Man ska inte missbruka sin forskarhatt, uppmanar ledarskribentskollegan Sanna Rayman på SvD:s ledarblogg i dag. Man ska särskilt inte missbruka hatten genom att dra in Chile i debatten om friskolor och fria skolvalet.

Uppmaningen kommer efter att ledamöter i Kungl. Vetenskapsakademien på SvD:s debattsida tyckt att man ska sätta stopp för det fria skolvalet. Detta eftersom den ökade segregationen och den minskade likvärdigheten som följer i spåren av skolvalet inte övertrumfas av några positiva effekter.

Bara det är provocerande för en del, kan man tänka. Men det stora misstaget – om man får tro Rayman –  är att de drar in den chilenske diktatorn Augusto Pinochet och hans chilenska diktatur:

Det svenska skolsystemet är i ett avseende närmast unikt och extremt i ett internationellt perspektiv. Med undantag av ett system som introducerades i Chile under general Pinochets styre, finns inget annat allmänt finansierat skolväsende som tillåter att skolor drivs av privatägda vinstdrivande bolag. En engelsk forskare betecknade under symposiet det svenska systemet som ”till höger om högern” och ur brittisk synvinkel så radikalt att det inte ens diskuterades under Margaret Thatchers tid som premiärminister.

Ja, jo. Det är måhända lite ostiligt att debattera sådär, särskilt om man vet att ens debattartikel kommer att läsas av vuxna och balanserade människor som inte vill höra talas om någon gammal diktator.

Fredrik Johansson, en arg man som jobbar med ”analys och policy” på mörkblå Stockholms Handelskammare, skriver på Twitter att dra in Pinochet i skoldebatten är ett ”argument som 14-åriga SSUare normalt anser sig stå över”.

Nåja. För sakens skull vill jag ändå påminna om några personer som faktiskt brukar argumentera så där. Och, nej, jag tror ingen av dem är fjortis.

• KD:s Göran Hägglund skriver om apoteken och drar in… Nordkorea.
• Centerns tidigare partiledare Maud Olofsson pratar om apoteken och drar in… Kuba.
• Timbros Markus Uvell skriver om en socialdemokratisk budgetmotion och drar in… Sovjet. 
• Folkpartiets Pär Gustafsson skriver om kårobligatoriet och drar in… DDR.
• Moderaternas Ulf Berg skriver om apoteken och drar in… Nordkorea.
• Moderaternas Roland Bjurström skriver om Systembolaget och drar in… Auschwitz.
• Företagarnas Örjan Hultåker som skriver om vinst i välfärden och drar in… de östeuropeiska ”folkdemokratierna”.

Man undrar vilken hatt Sanna Rayman anser att dessa glada gamänger missbrukar?

Den av folie?

Daniel Swedin

Minns ni Framtidskommissionen?

De fick i uppdrag av Per Schlingmann att i statlig regi ordna pr-turnéer och ta fram valmanifest åt alliansen. Kommissionen presenterades som den här mandatperiodens stora prestigeprojekt på senhösten 2011.

Kommissionen mötte världen i november 2011 vid ett seminarium på Blackebergs gymnasium i västa Stockholm. Alla partiledare var där, Fredrik Reinfeldt var sur, det var barn som sjöng och Jens Assur visade fotografier.

Sedan dess har vi inte hört av dem. Eller, jo, Fokus skrev ett längre reportage om Schlingmann och hans kommission. Det bestående intrycket av den texten är väl att kommissionärerna tyckte om att flyga flygplan och att läsa olika utländska magasin.

I dag kom Framtidskommissionens slutdokument. Inga barnkörer och inget Blackebergs gymnasium, den här gången. Men väl en av de tommaste debattexter som har publicerats i det här landet.

I Svenska Dagbladet skriver statsminister Reinfeldt, utbildningsminister Björklund, näringsminister Lööf och socialminister Hägglund i fullt gravallvar att det är länge sedan Sverige fick färgteve och fyrtiotimmarsarbetsvecka.
De skriver – med samma gravallvar – att Framtidskommissionens rapport är ett bidrag till ditt pladdrande vid köksbordet i kväll.

