Hämnden kom inte oväntat men är likväl korkad.

Israel vinner inget på att försvåra en fredslösning.

Däremot riskerar man att förlora ytterligare vänner.

Alla visste att palestiniernas försök att få status som observatörsstat i FN skulle reta Israel. Men eftersom all tillstymmelse till fredsförhandlingar mellan palestinierna och Israel ligger nere och har gjort så under lång tid så ansåg en stor majoritet länder att åtgärden var ett sätt att försöka sparka liv i fredsprocessen.

Israels svar visar att deras vilja att få till ett varaktigt fredsavtal är låg.
Tilltaget att hålla inne utbetalningarna av skatter till den palestinska myndigheten tillhör det normala batteriet av bestraffningsåtgärder. Att utöka antalet bosättningar likaså.

Vad som skiljer det israeliska svaret den här gången det är att de 3 000 bosättningarna ska byggas i en del av östra Jerusalem som palestinierna en dag hoppas kunna göra till sin huvudstad.

Bosättningar som byggs på ockuperad mark är illegala enligt internationell rätt men det verkar inte bekymra premiärminister Netanyahu.

Israels budskap är glasklart.

”Don´t mess with us”. Stick inte upp. Här är det vi som bestämmer. Gör ni saker mot vår vilja får ni leva med konsekvenserna.

Byggs bosättningarna innebär det i praktiken att den schweizerost som Västbanken numera liknar delas i två osthalvor. Det blir ännu svårare att skapa en palestinsk stat som hänger ihop.

Det ska kännas när man sätter sig upp mot mäktiga Israel.

Men den här gången har omvärldens reaktion inte låtit vänta på sig.
Frankrike och Storbritannien hotar med att kalla hem sina ambassadörer från Tel Aviv och har kallat upp de israeliska ambassadörerna i London och Paris för att få en avhyvling.

Även svenska UD har kallat upp Israels ambassadör.

Till och med USA protesterar mot Israels planer. Både George W Bush och Barack Obama har tidigare pressat Israel att avstå från att bygga nya bosättningar i just det här området.

FN-chefen Ban Ki-moon och EU:s utrikeschef Catherine Ashton varnar Israels för konsekvenserna om de verkligen drar i gång byggnationen.

USA kommer alltid i grunden att stötta Israel men i övrigt ökar klyftan mellan den judiska staten och resten av världen. Tidigare Israelvänner blir alltmer tveksamma över statens kurs.

Israels attityd är att man struntar i omvärldens reaktioner. Inte mycket talar för att det blir en förändring efter den israeliska valet i januari.
En inställning som aldrig kan fungera i det långa loppet.

Ett litet tillägg tisdag morgon:

Israels svar på omvärldens protester är att meddela att man ska bygga ytterligare bosättningar förutom de 3 000 i E1-korridoren i Jerusalem.

Israel brukar svara på internationella påtryckningar genom att visa trots.

Intressant är att Israels förre premiärminister, dåvarande ledaren för konservativa Kadima-partiet, säger att han inte kan se några skäl för Israel att motsätta sig Palestinas observatörsstatus i FN.

Han påpekar dessutom det märkliga i att Israels som borde vara tacksamma för USA:s stöd i omröstningen i FN i förra veckan, så snabbt går ut med beskedet att bygga i känsliga områden i Östra Jerusalem. En åtgärd som garanterat retar upp USA.

Israel verkar inte vara särskilt mån om sina vänner.

I Tunisien räckte det med att en grönsakshandlare tände eld på sig själv för att starta en revolution i hela arabvärlden.

Senaste året har över 80 tibetaner bränt sig själva till döds utan att väcka nästan någon uppmärksamhet alls i omvärlden.

Framförallt för att kinesiska myndigheter gör allt för att tysta ner händelserna och för att hindra utländska journalister att bevaka självmordsvågen. Inga tillstånd utfärdas för att besöka platser där självbränningar skett.

Bara senaste veckan har minst fem människor bränt sig själva till döds, enligt uppgifter i New York Times som i sin tur hämtat dem från Radio Free Asia.

Det är tydligt att de som kämpar för självständighet eller ökat självstyre för Tibet har bytt taktik. Tidigare demonstrerade man på gatorna i Tibet och i omgivande provinser där antalet tibetaner är stort. Demonstrationer som nästan alltid möttes av kraftigt våld från kinesisk polis och militär.

