Svenskarna står numera under Nato-befäl.

Därmed är de ett legitimt mål för talibaner och andra islamister.

Så här långt har svenskarna haft tur som inte råkat ut för fler förluster.

Senaste åren och särskilt i år har varit ett bryskt uppvaknade för de svenska soldaterna i Afghanistan. De har varit vana vid att befinna sig i en relativt fredlig del av landet. Mazar-i-Sharif och norra Afghanistan var för några år sedan i stort sett helt befriat från talibaner.

Under en längre period har de religiösa fanatikerna flyttat fram sina positioner rejält. Numera får svenskarna räkna med att råka ut för nedgrävda vägbomber, så kallade IED:s var och varannan gång de lämnar den svenska campen. De blir också beskjutna på ett helt annat sätt än tidigare.

Förklaringen är tvåfaldig. Talibanerna har flyttat fram sina positioner. Samtidigt står svenskarna sedan en tid under Nato-befäl. De ingår med andra ord som en del av USA:s krigföring. Den där svenska neutraliteten är ett minne blott. Detta utsätter soldaterna för större fara. Talibanerna sätter fullt förståligt likhetstecken mellan Nato och USA. Allt som är Nato är lika med fienden.

Svenska soldater slåss dessutom alltmer ihop med den afghanska armén som ett sätt att utbilda landets styrkor och i ett fåfängt hopp om att de snart ska kunna ta över ansvaret för sin egen säkerhet. Detta ökar också risken för svenska förluster.

Uppdraget i Afghanistan är numera så långt bort man kan komma från ett traditionellt fredsuppdrag. FN:s roll är underordnad. Det finns inga klara frontlinjer. Fienden kan dyka upp var som helst, när som helst. Som i början av året då två svenskar sköts ihjäl när en person i afghansk arméuniform överraskande öppnade eld mot dem.

Svenskarnas uppdrag är numera en mardröm utan klara frontlinjer. Ändå har de haft tur. Jämför med de danska förlusterna som är mångdubbelt större. Danskarna tjänstgör i Helmandprovinsen som är en av landets verkliga hotspots. Här är talibanerna väldigt starka och utmanar hela tiden Nato-soldaterna.

Generellt är säkerhetssituationen i Afghanistan på väg att gå från dålig till usel. Trots nio år av krig och ständigt fler Nato-trupper blir det bara sämre. Landets två senaste så kallade demokratiska val har varit ett skämt med valfusk så omfattande att det är omöjligt att bedöma om resultaten speglar folkviljan eller inte. Afghanistan börjar alltmer bli en karbonkopia av Irak när det var som värst. Där kaos är det dominerande intrycket.

Talibanernas senaste taktik är att slå till mot Natos transporter av olja och andra förnödenheter från Pakistan in i Afghanistan. Läget är så illa att landets president Hamid Karzai sett sig tvungen att börja förhandlingar med mer moderata talibaner samtidigt som allt fler länder planerar att dra tillbaka sina styrkor från Afghanistan.

Till och med Obama talar om att påbörja ett tillbakadragande nästa sommar. Sverige är ett av få länder som envist vägrar anpassa sig efter den nya situationen. Med den inställningen kommer fler svenskar att dö.

Nato har 150 000 soldater i Afghanistan. Talibanerna har 15 000.

Ändå kan de inte besegras.

Det räcker som argument för att samtal ned ”terrorister” är enda möjligheten till fred.

Därför kan man knappast säga att president Hamid Karzais avslöjande att förhandlingar pågår med talibanerna slår ner som en bomb. Rykten om detta har funnits en längre tid.

Ändå är samtalen kontroversiella. Både för Nato och för talibanerna.

– Vi talar med talibanerna som landsman till landsman, säger Karzai i en intervju med CNN:s Larry King. Det handlar om inofficiella personliga kontakter som pågått en länge tid.

I intervjun säger han att många av de afghanska talibanerna drivits till våld av omständigheter utanför deras kontroll.

