Hamnade på ett seminarium med en ekonomisk världsstjärna.

Håret är på väg att växa ut i nacken även om det ännu inte nått en längd som kräver hästsvans.
Men den största förändringen är att Anders Borg gått från att sköta Sveriges ekonomi till att försöka bota världsekonomin.

Seminariet handlar om en ny rapport om Afrikanska utvecklingsbanken. En bank där ett antal länder, däribland Sverige, bidrar med kapital för att avhjälpa fattigdomen och få igång tillväxten i Afrika.

Rapporten riktar stark kritik mot hur banken fungerar. Man lånar ut för lite pengar, tar för få risker och tar alldeles för lång tid på sig för att bevilja lån.

– Att det ska ta 2,5 år för att bevilja ett lån är orimligt, säger Anders Borg när jag träffar honom efter seminariet. Jag tror det beror på överdriven byråkrati och ålderdomliga förhållningssätt bland många givarländerna som vill ha alltför mycket kontroll. Det måste bli mindre komplicerat.

– Afrika behöver enorma investeringar i vägar, broar, hamnar och annan infrastruktur om man verkligen ska få en kraftig reducering av fattigdomen. Här kan banken spela en viktig roll.

Trots finanskrisen i världen har Afrika visat upp hög tillväxt. Många experter menar att kontinenten nu är på väg att utvecklas och industrialiseras på samma sätt som övriga världen. Sydafrika och Nigeria är redan ekonomiska stormakter. Kan Anders Borg se några nya mirakelländer vid horisonten?

– Etiopien, Uganda, Rwanda och Tanzania har god tillväxt i sin jordbrukssektor. En hållbar tillväxt på sikt kräver att utvecklingen på landsbygden är drivande. I länder som Mocambique och Angola är det råvaror som står för tillväxten.

– Det är en spännande utveckling där ekonomierna dundrar fram på ett sätt som jag inte varit med om tidigare. Den är lite mer optimistisk än den krishantering man ofta får ägna mig åt som finansminister.

Anders Borg är numera en man med många järn i elden och världen som arbetsfält. Han ger Finlands regering råd. Han är ordförande i Global Financial System Initiative om framtidens finansmarknader, ett projekt som drivs av World Economic Forum. Han tillträder som vice ordförande i Kinnevik, är ledamot i Millicoms styrelse samt rådgivare åt banken Citigroup.
Kanske kan man jämföra det med en flygande läkare med den skillnaden att det är länders ekonomier som behöver botas.

Hur många uppdrag hinner du med?

Borg fyrar av sitt karakteristiska, breda leende.

– Det är en hektiskt tillvaro. Jag åker till London i morgon för att vara med på en konferens för Citigroups räkning där Henry Kissinger och Larry Summers också är talare och där vi ska prata just Greklandskris. Global finansiell ekonomi är vad jag är intresserad av. Tillväxt i länder där det spelar stor roll för fattigdomsbekämpning. De är väldigt spännande.

Greklands skulder fortsätter som en följetång. Kan Grekland vara kvar i euron?

– Grekland är i ett väldigt besvärligt läge. De har förbrukat mycket av det förtroende och den välvilja de hade när de gick in i den här processen. På sikt måste Greklands skulder skrivas ner men den grekiska regeringen måste bidra och vara en konstruktiv förhandlingspartner.

Sverige och ett antal andra länder har infört minusränta. Ser du någon fara för att Sverige och Europa ska hamna i ett läge liknande Japan med långvarig deflation och låg tillväxt?

– Jag är inte så orolig för svensk del. Däremot påverkas vi av väldigt låg inflation. Folk handlar online istället för i affärer. Det finns inget kostnadstryck i ekonomin. Därför tycker jag Riksbanken gör helt rätt som trycker ner räntorna.

Men är det inte förlorad strid från början när EU samtidigt lägger så stora resurser på att pressa ner euron?

– ECB har en mycket kraftig brandspruta och Riksbanken en liten hink. Det är en besvärlig situation. Riksbanken måste våga vara okonventionell. Den måste försvara vår konkurrenskraft så att inte jobben slås ut.

Ekonomer får allt svårare att hitta recept för att skapa jobb och påverka inflationen. Har dagens ekonomiska modeller spelat ut sin roll?

– Vi har en mycket hårdare global konkurrens i dag i kombination med en väldigt snabb teknisk omvandling. Sånt kan vara svårt att fånga i statistiken. Ekonomerna säger att de inte ser så stora effekter medan alla andra ser att det har stora effekter.

Hur är din nya tillvaro jämfört med att vara finansminister?

– Som finansminister kände jag varje dag att det jag gjorde var meningsfullt. Jag hade gärna fortsatt om vi inte hade förlorat valet. Men det jag gör nu är dynamiskt och spännande.