Ändå har det varit svårt att få omvärlden att engagera sig i det tibetanska folkets kamp. Kina är en mäktig och viktig handelspartner för nästan alla länder i väst. Ett land ingen vill göra sig osams med i onödan.

Självbränningarna verkar vara ett sätt för tibetanerna att försöka få mer uppmärksamhet.

Några dricker fotogen för att elden ska komma inifrån dem själva och blir mer explosiv.

Självmordsvågen har pågått sedan mars förra året. 86 människor, många av dem unga buddhistmunkar, har bränt sig till döds, enligt Radio Free Asia. Bara under november har 22 självmordsbränningar skett.

En sådan våg har världen inte skådat de senaste 60 åren.

Under den arabiska våren var det flera i grannländerna som kopierade grönsakshandlaren Muhammed Bouazizis metod men ingenting i den här skalan.

Metoden går helt i linje med de flesta tibetanernas ickevåldslinje i sin självständighetskamp. Självbränning betraktas av buddhister som ett ädelt sätt att protestera i motsats till självmordsbombningar eftersom man inte riskerar några andra livs.

Det är svårt att tolka självmordsvågen som annat än ett tecken på en ökande desperation och vanmakt över det hårda kinesiska förtrycket. Utsikterna för självstyre och självständighet är sämre än på länge.
Kina blir mer och mer mäktigt och chanserna att de skulle ge tibetanerna sin frihet är minimala.

Kinesiska myndigheter betraktar självmordbränning som ett brott. Så sent som i förra månaden dömdes flera personer till långvariga fängelsestraff anklagade för att ha hjälpt självmordsbrännare. Två tonåringar fick 8 respektive 11 års fängelse.

Förtrycket fortsätter. Men inte ens mänskliga facklor verkar få världen att vakna.

En svart kvinna är president Obamas favorit till att ta över som utrikesminister efter Hillary Clinton.

Det är bara ett problem.

Republikanerna gör allt för att stoppa Susan Rice. John Kerry är förste reserv.

Trots att Obama inte ens nominerat Rice ännu är striden redan igång.

Republikanerna med senator John McCain i spetsen låter förstå att de kommer att göra allt för att stoppa Rice ifall Obama nominerar henne.

En ny utrikesminister måste godkännas av senaten. Demokraterna har majoritet men bara med några få rösters övervikt. 60 röster behövs för att godkänna en ny kandidat. Demokraterna har 53 nu och 55 från årsskiftet. Obama måste med andra ord övertala minst fem republikaner att rösta för Rice.

John McCain förlorade presidentvalet 2008 mot Obama. Kanske försöker han hämnas nu.

Anklagelserna mot Rice går ut på att hon flera dagar efter attacken mot det amerikanska konsulatet i Benghazi den 11 september i år vägrade att kalla det en terrorattack. Istället hävdade hon att det var en demonstration som urartade. Det tolkar McCain och hans kompisar som att hon försökte förhindra att Benghaziaffären negativt skulle påverka Obamas chanser till återval.

Rice träffade i går McCain och några andra republikanska senatorer för att personligen försöka övertyga dem om att hon bara lutade sig mot de uppgifter hon fått från CIA när hon uttalade sig. Uppgifter som i efterhand visade sig vara felaktiga.

– Jag försökte inte vilseleda någon, hävdar Rice.

Hennes förhoppning att mötet skulle undanröja republikanernas motstånd kom direkt på skam. Flera av senatorerna sa efteråt att deras invändningar ökat snarare än minskat.

Det här handlar inte bara om Rice utan om partipolitik.

I praktiken är det Obama som republikanerna vill komma åt. Varje motgång de kan åsamka honom är en framgång för dem.

Hillary Clinton är tveklöst Obamas mest lyckade utnämning. Hon har i det närmaste gjort succé som utrikesminister. Kunnig, diplomatisk och med rejäl stjärnglans.

Men Hillary har sedan några månader gjort klart att hon vill sluta innan Obama börjar sin andra period som president. Bortsett från standardfraser som att hon vill umgås mer med familjen, sova ikapp och titta på bakningsprogram på tv är hon inte gett några skäl till varför.

En given spekulation är att hon tänker förbereda sig för att ställa upp i presidentvalet om fyra år.

