Dagens outfit: Två droppar Chanel No 5.

Annars en dålig dag. Nej.
En usel dag.

Jag har sån hemlängtan att det gör ont när jag andas.
Ringer mina barn. Min dotter vill inte prata med mig.
Hon är arg. För att reser ifrån dem för ofta.
– Vi kan väl prata imorgon istället. Då kanske det gått över.

Jag vill hem nu. Jag är ensam.
Mitt jobb suger balle idag. Inget funkar.

Jag saknar mina hundar.
Jag vill få kisa mot himlen.
Höra elden knastra i grillen.
Göra frukost till barnen.

Försöker lyxa till det.
Fyller badkaret.
Häller upp lådvin i champagneglas.
Hittar japansk badsalt.
– Hm, skum kanske gör mig glad.
Men det skummar inte.  Vattnet blir bara uringult. Och parfymerat.

Nu stinker jag lavendel.
Och är ensam. Och vill hem. Nu.

Varför blir man alltid kissnödig i badet?

Jag hade en vän som i sin ungdom spelade in en porrfilm som gick på kabel TV.

För att föräldrarna inte skulle upptäcka filmen, skrev han på asken: ´Engelska ligan: Watford vs Port Vale´.
Ingen kommer någonsin att titta på den, tänkte han. Naturligtvis hittade pappan filmen redan samma vecka.
Vad hände, undrar ni säkert.

Då syftar jag inte på den inspelade porrfilmen, som är något naturligt hos en nyfiken 16 åring med många frågor och bara en hand att besvara dem med.

Nä, jag syftar på beteendet contra natura att frivilligt och med glädje sätta sig
ner och titta på en engelsk ligamatch.

Under nästan tre årtionden har svenska män bänkat sig framför TV:n på
lördagseftermiddagarna för att se på engelsk fotboll.
Under nästan 30 år har de blivit förgiftade med Tipsextra, utan att myndigheterna reagerat.

Under de senaste dagarna har vi fått se och läsa hyllningar till Tipsextra,
minnen och anekdoter har gått i nostalgins tecken.
Ingen har kritiskt granskat fenomenet Tipsextra, försökt förstå
hur något så vidrigt kunde överleva så länge.

Det ni kommer att läsa nu, har ni aldrig läst tidigare.
Det beror inte bara på att sportjournalisterna är lakejer i fotbollsindustrins tjänst,
utan också för att de själva indoktrinerats genom Tipsextra.

Jag har dissekerat Tipsextra som en groda under naturkunskapslektionerna på högstadiet.

Jag har inte låtit mig bländas av skenet och gått till ljuskällan.
Och den är mörkare än vad många anar. Det här dokumentet är unikt.

Jag har kommit fram till att Tipsextra var ett socialdemokratiskt politiskt verktyg.
Ett redskap för att indoktrinera befolkningen i den tredje vägen.

En dålig konspirationsteori?
Döm själva:

Tipsextra började sändas 1969, samma år som Tage Erlander avgick.
Sverige hade haft samma statsminister under 23 år och lyckats banka in
den ”tredje vägen” i varje huvud.
Men utan Erlander fanns ingen garanti. Skulle de liberala krafterna
finna grogrund i det politiska tomrummet?
Tipsextra kom just för att fylla tomrummet. Som en parallell och partipolitisk ABF,
en studiecirkel som hundratusentals medverkade i utan att vara medvetna om det.

Låter det galet?
Kanske, men vet ni när Tipsextra slutades sändas?
1995. Under den borgerliga regeringens epilog.
Ett av de sista besluten Carl Bildt tog under sin regering var att avskaffa
Tipsextra, sossebastionen per excellens.

Och Sverige förändrades utan Tipsextra, folkhemmet krackelerade,
välfärdsutopin urholkades.
När sossarna fick tillbaka direktörspinnen, blev Göran Persson den första svenska statsminister sedan Tage Erlander utan Tipsextra.
Uppgiften blev honom övermäktig.
Utan en ideologisk krycka att luta sig mot, föll han handlöst.
Åt höger.

Oavsett var man står politiskt, är det viktigt att förstå Tipsextras komplexa karaktär.
Och för att göra det måste man också förstå uppsåtet.

Vad ville man framkalla med Tipsextra?

Tipsextra var en drog och som sådan beroendeframkallande.
Om man ser det politiskt, så var drogen fulländad.
Vi snackar colombiansk koks. Vi snackar jamaikansk hampa.
Vi snackar afghanskt ekoodlat opium.

Men som fotbollsdrog är kvalitén en annan.
Då snackar vi om crack från Bronx, vi snackar skollim i brun papperspåse.
Det sämsta och mest skadliga man sett i idrottssammanhang.

