Moderaterna ska byta partisymbol i helgen, erfar SVT. Eller byta och byta. De ska återupprätta det klassiska M som var partiets signum i över 30 år. Hur det ska tolkas är förstås uppenbart: epoken Nya Moderaterna är slut. Nu är Moderaterna bara Moderaterna igen.

Hur kan man se till att Moderaterna – av tradition och hävd ett ytterkantsparti – vinner politiskt inflytande i ett land där man traditionellt samarbetar i mitten och statsministern oftast är socialdemokrat? Det är ingen liten fråga, men varje tid och varje M-ledare har haft sitt svar.

Gösta Bohman valde att i alla lägen tycka tvärtemot Olof Palme. Fredrik Reinfeldts val var stenhård block­politik där de andra borgerliga partierna inordnade sig i en allians mot löftet att ­alla skulle få ministerposter och ansvar över sina hjärteområden när de fällt ­Göran Persson.

Hur ska Ulf Kristersson göra? Sverigedemokraternas inträde på den politiska arenan har förskjutit det politiska spektrumet till höger och samtidigt tvingat M mot mitten. Dessutom har SD:s framgångar ryckt undan förutsättningarna för den blockpolitik som var alliansens fundament. Socialdemokraterna – Moderaternas arvsfiende – har samtidigt visat att de inte måste regera ensamma, distanserat sig från Vänsterpartiet och ska nu göra budgetar ihop med Liberalerna och Centerpartiet.

Skvallrar symbolbytet om vilken sorts strategi Moderaterna nu anlägger? Att Moderaterna har tänkt något kring det där?

I en Fokus-intervju har moderatlegendaren Peje Emilsson berättat om hur det gick till när Moderaterna skaffade sig sitt M och hur tankarna gick: de saknar en trovärdig partiledning och de har inte tänkt en ny politisk idé de senaste tio åren.

”Vi hade sett hur tyskarna och andra positionerat sig, så det var breddning som gällde. Partiet bytte namn, från högerpartiet till moderata samlingspartiet. Och vi tog fram en ny partisymbol, M:et, som Carl-Henrik Winqvist målade röd. Vi ville ju få in andra grupperingar än tanter i persianpäls.”

Det är väl inte direkt breddning och flykt från tanter i persianpäls som återupplivandet av det gamla M:et symboliserar.

När Moderaterna skaffade sig sitt M för 49 år sedan så var ju Moderaterna Sverigedemokraterna – det vill säga partiet som ligger längst ut till höger. Expressens Torbjörn Nilsson har skrivit om det där, hur Moderaterna uppfattades när 1970-tal höll på att gå över i 1980-tal och den första borgerliga regeringen på 44 år skulle bildas:

”Moderaterna betraktades som ett extremt parti, i medierna och av många väljare. Centerpartisterna och folkpartisterna kunde inte ge högern något större utrymme. Istället för makt på kort sikt siktade Bohman och hans medarbetare in sig på inflytande på lång sikt. Eftersom regeringen sa sig stå för ’mittens politik’ kunde moderata företrädare utanför statsrådskretsen föra en lika stark oppositionspolitik som någonsin tidigare. Partiet fick påverka, men blev samtidigt fritt att kritisera offentligt. Samtiden hjälpte förstås – Friedman, Thatcher, så småningom Reagan – men det var det egna arbetet som avgjorde. Det gav resultat.”

Problemet för dagens moderater är att de varken har samtiden på sin sida eller på något naturligt sätt kommer vara uppsamlingsplats för borgerliga missnöjesröster. Nu står både Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor i vägen. Och vad värre är: partiet saknar en trovärdig partiledning och de har inte presenterat en ny politisk idé på över tio år.

Kanske ska vi bara förstå partisymbolbytet som att man rehabiliterar Bo Lundgren.

Det är än en gång dags för partiledarna att stångas i direktsändning. Dagens debatt i SVT 20.00 är den sista innan valdagen.

Partiledardebatter blir lätt förutsägbara. Den ena vill sänka skatten, den andra vill höja den. Sen skriks det om det i två timmar.

Just det gör formatet perfekt för ett parti klassisk bingo. Bänka er framför teven och dra fram de bifogade brickorna. Tre i rad vinner förslagsvis en korv med bröd.

Skriv ut och binga loss!

Ladda ner dina bingobrickor här.

Om inte Ulf Kristersson, moderaternas finansministerkandidat, varit den han är hade helgens ekointervju kunnat sluta i en riktig praktpudel. När det gäller ett av den förra regeringens prestigeprojekt gav Kristersson nämligen motvilligt sina kritiker rätt på alla punkter.

I budgetmotionen som Kristersson presenterar i morgon föreslår han att den rabatt som arbetsgivare fått när de anställer ungdomar i praktiken tas bort. Som ett slags fikonlöv vill Moderaterna, precis som Folkpartiet, bara behålla en lägre avgift för de allra yngsta.

Vi vill koncentrera våra insatser på dem som har störst problem, sa Kristersson.
Indirekt medger moderaterna ändå att de speciella arbetsgivaravgifterna för unga varit dyrt, skapat få nya jobb och inte hjälpt de som skulle behöva hjälp.

Alltså precis det till exempel Aftonbladets ledarsida gång på gång sagt.

Den särskilda arbetsgivaravgiften blev en ordentlig bonus till branscher som ändå skulle ha anställt ungdomar – till exempel snabbmatskedjorna eller försvaret – men inte ett sätt att minska ungdomsarbetslösheten.