Rice har en gedigen utrikespolitisk erfarenhet även om hon inte kan mäta sig med Hillary.

I ögonblicket tjänstgör hon som USA:s FN-ambassadör. Under Bill Clinton var hon biträdande utrikesminister för Afrika. Att hon är svart och kvinna är extra plus i en regering som domineras av vita män.

Rice har länge haft en nära relation till Barack Obama. De är personliga vänner och delar synen på USA:s roll i världen. Många jämför deras förhållande med de nära band som fanns mellan George W Bush och en annan Rice, Condoleezza. Först som säkerhetsrådgivare och sedan som utrikesminister.

Obama måste bestämma sig för om det är värt att inleda sin nya presidentperiod med en uppslitande nomineringsstrid om Rice.

Som första reserv utpekas senator John Kerry, demokraternas presidentkandidat i valet 2004. Han har en gedigen utrikespolitisk erfarenhet men allt pekar mot att Rice är den Obama egentligen vill ha.

Väljer han att ta striden har han stor chans att lyckas. Även om det kan kosta i form av ökad republikansk fientlighet.

Är det dags för ännu en Bush i Vita huset?

Envisa rykten hävdar att Jeb Bush undersöker möjligheterna att ställa upp i presidentvalet 2016.

Hans son är partiets nästa påläggskalv.

Visserligen har det inte ens gått en månad sedan Barack Obama blev omvald men spekulationerna inför nästa presidentval 2016 är redan igång.

Mitt Romney är historia efter att ha ställt upp för andra gången i rad och misslyckats. 2016 går stafettpinnen vidare till någon annan.

Återigen är efternamnet Bush på tapeten.

Jeb Bush, yngre bror till George W och före detta guvernör i Florida, möttes av stående ovationer på republikanernas konvent i Tampa i augusti.
Han var ofta den som introducerade Mitt Romney på valmötena under valspurten. Även då möttes han av publikens gillande.

Under hösten såg jag honom framträda ett antal gånger.

Jeb Bush utstrålar värme och mänsklighet. Han är inte rädd för att visa sig sårbar. Han är en politiker av den där sorten som får bra kontakt med väljarna.

Han har även en annan kvalitet. Jeb Bush står i republikanska partiets mittfåra. Han hyser få extrema åsikter som skrämmer bort oberoende väljare.

Att hans namn därför allt oftare nämns i spekulationerna om vem som ska bli republikanernas kandidat 2016 är därför inte konstigt. Enligt New York Times undersöker han de ekonomiska förutsättningarna för en kandidatur.
Mer sensationellt är att hans son George P Bush ska ge sig in i politiken. P står för Prescott, namnet på George Bush den äldres pappa.

George P har lämnat in den dokumentation som krävs för att ställa upp vid allmänna val i Texas. Vilket ämbete han är intresserad av funderar han fortfarande på. Men minns att Texas var den delstat där George W Bush la grunden till sin presidentkarriär genom att vinna guvernörsvalet 1995.

George P är bara 36 år gammal och har framtiden för sig. Han är advokat till yrket och hans tjänstgjort som militär i Afghanistan. Han är redan aktiv i partiet.

Han har en väldigt viktigt konkurrensfördel. George P är till hälften latino och talar flytande spanska. Hans mamma och Jebs före detta hustru kommer från Mexiko men är sedan länge amerikansk medborgare.

Latinamerikaner blir en allt viktigare grupp för den som vill bli USA:s president. Obama anses bland annat ha vunnit eftersom tre av fyra latinos som gick till vallokalen den 6 november la sin röst på honom.

Republikanerna behöver en kandidat som kan attrahera människor utanför den krympande vita kärnan.

Dynastin Bush har alla förutsättningarna att leva vidare i USA:s politiska toppskikt.

Nästan 20 år har gått sedan folkmordet i Rwanda.

Ändå kastar det fortfarande sin skugga över dagens strider i Kongo.
Rwanda är i högsta grad en part i konflikten.

Kongos president Laurent Kabila möttes i dag öga mot öga med sin kollega Paul Kagame från Rwanda. Väl medveten om att utan Rwandas aktiva medverkan kan konflikten i östra Kongo inte lösas.