– De är som barn som rymt hemifrån. Familjen bör försöka få dem att återvända och uppfostra dem bättre och se till att de återintegreras i familjen och samhället.

Karzai har bildat ett fredsråd där samtalen ska fortsätta.

USA störtade talibanregimen 2001 och har sedan dess buntat ihop talibanerna i samma fack som al-Qaida, terrorister. Med terrorister förhandlar man som bekant inte.

Mycket har hänt sedan dess. USA och Nato har i dag en massiv truppnärvaro i Afghanistan. En som både i vapen och numerär är vida överlägsen talibanerna. Ändå finns inga tecken på att Nato har någon chans att vinna kriget. Tvärtom har läget konstant försämrats i minst fem års tid.

Talibanerna besegrades aldrig när deras regim störtades som ett svar på terrorattackerna 11 september. De drog sig undan, slickade sina sår och byggde upp en ny organisation. Talibanerna är en politisk rörelse vars idé om att etablera en strikt islamsk stat inte går att bomba bort.

Med sin gerillakrigföring kan de hålla stånd i många år till även om Nato skulle ha 300 000 soldater på plats. Afghanerna vet att utlänningarna försvinner så småningom medan talibanerna finns kvar. Därför är många lojala med talibanerna även om de ogillade deras brutala styre.

President Obama inser att han ärvt ett omöjligt krig. Han vill helst börja dra tillbaka de amerikanska trupperna i tid till presidentvalet 2012. Alltfler andra Nato-länder är inne på samma linje. Kriget går inte att vinna – dags att börja tänka på refrängen.

Men ingen vill se ett läge där kriget fortsätter och talibanerna störtar Karzai och återupprättar en stat där kvinnor får spöstraff, flickor inte tillåts gå i skolan och terrorister i lugn och ro kan planera ett nytt 9/11.

Då är det bättre att i förväg försöka stabilisera läget genom förhandlingar. Samtal där USA inte behöver vara direkt inblandade. Bäst är om afghanerna själva gör upp med varandra. Den utländska närvaron är inte och bör inte heller vara för evigt.

Talibanerna är inte en homogen grupp där alla tycker lika. Det finns mer moderata talibaner och mer extrema. Karzais förhoppning är att kunna ta med de moderata krafterna i en framtida afghansk samlingsregering som kan överleva Nato:s uttåg.

Samtalen är känsliga även för talibanerna och kan splittra rörelsen ännu mer. De mest radikala islamisterna vill inte förhandla med vad de ser som USA:s marionett. Att samtal pågår innebär dessutom att talibanerna släppt sitt krav på att alla utländska trupper måste ha lämnat afghansk mark innan de är beredda att förhandla.

Än så länge finns inga tecken på att samtalen lett någon vart. Men efter nio års fruktlöst krig måste något nytt prövas.

Att få igenom tuffare klimatregler i USA har visat sig nästan omöjligt för president Barack Obama.

Dröm om min förvåning när jag läser att den amerikanska militären istället går i bräschen för att minska beroendet av fossila bränslen.

För att vinna kriget i Afghanistan.

Utan bensin och olja stannar USA:s armé. Eftersom Afghanistan inte är självförsörjande så måste bränslet importeras. Det sker via långa vägtransporter från främst grannlandet Pakistan. Transporter över Khyberpasset och genom glesbefolkade områden som är väldigt utsatta för sabotage och angrepp.

Bara den gångna veckan har flera bränslekonvojer överfallits och tankbilar satts i brand. En av attackerna inträffade inne i Pakistan.

Talibanerna har tagit på sig ansvaret för den senaste veckans angrep. Att angripa konvojerna verkar vara en ny taktik att störa Natos krigföring.

Bränslekonvojerna gör också USA beroende av Pakistans goda vilja. Tidigare i veckan stoppade Pakistan under några dagar alla transporter som hämnd för att en Nato-helikopter i ett anfall dödade tre pakistanska soldater. Först när Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen bad om ursäkt så släpptes transporterna på igen.