Jag ber att få påminna om vad kollegan Ingvar Persson skrev när Framtidskommissionen sjösattes:

Risken är uppenbar att Reinfeldts framtidskommission går samma öde till mötes som förra mandatperiodens storsatsning, Lars Leijonborgs Globaliseringråd. Tillsammans med toppar från universiteten och arbetsmarknaden deltog inte mindre en fem statsråd under två år i arbetet.

I dag har fyra av de fem ministrarna fått lämna regeringen.

Resultatet blev en slutrapport med förslag om bättre utbildning, mindre krångel, lägre skatter och en försvagad anställningstrygghet. Ungefär som en slumpvis vald vecka av debattartiklar i Dagens Nyheter.

I dagens ministertext finns inga förslag – utöver att mätmetoderna måste ändras. Så efter ett och ett halvt år kommer nu en lista på allt som är svårt: klimatförändringar, vi lever längre, välfärdens finansiering, ojämställda löner, arbetsmiljöfrågor, human och rättsäker migrationspolitik.

Nå, i ärlighetens namn så låg det inte i Framtidskommissionens uppdrag att ta fram skarpa förslag. De skulle ju bara berätta för Fredrik Reinfeldt att kvinnor tjänar mindre än män och att ekosystemet håller på att haverera.

Nu är det sagt.
Men så hamnade debattartikeln i Svenska Dagbladet och inte i Dagens Nyheter också.

Daniel Swedin

Läs också: Besvikelse efter flera års utredande (Pekka Mellergård, SDS)

Det amerikanska nyhetsmagasinet Time slår till med en intressant text i dag. Fritt översatt lyder rubriken ”Marx hämnd – hur klasskampen formar världen”.

Time skriver att den tyske filosofens kritik av det kapitalistiska systemet inte går att blunda för längre, inte i tider av global ekonomisk kris och arbetare som plågas av arbetslöshet, skulder och stagnerad ekonomi.

Svårsmält, kan man tänka. Men det riktigt läskiga, enligt Time, är inte att Marx såg och genomskådade kapitalismens brister redan på 1800-talet. Det riktigt läskiga är att Time också finner att Marx såg och förutspådde reaktionen på kapitalismens brister.

Så här avslutar Time sin text:

Om makthavarna inte kan hitta nya metoder för att ge oss en rättvis ekonomi så kan det bli så att proletärer i alla länder förenar sig. Marx kan ännu få sin hämnd.

Daniel Swedin

I går skickade handelsministern – hon heter Ewa Björling om det är någon som undrar – ut ett pressmeddelande. Där kunde vi läsa att Örebro är det län som ökat sin export mest förra året, och att huvuddelen av den svenska varuexporten kommer från storstäderna, speciellt från Stockholm.

Huvudstaden exporterar ensam 28 procent av alla varor märkta ”made in Sweden”.

– En bidragande orsak till att Stockholm svarar för 28 procent av vår varuexport beror bland annat på energivaror, sa handelsministern i en kommentar som kanske inte gnistrar av språklig klarhet men som nog i alla fall speglar hur ministern ser på vilka delar av landet som producerar vårt välstånd.

Jag kan bara inte riktigt begripa var alla dessa stockholmska ”energivaror” finns?

Enligt departementet sammanfattar kategorin ”stenkolsprodukter och raffinerade petroleumprodukter samt el, gas värme och kyla”. Och det står för nästan en tredjedel av Stockholms export till omvärlden.

Finns det någon – utom handelsministern – som har sett pumpande oljetorn, eller ens ett ordentligt kraftverk i Stockholm?

Inte det.

Nej för förklaringen till den stockholmska exportframgången är nog i verkligheten en helt annan. Statistiken är nämligen kopplad till den adress där företaget är registrerat, och följaktligen räknas också exporten där huvudkontoret finns.

