävs fyra procent för att kunna få utjämningsmandat)? Och skulle de kunna tänka sig att bli regeringsunderlag för att hålla Frp borta från makten?

Kommunistiska Rødt ser också ut att kunna komma in i stortinget. Partiet kommer inte klara fyraprocentsspärren med partiledaren Bjørnar Moxnes lär kunna få ett mandat

Kommer Sosialistisk ventre att klara spärrgränsen? Sv i flera opinionsmätningar hamnat under fyraprocentspärren och riskerar att förlora nästan alla mandat på stortinget. Det samma gäller liberala Venstre.

Redan i förra valet fick Venstre stöd av 3,9 procent av väljarna och bara två mandat på stortinget. I valrörelsens slutskede har dock Venstre ökat och enligt en opionsmätning från norska TV2 kan partiet komma att göra sitt bästa val på 44 år. Senterpartiet – som i dag sitter i Jens Stoltenbergs rödgröna regering – ser å sin sida ut att göra sitt sämsta val på 44 år…

Klockan 21 stänger vallokalerna, som sagt. Allt (nästan) kan hända.

I valrörelser och Almedalen är det snarare regel än undantag att partier aktivt försöker störa ut varandras verksamhet.

En liten försmak:

I går klockan 12:50 (enligt tidsstämpel i cisionwire, pressmeddelandet är borttaget) bjöd S in till pressfrukost idag 09:30 om partifinansiering.

Igår klockan 15:05 (tid kan ses i RSS-flödet) bjöd Anders Borg och Annie Lööf in till pressträff idag 09:30.

I går 17:32 flyttade S sin pressträff om partifinansiering till klockan 12:00 idag.

I dag 08:52 bjöd Moderaterna in till pressträff med Fredrik Reinfeldt klockan 12:00 idag.

Idag klockan 09:38 flyttar så S sin pressträff för andra gången. Nu till 11:00. (De passar även på att stava fel till sin egen partisekreterares namn i inbjudan).

Allt detta är självklart en slump. Moderaterna är på intet sätt nervösa inför diskussionen om partifinansiering.

Anders Lindberg

På pressträffen nyss sa Barack Obama:

”I discussed our assessment and [Fredrik Reinfeldt] and we are in an agreement that in the face of such barbarism the international community cannot be silent,”

Där slutar också enigheten. Medan Sverige, tillsammans med de nordiska och baltiska länderna, anser att ansvaret nu ligger hos säkerhetsrådet är Barack Obama öppen för en insats i Syrien utan FN-mandat.

Det Obama framför är på många sätt bestickande. Han säger sig ha bevis för att den Syriska regimen använt stridsgas och dödat över 1400 människor, varav över 400 barn, vid attacken 21 augusti i Damaskus. Förmodligen är USA:s uppgifter korrekta men innan FN-inspektörerna är färdiga med sin rapport saknar de ändå tillräcklig legitimitet, efter alla lögner om Irak.

Obama vill värna den internationella normen, kodifierad efter första världskriget, som förbjuder kemiska stridsmedel. Även detta är en fullt rimlig argumentation.

Problemet blir dock att utan mandat från FN:s säkerhetsråd är en militär intervention i sig ett brott mot internationell rätt. Att bryta lagen med motivet att man vill värna lagen är en logisk kullerbytta som riskerar att motverka sitt syfte.

Den syriska diktatorn Bashar al-Assad har gäckat världen i två och ett halvt år. Kostnaden för ett splittrat säkerhetsråd och en handfallen värld är över 100 000 döda och nu över två miljoner på flykt från landet.

Situationen utgör ett genuint dilemma, inte bara för USA. Att inte agera är ett orimligt alternativ eftersom man då indirekt har accepterat användningen av giftgas mot civila i stor skala. Att agera kan dock få värre effekter på sikt eftersom det riskerar att undergräva den internationella rättsordningen.

När FN-inspektörerna presenterar sina resultat kommer världen att ställas inför ett val. Risken är uppenbar att det valet står mellan flera dåliga alternativ.

Anders Lindberg

(Bild inifrån området som spärrats av inför Obamabesöket. Affären verkar ha tagit ledigt idag.

I dag avslöjar Svenska Dagbladet att Barack Obama vill diskutera militära frågor med Fredrik Reinfeldt.

Bakgrunden är enligt SvD både rysk upprustning och att Arktis blir ett allt viktigare säkerhetspolitiskt område.

I somras gav socialdemokraterna klartecken till att Sverige ska gå med i Nato Response Force, Natos snabbinsatsstyrkor. Motivet är att man vill kunna delta i fler och mer omfattande Natoövningar än tidigare.

Det finns en poäng med detta, om Sverige deltar internationellt är det ofta tillsammans med Nato-länder och då är det viktigt att vara samövade.

Men.

Om frågan istället glider över i att handla om att öva gemensamt försvar har man trätt över en viktig gräns. Det är viktigt att vi är tydliga med vår militära alliansfrihet. Allt som kan tolkas som ömsesidiga försvarsförpliktelser undergräver grunden i Svensk säkerhetspolitik.

Mot den bakgrunden finns det nog mer angelägna frågor att diskutera.

Det vore trist om tiden under Obamas besök slösas bort på bifrågor som Nato-medlemskap.

Anders Lindberg