Kan vi få se dig komma tillbaka om det blir en borgerlig valseger i framtiden?

Borg skrattar igen.

– Den frågan får vi nog skjuta långt in i framtiden. Jag ska ägna mig åt den här verksamheten under den tid vi kan överblicka.

Nog låter det som dörren åtminstone står på halvglänt.

Vad tycker Benjamin Netanyahu egentligen om en palestinsk stat?

Inte lätt att veta.

Dagens före valet sa han blankt nej. Två dagar efter valet har han ändrat sig.

Eller?

I ett numera välkänt tal från 2009 gav Netanyahu sitt stöd till den tvåstatslöning som omvärlden försöker få Israeler och palestinier att enas om. Ett Israel och en palestinsk stat på det av Israel ockuperade Västbanken.

Sedan dess har han gjort sitt bästa för att begrava idén. De senaste fyra åren han haft makten har inga verkliga fredsförhandlingar pågått trots ett enormt engagemang från främst USA.

Så när Netanyahu dagen före valet tog bladet från munnen och sa att han inte tänkte medverka till bildandet av en palestinsk stat så kändes det som den slutgiltiga bekräftelsen på hans motstånd.

Många bedömare menar att det var detta uttalande som fick valvinden att i sista stund vända i hans favör. Bara några dagar tidigare hade alla opinionsmätningarna pekat mot en klar seger för arbetarpartiets ledare Isaac Herzog.

Uttalandet om sitt nej till en palestinsk stat gjorde han till israeliska media under en vecka där det beskrivs som att Netanyahu på sex dagar gav fler intervjuer än han gett på sex år.

Två dagar efter valet gav han ett antal intervjuer till utländska media. Där säger han något helt annat.

Netanyahu påstår nu att han blivit missförstådd. Han är inte alls emot en palestinsk stat.

– Jag har inte ändrat min inställning, säger han till amerikanska tv-kanalen MSNBC. Jag vill ha en hållbar tvåstatslösning. För att det ska kunna bli verklighet måste dagens omständigheter ändras.

Det är väldigt tydligt att dessa uttalanden är riktade till en utländsk, framförallt amerikansk publik. Netanyahu säger en sak till israelerna och en till amerikanerna. Det är samma sak han brukar anklaga palestiniernas ledare Mahmoud Abbas för. Att han försöker elda upp palestinierna mot Israel när han talar till arabiska medier. När Abbas talar till västmedier låter han som en fredsapostel.

Netanyahu förnekar att han dissade en palestinsk stat bara för att få extra röster från bosättarna, vilket ligger nära till hands att misstänka.

Lika givet är att han genom att backa gärna vill framstå som mer fredsvillig i västvärlden. Det var förmodligen ingen slump att jag igår fick ett mejl från israeliska ambassaden i Stockholm där det poängteras att premiärministern inte alls är emot en tvåstatslösning.

Annars riskerar Netanyahu att Israel ännu mer än i dag utpekas som den stora bromsklossen i försöken att få till ett fredsavtal.

Frågan är om någon låter sig övertygas. Netanyahu var den israeliske premiärminister som i praktiken monterade ner Oslo-avtalet bit för bit när han tillträdde 1996. Ett avtal vars grundprincip är att Israel ger tillbaka ockuperat territorium i utbyte mot garantier om fred.
Vita huset är uppenbarligen inte imponerat av Netanyahus dubbelspel.

President Obama väntade två dagar med att gratulera Netanyahu till valsegern. En illa dolt sätt att visa sitt missnöje med premiärministern.

Däremot lät han väldigt snabbt sin pressekreterare kommentera Netanyahus försök att ångra sitt uttalande från i måndags.

– Det är uppenbart att Israel inte längre bekänner sig till en tvåstatslösning, säger pressekreteraren.

Ett skäl för Netanyahu att ta tillbaka sitt uttalande är att det ger palestinierna en fördel. För vem kan klandra dem för att istället vända sig till FN och den internationella brottsmålsdomstolen i Haag för att tvinga fram ett israeliskt tillbakadragande från de ockuperade områdena, om Netanyahu utesluter en tvåstatslösning?

Den enda rimliga tolkningen av Netanyahus verbala piruetter är att han i teorin kan tänka sig en palestinsk stat men att han i praktiken avvisar den eftersom han inte vill lämna tillbaka ockuperad mark. Han litar inte på att Abbas kan hålla Hamas stången och hindra samma raketbeskjutning från Västbanken som Israels med ojämna mellanrum tvingats utstå från Gaza.

Därmed står det klart att fyra nya år med Netanyahu med största sannolikhet innebär fyra år av nya konfrontationer mellan Israel och palestinierna.

Fyra nya år med minimal chans till fred.

Tunisien är det enda riktigt hoppfulla exemplet på att arabiska våren demokratiserade en nation.