Allt det där hade Moderaterna ha kunnat räkna ut redan innan systemet infördes. Och i vart fall skulle Anders Borg ha kunnat reagera när utvärderingarna började trilla in.

2013 kom till exempel Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering fram till att varje nytt ungdomsjobb kostat staten minst en miljon kronor om året.

Om arbetsgivaravgiften sänks för McDonalds eller Max betyder det bättre marginaler och kanske billigare hamburgare. Men det betyder inte att fler unga får jobb.

Ändå har de borgerliga regeringarna hållit fast vid systemet som kostade 18 miljarder om året. För ett år sedan räddades rabatten med hjälp av Sverigedemokraternas stödröster.

Det borde som sagt ha slutat i en ursäkt. Men det ligger uppenbarligen inte för Ulf Kristersson att erkänna att han haft fel.

Statsministerkandidaten – tycker lantisar är dumma

Finansministerkandidaten – flyttade in i hyreslägenhet som skulle gått till hemlös

Arbetsmarknadsministern – osäker på om våldtagen kvinna ska få genomgå abort

Bonus: Nio andra guldkorn från finansministerkandidaten.

Klang- och jubeltid! I dag, ja på dagen faktiskt, fyller den svenska pensionen 100 år. 21 maj 1913 tog riksdagens beslut om det första pensionssystemet.
För att uppmärksamma detta bjuder socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) i dag på en liten krönika över den svenska pensionen.

Det är en intressant läsning, eftersom det så tydligt är del i det nymoderta historieskrivningsprojektet – förtjänstfullt åskådliggjort av Sofia Arkelsten.
Redan i fjol uppmärksammades hur Kristerssons departement dragit i gång en seminarieserie inom ramen för socialförsäkringsutredningen. Huvudtesen för Kristersson är att högern och vänster utvecklade den svenska välfärdsmodellen tillsammans och i bästa samförstånd.
Det har han – med rätta – fått en del kritik för. Och han har också fått backa på det.

Nå. I dagens krönika över pensionssystemet är Kristersson på’t igen: pensionerna infördes i bred enighet 1913 och pensionssystemet har i huvudsak förändrats genom breda politiska överenskommelser.

Förvisso tillstår ministern att det var lite stridigheter kring ATP-frågan, men han berättar inte vad det egna partiet stod för. Inte så konstigt. Det här är ju vara Moderaterna gör – att kirurgiskt avlägsna det rent reaktionära i partiets historia och låtsas som om partiet och dess företrädare bara stått för sunt förnuft.

Men vi kan ju sluta med ett litet historiskt citat. 1990 var Ulf Kristersson MUF-ordförande och var drivande i att förnya ungdomsförbundets idéprogram. Samma år skrev han följande i Svensk Tidskrift:

”Som moderater och förkämpar för individuell frihet och marknadsekonomi har vi ett uppdrag att bekämpa och avveckla välfärdsstaten.”

Ack detta samförstånd.

Daniel Swedin

Att Anders Borg tycker att han är en större ekonom än världens alla nobelprisvinnare visste vi sedan länge, liksom att Carl Bildt kan sköta ett helt lands utrikespolitik via twitter.

När sedan Jan Björklund började instruera landets lärare om var i klassrummet de skulle stå när de undervisar fick det hela ett drag av Kim Jong-un, men frågan är om ändå inte socialförsäkringsminister Ulf Kristersson tar priset.

Han har nämligen – av allt att döma på egen hand – kommit fram till rätt behandling av landets växande antal sjukskrivna med psykiska diagnoser. Enligt ministern är det enkelt, fortsätt att gå till jobbet.

Och skulle det inte fungera ordinerar ministern ännu en lösning. Byt jobb.

Det är möjligt att det faktiskt finns utbrända och deprimerande personer som skulle må bra av den behandling Kristersson skriver ut. I alla fall om alternativet är att gå hemma mellan fyra väggar.

Det är också möjligt att Kristerssons plötsliga intresse handlar mindre om omsorg om de psykiskt sjuka, och mer om oro för de växande kostnaderna för sjukskrivningar i ett allt hårdare arbetsliv.

Ska arbete vara en del av behandlingen måste i alla fall vara en fråga för den sjuka och den behandlande läkaren, inte för en minister som plötsligt blivit expert på psykologiska sjukdomar eller för tvingande statliga regler.

Man har ett ansvar att hålla sig i fysisk trim. I vissa jobb ingår det som en del av jobbet att hålla sig i trim. Andra tvingas fysiskt tänka på det, hur ska jag hålla mig i fysisk form?

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson om medborgarnas ansvar mot nationen.

Läs mer hos Dagens Arena.

Daniel Swedin

Två nyheter från morgonen:

Allt fler får ekonomiskt bistånd i Sverige

Personer beroende av långvarigt ekonomiskt bidrag, som tidigare kallades socialbidrag, fortsätter att öka i landet. Förra året var det över hundra tusen människor som hade bistånd i tio månader eller längre.

Var femte europé har svårt att läsa

Sverige hör till den minoritet av EU-länder där läskunnigheten försämrats mellan 2006 och 2009. Andelen elever med dåliga resultat i läsning i de återkommande jämförande så kallade Pisa-undersökningarna ökade från 15,3 procent 2006 till 17, 4 procent 2009.

Det går bra nu!

Daniel Swedin