– Fossila bränslen är nummer ett bland de saker vi importerar till Afghanistan, säger Ray Mabus, chef för amerikanska flottan till tidningen New York Times. Att vakta transporterna gör att våra trupper tvingas avstå från att göra vad de egentligen är ditsända för, att strida och interagera med lokalbefolkningen.

I vågskålen finns också erfarenheter av tio års krig i svårtillgängliga områden som övertygat höga militärer om att bränsletransporter är en allvarlig akilleshäl i krigföringen.

Därför pågår sedan en tid arbete med att gå över till förnyelsebar energi. Framförallt vill militären använda sig mer av solenergi men även biobränslen som kan produceras lokalt nära slagfältet, som biogas och etanol.

Hela flygvapnet ska 2011 övergå till biobränslen, enligt NYT.

Förutom att det gör militären mer oberoende så är biobränslena även kostnadseffektiva. Transporterna av fossila bränslen är inte bara farliga – de är dyra också.

Marinkåren har redan testat att driva vattenreningsanläggningar med solenergi och undersöker möjligheterna att bygga portabla biobränsle-fabriker som inte är större än att de får plats på ett lastbilsflak. I Afghanistan kan de använda opiumvallmo för produktionen.

Amerikanska armén som spjutspets för USA:s ansträngningar att få ner koldioxidutsläppen – det är väl ändå en högoddsare?

Är rättegången mot Geert Wilders ett sätt att visa var gränserna för yttrandefriheten går eller är den bara ännu ett skyltfönster för en islamhatande, populistisk politiker?

Följande meningar är en av anledningarna till att den holländske politikern står inför rätta.

”Jag har fått nog av islam i Nederländerna; låt inte en enda muslim till invandra. Jag har fått nog av koranen i Nederländerna. Förbjud denna fascistiska bok”.

Wilders åsikter i en debattartikel i den holländska dagstidningen De Volkskrant är ett av över hundra exempel på när åklagaren tycker att Wilders klivit över gränsen till vad som är hets mot folkgrupp och uppmuntran till diskriminering.

Om svensk politisk just nu domineras av debatten om Sverigedemokraternas vågmästarroll handlar holländsk politik nästan uteslutande om Geert Wilders och hans invandrarfientliga Frihetsparti.

Efter fyra månader av förhandlingar har högerregeringen förhandlat fram en uppgörelse med Wilders. Frihetspartiet – tredje största parti i senaste valet – ska agera stödparti mot att regeringspartierna gör eftergifter bland annat när det gäller invandrarfrågor. Förbud av heltäckande slöja är en av punkterna som står överst på listan.

Samarbetet ger Wilders en stark plattform där han inte längre bara är agitator utan även kan vara med och utforma den praktiska politiken.

Inte många tror att den rättsliga prövningen av hans åsikter kommer att stoppa Wilders även om han teoretiskt kan dömas till fängelse i upp till två år. Däremot ger den honom ännu en arena att visa upp sig på. En outsider som utmanar etablissemanget.

När rättegången inleddes i Amsterdam i dag höll Wilders ett brandtal för yttrandefriheten.

– Formellt är det jag som står åtalad här i dag. Men i själva verket står många, många holländares yttrandefrihet på spel, hävdade Wilders.

Därefter vägrade han svara på några som helst frågor från domaren. Wilders har sagt att han under resten av rättegången tänker använda sin lagstadgade rätt att hålla tyst men att han ändå utgår ifrån att han ska bli frikänd. Genast utbröte kaos när Wilders advokat krävde att domaren skulle bytas ut. Advokaten ansåg att han uppträtt partiskt när han ifrågasatte Wilders beslut att hålla tyst.

Och så var cirkusen igång.

Rättegången ajounerades till imorgon när en särskild grupp av jurister ska meddela om domaren byts ut eller inte. Domarbyte innebär att rättegången försenas med flera månader.

I nuläget känns det som den ende vinnaren i rättegången blir Wilders. Oavsett om han döms eller blir frikänd bygger han på sin matyrgloria.