Men landet är samtidigt den största exportören av jihadister till Syrien.

Det är i ljuset av denna dubbla roll som terrordådet i Tunis ska ses.

På ytan var det utländska turister som var målet. Förmodligen ville de skyldiga skrämma andra turister från att resa till Tunisien och därmed minska denna viktiga inkomstkälla för den tunisiska staten.

I förlängningen att försök att undergräva den färska demokratin i landet.

Det var den tunisiske grönsakshandlaren Muhammed Bouazzizi som genom att i protest bränna sig till döds blev startskottet för den folkliga revolution som drog igång i början av 2011.
Revolten spred sig som en präriebrand över Nordafrika och arabvärlden. Men så här dryga fyra år senare tvingas man konstatera att den arabiska våren förbytts till något som mer liknar sibirisk vinter.

Utom i just Tunisien.

Landet gick till ett enligt observatörer oklanderligt val under förra året. Den sittande folkvalda regeringen erkände sig besegrad och avgick frivilligt under lugna former för att lämna över till en ny. Fredliga maktskiften baserat på folkviljan är ett av demokratins fundamenta.

Inte i något annat land där den arabiska våren fick fäste har detta skett. Egypten har åter förvandlats till en militärdiktatur. Syrien befinner sig i ett blodigt inbördeskrig. I Jemen kan man inte ens stava till demokrati.

Tunisiens granne Libyen är förmodligen det värsta exemplet. Där har störtandet av Gaddafis diktatur fött fram två konkurrerande regeringar och ett otal milisgrupper som stiftar sina egna lagar med vapenmakt.

Fullt kaos råder och i dess spår har Islamiska staten, IS, etablerat en allt starkare närvaro. Med tanke på de porösa gränserna mellan länderna kan kaoset i Libyen mycket väl spilla över i Tunisien.

Ännu vet vi väldigt lite om de gärningsmän som dödade 19 människor varav alla utom två var utländska turister, på Bardomuseet i Tunis. Mycket talar för att det handlar om islamistisk terror.

Om det visar sig stämma kan gärningsmännen ha kopplingar till Libyen. Ännu troligare handlar det om tunisiska islamister.

För trots att Tunisien lyckats förvandla sig från diktatur till bräcklig demokrati så är militant islamism ett stort problem i landet. Det är väldigt gott om arga unga män som låter sig lockas av IS budskap.

Inga riktigt säkra siffror existerar men baserat på regimens egna tal och organisationers uppskattningar så har omkring 4 000 tunisier rest till Syrien och Irak för att slåss för islamistiska grupperingar.

Regeringen försök stoppa resorna men precis som i många länder i Europa är det väldigt svårt eftersom de flesta inte uppger de verkliga syftet med sin resa.

Precis som i övriga regionen har arabiska våren lett till ett uppsving för radikala islamister som blev undertryckta av diktaturerna. Så samtidigt som många tunisier slagits för demokrati har det funnits en motkraft där många islamister verkat för att religionen ska vara rättesnöre i politiken och samhället.

En del av dem har sugits upp av det milt islamistiska partiet Ennada medan andra anslutit sig till mer extrema grupperingar.

Varför just Tunisien producerar så många jihadister är svårt att svara på. En bidragande orsak kan vara arbetslösheten på 40 procent. Många högutbildade unga akademiker hittar inga jobb.
Terroristernas mål är att destabilisera demokratin. Men än så länge finns inte mycket som tyder på att de lyckas.

Islamister har redan genomfört två politiska mord i Tunisien de senaste åren utan att demokratin vikit ner sig.

De ryska utredarna av mordet på Boris Nemtsov verkar nagelfara alla motiv utom det mest självklara. Att han dödades för sin ständiga opposition mot Putins regim.

Ännu ett bevis på att Ryssland slagit in på en väg som riskerar leda mot avgrunden.

Ett huvudspår verkar vara att utländska krafter är inblandade i mordet. Syftet skulle vara att framställa president Vladimir Putin och hans regim i dålig dager. ”En provokation”, som Kreml säger.

Givetvis bör alla tänkbara motiv granskas men om utlandsspåret är något slags huvudspår så är det snarare ett tecken på att regimens mål är att begrava sanningen om mordet på den 55-årige politikern.

Man kan inte precis säga att myndigheterna har ett lysande facit av att lösa tidigare kontraktsmord på regimkritiker. Visserligen har en och annan revolverman dömts men aldrig de verklig skyldiga. De som givit uppdraget.

På pappret är Ryssland en demokrati med val, numera har Putin förlängt mandatperioden till sex år.

Men i praktiken fungerar landet ungefär på samma sätt som det gjorde under tsartiden eller under åren då kommunistpartiet styrde Sovjetunionen. Det är ett auktoritärt styre där ett fåtal personer sitter på den verkliga makten.