När Olof Faxander beslutade flytta Sandviks huvudkontor, eftersom Sandviken inte är en plats värdig en direktör, blev alltså Stockholm storexportör av något av det finaste stål världen känner.

För Gävleborg blev det förstås tvärtom.

Talar vi om energi som faktiskt produceras i Sverige borde det ju mest handla om el, och den produceras förstås på platser som Harsprånget, Porjus och Forsmark. Men det är förstås inte där exporten registreras.

Det sker väl snarare här, på Evenemangsgatan i Solna. Det är i alla fall härifrån Vattenfall gör sina affärer.

Jag tycker det är bra att regeringskansliet visar intresse för den svenska exportindustrin. Det har inte alltid varit den bästa grenen för Reinfeldt eller hans ministrar. Och det är bra att handelsministern försöker beskriva landet som en summa av delar. Det är en förutsättning för en näringspolitik som tar tillvara på resurserna i det producerande Sverige.

Men då duger nog inte statistik som hävdar att direktörerna i några kvarter i Stockholms innerstad skapar det mesta av den svenska exporten.

Ingvar Persson

I lördags röstade Zimbabwe om en ny konstitution. Jag besökte landet i februari och redan då stod det klart att det skulle bli ja. Alla stora partier är för. Enligt de senaste uppgifterna har 90 procent ställs sig positiva. Bedömare i regionen uppger att själva omröstningen varit fri och rättvis, men det återstår att se.

Nu ska värdet av en ny konstitution inte överdrivas. Det finns, som flera av de vi träffade också påpekade, ingen tradition av konstitutionalism i landet. Myndigheterna följer inte lagen helt enkelt utan gör som maktpartiet Zanu-PF och presidenten Robert Mugabe vill.

Samtidigt kommer mycket oroande signaler. Valdagen inleddes med att en oppositionspolitiker från det stora oppositionspartiet MDC-M fördes bort.

– Vår distriktssekreterare i Headlands kidnappades i morse. Han hämtades i sitt hem av beväpnade människor, sa Douglas Mwonzora enligt AFP.

I går genomfördes en räd mot MDC-M och tre ledande tjänstemän greps. Dessutom greps den kände människorättsadvokaten Beatrice Mtetwa, enligt uppgift för att hon begärde att poliserna skulle visa upp beslut om husrannsakan vilket de inte kunde.

Senare i år kommer ett allmänt val att hållas, troligen i sommar. Förra gången, 2008, vann Morgan Tsangirai, MDC-M i första valomgången över Robert Mugabe, Zanu-PF. Mugabe startade då en enorm våldsvåg över landet där människor dödades, skadades och våldtogs. I Zimbabwe kallas perioden ”The Fear”. Det ledde till att Tsvangirai hoppade av andra valomgången och Mugabe vann.

Enligt de uppgifter vi fick i februari hade samma terrormaskineri som verkade 2008 börjat byggas upp igen. Arbetslösa unga män rekryterades, lokaler skaffades fram, läger byggdes. 

Men de vi pratade med i Zimbabwe trodde inte att det skulle bli någon återupprepning av The Fear, världen och i synnerhet staterna i södra Afrika skulle inte acceptera det. Trodde de, eller hoppades i varje fall.

Men nu testar Robert Mugabe gränserna genom att trakassera opposition och civilsamhälle. Det är extremt viktigt att vi från omvärlden reagerar skarpt redan från början. Annars vet ingen hur långt han är beredd att gå.

Eller, jo, vi vet precis. För vi har sett alltihop förut.

Anders Lindberg

Det är klart att jag som varje anständig människa blir förbannad när man ser Uppdrag Granskning i kväll. Förbannad över att en cynisk arbetsgivare utnyttjar människor under slavrika villkor. Förbannad över ett system som faktiskt sätter rättslösheten i system och som bara kan beskrivas som en ren uppmaning till människohandel, och förbannad över ett statsråd som utan att skämmas sitter och säger att problemet är på väg att lösas.