EU-kommissionen drar igång en process mot Frankrike om deras behandling av romerna.

Det kan sluta i en rättegång och böter för landet.

En minst sagt pinsam utveckling för president Nicolas Sarkozy.

Sarkozy har personligen lagt ner mycket prestige på kampanjen att deportera romer som kommit till Frankrike från andra EU-länder. Särskilt Bulgarien och Rumänien. Han anser att de utgör ett hot mot landets säkerhet. Förra året deporterade Frankrike 10 000 romer. I år lär det landa kring 8 000.

Presidenten har räknat med att vinna inrikespolitiska poänger på att visa sig tuff mot romerna. 2012 är det presidentval och Sarkozy vill redan nu försäkra sig om att främlingsfientliga väljare lägger sin röst på honom istället för någon kandidat från högerextrema Nationella Fronten.

Han använde precis samma taktik inför valet 2007 då han som inrikesminister tog till tuffa tag mot invandringen. Den taktiken kan nu visa sig slå tillbaka mot presidenten.

För även om många fransmän stödjer hans kampanj mot att riva romernas illegala läger och sätta dem på ett flygplan med destination Bukarest eller Sofia så vill de inte se sitt lands dras inför rätta av EU.

De vill inte pekas ut som EU:s svarta får.

Redan när EU-kommissionären Viviane Reding tog Frankrike i örat för några veckor sedan och kallade landets behandling av romer ”en skam” så var det många som tog det som ett angrepp på nationens stolthet och historiska arv.

Frankrike står nu inför en EU-utredning på två punkter. Den ena handlar om diskriminering. Att särbehandla en etnisk grupp är förbjudet. Den andra rör en av EU:s grundstenar, den fria rörligheten. Frankrike har inte tagit in EU-direktivet om fri rörlighet i sin nationella lagstiftning.

Än så länge handlar det ”bara” om att Frankrike måste förklara sig och presentera bevisning för att man inte bryter mot dessa punkter. I förlängningen kan det sluta i en rättsprocess. Som en av EU:s grundare är det extra förödmjukande för Frankrike.

Sarkozy gick i taket redan över Readings kritik så frågan är hur han nu kommer att reagera.

EU:s kvarnar är inte precis kända för att mala snabbt. Det innebär att hotet om en rättsprocess förmodligen kommer att hänga över Frankrike när landet håller presidentval våren 2012. I så fall kan det bli en svår black om foten för Sarkozys chanser att bli omvald.

Kommissionens initiativ är dåliga nyheter även för andra EU-länder som Italien och en del öststater som också kastat ut eller diskriminerat romer.

Sveriges händer är inte heller helt rena. I våras utvisades ett 80-tal romer ur Sverige med motiveringen att de inte hade medel att försörja sig.

Hur många i Sverige har hört talas om Kyai Haji Mustofa Bisri? Garanterat nästan ingen.

Ändå är han ledare i en av världens största muslimska organisationer och ett hopp om att minska terrorismen.

Däremot är det ingen som svävar i okunnighet om vem Usama bin Ladin, Ayman al-Zawahiri eller Mullah Omar är.

Vilket är ett problem. Vi hör ständigt om extremisterna men aldrig om de moderata muslimerna. Många människor i väst får en väldigt skev bild av vad islam står för. En bild som skapar rädsla och fördomar och hjälper partier som Sverigedemokraterna in i riksdagen.

Hamnade på en föreläsning på Försvarshögskolan där Mustofa Bisri, näst högste ledare för Nahdlatul Ulama, Indonesiens och största muslimska organisation med 30-40 miljoner anhängare, gav en helt annan bild av islam än extremisternas.

– Eftersom muslimer ligger bakom många av terrordåden i världen är det naturligt att folk i väst drar slutsatsen att islam är en hatisk religion, säger han. På samma sätt fungerar det i Indonesien när en kristen pastor i USA hotar att bränna koranen. Indonesier drar slutsatsen att kristendomen är en hatisk religion.