Korruption genomsyrar hela samhället. En dusör i rätt hand och stängda portar öppnas.
Bristen på rättsäkerhet kritiseras ständigt av civilrättsliga organisationer både i Ryssland och utomlands.

Pressfriheten är allvarligt inskränkt. Regimen kontrollerar alla stora tv-kanaler. Kvar finns bara ett fåtal oberoende medier som är satta under konstant tryck av regimen.

Värst av allt är att det finns en tydlig tendens till försämringar på nästan alla områden när det gäller demokrati i Ryssland.

Jag vet inte om västerländsk demokrati någonsin hade en chans efter Sovjetunionens fall 1991. De första åren fanns åtminstone lovande tendenser. Olika politiska partier konkurrerade öppet med varandra, Pressen fyllde åtminstone i stor utsträckning sin funktion av att vara blåslampa i baken på makthavare och avslöja olika former av missförhållanden.

Tyvärr åtföljdes den här öppningen också av ett ekonomiskt kaos där ett fåtal kunde roffa åt sig enorma rikedomar som tidigare ägts av alla, av staten.

Där nånstans gick det snett.

När förtrycket under Sovjettiden ersattes av ekonomisk anarki tappade många ryssar tron på demokrati som styrelseform. Efter åren av demokratiska experiment med Boris Jeltsin dök Vladimir Putin dök upp och försökte skapa ordning i kaoset. Något som gjorde att han på kort tid betraktades som en frälsare.

Många ryssar var beredda att svälja att Putin bit för bit la beslag på mer och mer av makten så länge han klarade av att leverera ordning och högre levnadsstandard.

Sedan kom Ukrainakrisen och Rysslands annektering av Krim. Nationalismen som redan tidigare fått ett kraftig uppsving av Putins mål att återupprätta Rysslands som militär stormakt, ökade nu ytterligare.

Under Putins 15 år vid makten har många små steg tagits bort från demokratins väg. Var och en för sig har många av dem inte sett särskilt hotfulla ut. Men sammantaget bildar de ett mönster av en president som alltmer ser styret av det jättelika Ryssland som en enmansshow.

En show där misshagliga personer elimineras eller tvingas i exil av makten och dess stödtrupper.

Istället för frihet och demokrati är rädslan åter på väg att ta sitt grepp om Ryssland. Det bådar inte gott för landets invånare men inte heller för Rysslands omvärld.

Att det lagligt går att resa till Syrien och slåss för en terrororganisation, återvända till Sverige för att få läkarvård och sedan resa och strida igen är både upprörande och orimligt.

Men det är farligt att tro att förbud räcker för att stoppa terrorismen.

I dag avslutas Obamas möte i Washington för att motverka våldsbejakande extremism. Politiker och experter från över 60 länder har slagit sina kloka huvuden ihop för att hitta nya vägar att förhindra att unga människor förvandlas till mördarmaskiner.
Ingen förväntar sig någon magisk lösning som resultat av mötet. Främst handlar det om att utbyta information och erfarenheter.

Många andra länder höjer på ögonbrynen över vad de tycker är en slapp svensk terrorlagstiftning.

Som jagsjälv skrivit om flera gånger tidigare och som framgick av Svt:s Uppdrag granskning i går är det helt lagligt för svenskfödda ungdomar att resa till Syrien och slåss för islamiska staten eller någon annan terroristorganisation och sedan återvända hem utan att riskera några rättsliga åtgärder. Man kan tll och med få gratis vård för sina krigsskador.

En brittisk expert påpekade i programmet att Sverige tjänstgör som en slags garnison för IS-krigare där de kan få vård och vila sig innan de reser ner för att strida igen. En ofrivillig följd av bristande lagstiftning.

Ska man tro inrikesminister Anders Ygeman kommer dessa terrorresor inom ett år att vara olagliga.
Det är bra att den luckan i terrorlagstiftningen täpps till. Redan sedan tidigare är det olagligt att träna andra i terrorism.

Men det innebär inte att problemet därmed är löst.

I en rad länder i Europa är det redan olagligt att göra terrorresor. I Storbritannien har ett antal IS-anhängare dömts till fängelse när de återvänt från Syrien.

I flera länder har resande jihadister förlorat sitt medborgarskap.

Vilket inte hindrat andra från att strunta i lagen och resa ändå. Strömmen av jihadister från Europa till Syrien och Irak är större i dag än den varit någon gång tidigare. Minst 4 000 europeiska medborgare befinner sig i Mellanöstern i detta syfte.

Lagstiftning är ingen magisk formel för att få stopp på terrorismen.

Grundproblemet med resande terroristanhängare är den fara de utgör när de återvänder hem till Europa. Många av dem har radikaliserats ytterligare och fått träning i terrormetoder under sitt krigande och ingår vid hemkomsten i den relativt lilla grupp människor kapabla och kanske motiverade att utföra terrordåd.