Under 30 år blev svenskar drogade med Tipsextra.
Skadorna är svåra att mäta – även i dagens landslag ser man spår av den epoken.
Det kommer krävas många generationer spelare för att avgifta svensk fotboll.

Det finns olika teorier om vem som ligger bakom det här.

Några lägger ansvaret på Olof Palme, Tage Erlanders tronarvinge.
Med järnhand ska han ha styrt utbudet och till med varit personligt
ansvarig för matchval varje lördag.
Efter den tragiska natten på Sveavägen förlorade Tipsextra sin skyddsängel.
Men det tog ytterligare nio år att avveckla en så komplicerad struktur.

En annan möjlig tolkning är den som inskriver det här
inom den generaliserade åsiktskontrollen som rådde under Kalla kriget.
Enligt den här teorin – som jämställer Tipsextragate med IB-affären – hade Säpo och Svenska fotbollförbundet en hemlig allians. 
Men ingen undersökning har ännu kunnat bevisa att Ingvar Oldsberg tillhörde säkerhetspolisen.

Andra tror att det är ryssarna som skräddarsytt Tipsextra enligt socialistiska ideal (vi återkommer till det).
Bo Hansson, infiltrerad KGB-agent, ska vara nyckelperson i den kommunistiska
masspropagandan som spreds varje lördag under 90 minuter.

Förmodligen kommer vi aldrig få reda på sanningen.
Däremot kan vi gräva i de underliggande orsakerna.

Vad var det man ville uppnå genom att varje lördag
utsätta oss för en systematisk och sublim tortyr (jämför med filmen Clockwork Orange)?

Man ansåg helt enkelt att engelsk skitfotboll
förhärligade och förkroppsligade svenska grundvärderingar.

Vi måste vara medvetna om att ett lands mentalitet är en oskriven dekalog.
Budorden viskas från generation till generation, barnöron blir dragna i uppfostrans namn,
lärdomar som hasar sig över klasströsklarna och visdom som förmedlas genom manande blickar och talande tystnader.

Men också, som präntas in genom en machiavellisk och systematisk plan!

Tipsextra var en sån plan. Den värsta av dem alla.

Vad skulle vi få lära oss genom Tipsextra?

Det viktiga är inte att vinna, utan att ha trevligt:
Svenskar älskar att ha trevligt. Trevligt är ett begrepp som befinner sig mellan glädjefnatten och självmordstankarna.
Det är ett svalt begrepp som genomsyrar alla svenska möten.
Ett 1 maj tåg, en strejk, julafton eller ett knull – det bästa betyget man kan ge något eller någon är ”trevlig”.
Trevlig känner alla igen sig i.
Så också när man spelar fotboll.
Men då måste man utrota tanken på att det viktiga är att vinna.
Något svenska föräldrar lär sina barn från första dagen.
Om det är viktigt att vinna, då vore det ju inte trevligt att förlora.
Och vad kan bli mer trevligt än en 0-0 match?
Då är ingen lycklig och ingen ledsen. Vad trevligt!
Engelsk fotboll lärde oss det. Genom att försvara bra och anfalla dåligt, gör ingen mål och alla har det trevligt.

Kollektivet framför individen:
Ett kollektiviskt spelsystem bygger på att undergräva individens personliga egenskaper och förhärliga gruppens,
enligt en gestaltisk princip: Helheten är mer en summan av delarna.
Tipsextra lärde oss detta med råge.
Individuell skicklighet inskränktes till att vara variationer på hur lång en långboll kunde vara.
(Inte undra på att Långa bollar på Bengt blev en sån salig hit i Sverige)
Och gruppen blev allt.
En engelsman eller en svensk, blir aldrig arg om han får sitta hela matchen på avbytarbänken.
Trots att – åtminstone svenska spelare – förmodligen har ett kollektivavtal som reglerar hur många matchminuter man har rätt till.
Men för spelaren är det viktigaste att få vara del av gemenskapen –
gruppens trygga anonymisering och därmed också en emancipation från det individuella ansvaret.