Han är mycket oroad över att vad han kallar hatideologier dominerar världen. Det är främsta skälet till att han kommit till Sverige. För att ge en motbild av islam.

Han är en tacksam gäst för alla västländer som försöker hitta ett botemedel mot terrorismen. Hur hindrar man att unga, frustrerade män väljer att spränga sig själva i luften? Hur motverkar man terrorismen grundorsaker?

Mustofa Bisri är en äldre man. Den traditionella indonesiska huvudbonaden täcker merparten av hans gråa hår. Man kan säga att han utgör en brandvägg mot muslimsk fundamentalism. Indonesien har en större muslimsk befolkning än något annat land i världen. Men i motsats till många andra muslimska länder är gruppen radikala islamister mycket liten. Jag frågar Mustofa Bisri varför.

– De radikala finns och de försöker hela tiden växa men eftersom det finns starka motkrafter som min organisation som ger ett helt annat budskap så kan vi hålla dem i schack, förklarar han.

Mustofa Bisri kan citera koranen framlänges och baklänges. Inledningen på hans svar på en fråga är ofta en koranvers. På punkt efter punkt hävdar Bisri att de militanta misstolkar koranen. Att man måste ta hänsyn till att den skrevs för många hundra år sedan i ett helt annat samhälle när man tillämpar den i dag.

Istället för att prata om jihad och sharia talar den indonesiske ledaren om kärlek.

– Koranen lär ut att muslimer ska ta medelvägen och ta avstånd från det extrema. Lika lite som man kan bekämpa eld med eld kan man radera ut hat med hat. Bara den som bemöts med kärlek kan sluta hata.

Håller med om att det låter en smula flummigt men jag tror ändå att Mustofa Bisri har en poäng.

USA:s svar på 11 september var att starta kriget mot terrorn. Ett krig som i sin praktiska tillämpning istället i mycket utvecklats till ett krig mot islam. Vart har det lett oss? Antalet terrorister har mångdubblats.

– Problemet är inte islam utan att religionens används för att förtrycka mänskliga fri- och rättigheter, menar den indonesiske imamen.

I morgon ska Mustofa Bisri till Köpenhamn där han ska träffa Fleming Rose, kulturredaktören som lät publicera Muhammedteckningarna i danska tidningen Jyllands Posten. Borde bli ett intressant möte.

Hugo Chavez parti vann valet i Venezuela men förlorade ändå.

Presidentens makt minskar. Han kan inte längre mot oppositionens vilja driva igenom stora förändringar med dekret.

Är det början till slutet vi ser för Latinamerikas senaste revolutionär?

Inför förra parlamentsvalet 2005 gjorde oppositionen ett stort strategiskt misstag när man beslöt sig för att bojkotta valen. Resultatet blev att Chavez fick total kontroll över parlamentet. Han kunde styra landet med dekret. Oppositionen kunde bara hjälplöst se på när Venezuela förvandlades till en demokratiskt styrd diktatur.

Inför helgens val hade de ett mål; se till att Chavez socialistparti inte fick två tredjedelar av platserna i parlamentet. Ett mål man lyckades uppnå med god marginal trots att Chavez gjorde sitt bästa för att manipulera resultatet genom en ny vallag som gav röster på landsbygden större tyngd och ritade om valdistrikten för att gynna presidenten.

Oppositionen kan till och med ha fått en majoritet av rösterna men eftersom städerna är underrepresenterade får de ändå färre parlamentsplatser.

Chavez popularitet har dalat i ungefär samma takt som oljepriset har sjunkit och är nu de lägsta på sju år. Med mindre oljepengar har Chavez haft svårt att hålla sina löften till landets fattiga. Även om han gjorde ett ryck i valrörelsen när han som den värste dörrförsäljare lovade väljarna ett kreditkort med låg ränta och reapriser på hushållsmaskiner.

När jag besökte Venezuela inför presidentvalet 2007 dyrkade en stor del av befolkningen Chavez. Han sågs som en frälsare framförallt bland de fattiga som nu kunde få bra sjukvård och skicka sina barn till universiteten. I gatustånden såldes idoldockor av Chavez iförd röd skjorta. Vem jag än frågade i Caracas slumområdena sjöng Chavez lov.