Ett fängelsestraff vid hemkomsten tar visserligen bort dem från gatorna för en tid men utgör ingen garanti för att de inte agerar när de släpps ut. I fängelset finns dessutom risken att de radikaliseras ytterligare. Något som verkar ha skett med 22-åringen som utförde dåden i Köpenhamn.

En effektivare och viktigare åtgärd är att stoppa radikaliseringen innan den gått så långt att vanliga ungdomar förvandlas till terrorister. Givetvis lättare sagt än gjort.

I sitt tal till deltagarna vid terrormötet tryckte Obama på vikten av att presentera en motbild till IS budskap. Framförallt uppmanade han moderata muslimer att tydligare gå ut och tillbakavisa islamisternas version av islam.

Islamiska staten lägger ner oerhört mycket kraft och pengar på sin propaganda. De videor gruppen släpper på avrättningar och annat är proffsproduktioner. Budskapet är att det är coolt att vara jihadist.

Kanske skulle västvärlden lägga mer krut på att presentera ett motbudskap för de ungdomar som är i farozonen istället för att bara försöka stoppa IS med flygbombningar.

Lyckas man stoppa flödet av människor och pengar till IS så svälter man långsamt organisationen till döds.

Erkännandet från dansk polis att de redan i september förra året blev varande för 22-årige Omar el-Husseins radikalisering visar en av två saker.

Polisens inkompetens eller hur svårt det är att sätta stopp för en presumtiv terrorist.

Jag är övertygad om att det senare är fallet. Inte bara i Danmark utan vid många andra terrordåd där det i efterhand visar sig att gärningsmannen länge varit känd av polisen.

– Han fanns på vår radar, säger chefen för danska Säpo.

Svårigheten att ingripa i förväg ligger i terrorismens natur.

22-åringen hade inte begått något terrorbrott innan han öppnade eld med sitt automatvapen utanför kulturhuset i Köpenhamn. Då är det för sent att ingripa.

Experter på övervakning hävdar att de behövs runt 20 personer och avlyssning för att dygnet runt hålla koll på en person. Men inte ens då har man total kontroll.

Med tanke på att vi bara i Sverige troligen har runt 200 personer som är kapabla att begå terrordåd säger det sig självt att en sådan övervakningsapparat skulle bli ohyggligt dyr. Dessutom skulle den bidra till att skapa ett kontrollsamhälle i stil med östtyska Stasi där likhettecken sattes mellan misstanke och skuld.

Att vara kapabel att begå terrorbrott är inte detsamma som att man är motiverad att göra det. Något svensk säkerhetspolis poängterat flera gånger.

Bara ett fåtal av våldsbejakande extremister utför en terrorhandling. Att identifiera dessa innan de skrider till handling är svårt och lika mycket fråga om tur och slump som om tålmodigt polisarbete. Extra svårt om de som i Omar el-Husseins fall agerar på egen hand, bortsett från hjälp med att skaffa vapen.

Med start i dag så träffas ansvariga politiker och experter från 60 länder i Washington för att hitta en strategi mot våldsbejakande extremism. Mötet som president Obama bjöd in till för länge sedan är osedvanligt bra tajmat.

Men alla kloka ord som sägs där och alla kloka slutsatser som dras döljer ändå inte de enorma svårigheterna med att hitta terroristerna och hindra dem innan de slår till. Givetvis är det säkerhetspolisens uppdrag att försöka men det vore att lura sig själv att utgå från att de alltid ska lyckas.

Precis som det är dumt att låta sig invaggas i falsk säkerhet för att automatbeväpnade poliser går runt på stan och bevakar presumtiva terrormål. Denna samhällets uppvisning av fysisk styrka sker varje gång ett terrordåd inträffat. Dess främsta funktion är att försäkra oss vanliga medborgare om att staten kan skydda oss. I viss mån kan styrkedemonstrationen också ha en avskräckande effekt på presumtiva terrorister.

Men inte ens konstant bevakning ger något garanterat skydd vilket attackerna mot Charlie Hebdo i Paris bevisade.

Några veckor eller månader efter ett terrordåd är poliserna ofta borta från gator och byggnader. Motiveringen brukar vara att hotbilden minskat. Men ingen kan ju veta om det finns någon terrorist som är beredd att slå till igen. Först när de väl gör det kommer poliserna ut igen.

Min slutsats är att ett öppet samhälle aldrig fullt ut kan skydda sig mot terror. Och vem vill leva i en modern variant av Östtyskland?

Ungerns ledare får bjuda in vem han vill.

Men dagens besök av Rysslands president Vladimir Putin får garanterat mer än en EU-ledare att undra vems ärenden Viktor ”Lill-Putin” Orban egentligen går.

