Att Israel känner ett behov av att hämnas de dödliga attackerna är lätt att förstå.

Men det är svårt att se hur demolering av attentatsmännens familjers bostäder kan leda till annat än ännu mer våld.

Efterspelet till de senaste palestinska terrordåden följer ett bekant mönster.

Det är öga för öga och tand för tand.

Den israeliska regeringens inställning är att våld är det enda språk som palestinierna förstår. Därför har premiärminister Netanyahu gett order om att återuppta rutinen att förstöra attentatsmäns bostäder. Eftersom palestinska familjer ofta lever i storfamiljer innebär det att hela familjen blir bostadslös.

Denna form av kollektiv bestraffning har många gånger fördömts av världssamfundet och människorättsorganisationer men återupptas nu efter ett antal terrordåd inne i Israel den senaste månaden.

Budskapet till palestinierna är att de får betala dyrt om de utför terrorhandlingar. Men det budskapet har Israel gett i över 60 år tid utan att våldet mot den judiska befolkningen för den skull försvunnit.

Tvärtom har Israels metoder lett till en radikalisering av palestinierna och ett ökat hat mot Israel.

Det är inte mot terroristen som körde in i en folksamling i Jerusalem och dödade tre som hans familjs eller palestiniernas vrede riktas. Utan mot Israel som förvandlar familjens hus till en hög betongsmulor.

Efter så många år som premiärminister kan man tycka att det vore dags för Benjamin Netanyahu att pröva en ny taktik. Övertron på våld leder Israel in i en återvändsgränd.

Terrordåd måste alltid fördömas, särskilt när oskyldiga civila drabbas. Men det kan vara klokt att försöka förstå varför palestinier med jämna mellanrum tar till denna avskyvärda metod.

Just den senaste månadens dåd hänger samman med konflikten om Tempelberget i Jerusalem. Judiska extremister försöker tvinga fram en förändring som innebär att judar ska få be där muslimerna har sin helgedom. En provokation i ett läge när spänningsnivån redan är hög.

Netanyahu har inte tillräckligt tydligt satt ner foten mot extremisterna.

I grund och botten är terrorn uttryck för något helt annat. En frustration över att Israel förhalar verkliga fredförhandlingar som skulle kunna leda till att palestinierna får en egen stat.

Inte nog med det. Genom att regelbundet ge klartecken till nya judiska bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem saboterar Netanyahu förutsättningarna för att en palestinsk stat ska kunna fungera i framtiden.

I praktiken innebär det att tre miljoner palestinier på Västbanken lever under israeliskt förmyndarskap. Israel kan när som helst sätta upp vägspärrar som gör det omöjligt att passera från en del av Västbanken till en annan.

Israeliska soldater utövar ett dagligt våld mot palestinier som vi ser väldigt lite av i medierna. En terrorattack i Jerusalem får stor uppmärksamhet. En palestinier som skjuts under stenkastning mot israeliska soldater blir på sin höjd en notis.

Båda parter motiverar sitt våld genom att peka på den andra sidans våldsanvändning. Det bildar en evig spiral ner i fördärvet.

Enda sättet att få slut på våldsspiralen är att få igång verkliga fredsförhandlingar där både israeler och palestinier är beredda att göra de smärtsamma eftergifter som krävs för att få ett fredsavtal till stånd.

Israel är den överlägset starkaste parten. Ett särskilt ansvar vilar på dem.

Världen har fått en ny kris att oroa sig för.

Till Ebola, Islamiska staten, skuldkris och Ukraina kan nu läggas Japans recession.

När David Cameron larmar om ”blinkande röda lampor” i världsekonomin sätter han ord på den oro som många känner.

Storbritanniens premiärminister skrev sin debattartikel efter att ha deltagit i G 20:s (de största ekonomierna i världen) toppmöte i Australien.

Där varnar han för alltfler tecken som pekar mot att världen är på väg mot en ny ekonomisk kris. Instabilitet och osäkerhet i omvärlden gör att många av de tunga ekonomiska lokomotiven har saktat in.

– De röda varningsljusen blinkar än en gång på världsekonomins instrumentbräda, skriver Cameron.

Tyskland har knappt någon tillväxt alls. Hela eurozonen står och stampar. I Ryssland råder redan ekonomisk stagnation. Tillväxten i Kina har minskat rejält. Det finns ingen som på allvar driver på efterfrågan i världen.

Samma dag som Camerons debattartikel publiceras meddelar Japan att landets befinner sig i recession efter att ekonomin visat minustillväxt tre kvartal i rad.
Ännu en lampa som lyser rött.

Japan har under premiärminister Shinzo Abe försökt bryta den spiral av sjunkande priser och stagnation som landet befunnit sig i de senaste 20 åren. Detta har applåderats av världen och setts som ett bidrag till försöken att få fart på världsekonomin.