Blygsamhet:
För att det överhuvudtaget skulle hända något intressant i fotbollsväg uppfann engelsmännen Kontringen.
Den kallades ”vaccinet mot mållösheten” eller ”Måltorkans Tamiflu”.
Kontringen består i att man snabbt slår om från försvar till anfall och på något sätt överraskar motståndaren som fortfarande är (lagom) inställd på att anfalla.
Detta fick svenskarna att kikna av skratt och nervositet: engelsmännen är så tokiga! kunde man höra i folkhemmen.
Varför då?
Jo, kontringen ifrågasatte många viktiga svenska säregenskaper.
Att anfalla någon som inte är förberedd klassades i Sverige som ”oväntat besök” –
och vi har ju fått lära oss om att tydligt annonsera ett besök.
Vilket också gjorde att svenskar aldrig riktigt kände sig bekväma med kontringsspel.
Även om de njöt när engelsmännen gjorde bort sig!
– Vem är jag att bara rusa in på din planhalva utan lov, resonerade spelarna.
Det blev något bättre när man uppfann offside-regeln.
Offside är ett sätt att bestraffa den framfusige, den oblyge som går fram för fort.
Svensk fotboll har därefter blivit världsbäst på att ställa spelare offside –
framförallt därför att det tillåter oss peka och hänga ut spelare som drabbas av hybris.
Sånt älskar man i Sverige.

Jantelagen:
– Förlåt, säger Roger när han råkat dribbla igenom försvaret, slagit ett inlägg och hunnit fram för att nicka in bollen i mål.
Att sticka ut eller framhäva sig själv är ju straffbart i Sverige.
Under den mörka Tipsextraepoken fick en back som gick över mittlinjen diagnosen ”narcissism”, en dribblare var ”omogen” och den anfallsspelare som inte rusade och firade målet med hela laget var en ”borgerlig översittare”.
För 20 år sen skulle Zlatan fått tillbringa hela sin karriär på fotbollsplanens Gulag:
avbytarbänken.

Organisation:
Nyckelord i det här sammanhanget. Ensam är ju svag. I samhället. Och på plan.
För att kunna förverkliga den fackliga disciplinen även på plan, hittade man på ett viktigt begrepp.
Engelska ligan blev en stor förespråkare av ”lagandan”, en stor bluff som dock förmedlades med stor framgång i Sverige och fortfarande används flitigt av medielakejerna.
Engelsmännen använde ordet ”teamwork”, men i Sverige översattes den till det mer spirituella ”lagandan”.
Anledningen var att i svensk fotboll behövde man en övernaturlig förklaring till hur elva så dåliga spelare ändå ibland lyckas få bollen i mål.
Man skulle då kunna säga att ”laganda” är en metafysisk fackförening genom vilken svenska spelare förbättrar sitt förhandlingsläge på plan.
Lagandan är storebror till en annan eufemism: Fighting spirit.
Ett begrepp för att framhäva den enda personliga egenskapen man efterfrågade.
Men det visade sig vara en viktig egenskap som gav tusentals engelska och svenska spelare som inte kunde jonglera möjligheten till en lång och framgångsrik fotbollskarriär.

Konflikträdsla:
Att spela schysst har varit alltid varit ett rättesnöre inom engelsk (och svensk) fotboll.
Inget annat land har anammat begreppet fair play med sån entusiasm som svenskar.
Och inspirationen har varit de engelska gentlemännen.
Sverige har dock utvecklat fair play in absurdum och springer runt på plan som Mahatma Ghandi.
Varför då?
Av någon anledning har svenskar väldigt svårt att erkänna sin konflikträdsla.
Kanske är de rädda att någon ska bli arg då.
Fair play introducerades därför i Sverige som en sublimering av konflikträdslan,
samma som fick oss att skriva under neutralitetsprincipen.
Att svenskar inte kör med fula knep har naturligtvis ingenting att göra med
schyssthet, utan en fobisk rädsla för göra en motståndare arg och kanske bli utskälld av honom.

Måttfullhet:
Måttfullheten har varit en viktig princip inom engelsk, och framförallt svensk fotboll.
Och Tipsextra har varit måttfullhetens högborg.
Att göra fem mål är ren girighet, typiskt för en marknadsreglerad produktionsform.
Ett kapitalistiskt ackumulationstänkande och en profithunger som inte passade in i Sverige.
Det räcker ju med ett mål för att vinna!
Dessutom, den som anfaller mycket riskerar också mycket.
Därför har engelsmännen och svenskarna valt att spela keynesianskt,
även kallad folkhemsfotboll.
Ett system som utgår från den keynesianska axiomen att man sparar under högkonjunktur för att använda under lågkonjunktur.
Denna fotbollsasketism visar sig genom att man satsar på att ”hämta andan” när man kan anfalla och sen använda den överskottsenergin till att försvara sig.
Vilket man gör med näbbar och klor.