”Lill-Putin” är öknamnet hans egna kritiker på hemmaplan gett Ungerns premiärminister. Skälet är de allt tydligare inslagen av trakasserier mot medborgarrättsgrupper, inskränkningar i demokratin och ökad korruption som präglar landet.

I går marscherade tvåtusen ungrare i en demonstration för att stoppa vad de kallar ”Putiniseringen” av Ungern.

Trots att Ungern är medlem i EU har Orban upprepade gånger uttryckt beundran för de samhällsmodeller som Ryssland och Kina representerar. Han har också varit en av de hårdaste motståndarna inom EU för att införa sanktioner mot Ryssland på grund av Putins annektering av Krim och stöd till de ryssvänliga rebellerna i östra Ukraina.

Eftersom beslut om sanktioner och andra viktiga frågor inom EU kräver att alla 28 medlemsländer är eniga räcker det att Putin får över ett enda EU-land på sin sida för att skjuta hål på sanktionerna.

För EU:s enighet kan det därför uppfattas som oroande att de två möts på tu man hand i ett läge när vapenvilan i östra Ukraina ser ut att haverera ännu en gång. Om så sker kommer USA och en majoritet inom EU att vilja skärpa sanktionerna mot Ryssland.

Vad gör Orban då?

Putins taktik gentemot EU har varit att försöka splittra unionen. EU har lyckats bevara enigheten genom att hålla sanktionerna på en mer symbolisk nivå.

Rysslands president saknar inte möjligheter att påverka den redan välvilligt inställde Orban.
Ungern är beroende av rysk gas och Orbans viktigaste programpunkt för besöket är att förhandla fram ett förmånligt gaspris. Han vill också försäkra sig om att Ryssland hållet löftet att låna 100 miljarder kronor för att uppgradera en kärnreaktor.

Intressant blir givetvis vad Putin kräver i gengäld. Om vi nu får veta det.
Ungern är inte det enda EU-land som börjat vackla i inställningen till Ryssland.
Tjeckiens president Milos Zeman har fördömt EU:s sanktioner. Slovakien och Grekland är andra länder som absolut inte vill öka pressen på Ryssland.

Trots att EU i går skärpte sanktionerna genom att föra upp ytterligare ett antal kända ryska namn på sanktionslistan så innebär de gamla öststaternas vacklande att det i praktiken är osannolikt att EU kommer att införa tuffare sanktioner mot Ryssland.

I så fall har Putin lyckats med sin taktik.

 
Grekland kör ett chickenrace där de hoppas att övriga Europa ska vika sig för deras krav på att efterskänka skulder.

Tysklands spelar lika tufft och öppnar dörren för en Grexit, ett grekiskt utträde ur euron.

Över allt detta hänger en deadline som går ut om två veckor.

Att det inte blev någon uppgörelse i natt när de första förhandlingarna mellan Grekland och de övriga 18 euroländerna avslutades var ingen överraskning.

Parterna står helt enkelt mil från varandra.

På mötet i går diskuterades överhuvudtaget inga detaljer. Det enda man försökte enas om är hur man ska komma vidare. Inte ens det gick.

Att Greklands finansminister Varoufakis log självsäkert när han lämnade Bryssel i natt kan inte dölja allvaret i vad som står på spel.

Den nya grekiska regeringen fortsätter envist att driva kravet på nya villkor för de pengar man behöver låna och en avskrivning av de gigantiska skulder man redan dragit på sig men inte kan betala. Det är naturligt eftersom det var dessa krav som fick kriströtta greker att rösta på vänsterpartiet Syriza.

Men väldigt lite tyder på att övriga Europa för den skull är beredda att gå grekerna tillmötes på de avgörande punkterna.

Europas ledare är helt enkelt inte beredda att ta den grekiska notan rakt av. Länder som Irland och Portugal har underkastat sig lånevillkor som liknar Greklands. Nu undrar de varför Grekland skulle slippa undan när de själva fick underkasta sig smärtsamma åtstramningar och därmed lyckades vända sina ekonomier.

Grekland och EU är som två lok som rusar mot varandra i full fart på samma spår. För att undvika en frontalkollision måste någon växla in på ett annat spår i sista sekunden.

Ännu är det ingen som visar minsta tecken på att blinka.

Tysklands finansminister Wolfgang Schaüble är iskall inför grekernas vägran att överhuvudtaget träffa någon från den så kallade trojkan (EU, IMF och Europeiska centralbanken) för att förhandla trots att det är dessa tre som står för Greklands nödlån.

– Om inte Grekland är berett att be om en förlängning av de nuvarande nödlånen så är det över, säger han.
Uttalandet är svårt att tolka på annat sätt än att Tyskland inte är berett att ge någon skuldavskrivning eller annan hjälp.

