Malin Collin

La Dolce Vita vs Hell i Stockholm

End of the world-åskväder

av Malin Collin, reporter

Ett ”end of the world”-åskväder med tillhörande panikregn har just lagt sig över Stockholm. Jag tackar min egen lathet för att jag inte just nu befinner mig gåendes på Skeppsbron som var min tanke för 40 minuter sedan. Istället roar jag mig med att titta på hur folk springer, skriker och tappar grejer när de i panik försöker ta skydd från skyfallet. Det är ju jättekul så länge man inte är en av dem liksom.

Hatkommentarer på bloggar är ett symptom på hur långt vi har till ett jämställt samhälle

av Malin Collin, reporter

En tjatig men alltid lika aktuell företeelse i bloggvärlden är hatkommentarer. Nu är det Carolina Gynning som lägger ner sin blogg efter ihållande påhopp av sjuk karaktär. Ebba von Sydow skrev igår ett syrligt blogginlägg där hon lade upp några exempel på vilken typ av kommentarer hon åker på ungefär varje dag. Det spelar liksom ingen roll vad Ebba än skriver om – någon person med uppenbara tvångsyndrom måste, likt ett tics, berätta att Ebba har för grova ben, för hög panna, för tunn överläpp, är för kort, för lång, för snygg, för ful – ja, allt och lite till.

Jag hade något vag tanke för ett par år sedan att hatkommentarerna borde lägga sig lite när bloggarna inte är någon nyhet längre. För folk har ju alltid en tendens att sky nya saker som pesten men sedan glömma bort hur de resonerade från början och hoppa på tåget så småningom (tänk hur folk resonerade kring mobiltelefoner runt 1996 – ”gå runt och prata på stan, herregud! Det finns inget som är så viktigt så det inte kan vänta tills man kommer hem!”). Men hatkommentarerna ökar i samma takt som bloggarna slår nya besöksrekord.

De två saker som utkristalliserar sig är:

1. Tjejer/kvinnor får allra mest skit och allra oftast från andra tjejer/kvinnor

2. Hur mycket dålig självkänsla genomsyrar egentligen det här landet? (För jag är övertygad om att man har låg självkänsla när man tar sig tid att kommentera elaka saker om andras utseenden)

Då hamnar vi precis där vi har varit i hundra år: tjejer klankar ner på tjejer, kvinnor hjälper inte kvinnor och därför kommer vi aldrig att nå den jämställdhet som efterfrågas. Så länge tjejer tycker att det är viktigare att konkurrera med andra tjejer istället för att ge varandra lite cred så kommer vi inte så långt. Jag blir så oerhört trött.

Inse att alla är olika men att alla har rätt att synas, blogga och lägga upp foton på sig själva UTAN att få höra hur fula eller tjocka de är. Och framför allt: lägg den energin som det tar att formulera, skriva, fylla i kommentarskod och publicera en hatkommentar på att hitta grejer som får dig att känna dig starkare eller må lite bättre.

Att skriva att en tjejbloggare är ful gör ju inte dig snyggare.

Kategorier bloggande

Ett enda fotobevis på min naturliga hårfärg

av Malin Collin, reporter

vår 2009 plus gamla foton.jpg

Jag satt och funderade över hur min riktiga hårfärg egentligen ser ut. Till slut hittade jag ett foto från när jag var kanske 18 år gammal. Det är kanske den enda perioden sedan jag var 14 som jag har ofärgat hår. Innan dess färgade jag håret mörkt och efter det har jag bara blekt, blekt och blekt håret tills det emellanåt blivit ungefär vitt. Blir lite sugen på att gå tillbaka till ursprungsfärgen för ögonfärgen matchar på något bra sätt. Men samtidigt är jag inte redo att ta bort blondinen i mig. Inte än.

Skillnaden mellan att vara uppväxt i en tjejfamilj och en killfamilj

av Malin Collin, reporter

Jag är uppväxt i en tjejfamilj. Tre systrar. Inte en endaste bror (förutom min pappa som heter just Bror). Konsekvensen av tjejfamilj är att man är skitbra på att sminka sig men urdålig på scart-kablar. Min kille kommer från en killfamilj. Tre bröder. Det blir liksom den direkta motsatsen till mitt liv.

Idag hängde jag på min kille och hans pappa på ärenderunda. Först tog vi bilen och köpte snus. Sedan körde vi genom stan med ett stort skjutvapen som skulle lämnas in på underhållning (kryddat med några skämt om vilket ställe vi kunde råna). Sedan hämtade vi en byggmodell i form av en stridsvagn vars kartong var så gigantisk så den inte gick in i bagageluckan. Sedan köpte vi Dr Martens och åt en kebab.

En liknande dag med min mamma: först går vi till H&M och Gina Tricot. Sedan kollar vi underkläder på Twilfit. Sedan köper vi mascara på Åhléns och avslutar med en fika på Espresso House innan vi kör till Ica Maxi och botaniserar bland importerade ostar och köper middagsmat.

Och jag som avskyr könsstereotyper.

