Brunch med min kille vid Skanstull. Härlig sol och nästan riktigt sommarväder. Sedan shopping på Ringen där min kille köpte sex, sju plagg – allt i marint tema medan jag nöjde mig med ett par sandaler. Nu ska jag sola lite på vår bakgård och läsa lite i en av mina all time favourite-böcker ”Den hemliga historien” av Donna Tartt. Har sedan jag var sexton önskat det var jag som hade skrivit det där mästerverket. Sedan blir det grillfest hos mina svärisar i Enskede. Och där någonstans avslutas mina enda två dagars semester aka helg den här sommaren. Imorgon bitti väntar allvar (eh, och nöje givetvis) på Aftonbladet nöje. 

När min syrra Anna var i New York köpte hon ett helt Kiehl’s-set till mig med hårvårdsprodukter. Igår skulle jag testa ”Creme with silk groom” som låg i paketet. På förpackningen framgick det inte om man skulle tvätta ur krämen eller om den skulle sitta kvar efter applicering i fuktigt hår. Jag googlade till och med på det och då förstod jag det som att den skulle kramas in i håret för bästa stylingresultat.

Antingen måste jag lära mig bättre engelska eller så var det bara en enkel missuppfattning. Jag slängde i en klick i mitt torra blonderade hår och fönade sedan det. Eftersom det regnade i går och jag befann mig på stan tänkte jag inte så mycket på det men när jag hade varit hemma i två timmar och håret fortfarande inte var det minsta torrt gick jag in i badrummet och chockades av mitt hår. Det såg ut exakt som att någon hade hällt en liter olivolja över det. Helt blött, fett och fullt med kamränder.

Eftersom jag inte orkade tvätta om det hällde jag i fyra deciliter torrshampo vilket inte egentligen hjälpte men med en hatt på huvudet löste jag problemet. Nu ska jag tvätta om det och prova att tvätta ur denna mirakelkräm innan jag fönar det.

Älskar för övrigt de andra produkterna (och säkerligen denna också när jag väl lärt mig använda den).

Nu är jag på Fotografiska museet som slog upp portarna förra veckan för att se bland annat Annie Leibovitz-utställningen. Inser att jag ser ut som klyschan av en sådan som går på just Fotografiska museet också. Passar bra.  

Jag häcklar Eurovision song contest live här om ni vill hänga på!

Det är mycket tjat om kungabröllopet nuförtin. Jag tänkte att om jag någonsin gifter mig ska enbart danser som den nedan tillåtas på bröllopsfesten. Jag ser särskilt framemot dansstegen om man spolar fram filmen till 0.47. Jag tänker hela min familj där hand i hand och lite kompisar bakom. Kanske en kusin och gamla mormor. Jag skulle helt ärligt kunna gifta mig bara för att tvinga alla gäster till exakt den här dansen.

Sedan ett par veckor tillbaka har mitt liv varit alldeles för stressigt för mitt eget bästa. Idag lade jag saker till handlingar genom att hänga med Cissi hela eftermiddagen. Sedan ringde min syrra och tyckte att ett helt gäng skulle mötas upp på Trädgården för att äta middag i solen, vilket vi gjorde. Hamburgare från grillen, öl och systrar, pojkvän och killkompis. Dessutom hittade jag Rebecca där också, fick lyssna på musik och spana in Stockholms hipstertätaste publik.

Hipstamatc-funktionen på iPhonen fick min kompis Mats att se ut som om han var tagen direkt från tv-serien ”True Blood”.

Här är jag. Tyvärr måste jag färga min utväxt. Sedan har jag lite magkatarr. God natt!

Jag sitter och 90-talsindiepopmyser inför en intervju jag ska göra nästa vecka som går i nostalgins tecken. Jag kom att tänka på bandet Eggstone, killarna som startade den legendariska Tambourine studios i Malmö. Jag minns hur mycket jag älskade albumet ”Somersault” när jag gick i nian. Jag minns också att jag var tvungen att gå in i skolbiblioteket och slå upp ordet ”somersault” för jag förstod inte vad det betydde. Haha, tiden innan google var ju fantastisk alltså. (Jag minns också att jag i högstadiet slog upp ord som ”totalitär”, ”lobotomera” och ”Fredmans epistlar” efter lite för mycket Ebba Grön-lyssnande. Sedan köpte jag ut skolans ordbok och hade sedan några hundra sidor av ordförklaringar som jag njöt av efter skolan. *weird*).

När jag lyssnade på Eggstones gamla låt ”Water” kom jag ihåg den där gången 1994 då Blur spelade på lilla Mejeriet i Lund och jag och min syrra var där (och hela Helsingborgsindieklicken givetvis). Framför oss stod Brainpool och lyssnade och bredvid oss stod Eggstone. Då tänkte sextonårsjag: ”Jag klarar inte mer! Jag är omringad av idoler och mina största idoler spelar just nu mina viktigaste favoritlåtar som soundtrack”. Och herregud vad kär man var i Eggstones gitarrist Patrik Bartosch 1994. Han hade Skånes kanske snyggaste mörka indielugg.