Därför är det oroande när det nu visar sig att Abenomics, som den nya ekonomiska politiken kallas, delvis fått rakt motsatt verkan.

Abe vill få japanerna att konsumera mera. Befolkningen har i många år stoppat pengarna i madrassen i tron att varorna ska bli ännu billigare nästa månad och därför bara handlat det allra nödvändigaste. På banken är det ingen idé att ha dem eftersom Japan under lång tid haft nollränta.

Den kraftiga stimulansen i ekonomin gav till en början resultat. I mitten av förra året såg det ut som Japans åter hade stadig tillväxt.

Men eftersom den japanska staten har ett gigantiskt budgetunderskott tog Abe en chans tidigare i år. Japan höjde momsen från 5 till 8 procent. Till en början såg chansningen ut att gå hem. Japanerna spenderade friskt alldeles innan momshöjningen. Men direkt efter stoppade de pengarna i madrassen igen och har inte plockat fram dem sedan dess.

Så istället för att åter bli ett draglok har Japan gått tillbaka till att vara ett problembarn i världsekonomin.

Att lägga till övriga.

Eurozonen är på nytt på väg mot recession. Cameron varnar för att en diet av höga statsskulder, låg tillväxt och hög arbetslöshet håller på att bli ett det normala tillståndet i Europa.

– Tillväxtländerna fungerade som ekonomisk motor när återhämtningen inleddes för några år sedan men nu börjar även de tappa fart, skriver Cameron.

Skälet till instabilitet och osäkerhet är flera. Ebolasmittan har förlamat ekonomierna i många länder i Afrika. Ukrainakrisen har lett till ekonomiska sanktioner mot Ryssland som svarat med egna mot USA och Europa. Islamiska statens framfart i Syrien och Irak har lett till minskad handel och färre investeringar i arabvärlden.

Olika bromseffekter som negativt drabbar det ekonomiska klimatet i stora delar av världen.

För att få fart på världsekonomin enades världens rikaste länder på G-20 mötet om att kraftigt stimulera sina ekonomier med statliga satsningar på infrastruktur. Något som helt går på tvärs mot den ekonomiska politiken i eurozonen där fokus ligger på att minska länderna statsskulder.

Förmodligen är det därför som dessa åtgärder inte är bindande. Lika med risk att det rinner ut i sanden.

Precis som verkar vara på väg att ske med Abenomics.

Kina har sin enbarnspolitik för att kontrollera befolkningstillväxten.

Indien har sina massteriliseringar. Inte sällan med dödlig utgång.

För några dagar sedan avled 14 kvinnor efter att ha blivit opererade enligt löpande bands-principen.

Båda länderna känner ett förståligt behov av att dämpa sin befolkningstillväxt. Kina har redan 1,3 miljarder invånare. Indien är uppe i 1,2 och beräknas gå om Kina om 15 år.

För medan Kinas förbud för familjer att skaffa mer än ett barn varit framgångsrik i att hålla ner befolkningsexplosionen så har Indiens metod inte fungerat lika bra. Befolkningen har fyrdubblats sedan självständigheten 1947.

I sina desperata försök att få ner födelsetalen genomför den indiska staten regelbundet kampanjer för sterilisering. Läkare skickas ut på landsbygden där de opererar på löpande band.

Hur illa det kan gå visade sig i början av veckan i delstaten Chhattisgarh. Staten hade satt upp en ”steriliseringscamp” dit kvinnor kunde komma för att få proceduren utförd. Under fem timmar opererade en läkare 86 kvinnor. Men något gick väldigt fel. 13 dog och 60 vårdas fortfarande på sjukhus. Tillståndet för 20 av dem är kritiskt.

Teorin är att kvinnorna dog av att läkaren använde smutsiga instrument.

Man kan se det som en enskild läkare som bryter mot reglerna men frågan är om det inte är tecken på ett systemfel.

Det är inte första gången det händer. Mellan 2003 och 2012 dödades över 1 400 personer av sådana ingrepp.

Sterilisering har länge varit Indiens metod för att minska befolkningsexplosionen. De första kampanjerna genomfördes på 70-talet och riktade sig mot män. Numera är det nästan bara kvinnor som steriliseras trots att ingreppet på dem är mer komplicerat.

Kampanjerna riktar sig mestadels till fattiga kvinnor på landsbygden. För att övertala dem betalar staten ut ekonomisk ersättning till de som genomgår sterilisering. Det händer till och med att man erbjuder tv-apparater och motorcyklar. Vid ett tillfälle för några år sedan fick steriliserade kvinnor vara med i utlottningen av en bil.

I Indien är det normala att kvinnan flyttar hem till makens familj efter giftermålet. Där har hon väldigt lite att säga till om. Många kvinnor berättar om hur de pressas till att sterilisera sig trots att de inte vill. Maken vill ha den ekonomiska ersättningen.