Presidenten är fortfarande populär men inte längre lika okritiskt dyrkad. Även bland anhängarna finns allt fler frågetecken kring hans socialistiska revolution i den forne frihetshjälten Simon Bolivars anda.

Inflationen är runt 30 procent vilket drabbar de fattiga hårdast. Den redan tidigare höga kriminaliteten har ökat kraftigt.

Fram till nu har Chavez under sina drygt tio år vid makten hela tiden stärkt sin ställning. Detta är hans första riktigt svåra motgång. Kanske har folkets kärlek passerat sin topp. Ska bli intressant att se hur han svarar.

Tänker Chavez gå oppositionen till mötes?

Eller väljer han att fortsätta in på envåldshärskarens – om än demokratiskt vald – spår?

Det nyvalda parlamentet samlas inte förrän i januari. Chavez har tre månader på sig att driva igenom grundlagsändringar och andra förslag som han aldrig skulle få igenom om det krävs kvalificerad majoritet.

Ska man tolka Chavez reaktion till valresultatet på twitter så är det den senare vägen han tänker välja. ”Resultatet är en ny seger för folket. Jag gratulerar er alla.”

Presidentvalet 2012 bli nästa test.

Bob Woodward gör det igen. Avslöjar vad som händer i Vita Husets slutna möten.

Här är en snabbresumé: Obama vill ut ur Afghanistan snabbast möjligt medan militären hela tiden försöker utöka insatsen.

CIA driver en hemlig armé i Afghanistan som opererar i Pakistan. Börjar likna Centralamerika för 30-40 år sedan.

Efter Watergate-avslöjandena har Bob Woodwards specialitet blivit att intervjua den sittande amerikanske presidenten under mandatperioden och sedan skriva böcker om alla hemliga läckta uppgifter och förtroenden han fått.

Han gjorde det med George W Bush (tre böcker) och nu gör han det med Barack Obama i en bok som kommer nästa vecka. Uppenbarligen är båda tillräckligt fåfänga för att släppa Watergate-avslöjaren in på livet eller tror att de ska ha mer nytta av Woodward än han kan göra skada.

I Obamas fall kan chansningen kanske gå hem.

För Woodwards huvudtema i boken är precis det Obama vill ha ut. När presidenten förra hösten krävde att militären skulle redovisa en exit-strategi för kriget i Afghanistan så väntade han förgäves. Utåt framstod det som att det var presidenten som velade och inte kunde bestämma sig för vad han ville. Men Woodward som både intervjuat Obama och dessutom fått tillgång till en rad mötesprotokoll ger enligt Washington Posts sammanfattning en helt annan bild.

En bild där Obama försöker hitta ett sätt att avsluta kriget i Afghanistan snabbast möjligt medan militären hela tiden bara ropar efter mer trupper och mer tid. Till slut utformar Obama en egen strategi och går med på att tillfälligt kasta in 30 000 soldater till, men med den uttryckliga ordern att militären måste planera för ett tillbakadragande med början i sommar.

– Jag tänker inte ge det här tio år, säger Obama i ett möte med försvarsminister Gates och utrikesminister Clinton. Jag sysslar inte med nationsbyggande på lång sikt. Jag tänker inte spendera en biljon dollar.

Hans bestämda krav ledde till många konflikter med landets högsta militärer som mellan skål och vägg använder hårda omdömen om presidenten.

Ett av de mest intressanta avslöjandena är den hemliga afghanska paramilitära specialstyrka som CIA finansierar och leder. Woodward beskriver de 3 000 soldaterna som en elittränad enhet som genomför hemliga och känsliga upprensningsaktioner mot talibaner och al-Qaida inne i grannlandet Pakistan. En anonym CIA-källa hävdar att soldaterna inte är inblandade i några strider i Pakistan. Däremot används de för stridsuppdrag inne i Afghanistan.