Efter den 28 februari är grekerna i akut behov av pengar. Ändå vägrar de gå med på en förlängning av nödlånen medan man diskuterar eventuella nya villkor. Istället hotar den nya regeringen med att låna pengar från Ryssland och Kina.

Möjligheten finns givetvis att det vi ser bara är ett förhandlingsspel från båda parter och att de i elfte timmen når en uppgörelse. Men helt säker ska man inte vara.

Just nu tyder mycket på att ett grekiskt utträde ur euron är ett realistiskt alternativ. Tyskland och övriga euroländer verkar inte längre se en grexit som ett dödligt hot mot den gemensamma valutan. Istället för att den grekiska tragedin ska fortsätta att spelas upp år efter år finns det många som skulle föredra ett abrupt slut.

Problemet är att ingen vet vad en grexit i praktiken innebär för valutaunionens framtid. Finns det fler länder som kan tänka sig att följa efter?

Osäkerheten om utgången kan spåras i de finansiella marknaderna som inte vet på vilket ben de ska stå. Ena dagen rusar kurserna på aktiebörsen i Aten, nästa rasar de handlöst. Ett hoppfullt tecken är att ingen större turbulens råder på Europas eller världens börser.

Ännu.

Utan slips och med skjortan utanpå byxorna.

Inför förhandlingarna om nya villkor går Greklands nya ledarduo på okonventionell charmoffensiv i Europa.

Känslan är att man försöker samla en grupp europeiska ledare som vill få ett slut på åtstramningspolitiken på sin sida mot Angela Merkel och Tyskland.

Premiärminister Alexis Tsipras och hans finansminister Yanis Varoufakis är inte bara Europas just nu mest fruktade politiker som riskerar att ställa till med en ny finanskris i Europa. De representerar också en helt ny och mer avslappnad ledarstil.

Ute är bankkostymer och slips. Inne är uppknäppt skjortkrage och utanpå-skjorta.

Tsipras påstås aldrig ha burit slips i hela sitt liv men så har han inte heller varit en särskilt frekvent gäst i de fina salongerna. Fram till nu.

I måndags inledde han en Europaturné i syfte att försöka få stöd för sina krav på nya villkor för de nödlån Grekland fått från EU för att undvika en statsbankrutt. Förmodligen är det ingen slump att han inledde med Cypern och fortsatte med Italien. Två länder vars ekonomier också krisat och vars ledare vill ersätta åtstramningspolitiken med en mer offensiv och expansiv ekonomisk politik. Precis vad Tsipras själv vill.

Samtidigt skickade Tsipras sin finansminister till London. Ett land som står utanför euron men där Cameron satsat hårt på att få fart på den brittiska ekonomin. Vissa brittiska medier förfasade sig över att Yanis Varoufakis dök upp med skjortan hängande utanför byxorna. Den supersnaggade ekonomiprofessorn uppträdde mer som rockstjärna än finansminister.

Det gäller för Grekland att samla så mycket stöd som möjligt från ledare som är beredda att ge Merkel mothugg på EU-toppmötet i Bryssel nästa vecka vilket blir första gången som Alexis Tsipras agerar i kretsen av regeringschefer. Ett möte som kan visa sig bli avgörande för upplösningen av det grekiska dramat.

Tysklands förbundskansler har gjort klart att hon förväntar sig att Grekland fullföljer sina åtaganden även om hon samtidigt vill att landet blir kvar i den gemensamma valutan.

Men det räcker inte för Tsipras och Varoufakis att övertyga de redan i viss mån sympatiskt inställda ledarna. De måste också ge sig in i lejonets kula.

Därför träffade Tsipras i går EU-ordföranden Jean-Claude Junker i Bryssel. Junker tog Tsipras i handen och förde honom brett leende till mötesrummet. En bild ämnad åt att lugna marknaden och försäkra alla att det nog ska gå att komma överens.

Det är tveksamt om det kommer att bli lika hjärtligt när finansminister Varoufakis i morgon träffar sin tyska kollega Wolfgang Schaüble som även han står för en tuff linje gentemot den nya grekiska regeringen.

Varoufakis träffade i dag Europeiska centralbankens chef Mario Draghi. Några bilder från mötet har inte dykt upp och Draghi ville inte heller ge några kommentarer efter den timslånga träffen.

En tydlig indikation på att ECB inte tänker ge efter för Greklands krav. Tvärtom stoppade Draghi strax efter mötet grekiska bankers möjligheter att låna av ECB vilket ytterligare ökar trycket på Grekland.

Förmodligen är det av samma skäl som det inte blir något möte mellan Tsipras och Merkel innan de två träffas för första gången på EU-toppmötet i Bryssel i nästa vecka.

Tiden är snabbt på väg att rinna ut.