Och dessutom beklämd över den vanmakt som präglar det svenska samhällets reaktion. GS-facket har försökt, men utan verktyg går det inte att ge människor rätt.

Jag är förbannad, men jag är inte förvånad.

Skogsarbetarna från Kamerun är inte ensamma. Från andra branscher har rapporterna om hur systemet för arbetskraftsmigration missbrukats har återkommit gång på gång, liksom berättelserna om hur skrupellösa personer tjänar på människors utsatthet.

Facken, inte minst GS, har dessutom gång på gång försökt sätta ljuset på hur illa det faktiskt sår till.

Lösningen är inte heller okänd. De fackliga organisationerna har gång på gång ställt kravet att det avtal som svenska myndigheter godkänner också ska få en rättslig verkan. Det skulle inte lösa alla problem, men det skulle lösa en del. Och det är dessutom förutsättningen för nästa steg, att svenska myndigheter börjar följa upp de tillstånd som så lättvindigt utfärdas.

Det finns dessutom ett exempel, bärplockningen. Vi har sannolikt inte sett den sista skandalen med utländska arbetare i bärskogen, men efter att Migrationsverket skärpt kraven tycks det i alla fall ha blivit ett tillfälligt stopp för utnyttjandet av vietnameser och thailändare.

I stället handlade höstens avslöjanden om hur fattiga människor från EU utnyttjades, och det är trots allt en annan historia.

Och när det gäller det medkännande statsrådet så har jag själv suttit i precis den där soffan där Janne Josefsson intervjuade Billström och pratat med Billström om precis samma sak. För mer än två år sedan.

Billström tyckte redan då att det var alldeles för besvärligt att ställa krav på att de löften arbetsgivare hade givit till migrant arbetarna – och till de svenska myndigheterna – faktiskt skulle följas. Och redan då talade han om ”avtalsfriheten”.

Vilken avtalsfrihet har en fullständigt rättslös människa, vars rätt att vara i Sverige bygger på arbetsgivarens godkännande? Och varför begär Migrationsverket alls in de här pappren, om regeringen ändå tycker att det är upp till arbetsgivaren att betala den lön han eller hon tycker passar?

Billström må uttrycks sin starka sympati för arbetarna som Uppdrag Granskning berättat om. Men allt han gör visar att han faktiskt struntar i dem.

Ingvar Persson

En arbetsgrupp i riksdagen har lagt fram ett förslag till ett nytt och strängare system för politikerpensioner. Tanken är att en riksdagsledamot som röstas bort eller avgår ska ha rätt till 50 000 kronor i månaden under två år.
Enligt tidningen Arbetet har nu Arbetsförmedlingen yttrat sig över förslaget, och synpunkterna har onekligen ett par poänger.

För det första påpekar Arbetsförmedlingen att det främsta argumentet för speciella politikerpensioner – att jobbet skulle vara så osäkert – knappast håller. I sitt svar skriver förmedlingen diplomatiskt att många på dagens arbetsmarknad upplever otrygghet. Stora grupper befinner sig i en situation ”med krav på snabb omställning och inte minst ekonomisk osäkerhet”.
Det låter som en sammanfattning av den politik riksdagsledamöterna faktiskt har skrivit ut för resten av befolkningen.

Arbetsförmedlingen är också skeptisk till förslaget om speciella jobbcoacher för avsuttna riksdagsledamöter. Förmedlingen föreslår i stället att de tidigare riksdagsledamöterna söker upp närmaste Arbetsförmedlingskontor för att få den servicen.

Här är det kanske Arbetsförmedlingen som missar något. Tydligen har arbetsgruppen i riksdagen – till skillnad från ledningen för Arbetsförmedlingen – läst rapporterna om hur jobbcoachningen egentligen fungerar.