Redan de amerikanska drönarattackerna (obemannade flygplan) inne i Pakistan är en känslig historia för regimen i Pakistan. Om grannlandet Afghanistan går in med marktrupp i Pakistan kan det på allvar hota stabiliteten hos regimen i Islamabad. Amerikanska trupper har inget tillstånd att operera i Pakistan.

Antiterrorism-enheten som den kallas etablerades redan i inledningen av kriget hösten 2001 och har vuxit sedan dess.

Den väcker till liv en del obehagliga minnen från Centralamerika där USA förde ett hemligt krig mot vänsterregimen i Nicaragua och andra vänsterrörelser där människor avrättades av CIA-finansierade dödspatruller.

Eftersom talibanerna och al-Qaida i mångt och mycket har en fristad i Pakistan är det förståeligt att USA vill kunna operera där. Men när det sker i hemlighet och under CIA:s ledning brukar det oftast innebära att operationerna inte tål att se dagens ljus.

Woodwards sätt att följa presidenterna påminner lite om de intervjuer som SVT:s Erik Fichtelius fick göra med Göran Persson när denne var statsminister men som inte publicerades förrän efter Perssons avgång. Då riktades mycket kritik mot arrangemanget. I USA möts Woodward mest av beundran och inte så lite avundsjuka från andra reportrar som inte har den exklusiva tillgången till världens mäktigaste man.

Europas etablerade partier har prövat allt för att stoppa högerextremisters och rasisters framfart i väljarkåren.

Hittills utan framgång.

Främlingsfientlighet är ingen sjukdom som går att bota bara man hittar rätt medicin.

Förfärade undrar många svenskar hur Sverigedemokraterna kunde komma in i riksdagen. Alla har sina idéer om hur partiet ska oskadliggöras. Underförstått ligger en uppfattning att det måste bero på något slags missförstånd eller informationsunderskott när människor röstar på Sverigedemokraterna, på Nationella Fronten i Frankrike eller Frihetspartiet i Holland.

Bara de etablerade partierna agerar kraftfullt ska denna ”ohyra” försvinna.

Tyvärr visar verkligheten att det inte är så enkelt.

Högerextrema, nationalistiska och populistiska partier har växt fram i de flesta europeiska länder under de senaste två årtiondena. Sedan Jörg Haiders FPÖ tog plats i Österrikes regering 1999 har det etablerade samhället i Europa vaknat på allvar och insett faran.

En rad olika strategier har använts för att motverka och blockera de främlingsfientliga partierna.

Tiga ihjäl – Länge var detta taktiken i Sverige. Både media och politiker låtsades som att Sverigedemokraterna inte fanns och trodde att de därmed var dömda till ett liv i glömska. Erfarenheter från många andra länder visar att taktiken kan fungera en kort period men inte i långa loppet.

Utfrysning – I Belgien etablerade övriga partier en ”anständighetsgräns” där de vägrade ha med Vlaams Bloc att göra. Partiet växte ändå.

Tolerans – I Danmark släpper de konservativa inte in Dansk Folkeparti i regeringen men samarbetar ändå med partiet. Dansk folkeparti röstar för regeringens förslag mot att de får igenom skärpta krav för invandring och mer satsningar på de äldre. Partiet har växt i varje val sedan 1998 och är i dag de mest inflytelserika främlingsfientliga partiet i Europa utanför en regering.

Krama ihjäl – I Österrike bildade de konservativa regering med Haiders FPÖ. Partiet blev mer rumsrent och de högerextrema ökade sina röstetal.

Kapitulation – Schweziska folkpartiet sitter i regeringen och sätter helt den politiska agendan, som med folkomröstningen om att förbjuda minareter Lega Nords inträde i Italiens regering har inneburit fri jakt på invandrare. Få politiker tar längre avstånd från rasupplopp och hatbrott.

