Statsministerkandidaten – tycker lantisar är dumma

Finansministerkandidaten – flyttade in i hyreslägenhet som skulle gått till hemlös

Arbetsmarknadsministern – osäker på om våldtagen kvinna ska få genomgå abort

Bonus: Nio andra guldkorn från finansministerkandidaten.

I oktober stämde EU-kommissionen den svenska staten för att vi har ett spelmonopol. Kommissionen anser att svensk spelpolitik i för stor utsträckning syftar till att dra in pengar till statskassan. Man kan ha synpunkter på det, med tanke på att reglerad lotteriverksamhet också är en stor inkomstkälla för svenskt föreningsliv, men låt gå.

Hur reagerade regeringen på stämningen? Genom att flagga för att man är beredda att släppa in privata vinstdrivande aktörer på den svenska spelmarknaden.

– Vår avsikt är att påskynda det arbete som bedrivits sedan en längre tid. Vi tycker att ett licenssystem av något slag ska införas i Sverige, sa civilminister Ardalan Shekarabi (S) till Sveriges Radio.

Det är en märklig slutsats som ministern fått kritik för från bland annat Forum, en paraplyorganisation för civilsamhällets organisationer med social inriktning.

Desto gladare blev Moderaterna. I november deklarerade riksdagsmännen Per Bill och Gustaf Hoffstedt att man välkomnade den socialdemokratiska omsvängningen och för bara några dagar sedan kunde Expressen avslöja att en blocköverskridande överenskommelse om spelpolitiken nu nåtts: en utredning om att slöppa in privata aktörer på spelmarknaden ska tillsättas och bara V och SD är emot.

I går meddelade så den ovan nämnde moderaten Gustaf Hoffstedt att han lämnar riksdagen med omedelbar verkan. Hoffstedt, som i riksdagen ofta motionerat kring villkor och regler som rör spelmarknaden, har nämligen fått ett annat jobb.

Från och med nu är han generalsekreterare för Branschföreningen för onlinespel, BOS, en lobbyorganisation som bland annat företräder privata spelbolag som Unibet och Betsson. I ett pressmeddelanden från BOS kan man läsa att Hoffstedts huvuduppgift blir att ”aktivt bidra till en hållbar omreglering av den svenska spelmarknaden”.
– BOS ska vara den naturliga samtalspartnern inför omregleringen. Ingen kan vår näring så bra som den här organisationen, säger Hoffstedt i samma pressmeddelande.

Så kan det gå.

Gustaf Archibald Siegwart Douglas – finansman, greve och miljardär – kommer i vår att lämna Moderaternas partistyrelse. Enligt en intervju med Ekot känns det både ”vemodigt och riktigt” att lämna politiken.

Därmed avslutas ett kapitel i den moderata historieboken, ett där greve Douglas varit en av de viktigaste spelarna i framväxten av välfärdskapitalismen och de två nymoderata valsegrarna på 2000-talet.

Vem är då denne Gustaf Douglas?

Han är huvudägare i Investment AB Latour och aktiv i Stiftelsen Svenska Dagbladet. Enligt Veckans Affärer tillhör Gustaf Douglas en av de 20 personer som är rikast i Sverige med personliga tillgångar på cirka 8 miljarder kronor.

2001 blev Gustaf Douglas partipolitiskt aktiv i Moderaterna – han var på 60- och 70-talen folkpartist – och valdes för 12 år sedan in i partistyrelsen.

Ungefär samtidigt köpte Douglas – ihop med sin kompanjon Melker Schörling – det krisande vårdföretaget Partena. De döpte om företaget till Attendo Care och anställde en viss Henrik Borelius som verkställande direktör.

Borelius är bror till det förra moderata statsrådet Maria Borelius och hämtades direkt från Peje Emilssons Kunskapsskolan. Emilsson, å sin sida, tillhör gammelmoderaternas innersta krets och var en av hjärnorna bakom privatiseringen av skolmarknaden under regeringen Bildt på 90-talet.

Emilsson har – vid sidan av friskolor och äldreboenden – också grundat PR-byrån Kreab som haft uppdrag åt Moderaterna och den dåvarande motsvarigheten till Svenskt Näringsliv, SAF. Carl Bildt blev för övrigt styrelsemedlem och ordförande i Kreab år 2000.

Men åter till Gustaf Douglas och Attendo. Redan 2005 sålde han och Melker Schörling företaget till det brittiska riskkapitalbolaget Bridgepoint för över 2,2 miljarder svenska kronor. Douglas investmentbolag Säki gjorde vid affären en skattefri reavinst på över en halv miljard.

Var pengarna från försäljningen finns i dag vet vi inte. Både SCB:s förmögenhetsstatistik och förmögenhetskatten avskaffades av regeringen Reinfeldt.