Kabila anklagar regimen i Rwanda för att stödja tutsirebellerna i gruppen M23 som precis intagit staden Goma och fortsätter norrut. Kagame i sin tur anklagar Kongo för att stödja rebeller från folkgruppen hutu som slåss mot Rwanda med östra Kongo som bas.

Konflikten har hållit på ända sedan folkmordet i Rwanda 1994 då närmare en miljon ur minoritetsgruppen tutsier bokstavligen hackades ihjäl med machetes under några månader. Hutuerna som låg bakom massakern flydde till grannlandet Kongo och Gomaregionen. Därifrån inledde de såsmåningom attacker mot Rwanda.

Tutsisoldater gick in i Kongo för att jaga bort hutuerna.

Sådär har det fortsatt samtidigt som lokala krigsherrar i östra Kongo inrättat sina egna arméer för att ägna sig åt att illegalt utvinna sällsynta mineraler som finns i området.

Avbrutna av två större krig i området där flera av grannländerna varit inblandade.

Annars har det mest handlat om en lågintensiv konflikt där det skiftat vem som har makten. Krigsherrarna har avlöst varandra. Kriget har blivit en inkomstkälla. Ett sätt att hålla sig flytande.

Det enda konstanta har varit civilbefolkningens lidande i ett redan fattigt område.

FN räknar med att ungefär 3,5 miljoner människor avlidit till följd av konflikten. I strider och följdeffekter som sjukdomar och svält. Massvåldtäkter är mer regel än undantag när byar intas.

En FN-styrka på 19 000 man, varav en del från Sverige, finns på plats i Kongo. En tredjedel av dem i Goma med omnejd. Det har mer eller mindre helt misslyckats med sitt uppdrag. I praktiken är allt det gör att observera vad som händer och rapportera. De har inte kunnat förhindra rebellernas övergrepp.

Jag föreställer mig att de flesta är rätt likgiltiga inför konflikten i Kongo. Den är svårbegriplig och det känns inte som den angår oss. Men alla som pratar i mobiltelefon borde nog fungera en gång till. 70 procent av världens tillgångar av sällsynta mineraler som behövs för att mobilerna ska fungera finns här.

Kanske hade strider utbrutit ändå i kampen om naturens rikedomar i östra Kongo. Men ett snart 20 år gammalt folkmord har definitivt på ett avgörande sätt bidragit till att göra det värre.

Plötsligt vill alla bli kompis med Burma.

Förra veckan var Fredrik Reinfeldt där. I går var det USA:s president Barack Obama.

Frågan är om de är för heta på gröten.

Och då tänker jag inte bara på Obamas framfusiga kindpussande av en synbart besvärad Aung San Suu Kyi.

Fram till för två år sedan betraktades Burma som en av världens mest hårdföra diktaturer. Och hade så varit i många decennier.
Ett stort antal politiska fångar satt i landets fängelser. Tortyr förekom flitigt. Pressfriheten var noll.

Fredspristagaren Aung San Suu Kyi, ledaren för oppositionen, satt sedan många år i husarrest. Hennes internationella kändisskap och det faktum att hennes far var en nationalhjälte gjorde att militären behandlade henne med silkesvantar.

Så hände något märkligt.

Aung San Suu Kyi släpptes fri och samtidigt hävdade militären att de skulle införa demokrati. Politiska fångar släpptes i portioner.

I början var omvärlden väldigt misstänksam. Man trodde att frisläppandet av fredspristagaren var ett trick för att få världen att lätta på sina sanktioner. Ungefär som när militärjuntan 1990 lät hålla demokratiska val bara för att strax senare göra heltom när oppositionen vann. Valresultatet underkände och Aung San Suu Kyi kastades i fängelse.

Men när fångarna fortsatte släppas, pressfriheten ökade markant och försiktiga reformer kom igång bytte världen snabbt fot. Sanktionerna upphörde en efter en. Nu är det bara vapenembargot kvar.

I går gjorde Barack Obama ett kort men historiskt besök i Burma,det första av en amerikansk president.

Frågan är om världen varit för snabb. Har militären verkligen släppt greppet?

Mycket hänger på Aung San Suu Kyi som numera är invald i parlamentet. Världen har litat på hennes rekommendationer om hur snabbt man ska omfamna den nya regimen.

Men annat spelar också in.