Till bilden hör att de högerextrema partierna mer och mer ömsat skinn. De stryker rent rasistiska formuleringar ur partiprogrammet och rensar ut företrädare som är alltför öppet rasistiska. Allt i ett försök att bli mer rumsrena och attrahera större väljargrupper.

Under tiden bråkar politiker och samhällsdebattörer om vilka åtgärder som är effektivast mot extremisterna medan de i själva verket står handfallna. Ingen medicin verkar fungera.

Förmodligen för att högerextremism, främlingsfientligheten och nationalism inte är sjukdomar.

De är fenomen som alltid existerat. Som växer eller krymper ihop beroende på förhållandena i samhället.

Främlingsfientliga partier växer i tider av kris och oro och när de etablerade partierna alla rusar mot mitten. Ofta knyter den an till lokala företeelser i ett land. Alltmer växer den till en global rörelse i västerländska demokratier.

Terrordåden den 11 september var en avgörande katalysator. Attackerna och de efterföljande krigen skapade en allmän känsla av otrygghet och oro för tillståndet i världen. De gav upphov till stora flyktingströmmar av muslimer från Irak, Afghanistan, Somalia och andra muslimska länder.

Flyktingar som delvis kom till Europa i ett läge när misstänksamheten och fientligheten mot muslimer och islam växte på vår kontinent. Tidigare hade högerextrema rörelser kännetecknats av ständig inre splittring. I slam och terrorism fick de en gemensam fiende att ena sig mot.

Ytterligare hjälp på traven fick främlingsfientligheten av den globala finanskrisen. När arbetslösheten når tvåsiffriga nivåer och plånboken blir tunnare riktas ilskan ofta mot invandrare som ”snor jobben” alternativt ”lever på bidrag”.

Till och med invandrarnas drömland USA har den här gången sparkat bakut. Arizonas rasistiska lagar för att kunna kasta ut mexikanska gästarbetare och teaparty-rörelsens rop på lägre skatter och mindre statsutgifter är uttryck för samma globala högervridning som i Europa.

När människor upplever problem som de etablerade partierna inte vill eller klarar av att ta itu med då öppnar man upp för extremister.

Lärdomen från övriga Europa visar att det inte spelar någon roll hur mycket man fördömer eller försöker bekämpa extrempartierna om man inte gör något åt de upplevda orättvisorna och problemen.

Den amerikanska drömmen och drömmen om Amerika är fortfarande stark.

Men sprickorna blir allt synligare

För varje sjunde amerikan är drömmen krossad.

44 miljoner lever under fattigdomsgränsen. Det är fyra miljoner fler än året innan. Ökningen hade varit ännu större om det inte hade varit för utökad arbetslöshetsersättning och andra former av stöd.

Barnen toppar statistiken. Var femte barn lever i ett hushåll som ska klara sig på under 13 000 kronor i månaden, före skatt. Där går den officiella gränsen för fattigdom i ett hushåll på två vuxna och två barn.

En aning förvånande kanske för en omvärld som vant sig vid att blicka mot USA för världens högsta levnadsstandard, lyx och överflöd. Allt det där finns men fördelningen är extremt skev.

Och det blir allt svårare för amerikanen att nå drömmen.

Den färska statistiken kommer väldigt olägligt för president Obama. Mindre än två månader före kongressvalen som avgör om demokraterna kan behålla sin majoritet. Obama kan visserligen skylla på den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen på 30-talet men republikanerna kommer ändå att använda fattigdomsstatistiken mot USA:s första svarte president och den som lovat slåss för underklassen. Amerikanerna har inte varit fattigare sedan mitten av 90-talet.

Mest oroande för Obama är att arbetslösheten inte visar några tecken på att backa. Trots att den ekonomiska konjunkturen är på väg upp biter arbetslösheten sig kvar kring tio procent. Läget är värre än någon gång tidigare under efterkrigstiden.

Något som borde oroa även oss svenskar. USA är en viktig ekonomisk motor för världen. Kommer inte den amerikanska konsumtionen igång är risken att även tillväxten i Europa hämmas.

En fattig amerikan kan i slutänden bli en fattig svensk.