Intimitet:
En viktig anledning till att försvarsspelet varit så viktig i engelsk fotboll och fortfarande är
det i svensk fotboll har att göra med vikten att bevara sin intimitet.
Att anfalla innebär att man ”öppnar upp sig”,
vilket skapar naturligtvis hemska associationer hos vilken svensk som helst.
Ju tajtare försvarsspel, desto mer privat och intimt är spelet. Trevligt.
Det gör att svenskt försvarsspel för tankarna till Troja och inte till fotboll.
Svenska landslaget blir inte anfallna, de blir belägrade.
Anledningen till att man sparkar ut bollen utanför plan så ofta är att det är enda chansen för
försvararna att hämta andan, eller som de själva säger ”bunkra luft”.
Svenskar kallar vattenflaskorna för ”proviant”, vilket säger en del om inställningen.
Men resultatet går inte att klaga på:
På plan som i livet, krävs det en Akilles för att få svenskar att öppna upp sig. 

Svensk humor:
Visst, summan av kardemumman gjorde att Tipsextra blev en fruktansvärd tråkig tillställning.
Men även det är en viktig egenskap i Sverige.
Vi ser ledan som en nödvändig konsekvens av framgången.
– Vi är tråkiga för att vi har det så bra, är resonemanget.
Samma sak gällde engelska ligan och det minst sagt undermåliga underhållningsvärdet.
Tipsextras sändningar från engelska ligan konkurrerade inte med de andra ligorna i Europa.
Den konkurrerade med den polska dokumentären om de tre aidssjuka prostituerade med liggsår från Krakow, som samtidigt gick i grannkanalen.
Men i Sverige, där många fortfarande tror att Det sjunde inseglet och Sällskapsresan tillhör samma genre, var Tipsextra stor underhållning.

Oavsett vem och varför man började smida planerna för Tipsextra, så är det tydligt att konsekvenserna är djupare och mer långtgående än vad man tidigare befarat (eller önskat, beroende på åsikterna).

Men framförallt var Tipsextra en utmärkt sammanfattning av vår mentalitet.
En gång i veckan, 2 x 45 minuter och med 15 minuters paus – lagom för att reflektera kring vad svenskar är, vill vara eller önskar att de skulle ha blivit.

Upptäckte att mina vänner på den högerextrema Flashback har pratat om mig igen.
Den här gången är det några huvudfotingar som tror sig kunna bevisa att jag är jude.
Vad de tycker om judar, kan ni föreställa er…
Det är en mycket annorlunda läsning och även om jag inte är jude,
så måste jag erkänna att jag blev lite sugen på att vara det.
Bara för att få äran att bli avskydd av de här nollorna.

Det börjar med att en av dem citerar mitt inlägg om föräldramötet i Argentina när vi pratade om sexualundervisningen.
Sen startar”debatten” och ”analysen”:

Babianen:
Vad är det då vi kan utläsa här när det kommer till judiska fixeringar? Jag gör en kort lista:
Avsky för kristendomen, perverst förhållande till vita kvinnor, Fixering vid masturbation (jfr. Portnoy!), Förespråkande av sex för barn ”Förintelsen”

MAS74:
Interesant håller med den sjukliga fixeringar men jag har en fråga är vederbörande argentinaren av judisk börd ? han döljer inte sin förakt för katoliker.

Babianen:
Vi kan börja med att använda uteslutningsmetoden:
Skulle en sydamerikansk man närvara som enda man på ett föräldramöte
i skolan? (Gör ens svenskar sådant? :unsure:)
Skulle vederbörande arbeta för att hans egen dotter skulle uppmuntras till
promiskuitet? Skulle liksom inte tro det.
Skulle vederbörande vara emot katolicism, hemmafruar och dra upp Förintel$en? Det kan helt enkelt inte vara fråga om annat än en jude.

Sedan kikar vi på utseendet:

– Avlångt ansikte

– Stora utstående öron

– Buskiga ögonbryn

– Framträdande näsa

– Framträder i media

– förespråkar ”liberala” synsätt

– Intresserar sig för sexundervisning för barn (vilken normalt funtad man bryr sig om sådant?)
och upplyser om oss samtidigt om hans egenhändiga sexuella eskapader.
Jämför här med den fiktive tvångs-onanisten Portnoy, om vilken jag framlagt hypotesen att denne är en judisk arketyp.

Notera dock att vi här har att göra med en jude av sefardisk typ.
Dessa är väldigt annorlunda mot ashkenazerna och även mycket farligare.
Emedan ashkenazer kan sägas vara judarnas pöbel, är sefarderna deras aristokrati.
Sefarder är enormt lömska och manipulativa och saknar ashkenazernas okontollerbara girighet,
liksom deras andra ghetto-karakteristika. Jag skulle säga att sefarder är den farligaste sortens judar.

Edit: Se även dessa bilder: http://blogg.aftonbladet.se/martinezpeleta/2009/08/den-gamle-och-havet-eller-sex-i-vattnet

Och notera därvid kroppstypen (rak och smal) som är typisk för sydamerikanska judar av spanskt ursprung.