Inför valet 2006 drev Douglas den så kallade Rosenbadsfonden i syfte att samla in privata donationer till Moderaterna. Med sig i fonden hade han bland andra Kristina Axén Ohlin (tidigare finansborgarråd i Stockholm, vice ordförande i M och ”etisk rådgivare” åt vårdkapitalisterna Carema) och Tove Lifvendahl (tidigare MUF-ordförande och i dag politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet).

Rosenbadsfonden lyckades tillsammans med andra hemliga moderata insamlingssällskap som Tornet, Källan och Värnet samla in 65,5 miljoner inför valet 2006. Bara valåret drog man in hälften av de där miljonerna.

Vem som betalade – och betalar – vet vi inte. Det finns nämligen inga tillräckligt bra lagar om att partibidrag måste redovisas i Sverige. Moderaterna har varit ett av de partier som allra hårdast motsatt sig öppenhet när det kommer till partibidragen.

I höstas förlorade så Moderaterna makten efter åtta år och nu lämnar alltså greve Gustaf Douglas politiken. Han lär bli saknad av många.

—
Läs mer: ”Oligarkerna – vinnarna i slaget om välfärden” (Tankesmedjan Tiden)

Normalt tillsätts kommunstyrelser genom att man applåderar lite.

Mandatfördelningen i kommunfullmäktige är given av väljarna och det är sällan mycket att bråka om.

Utom i Göteborg.

I går kuppade sig Martin Wannholt (M) in sig i kommunstyrelsen.

Martin Wannholt tillhör den del av Moderaterna som tidigare trasslat till det så kallade ”Västsvenska paketet”, en jättelik infrastruktursatsning i Göteborg.

Han var en av arkitekterna bakom den folkomröstning som drevs fram om trängselskatten och som höll på att fälla hela uppgörelsen. Mitt i valrörelsen gick han sedan ut och krävde att ”Västlänken”, en bärare del av paketet, skulle slopas. Som svar avsatte Moderaterna honom som kommunalråd.

Efter valet tog det lokala populistpartiet ”Vägvalet” kontakt med Wannholt. Tillsammans konstruerade de en elegant kupp för att han skulle bli omvald.

I går på kommunfullmäktige begärde Vägvalets Tom Heyman, även han en gammal moderat, proportionella val, alltså att man röstar med valsedlar och fördelar mandaten proportionellt. Vägvalets fem mandat, tillsammans med Wannholt, räckte för att få en plats i kommunstyrelsen.

Det skapar en stor osäkerhet kring hur Göteborg, rikets andra stad, egentligen kommer att styras de närmaste fyra åren. Martin Wannholt lär bli utesluten ur Moderaterna även om han själv kallar sig ”hundra procent moderat”

Men frågan är vad som händer nu. ”Vägvalet” är politiska clowner och kommer självfallet inte ta ansvar för någonting. De rödgrönarosa har inte majoritet och borgerligheten har inga som helst möjligheter att få majoritet. Dessutom har Sverigedemokraterna sex mandat i fullmäktige.

Göteborg står inför stora utmaningar. Utan en stabil politisk ledning kan detta gå väldigt illa, inte bara inom infrastrukturfrågorna.

Problemet ligger hos Moderaterna i Göteborg som de senaste åren trasslat till i stort sett allt de snuddat vid. De står dessutom inför ytterligare problem. Martin Wannholt fick flest personkryss av alla Moderaternas kandidater i valet. Att utesluta honom blir ingen enkel resa.

Att de nu lyckats göra Vägvalet till makthavare på riktigt borde oroa fler inom borgerligheten och näringslivet i Göteborg.

”Den som inte bryr sig om politik får finna sig att bli styrd av dårar”, som de gamla grekerna uttryckte saken.

Anders Lindberg

Politik är att vilja, sa en gång Olof Palme. Men vad vill egentligen Moderaterna?

De lovade i valet att låta största block regera men lägger nu fram ett motförslag till Stefan Löfvens budget konstruerat så att Sverigedemokraterna får makt att fälla regeringen.

I går skrev jag en ledare om detta och uppmanade M att inte ge SD den makten utan istället själva lägga ner sina röster.

Jag tänkte här reflektera något över de svar jag fått från olika håll.

Kräver jag att oppositionen slutar driva sin politik?

Nej.

Men jag kräver att oppositionen tar ansvar för konsekvenserna av hur de röstar.

Om man är beredd att avsätta en regering måste man faktiskt kunna svara på vad man kommer att göra om man lyckas.

I sak har Moderaterna i princip tre möjligheter till parlamentarisk strategi.

1. Låta största block med Stefan Löfven i spetsen regera.

2. Svika sitt löfte till väljarna och själva regera med aktivt stöd av Sverigedemokraterna.

3. Tvinga fram nyval. Att döma av hur opinionsmätningarna ser ut är dock sannolikheten stor att väljarna tackar för visat intresse och väljer en riksdag med ungefär samma styrkeförhållanden. Sedan är vi tillbaka på ruta ett.

Oavsett vilken strategi M väljer är deras grundproblem det samma, M-C-FP-KD har färre röster i riksdagen än S-MP-V.