Ingvar Persson

I dag diskuterades reva i riksdagen med anledningen av att socialdemokraternas Sara Karlsson ställt en interpellation till justitieminister Beatrice Ask (M)

Samtidigt läser jag om en rättegång i USA där man ska pröva New York-polisens kontroversiella stoppa-och-muddra-program, det vill säga att polisen får stoppa och visitera en om de misstänker att man begått ett brott.

Man ska undersöka om stoppa-och-muddra är rasprofilering – och om det i sådana fall bryter mot den amerikanska konstitutionen. Här i Sverige har ju reva kritiserats för att vara just rasprofilering. Och rasprofilering är inte bara ett hot mot ens rättigheter, utan är också ett hot mot ens hälsa.

Det menar Jason Silverstein, som i det amerikanska magasinet The Atlantic gått igenom en ny forskning som visar hur diskriminering ökar risken för känslomässiga och psykiska problem.

Silverstein nämner experiment och studier som kommit fram till samma saker: bara misstanken att man ska bli utsätt för diskriminering på grund av sin bakgrund eller sin hudfärg gör att kroppens stressystem slås på. ”Om vi tror att vår omgivning innehåller hot mot oss, då kommer vi att vara på vår vakt”.

Silverstein skriver att forskningen visar att diskriminering ökar risken för stress, depressioner, förkylningar, förhöjt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar, bröstcancer och förhöjd dödlighet.

Nyligen har tidskrifterna The American journal of public health och Du Bois Review: Social science research on race ägnat hela nummer åt ämnet. Nancy Krieger, ett av forskningsfältets ledande namn, har kallat diskriminering för ”förkroppsligad ojämlikhet”.

Vad händer med de människor – de resenärer i Stockholms tunnelbana – som lever med att de när som helst kan tvingas visa upp id-handlingar? Här har vi hela reva-projektet i all sin absurditet: det drabbar inte bara papperslösa, utan alla människor som på grund av hur de ser ut får vara beredda på att bli stoppade av polisen.

Silverstein skriver: ”Rasprofilering bör betraktas som en avgörande faktor för folkhälsan, eftersom det utsätter människor för diskriminering och rädslan för att bli diskriminerad. Rasbegreppet må vara en social konstruktion, men rasismen gestaltas i sämre hälsa.”

Daniel Swedin

Jag noterar att Jan Björklund i dagens Agenda förklarar varför han inte finns på twitter. Han hinner inte.

Enligt Björklund vill ju ”alla prata med en partiledare”, och han är rädd att det ska leda till besvikelse om han inte hinner ge

Så är det kanske. Å andra sidan verkar ju Göran Hägglund ha gott om tid för muntra meddelanden.

Men det är klart. Det kanske inte är så många som vill ”prata” med en partiledare för Kristdemokraterna.

Men skillnaden mot trycket på folkpartiledaren måste trots allt vara marginellt.

Ingvar Persson

I dag kan Aftonbladet berätta att Katarina Berggren, vice ordförande och gruppledare för Socialdemokraterna i Polisstyrelsen i Stockholms län kräver att ID-kontrollerna i tunnelbanan upphör.

Katarina Berggren är kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka.

– Jag blir verkligen bekymrad över de erfarenheter som många invånare i Botkyrka upplever på väg till jobb eller skola, där man upplever sig diskriminerad. Det handlar om stockholmare, som är födda i Stockholm, men som har ett utseende som bygger på att de har utländsk bakgrund, säger hon.

Det är bra att Socialdemokraterna nu reagerar. Det har hittills varit allt för lågmält från oppositionen kring id-kontrollerna i tunnelbanan. Regeringens egen expert har konstaterat att de är olagliga och det enda rimliga är att de omedelbart upphör.

Socialdemokraternas utspel väcker även frågan om vem som egentligen stöder ID-kontrollerna och den allt mer brutala jakten på papperslösa. Hittills har bara Moderaterna och Sverigedemokraterna öppet försvarat det som händer.

Vad säger Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Står de bakom jakten på papperslösa, eller inte?

Anders Lindberg