MAS74:
Måste läsa in fakta om sefarderna och aristokratri Sefarder samt ashkenazerna känner bara till dom ortodoxa

Varnagel:
Detta var ju ett fynd! Min radar säger mig att detta är en tvättäkta och väldigt typisk jude.
Lite andra avslöjande stycken som bär typiskt judiska drag.

”En psykolog var också där. Hon gjorde en snabb genomgång av den freudianska synen på barnens sexuella utveckling.
Ni vet, orala, anala och genitala fasen. Mammorna antecknade med samma iver som de skriver av ett matrecept. En undrade om ordningsföljden alltid är densamma. En annan, vars son tydligen aldrig varit förtjust i bajs, undrade om det var skadligt om barnet hoppade över en etapp. – Bra fråga, sade psykologen varje gång en bullbaksmamma kläckte ur sig en idioti, men jag misstänker att hon helst skulle velat blanda cyanid i deras nattvardsvin.”

Det icke-judiska barnet är inte besatt av avföring, medan juden känner sig manad att
inkludera avföring i sin artikel.

”En mamma började då berätta att dottern faktiskt redan haft sexualundervisning. – Jaha, frågade lärarinnan, var då? – I bibelskolan. I bibelskolan!? Är det inte brottsligt att låta en 60-årig präst, som haft pitten som en blindtarm under hela sitt liv (förutom i de fall då djävulen
tvingat honom att knulla småpojkar), undervisa i sexualitet? ”

Det är nog nästan helt otänkbart att en vit europeisk katolsk argentinare eller annan icke-judisk sydamerikan skulle uttrycka sig på detta oerhört nedvärderande sätt om präster och kyrkan.
Jag tror att även många kommunister skulle dra sig för det.

”Sex har att göra med njutning, med frihet. Vad barnen måste lära sig är att så länge det är frivilligt, ansvarsfullt och inte kränker någon annan, så är inget obscent, allt är tillåtet, allt är heligt.”

”Anything goes” och ”do what you feel like” är klassiskt judiska, och även sataniska, budskap.
Se mitt inlägg ovan om liberalisering av djursex.
Han är i texten också hånfullt inställd till kärlek,
stabila kärnfamiljer, fortplantning och en del annat som judar ofta är fientliga emot.

The_dude_82:
Gillar verkligen dina inlägg i den här tråden men nu får du utbilda mig igen.
Hur menar du att sefarderna är den judiska aristokratin? Ser inte ashkenazerna i Israel mer
lite på de mer semitiska sefarderna som ofta är lite mindre väletablerade?

King hippo:
Vår argentinska vän var vänlig nog att lista historiens 10 största löngner (nej förintelsen var inte med ) och gissa vad som kom på första plats.

“Det var den heliga anden.”
”Maria rättfärdigar sin graviditet efter historiens mest omvälvande otrohetsaffär.”

Historiens största lögn enligt honom.
Jag undrar om det är så att i Argentina där folk har blivit utsatta
för judarna i större utsträckning än i Sverige skulle sådana uttalanden resultera i en snabb död?
Han passar alltså på att sprida sin perversa världsbild här i Sverige där folk inte kan identifiera honom som den jude han är.

Varnagel:
Även om jag inte själv betraktar mig som kristen så är det ganska uppenbart att det är en jude pga de hätska
och grova angreppen mot kristendomen och traditionella europeiska värden. I Talmud förekommer det beskrivningar
av hur Jesus kokas i en stor gryta med avföring och liknande saker.

MAS74:
Judar har inget god syn av Jesus och det stämmer angående Talmud men även förakt för icke judar.

Bingy Bungy:
Han är Bask.

Babianen:
Nej, han är JUDE.

Bingy Bungy:
En baskisk jude?

Babianen:
Jag återkommer till detta imorgon.

När nyheterna inte har mycket spänning att erbjuda,
är det tur att kultursidorna finns.

Det är där allt spännande händer just nu.

Ta till exempel dokusåpan på DN.
En följetong som började på ledarsidan men nu förflyttats till kultursidan,
vilket känns som ett lämpligt forum för MMA-fighten
mellan DNs Hanne Kjöller och författaren Tamas Gellert.

Jag varnar er, det är inget vackert slagsmål.
Det kör med rallarsvingar, de klöser varandra och slår under bältet.
Vad slåss de om?
Det blir alltmer oklart, men prispokalen är i alla fall tolkningsföreträde
vad gäller de apatiska barnen.
Missa den inte! Just nu är det Gellerts tur att slå.
Hoppas han gör det hårt. Kjöller tigger om stryk.

Ännu mer spännande är faktiskt debatten
på Aftonbladets kultursida, som har utvecklat sig till
en våldsam och invecklad trekant.