Burma är oerhört rikt på råvaror, bland annat olja. Landet är i stort behov av utländska investeringar. Företagen ser stora potentiella vinster och står i kö.
USA håller på att flytta fokus från Mellanöstern till Asien. Inte minst för att möta Kinas växande inflytande. Kina har varit en av Burmas få allierade tillsammans med Nordkorea. Nu ser USA och övriga västvärlden en chans att få in en fot och bryta den dominansen. Inte minst vill man förhindra att Burma – som ryktet sagt – försöker skaffa sig kärnvapen.

Förmodligen är det så att Obama tycker det är värt att ta en chans genom att snabbtina förbindelserna med Burma för att inte riskera att hamna på efterkälken.

Blixtomvandlingen är inte problemfri. Militären som i över 40 år förtryckt sitt folk sitter fortfarande kvar vid makten. Ännu finns inga tecken på att de ska tvingas sona sina brott. Eller att de har några planer på att lämna ifrån sig makten på riktigt.

Just nu ser utvecklingen ut att gå i rätt riktning men militären kan när som helst dra åt tumskruvarna igen.

En skillnad i stil kommer det definitivt att bli.

Men blir det någon förändring i sak när Xi Jinping nu tar över som Kinas ledare?

Avgående ledaren Hu Jintao är sinnebilden för den stele kommunistledaren som sällan ändrar en min. När han lyfter handen för att vinka är rörelseschemat robotlikt.

Så nog blir det en kraftig visuell förändring med Xi Jinping vid tronen.
Han för sig i helt skilda sammanhang med samma lätthet och självsäkerhet som en amerikansk presidentkandidat.

När han öppnar munnen låter han mer som en dammsugarförsäljare än en typisk politruk från kommunistpartiet.

När Xi kom till presskonferensen efter att han utsetts av kommunistpartiets kongress, inledde han med att be om ursäkt för att han var 45 minuter sen. En typ av ödmjukhet – om än möjligen spelad – som tidigare varit totalt frånvarande hos Kinas ledare.

Xi Jinping är mer direkt i sitt tilltal, mer rakt på sak. Han verkar mån om att visa att han förstår vanliga människors problem.

– Folket längtar efter bättre utbildning, säkrare jobb, bättre lön, större trygghet och bättre hälsovård, sa han bland annat.

Skäl finns därför att tro att Xi Jinping kan komma bra överens med västledare när de talar lite mer av samma språk.
Därmed inte sagt att Kinas politik kommer att ändras på något avgörande sätt.

Xi Jinping har inte gjort sig känd som någon reformatör. Han är inte Kinas motsvarighet till Michail Gorbatjov, Sovjetledaren som demokratiserade och öppnade upp den kommunistiska stormakten.

Snarare har han klättrat till toppen genom att utmärka sig så lite som möjligt samtidigt som han kombinerat sina två främsta tillgångar på ett framgångsrikt sätt. Han tillhör eliten med kopplingar till grundarna av Kinas kommunistparti. Ett måste om man ska nå toppen. Det visas av att de övriga sex männen i politbyrån som ska styra Kina alla stammar från tidigare ledare.

Xi Jinping lyckas vara elit men ändå utåt framställa sig som en man av folket. Det kan han göra därför att hans far föll i onåd under Maos tid vid makten. Familjen tvingades flytta ut på landet och bo i en grotta under flera år.

I dagens internationella umgänge handlar mycket om att kunna etablera personliga relationer, att bygga förtroende. På det sättet kan Xi Jinping kanske överbrygga en del klyftor som tidigare kinesiska ledare inte mäktat med.

Det var alltid mer en fråga om när än om.

När Israel nu blivit indraget i Syrienkonflikten har de värsta farhågorna slagit in.

Hur illa kan det gå?

Än så länge handlar det ”bara” om att Israel avlossat varningsskott in i Syrien från sina positioner på de ockuperade Golanhöjderna. Detta sedan någon från de syriska sidan avlossat granateld mot de israeliska posteringarna.

Men med tanke på att Israel sedan kriget 1973 inte avlossat ett enda skott över gränsen så är det inte vilken skitsak som helst. Vapenstilleståndet mellan Syrien och Israel är ett av världens mest stabila.