Kvinnorna får höra att ingreppet är enkelt och riskfritt. Det senare är uppenbarligen en sanning med modifikation.
Enligt brittiska The Guardian är 37 procent av alla gifta indiska kvinnor steriliserade. Födelsetalen har också sjunkit från 5,7 födda barn per kvinna till 2,7. Men i det arbetet menar experterna att gratis utdelning av kondomer varit en minst lika effektiv åtgärd. Definitivt mindre dödlig.

Den indiska regeringens sätt att få stopp på befolkningsökningen genom att betala fattiga kvinnor för att sterilisera sig reser onekligen allvarliga etiska frågor.

25 år efter Berlinmurens fall är resterna av DDR:s gamla kommunistparti på väg att ta makten i en av Tysklands delstater.

Något som sänder obehagliga vibrationer från förtrycket från förr och som helt kan kullkasta vem som i framtiden styr Tyskland.

Politiskt står tyska Die Linke långt ifrån Sverigedemokraterna i de flesta frågor men det finns en slående likhet.

Båda är ansedda som paria i sina hemländer av de etablerade partierna.

Stommen i Die Linke utgörs av SED, det statsbärande kommunistpartiet i forna DDR. SED ledde en förtryckarapparat av sällan skådat slag där den fruktade säkerhetspolisen Stasi tvingade medborgarna att till och med rapportera om sina män, fruar och barn.

Efter 40 år av diktatur kastade befolkningen av sig det kommunistiska oket när Berlinmuren föll den 9 november 1989. Vilket sedan ledde till Tysklands enande.

SED insåg att de inte hade en chans att överleva om de inte ömsade skinn. SED blev PDS som 2007 blev Die Linke. Men ett antal av huvudpersonerna i SED 1989 är fortfarande aktiva på höga poster i Die Linke, bland dem Gregor Gysi.

Gysi var den siste partiledaren i SED innan partiet bytte namn. Även om han tillhörde de reformvänliga kommunisterna.

Övriga partier har hela tiden haft uppfattningen att PDS och senare Die Linke står alldeles för nära det som östtyska kommunistpartiet stod för. Det finns dessutom personer i Die Linke som har ett förflutet i Stasi. Därför har man inte valet ha med SED att göra.

Efter förbundsdagsvalet förra året hade socialdemokraterna, SPD, kunnat regera ihop med miljöpartiet och Die Linke. I så fall hade Angela Merkel fått gå som förbundskansler.

Men SPD gjorde redan före valet klart att man inte var beredd att ha något att göra med Die Linke. Utan deras tio procent fanns de inga förutsättningar att bilda en rödgrön regering.

Nu har SPD i delstaten Thüringen gjort helt om. De är beredda att ge sitt stöd till en koalition där delstaten leds av Die Linke. Tillsammans med miljöpartiet får de röd-gröna majoritet och petar bort Merkels kristdemokrater från makten trots att de är överlägset största parti i Thüringen. SPD har tidigare regerat ihop med kristdemokraterna och hade kunnat fortsätta med det men lierar sig nu istället med resterna av Östtysklans gammelkommunister.

Något som väckt starka känslor hos många tyskar som minns förtrycket under DDR-tiden. Nu går de gamla spökena igen i verkliga livet. Det var inget någon kunnat föreställa sig när muren föll och kommunisterna var hatade och avskydda av en övervägande majoritet av befolkningen. Tajmingen med firandet av att ett kvartssekel gått sedan murens fall har gjort det hela extra infekterat.

Men Die Linkes regeringsställning i Thüringen handlar om betydligt mer än bara gamla spöken.

Om förändringen blir ett första steg i en process där partiet normaliseras så kan makten i Tyskland snart se helt annorlunda ut. Redan i dag skulle SPD, De gröna och Die Linke kunna bilda en regering ifall socialdemokraterna drar undan sitt stöd för Merkel. Då skulle istället en socialdemokrat bli förbundskansler.

Hittills har det varit otänkbart men om samarbetet i Thüringen faller väl ut kan situationen ändras.

Detta väcker givetvis nya perspektiv även när det gäller Sverige. Här pågår en process där Sverigedemokraterna alltmer normaliseras som ett vanligt parti. Hur långt blir steget då att regera ihop med SD?

Precis som i det tyska fallet kommer det säkert att först ske i mindre skala i några svenska kommuner som bryter mot sina moderpartiers ”förbud” mot att samarbeta med SD.

Mångas ögon kommer att vara riktade mot Thüringen de närmaste åren.

Kongressvalet var tillfället då de amerikanska väljarna skulle straffa republikanerna.

Istället ser resultatet ut att bli total republikansk kontroll av kongressen.