Vilket är ovanligt passande, med tanke på att
debatten handlar just om markis de Sades överdoserade sexualitet. 

Det började för några dagar sen, när Åsa Linderborg
onanerade offentligt på ett helt uppslag till nyutgåvan
av markis de Sades mest kontroversiella verk, Juliette.

Eller åtminstone så tolkade debattören Kajsa Ekis Ekman det,
som dagen efter anklagade Åsa för att blunda för Sades hemska kvinnosyn.
Men Kajsas inlägg verkar ha fler faktafel än en sverigedemokratisk historiebok.

Förläggaren Carl-Michael Edenborg avslöjade Ekmans attrapp dagen därpå.
Och trots att mannen ser ut att vara underklädesmodell på Dressman,
måste jag säga att det är bland de bästa debattinläggen jag läst på länge.

Så klockren, så dräpande och utan en droppe vaselin.

Ni som sitter uppe på kvällarna och väntar på Paradise Hotels utlovade analsex,
kan stänga av TV:n och läsa Edenborgs svar till Kajsa istället.
Jag har sällan sett någon bli så rejält rövknullad.

Markis de Sade skulle ha varit mycket nöjd.

Det finns något heroiskt över svenska nyhetsreportrar.

Jag beundrar deras förmåga att förädla en så torftig verklighet,
att se hur de försöker vaska guld i avloppet.

De är hantverkare utan råvaror, fiskare utan hav.
Men varje morgon och i vilken vattenpöl som helst lägger
de ut sina nät.
Och sent på kvällen, strax innan deadline, samlar de in den 
blygsamma fångsten som fastnat i de finmaskiga näten.

Varje kväll görs tidningar i Sverige!
Förstår ni hur otroligt det är?

Nej, såklart ni inte gör.
Ni är inte medvetna om trollkarlen som gör det möjligt för er
att sitta varje morgon med ert jävla kokkaffe och dra ut kaniner
ur varje uppslag.

Ni förstår inte.
I sånt fall skulle ni inte klaga på att kaninen inte är vit eller till och med död.
Idioter!
Inte ens Copperfield skulle kunna trolla fram en vit, levande kanin
under en svensk nyhetstorka!

Jag minns en dag.
Jag satt på redaktion och rullade tummarna.
Absolut ingenting hände.

Timmarna lade sig i en likhög bakom mig och jag visste att de
dog förgäves – utan att minuterna lämnat några ärr.

Små tickande soldater som gick och lade sig lydigt i massgraven
utan att ha avlossat ett enda skott.

Jag tittade ut genom fönstret, inte ens löven på träden rörde sig.
Det var som om dagen själv höll andan, rädd för att nysa och ge
oss en löpsedel.

Ibland för tystnaden ett fasansfullt oväsen.

Ni kan tänka er stämningen på redaktionen.
Som en alkoholfri förfest med Lars Norén, med Edith Piaf i bakgrunden.

Efter halva dagen tittade jag på min skärm, orörd som en jungfru,
och började skriva:

”Jag är deprimerad.
Jag vet inte om ni kommer kunna förstå mig.
Men jag ska försöka förklara.

Tänk dig att du jobbar på Fonus.
Ni vet, begravningsbyrån.
Du kanske till och med är delägare.

Du får din dagliga dos av lik,
som ligger tryggt mellan ytterligheterna:

Varken massmord eller evigt liv.

Du är nöjd med livet så, kremeringsugnen svalnar aldrig
och det saknas aldrig salta tårar under ceremonierna.

Människor snålar ju aldrig med begravningar,
så blomsterarrangemangen går som smör i solsken
och folk verkar beredda att betala vad som helst
för att kompostera sina anhöriga.

Det går bra för dig.
Pengar och lik rullar på i jämn, hög takt.
Den enes död, är alltid ditt bröd.

Med Estonia köpte du huset.

Med rattfyllon byter du bil vartannat år.

Barnens julklappar finansierar du
med självmorden kring julafton.

Du om någon vet att bakom varje stor tragedi
finns det en framgångsrik begravningsentreprenör.

Så det är inte så konstigt att du varje natt faller på knä
och tackar Herren för att det bara är själen som är odödlig.

Men så en dag händer något.
Folk slutar dö. Helt plötsligt.

Vad gör du? Vad känner du?

Första veckan tycker du att det är mysigt.
Du passar på att jobba lite på designen på den nya
ekologiska kistan i majs som ni ska lansera till hösten.
Du går hem tidigt och umgås mer tid med familjen.

Men andra veckan börjar du känna av abstinensen –
din kropp börjar kräva kadaver.