Garanten för det har varit Bashar al-Assads enväldiga styre i Syrien. Ingen palestinier har haft modet eller förmågan att bryta stilleståndsavtalet.
Nu med ett Syrien i allt större kaos gäller inte gamla sanningar längre.

Någon försöker provocera Israel att ge sig in i Syrienkonflikten. Kanske i hopp om att det på något sätt ska kunna rädda al-Assads regim alternativ påskynda dess fall. Möjligheten finns också att striderna inne i Syrien av misstag lett till att granater skjutits över gränsen mot Israel.

Skottväxlingen är ytterligare ett tecken på hur det syriska inbördeskriget riskerar att spilla över till grannländerna. Eldstrider längs den turkiska gränsen förekommer redan så gott som dagligen. Turkiet har begärt att Nato ska stationera Patriotrobotar i Turkiet så att man ska kunna skydda sig mot granatattacker från Syrien.

Strider har pågått längs med gränsen mot Libanon.

Än så länge håller Israel huvudet hyfsat kallt men det kan ändras snabbt, särskilt om beskjutningen fortsätter och resulterar i israeliska förluster.

– Världen måste förstå att Israel inte kommer att sitta passivt inför attackerna mot oss, säger premiärminister Benjamin Netanyahu.

Dras Israel in i det syriska inbördeskriget kan det helt förändra konfliktens dynamik. I dag står olika muslimer mot varandra i inbördeskriget. Lägger sig Israel i kommer den judiska staten at fungera som en gemensam fiende för alla parter. Ingen vill ha Israel på sin sida. Åtminstone inte öppet.

FN:s generalsekreterare Ban ki-Moon uttryckte i dag stor oro över upptrappningen.

Parallellt med bråket i Golanhöjderna har palestinska grupper på Gazaremsan den senaste tiden trappat upp sin raketbeskjutning av södra Israel. Israel hotar att slå tillbaka ”med allt större intensitet”

Även om de beskjutningen från Gaza och Syrien inte har med varandra att göra visar de på nytt hur bräcklig och sårbar situationen är. Nytt våld kan blossa upp när som helst.

Raketbeskjutningar ledde ett tre veckor långt och blodigt krig i Gaza 2009-10.

Israel stoppade brutalt ett litet fartyg med fredsaktivister och humanitär hjälp.

Åt emiren av Qatar kan man inget göra.

Han besöker som första statschef Gaza i dag och har med sig närmare två miljarder kronor till Hamas.

Sila mygg och svälja kameler brukar sånt kallas.

Förmodligen ska vi vara glada att Israel inte försöker stoppa Sheik Hamad bin Khalifa al Thani. För att göra det skulle man nämligen behöva bomba Gazas gräns mot Egypten och emirens kortege av fyrhjulsdrivna, bilar med en internationell kris som följd.
Det priset tycker förmodligen Israel är för högt.

Däremot använde man ett halvdussin krigsfartyg för att borda Ship to Gazas fartyg Estelle trots att det innebar ett klart brott mot internationell rätt. Israelerna vet att det enda som händer är halvlama diplomatiska protester.

Detta trots att man även den här gången använde övervåld bland annat mot flera av de svenska fredsaktivisterna som attackerades med elpistoler. Bordningen för två år sedan när nio människor dödades var med andra ord inte ett olycksfall i arbetet.

I sedvanlig ordning förnedras fredsaktivisterna genom den behandling de tvingas utstå i skitiga israeliska fängelseceller under timmar av förhör. Precis som 2010 kan de förmodligen säga adjö till de flesta av sina privata saker. Särskilt datorer och kameror.

Att ett demokratiskt land som Israel använder den här typen av skurkstatsmetoder är trist och slår i slutändan tillbaka mot den judiska staten.

Man kan hävda att Ship to Gaza-aktivisterna får skylla sig själva. De visste i förväg att Israel inte skulle låta deras provokation passera ostörd.

Men vad är egentligen mest upprörande; att en grupp människor vill leverera förnödenheter till en befolkning på drygt 1,5 miljoner människor som lider eller att ett Israel i strid mot internationell rätt hindrar dessa förnödenheter att nå de behövande.

Om nu Israel anser att de för sitt lands säkerhet måste borda alla fartyg på väg mot Gaza varför inte då nöja sig med att inspektera lasten och sedan släppa igenom fartyget om inga vapen finns ombord?