Den 28 februari förfaller en del av EU:s nödlån till betalning. Grekland har inga pengar att betala med utan behöver nya lån. Det blir inte lätt att övertyga Merkel och ECB att ställa upp med nya pengar när Tsipras och Varoufakis så tydligt kräver att Grekland ska slippa notan för sina tidigare synder.

Ett enkelt sätt att lösa det akuta problemet vore för Grekland att be om en tillfällig förlängning av lånen på ett halvår eller så. Det skulle EU förmodligen gå med på i utbyte mot mer tid att lösa problemen.

Problemet för Tsipras är att hans Syriza vann valet på löftet att inte be om några fler lån utan att få till nya villkor som innebär att löner och pensioner kan höjas och den offentliga sektorn utökas.

Rakt mot de löften tidigare grekiska regeringar avgett.

Det krävs nog mer än en charmoffensiv med informell klädkod för att få Europa att hoppa på det grekiska tåget.

Vill man se hur Syrienkriget riskerar att sprida sig ska man just nu hålla ögonen på Israel och Libanon.

Där kan ett antal döda på båda sidor och höjt tonläge sluta med ett nytt krig mellan Iranstödda Hizbollah och Israel.
Inbördeskriget i Syrien har inneburit nya hot mot Israel men också nya möjligheter.

Gränsen mellan Syrien och Israel har länge tillhört en av de lugnaste i Mellanöstern. På den tiden Bashar al-Assad hade full kontroll över landet rådde en ömsesidig terrorbalans mellan de två länderna. Assad såg till att inte en kula avfyrades mot Israel trots att Israel ockuperat de syriska Golanhöjderna sedan 1967.

Sedan kaoset brett ut sig i Syrien har Israel upprepade gånger bombat inne i Syrien. På samma sätt har olika stridande grupper beskjutit Israel från Syrien.

För en vecka sedan bombade Israel en konvoj som man hävdade var en vapentransport på väg till Hizbollah i Libanon. I konvojen fanns flera ledande Hizbollahkrigare som dödades. Bland de döda fanns även en iransk general.

Sällan har en så direkt koppling kunnat göras mellan Iran och Hizbollah.

Svaret lätt inte vänta på sig.

I går dödade Hizbollah två israeliska soldater som patrullerade en omstridd del av Libanon som ligger intill Golanhöjderna.

Det är de värsta stridhandlingarna mellan Israel och Hizbollah sedan det senaste Libanonkriget 2006.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu hotar med att de skyldiga ska få ”betala det fulla priset” för sina handlingar. Nu väntar alla på vad det innebär.

Även om ingen av sidorna egentligen vill ha ett nytt krig kan den här typen av skärmytslingar lätt hamna bortom kontroll.

Benedetta Berti på Israels Institut för nationella säkerhetsstudier uttrycker de rätt bra i en intervju med New York Times.

– Detta är ett delikat spel eftersom båda sidor vill slå tillbaka tillräckligt hårt för att de inte ska framstå som svaga men inte så hårt att det blir krig. Det är en mycket, mycket tunn linje att balansera på. Det finns gott om utrymme för felkalkyler. För varje gång den här typen av incidenter inträffar närmar vi oss ett riktigt krig.

På andra sidan gränsen gör Kamel Wazne, grundare av Centret för amerikanska strategiska studier i Beirut, förljande analys i ett uttalande för nyhetsbyrån AP.

– Det är början av vad som kan bli en större konfrontation. En ny slags konfrontation mellan Israel, Hizbollah, Syrien och Iran.

Iran är Bashar al-Assads största supporter och finansiär. När det såg ut som de Assadfientliga rebellerna höll på att få övertaget så fick Hizbollah order från Iran att gå in i kriget på Assads sida.

Ett ingripande som bidrog till att vända stridslyckan. Numera är det Assad som har övertaget på slagfältet.

Efter kriget mot Israel 2006 var Hizbollahledaren Hassan Nasrallah hjälte i hela arabvärlden. Men organisationens inblanding i Syrien har gjort den tidigare så beundrade milisgruppen väldigt impopulär.

Kampen i Syrien är nu mycket en kamp mellan shia- och sunnimuslimer. Eftersom Assad tillhör landets shiaminoritet och Hizbollah också är shiamuslimer är står de nu emot stora delar av arabvärlden.

Att attackera Israel kan vara ett sätt att ta tillbaka en del av det förlorade inflytandet i regionen.

Det verkar som Hizbollah försöker öppna en ny front vid Syriens gräns mot Israel för att öka möjligheterna att slå till mot fienden.

Lyckas Hizbollah på allvar dra in Israel i Syrienkriget blir det som amerikanerna säger ”a totaly different ballgame”.

Ytterst handlar detta om försöken att stoppa Iran från att kunna skaffa sig kärnvapen. Något som Israel sagt att man är beredd att göra med våld.