Du delar ut flygblad utanför äldreboende,
med suggestiva texter, typ:

”Du kan inte missa oss. Följ bara ljuset genom tunneln”

Tredje veckan blir du desperat.
Du har inte kastat in en enda kolbrikett i kremeringsugnen
och när du öppnar tidningen ser du att de har bytt
ut dödsannonserna mot korsord.

Dina trognaste leverantörer sviker –
varken äldreomsorgen eller rattfyllan levererar mjukvaror.

Nu mörknar tankarna.

”Om jag smyger in på ett ålderdomshem
och drar ut sladdarna på gamlingarna?”
”Hur länge kan Aina, 94 år, leva unplugged?”

Förstår ni vart jag vill komma?

Om inte den förbannade nyhetstorkan försvinner snart,
kommer jag att råna en bank och publicera en unik intervju med rånaren.”

Det är en desperat mans bekännelser.
Och jag kan tänka mig att många svenska kollegor känner igen sig,
när november känns som ett töcken och Sverige ligger i träda.

Polisradion är knäpptyst, våldtäktsmännen tassar på tå
och kvinnomisshandlarna håller kvar sina örfilar i fickan,
hårt knutna i näven så att de inte ska ramla ut.

– Vilken tur att det är så, säger ni.

Jävla hycklare!

För hur vill ni ha er tidning på morgonen?
Doppad i florsocker? Skitsnack!

Vill ni inte sätta morgonkaffet i halsen, bullen i strupen,
dunka näven i bordet och känna att ni lever,
medan det hoppar ut blodiga kaniner ur tidningssidorna!?

Såklart ni vill!!!

Det är dags att uppskatta och värdera dessa anonyma hjältar
som varje dag lyckas tysta den olidliga tystnaden.

Till nästa års Stora journalistpris föreslår jag att alla
nyhetsreportrar i Sverige blir nominerade.

De riktiga journalisthjältarna,
jordbrukare i världen mest erosionerade åker!

Drömfångare, som lyckas fånga upp partiklar av allmänintresse
i händelsernas montona och meningslösa vinddrag.

Alla reportrar ska skriva ner sitt namn på en lapp och alla lappar ska ner i en stor hatt.
Sen är det bara att vänta, tills första kaninen hoppar ut – dead or alive. 

Det blir vinnaren.

 Jag läser att Sofis Mode lanserat en manlig modebloggare.
Och det är inte jag.

Såklart det känns bittert. Hijos de un tranvia de putas!
Här har man bjussat på sig själv, öppnat upp sin garderob
för allmänheten, visat upp en proletär stilikons intimitet.

Och vad är tacken för det?
Ringer fucking Sofi Fahrman och erbjuder mig en plats på Olympen?
Nej, nej, nej!
Hon föredrar en sockersöt brat!
En viss Johan Hurtig, “från Kalmars övre medelklass”.
Hur spännande låter det!?
Jämfört med Martin Ezpeleta, “från Argentinas rövknullade undre medelklass“!?

Sofi har gjort ett ideologiskt val.

Hon har satsat på någon som inte vet när Internationella kvinnodagen är,
men redan beställt väckning till nästa tennisvecka i Båstad.

Vad har Sofis mode missat då?

Sofi har missat någon som vågar sig på spännande crossovers
mellan politik och mode, som tillåtit ideologin defilera på catwalken;
som orädd och med finess blandat årtionden och samhällsklasser,
material och stilar.

Jag har varit Coco Chanel för världens parias!
Proletariatets haute couture!
En värmande scarf kring jordens kastlösa,
som hittills inte sett någon annan utväg än Ellos-katalogen.

Jag har varit den vanliga knegarens ögon i de fashionabla korridorerna,
visat att bara för att man står på röda mattan behöver man inte
lämna ifrån sig snusdosan.

Men nu känns allt meningslöst. Jag stirrar in i min förödmjukade garderob.
Ser alla Dagens outfit som knackar mot garderobsdörren
i väntan på kamerablixtrar som aldrig kommer att komma.

Jag bläddrar igenom alla texter jag planerat, essäer jag skissat på:

“Jeansens genombrott – proletariatets diktatur i modevärlden”

“Från Karl Marx till Levi Strauss, en revolutionär antologi”

“Prêt-à–porter, socialdemokratisk lösning på klasskampen inom klädindustrin”

“Staten och kapitalet, de klär om i samma båt”.

“Bara för att man gör revolution, behöver man inte vara orakad och skitig:
Jämförande analys mellan Robespierre och Che Guevara.”

“Ecco – för ett 1:a Maj-tåg utan skavsår.”

Nä, just nu känns det som att jag är jordens siste marxist-lagerfeldtist,
som tror på en revolutionär samhällsförändring med stil.

Mode är en känslig balansgång mellan stil och funktion.