Jag vet inte värdet av de förnödenheter som Estelle ville leverera till Gaza. På sin höjd kan det ha handlat om några miljoner kronor av mediciner, byggmaterial och annat. Saker som Israel genom sin blockad av Gaza stoppat införseln av sedan 2007.

För Hamas, den terroriststämplade organisation som styr Gaza, är besöket av emiren av Qatar oändligt mycket viktigare än Ship to Gazas expedition.
Besöket beskrivs av internationella nyhetsbyråer som Hamas största diplomatiska seger sedan de tog makten i fria val för fem år sedan. Emiren är den förste statschef som besöker den smala landremsan sedan Hamas tog över.

Qatar har intagit en central roll i att stödja den folkliga resningen i vissa arabländer.

Men det är inte bara ett symboliskt viktigt besök. I tillägg har emiren med sig en välfylld plånbok. 250 miljoner dollar är en enorm summa för en internationellt isolerad rörelse som Hamas. Pengarna ska användas till att bygga vägar, sjukhus och en ny stad. Allt kommer att stärka Hamas ställning hos befolkningen i Gaza.

Ett bra mycket större brott mot Israels blockad än prylarna i Estelles lastrum.

 
Enigheten mellan Frankrike och Tyskland är vad som drivit EU framåt. Nu hotas den.

I en medvetet tajmad intervju med stora europeiska medier riktar Frankrikes president Francois Holland en varning till Tysklands Angela Merkel.

Upphör med åtstramningspolitiken annars hotas unionens framtid.
Hans varning publiceras i sex av Europas största tidningar samma dag som EU samlas i Bryssel för ännu ett av sina krismöten. Tajmingen är ingen slump. Hollande vill visa att han i motsats till sin företrädare Nicholas Sarkozy inte tänker dansa efter Tysklands pipa.

Ska den för Europas fred nödvändiga axeln Frankrike-Tyskland fortsätta fungera så måste Merkel vänja sig vid ett mer jämlikt förhållande där hon inte hela tiden kan hålla i taktpinnen i kraft av den starka tyska ekonomin.
Den första eftergift Hollande vill se är att Merkel slutar kräva ytterligare åtstramningar av Grekland, Spanien, Portugal och andra länder som levt över sina tillgångar.

– Tiden har kommit att erbjuda något annat än åtstramning, säger Hollande.
Han menar att Merkel tar alldeles för stor hänsyn till sin inhemska opinion när hon driver kravet på besparingar.

– Vi har alla våra hemmaopinioner att ta hänsyn till, säger Holland i The

Guardian, Le Monde, El Pais, La Stampa, Gazeta Wyborcza och Suddeutsche Zeitung.

– Sluta tänka att det bara är ett land som betalar för de andra. Det är inte sant. Vi deltar alla i solidariteten.

Så anklagar han Tyskland för att dra benen efter sig när det gäller att införa de beslut som togs på toppmötet i juni innan han upprepar kravet på euroobligationer, att alla euroländerna gemensamt ska ansvara för varandra skulder. Ett rött skynke för Merkel.

Att Hollande inför toppmötet går ut demonstrativt och visar hur oenig han är med Merkel på många viktiga punkter markerar en nya era i Europa.
Under Sarkozy gick Tyskland och Frankrike i tandem till den grad att de två ledarna i folkmun blev en, Merkozy. Det var nästan lite pinsamt att se hur Sarkozy svassade för Merkel.

Hollande markerade redan när han vann presidentvalet i våras att han tänkte bryta med den politiken. Dagens varning är en klar upptrappning.
Hur Merkel reagerar blir avgörande för de framtida relationerna mellan Tyskland och Frankrike. Håller hon fast vid kravet på stålbad för Sydeuropas problemländer blir det svårt att nå enighet om hur EU ska hantera skuldkrisen.

Merkel har mjuknat en smula på senare tid. Vid ett möte med studenter i östra Tyskland nyligen uttryckte hon för första gången medlidande med befolkningarna i Medelhavsområdet. Hennes resa till Grekland var ännu ett tecken på att även Merkel rör sig bort från enbart åtstramningar som enda lösning.

Merkels vacklande kan ha bidragit till Hollandes tuffa offensiv. Han ser att Merkel numera står ganska ensam och ser en chans att återupprätta en del av Frankrikes maktposition.