Kategorier familj

Air cushioned soles, I bought them on the Portobello Road on a Saturday

av Malin Collin, reporter

Nu ska jag roa mig med att besöka en butik som säljer Dr. Martens. Det är nämligen min kille som ska köpa ett par då det verkar som han fått lite festival-outfit-ångest (jag trodde bara det var tjejer som drömde om att se ut som Kate Moss på Glastonbury 2005 som resonerade i sådana termer. Eller så har det helt enkelt med en allmän ovilja att tillbringa en vecka i Hultsfredslera i vita skor som han annars använder). I vilket fall som helst ska jag nu på allvar vrida och vända på våra skovänner med stålhätta för första gången på femton år. Jag vet att jag kommer att bli fullständigt nostalgisk och vilja ha ett par jag med. Svarta. Helst sjukt höga. Typ 50-håls. (När jag var yngre hade jag ett par mörkröda med silvriga snören och ett par knallgröna med lila snören).

martens.jpg

Den snyggaste kungligheten ever!

av Malin Collin, reporter

Ett av mina absurda små specialintressen är ju kungligheter. Normalt sett är jag dock inte överförtjust i att titta på bilder på kungligheternas galautstyrslar då de har en tendens att vara tämligen menlösa, puderrosa, medaljöversållade, tillrättalagda historier. Det finns dock ett undantag – Charlotte Casiraghi, Prinsessan Caroline av Monacos dotter. Charlotte Casiraghi råkar vara ungefär så snygg så att man dör. Om jag hade varit kille så hade jag genast köpt en enkel flygbiljett till Nice, kastat mig in i en taxi med destination Monte Carlo och helt enkelt stalkat Charlotte Casiraghi så intensivt så hon till slut hade gett upp och gift sig med mig. Lite så.

charlottegplappstift.jpgcharlottegphallon.jpg

Förfest, utekväll, efterfest

av Malin Collin, reporter

Igår hängde jag med min syrra Mia. Vi drack bubbel, åt ohälsosamma mängder indisk mat och lyssnade på nittiotalsmusik (det vill säga allt mellan Popsicle, Britney Spears, Michael Jackson och Divinyls (med tillhörande Buffy-referens)). Sedan gick vill till Skånegatan, trillade in på Snotty och dansade i ett hörn till Delivery med Babyshambles och diskuterade hur viktigt det är med humor (en föga originell tanke). Därefter traskade vi upp till Nada och träffade Isa, David, Matt och liten annat folk och dansade vidare till Pulp och Aha. Sedan blev det efterfest på Bjurholmsplan där det bland annat bjöds på gurkmackor och jag kom inte hem förrän det var mer än dagsljus. Men trevligt var det. Och av hänsyn till medmänniskor lovar jag att inte lägga ut några bilder från nämnda efterfest.

S6302158.JPGS6302162.JPG

Jag ägnar mig åt Julio Iglesias-vinkeln på Snotty

Kategorier musik, uteliv

När man inte vill vara med i en musikvideo

av Malin Collin, reporter

Min kompis Katti ringde precis och undrade om jag kunde vara med i en musikvideo nästa söndag. Då råkar jag befinna mig i Skåneland så det gick inte. Då slapp jag också i panik försöka gömma min bakdel bakom bord, jobba på min Julio Iglesias-vinkel (han visar ju bara en sida av sitt ansikte på bilder) och öva in onaturlig avslappnad pose. Jag är tyvärr inte som de där amerikanska tjejerna som skulle sälja sin mormor för att få visa sina skinkor i 50 cents senaste video. Och det kanske är tur. Inte för att det här var en hiphop-video. Mer alternativa artister gillar nog inte att ackompanjera sin musik med två ”hoes” under varsin arm, liksom.

Kategorier musik, populärkultur

Om ni ska läsa en enda deckare i sommar så väljer ni det här!

av Malin Collin, reporter

Under de senaste åren har jag fått något av en deckaröverdos. Det släpps så många oerhört banala och rent ut sagt kassa böcker inom denna genre så hälften vore nog. Jag vet inte hur många gånger jag har pinat mig igenom böcker som är uppbyggda efter första lektionens tips på kriminalskrivarkursen och tänkt ”aldrig igen”. Men så sitter man där och det är sommar och av någon anledning blir man mer mordsugen just när solen gassar och så fastnar man i det där deckarträsket ännu en gång.

Nu har jag dock råkat trilla över Dennis Lehane och mitt deckarproblem är löst. För nog har jag hört talas om Dennis Lehane. Jag har till och med sett filmen Gone, Baby, Gone. Men jag har inte förrän för 14 dagar sedan läst en enda bok av denne författare. Nu har jag läst tre. Och jag älskar dem alla.

Här har vi en författare med lätt penna, morbida detaljer, härlig nittiotalshumor, detaljrika petitesser och filmiska miljöbeskrivningar. Alltså: en deckarförfattare som verkligen kan skriva! Och så utspelar det sig i Boston – långt borta från Ally McBeals Starbucksmuggar och så fort jag lägger ner boken börjar jag springa runt med gatuvy-funktionen på Google Maps för att se hur områdena som beskrivs ser ut.

Om ni ska läsa en enda deckare i sommar, lova mig att det blir Dennis Lehane. Och börja med de fem böckerna om detektivparet (med bra musiksmak) Kenzie-Gennaro. I denna ordningen ska ni beställa böckerna (39 kronor styck på adlibris.se och med möjlighet till gratisfrakt om du har tålamod att vänta på böckerna ett par dagar extra):

  • En drink före kriget
  • Mörker, ta min hand
  • Ingenting är heligt
  • Gone, baby, gone
  • Svart nåd

lehane1.jpg

Kategorier böcker, populärkultur
Sida 102 av 392