På andra sidan den smala linan väntar framgången och glamouren.
Men under oss gapar stillöshetens avgrund.
Och vi är alltid bara ett snedsteg från att få brinna i löjets eldar
för all evighet.

Så det är inte alls märkligt att vi är så tveksamma inför en ny outfit –
vare sig vi ska till ICA eller plocka svamp i skogen.

Låt oss idag stanna till vid skogsbrynet.

Vi vet att så här års möts två typer av maskuliniteter i skogen:
Den hårdnackade och något vulgära – förkroppsligad av älgjägaren,
och den känsliga med vadderat hjärta, personifierad av svampplockaren.

Under århundraden har den förre segrat och skogen har blivit
ett praktexempel på ett område där funktion utövat
ett närmast diktatoriskt översitteri på stilen.

Generationer av svenskar har dragit på sig sina kamouflagekläder,
sina utnötta svampböcker (varför ta med dem, när man ändå bara plockar kantareller?) och sina vidriga militärgröna gummistövlar.

Bataljoner av nördar i krig mot sina egna förutfattade meningar.

Länge – alldeles för länga – har skogen varit ett ogenomträngligt snår av fördomar, omöjligt för modet att skövla sig igenom.

Men nu är det dags att börja ifrågasätta det!

Vi svampplockare behöver inte längre återvända
till mänsklighetens startskott då vi alla gick och omkring i gummistövlar, sparkade på grodor och plaskade i civilisationens fostervatten!

Det är dags att förvandla den trista och snåriga skogsstigen
till en glamourös catwalk!

Dagens outfit kan därför betraktas som ett politiskt manifest,
en öm mötespunkt för skönhet och funktionalitet.

Det första vi måste tänka på när vi går ut i skogen på hösten,
är att vi måste dela utrymmet med ivriga älg- eller vildsvinsjägare.
Därför är det viktigt att särskilja sig tydligt från älgarna.

Vilket jag valt att göra med en gul hiphop-tröja från Puma.
Funktionellt, javisst! Men också ett sätt att få ut förorten i skogen!
Tröjan, ofta förekommande i urbanistiska gängkonstellationer,
bryter här den svenska hegemonin och blir istället en samhällsintegrerande faktor.
Bra, va? Och snyggt!

Den kombinerar jag med den bajsbruna/övermogna apelsin-västen från Helly Hansen,
som inte bara värmer bröstet, utan också ger en rustik och
svensketnisk prägel på outfiten.

Naturligtvis får man inte improvisera när man ska ut i svampskogen!
Man måste vara välutrustad – och vilket bättre sätt att visa det på,
än med ett par tajta jeans!

På fötterna har jag valt en rejäl allround-pjäxa från Caterpillar –
som funkar lika bra för att trampa i våtmarker
som för att utdela flygsparkar utanför MacDonalds.

Ni uppmärksamma fashionistas har säkert redan observerat
den läckra svampkorgen!
Den är såklart från Hermés och ni minns den kanske från
förra årets höstkollektion, då den marknadsfördes med sloganen
Be Sexual- för män som inte vill lägga alla ägg i samma korg.

Så, vad säger ni?
Ryms inte en stilikon i skogen?
Såklart vi gör!

Så nästa gång jag springer på en älg i skogen,
ska jag titta den djupt i ögonen och fråga självsäkert:
– Är det du eller jag som är skogens konung?

Argentinsk oxfilé.

Jag håller just på att stycka upp smuggelgodset,
snart är mitt belåtna leende det enda bevismaterialet kvar.

Suck, vad vore jag utan min oxfilé?
Nu, när himlen läcker och dysterheten verkar oändlig.

Jävla kuknovember.

Oxfilén är ett tempel i detta gudsförgätna land.

Den är en fot i dörrspringan, så att livet inte går i baklås.

Den är en flytväst i den gråa, böljande oceanen.

Den är en sandsäck som ska hålla emot
tsunamin av uppgivenhet som hotar med
skölja över mig. Och dränka mig.

Så jag skär köttet som patienten som ransonerar sin sista Prozac.

– Ta 200 gram om dagen. Om det är svårt att svälja,
skölj ner det med vin, sa min argentinske läkare innan resan.

Och det hjälper. Tro mig, det hjälper.

Jag räknar skivorna som den dödsdömde som räknar
ner dagarna till avrättningen.

Jag har slutat fråga mig när solen ska titta fram.
Jag skiter i om kylan kommer att hålla i sig.
Det enda jag är orolig för är om köttet kommer att räcka.

Hjalmar Söderberg ligger begravd i Danmark,
Zlatan vägrar spela i landslaget
och Anna Anka vill inte återvända till Sverige.

Sorgligt att se hur vi stöter bort våra profiler.