Stockholm brukar räknas till en av världens vackraste städer, bygg på fjorton öar mellan sjö och hav. Men även den vackraste staden har sina mellanrum. I Stockholms gnistrande tandrad finns en och annan sned kindtand, platser som till synes har glömts bort. Eller är det så att Stockholms skönhet blir extra slående med hjälp av dess mindre vackra mellanrum? Följ med på en ovanlig Stockholmsresa.

Atlasmuren
Graffitin täcker de smutsiga betongväggarna i det insprängda schaktet under S:t Eriksbrons fäste. Här är det beckmörkt trots att det är mitt på dagen. Det sägs att Sveriges reklamfilmare som inte har budget nog att åka till New York för att filma bakgatorna där tar det med sig kamerautrustningen till Atlasmuren.

Brunkebergstorg
Fram till rivningarna av Klarakvarteren på 1960-talet var Brunkebergstorg ett livligt busstorg fyllt med människor. I dag är torget en bortglömd plats. På Kulturhuset och Gallerians baksidor syns torget som har föga gemensamt med det gamla busstorget. Här skyndar ett fåtal människor förbi och på kvällarna är det prostitution och droghandel som tar över det vackra torget från förr.

Slussen
Platsen där Mälaren möter Saltsjön invigdes i nuvarande utseende 1935 som dåtidens höjd av stadsplanering. I dag är Slussen fast i en form av limbo. En omfattande renovering av gångarna som knyter samman Södermalm med Gamla stan är inte aktuell då en total ombyggnad väntar de kommande åren. Därför står trettiotalets stolthet och förfaller medan stockholmarna skyndar sig förbi.

Järnvägsparken
Ett stenkast från Centralstationen ligger den stenlagda Järnvägsparken. Några glättigt färglagda betongdekorationer kämpar i motvind för att lysa upp parkbänkarna. Parken ringas in av av- och påfarter till Centralbron. När Centralstationen byggdes 1870 var Järnvägsparken lummig och grönskande. Nu försöker fastighetskontoret snegla på Londons ”Camden Market” för att skapa en urban marknadsplats på denna bortglömda yta.

Tysta Marigången
Bakom Hotell Sheraton ligger Tysta Marigången som fick sitt namn från kaféet ”Tysta Mari” som var ett populärt tillhåll för journalister under 1800-talet. Tysta Marigången är i dag en övergiven arkad där skyltfönstren vittnar om sedan länge igenbommade butiker. En frisörsalong håller skenet uppe i den annars nedgångna och ruffiga tunneln.

Åsö Gymnasium
En tidstypisk sextiotalsmodernistisk skola eller Sveriges fulaste öststatsbyggnad? Meningarna går i sär när man talar om Åsö Gymnasium. Under de senaste åren har området som även inkluderar Skatteskrapan fått en ansiktslyftning med modern galleria och pågående husbyggen.

Text och foto: Malin Collin

Den här låten ”Cool your Boots” med bandet Ride lyssnade jag sönder i mitt flickrum i tidig tonår. Jag hade inte lyssnat på den på säkert tolv, fjorton år förrän i kväll och bara kastades tillbaka i tiden. Jag sitter på en buss, snurrar på batterierna i min freestyle för att de ska hålla lite längre och inte börja spela låtarna på kassetten långsammare. Skånska åkrar passerar förbi. Jag väntar, väntar på att något ska hända (och citerade The Cures låt ”Play for today” varje dag i ett helt år i väntan på att nian skulle ta slut). Jag drömmer om att bli äldre, hatar att gå i högstadiet. Jag drömmer om att lära känna människor som lyssnar på samma musik som jag, som fattar vad jag menar, som klär sig på samma sätt som jag, som också köper importerade NME:s och The Makers på Pressbyrån, som inte tror att ”indiepop” är samma som indisk pop. Jag drömmer om att flytta någonstans – London? Paris? Varsomhelst. 

Herreguud, jag kan känna all den där frustrationen bara av att lyssna en gång på den här låten.

Just nu går jag på knäna. Eller värre än så – jag går på låren, på höfterna, på armhålorna – ja ni fattar. Det är s.k ”mycket” nu. Det hjälper inte heller att jag lider av svårartad pollenallergi, dras med efterdyningarna av någon slags influensa och dessutom pressar tänder, har spänningshuvudvärk och en begynnande magkatarr. 

Med andra ord har jag inte så mycket att tillägga. *proppar mig full av allergitabletter, ögondroppar, panodil och tänker på vågor som slår in på en öde strand*

Nej, det jag äter skitstark thaimat och hetsar vidare om jag ska vara ärlig. Och så läser jag Curtis Sittenfelds roman ”I en klass för sig” och saknar Alice Blackwell från ”Presidentens hustru” men kommer väl snart att börja gilla Lee Fiora.