Det finns goda möjligheter för oppositionen att driva politik i sakfrågor. Men om man konstruerar sina förslag så att de kan fälla regeringen kan man inte samtidigt säga att man inte har något ansvar ifall man lyckas.

Det vore ett ansvarstagande i nivå med Ny Demokrati.

Är det oppositionens ansvar att regeringen sitter kvar trots värdelös politik, Bromma, Förbifart, osv?

Nej.

Men det är oppositionens ansvar att agera konsekvent om den ska betraktas som seriös. Man kan inte släppa fram Stefan Löfven som statsminister och sedan inte låta honom regera.

Man får välja antingen eller.

Dilemmat är även att om oppositionen inte har ett eget regeringsalternativ så kan den inte regera, bara skapa kaos. Frågan är då om deras väljare vill ha kaos eller om de vill att landet trots allt regeras.

Politiskt kaos har ett högt pris för svensk ekonomi, för jobben och välfärden. Det kan ta knäcken på den lilla konjunkturuppgång som nu börjar synas. Detta måste självklart ansvarstagande partier ta hänsyn till. De kan vara helt säkra på att deras väljare tar hänsyn till det.

Varför klagade jag inte på Mona Sahlin när hon la en budget med V och MP 2010?

För egen del började jag på Aftonbladet i december 2010 och missade nog den debatten.

Men oavsett detta är situationerna inte riktigt jämförbara. SD skulle aldrig rösta med Mona Sahlin, den rödgröna motionen var skrift i vatten, vilket alla visste.

Problemet med att de borgerliga partierna nu lägger en gemensam budgetmotion är att SD kan rösta igenom den, inget annat. Det problemet fanns inte 2010 men det finns i högsta grad idag.

Om M skulle lägga ner sina röster, visar det inte bara att SD är den enda oppositionen?

Inte mer än när M lade ner sina röster vid val av statsminister.

Varför tror jag inte på nyval?

Jag tror inte på tomma gester. Enligt de opinionsmätningar som finns skulle ett nyval inte ge regeringen majoritet utan leverera ungefär samma läge som idag. Det betyder det sämsta av två världar, först politiska kaos – sedan ingen lösning på de problem som utlyste krisen.

Det är ett politiskt klimat som påminner lite om det italienska, vilket jag personligen inte ser som en förebild.

Den mest intressanta frågan är nog ändå varför M med flera inte vill svara på frågan om vad de gör ifall de faktiskt lyckas fälla Stefan Löfven.

Vad vill de uppnå med detta?

Vad är deras nästa steg?

Och när jag ändå har er på tråden, vem blir i så fall allansens kandidat till statsminister?

Anders Lindberg

– KU bör granska om Magdalena Andersson har gått så långt i sin svartmålning av svensk ekonomi att hon bryter mot grundlagens krav på saklighet och opartiskhet.

Så säger Jonas Jacobsson Gjörtler, en moderat riksdagsledamot som i dag anmäler finansministern till Konstitutionsutskottet för att hon sagt att ”ladorna är tomma”.

Det skulle hon inte gjort! Det begriper väl varenda människa att en socialdemokratisk finansminister inte ska hålla på och vara partisk i sin beskrivning av det finansiella läget! En finansminister ska hålla sig till opartiska och sakliga vädermetaforer när hen pratar om ekonomi och därmed basta!

Nu får man hoppas att Moderaterna får igenom sitt förslag om att förbjuda Jantelagen så kanske det äntligen blir lite ordning och reda i det här landet igen.

Vet hut!

Vinnaren av Right Livelihood-priset, det så kallade alternativa Nobelpriset, har i snart 20 år tillkännagivits i det svenska Utrikesdepartementets pressrum.

Men nu är det slut med det.

SVT avslöjar i dag att UD portat Right Livelihood från lokalerna med hänvisning till att pressrummet fått en ny skyddsklassning. Men SVT tror att det handlar om att utrikesminister Carl Bildt personligen stoppat ceremonin eftersom Right Livelihood haft mage att prisa Edward Snowden, mannen som avslöjade USA:s hemliga övervakningssystem.

Det är inte första gången Bildt markerar mot organisationer som vill lyfta fram Edward Snowdens arbete för öppenhet. I våras fick utrikesministern och hans departement kritik när Snowdens namn ströks från en lista över inbjudna till en konferens om nätneutralitet.

Det är för pinsamt.

Nästan lika pinsamt är det att Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson, Urban Ahlin, inte vill kommentera hur partiet ställer sig till ett besök av Edward Snowden. Så här säger Ahlin till TT i dag:

– Jag har över huvud taget inte satt mig in i det. Det finns en regeringen som är expeditionsministär. Du får prata med dem.
TT: Men om han vill komma senare?
– Jag vill inte svara på det. Då får vi titta på det när den frågan kommer.

Snälla nån. Ängsligheten kan väl vänta tills ministerposterna faktiskt är fördelade.