Paradoxalt kan det visa bli en dyrköpt seger.

För ett år sedan skapade republikanerna kaos när de tvingade fram en stängning av den amerikanska statsapparaten i ett försök att i efterhand stoppa president Obamas sjukvårdsreform. En miljon amerikaner tvingades stanna hemma från sina jobb utan lön i två veckor. Världsekonomin stirrade ner i avgrunden.

Kongresspolitikerna tillhörde USA:s mest hatade och framförallt var det mot det republikanska partiet som vreden vände sig.

Vilket inte hindrar att samma republikaner leder i opinionsmätningarna inför kongressvalet imorgon. De kommer att ta representanthuset med stor marginal och det mesta talar för att de även tar hem den viktiga senaten.

Främsta skälet till vad som på ytan ser ut som en scenförändring är att många av dem som var allra argast på republikanerna inte röstar i kongressvalet där valdeltagandet bara ligger runt 40 procent. Rika vita är överrepresenterade bland dem som går till vallokalen och det är där republikanerna har sina mest trogna väljare.

Obama hamna i så fall i ett läge där han har en fientlig kongress emot sig.

Något som riskerar att förlama den politiska processen i Washington ännu mer. Redan i dag stiftar kongressen rekordfå nya lagar. Obamas vapen majoriteten är att lägga in sitt veto ifall republikanerna försöker driva igenom lagförslag som han ogillar.

För republikanerna är det givetvis en framgång om de kontrollerar kongressens båda kamrar. Men det höjer samtidigt förväntningarna på att det ska kunna åstadkomma konservativa, politiska reformer.

Så här långt har republikanernas strategi väldigt mycket varit att säga nej till i stort sett allt som Obama föreslår.
Misslyckas de driva egna reformer kan det slå tillbaka mot partiet i presidentvalet 2016. Kanske blir det då väljarna straffar dem istället.

Problemet för republikanerna är att partiet slits åt två håll.

En grupp vill att partiet ska röra sig mot mitten eftersom de anser att det bara är då som republikanerna har en chans att få en presidentkandidat i Vita huset.

Problemet är att den stora rörelsen är åt andra hållet, åt höger, med den ultrakonservativa falangen i Teapartyrörelsen som pådrivande kraft. De tongivande republikanerna blir allt mer värdekonservativa och tillväxtfientliga. De vill inte genomföra någon invandringsreform samtidigt som partiet måste få fler latinoväljare om de ska ha en chans i presidentvalet. De håller fast vid sitt motstånd mot aborter och homosexäktenskap samtidigt som fler och fler amerikaner blir modernare i sin syn på familjefrågor.

Så en framgång för de konservativa republikanerna i kongressvalet kan i slutändan bli en black om foten i presidentvalet.

Tar republikanerna över i senaten blir det mycket svårt för Obama att få igenom några politiska reformer under de dryga två år som återstår av hans ämbetsperiod. Han blir verkligen en ”lame duck”. Det innebär förmodligen att han kommer att koncentrera sig ännu mer på utrikespolitiken, ett av de områden där president kan styra utan att behöva bry sig så mycket om kongressen.

Ett mått på Obamas låga opinionssiffror är att han inte kampanjat för några demokratiska kandidater i delstater där det står och väger jämt mellan republikaner och demokrater. Demokraterna är helt enkelt rädda för att Obama ska sänka deras chanser.

Två valresultat som ger en strimma av hopp i en värld som annars ser allt mörkare ut.

I Ukraina blir det svårt för Ryssland att fortsätta hävda att det är nazister och fascister som styr.

Tunisien visade att den arabiska våren inte är helt död.

Även om det inte gick att genomföra något parlamentsval i östra Ukraina tyckte till och med Kreml att valet gick korrekt till och att resultatet är legitimt. Detta trots att det knappast kan ha varit vad Moskva önskade sig

Ledarduon Petro Porosjenko och Arsenij Jatsenjuk fick fortsatt förtroende. Deras två partier fick dryga 20 procent var. Jatsenjuk var en av huvudfigurerna bakom att Viktor Janukovitj störtades i ett folkligt uppror tidigare i år.

Valsegern blev en klar framgång för de partier som förordar att Ukraina ska fortsätta att orientera sig västerut, mot EU.

Därmed blev Putin också en av förlorarna, som ända sedan förra hösten pressat Ukraina hårt för att vända EU ryggen och samarbeta mer med Ryssland.

I sin propaganda har han konsekvent kallat de styrande i Kiev för fascister och nazister. Detta eftersom högernationalistiska partiet Svoboda fick flera ministerposter.

Att sätta det epitetet på det nya styret blir svårare. Svoboda fick under tio procent av rösterna och Högra sektorn, en nynazistisk gruppering, fick inte ens en procent.

Valet gav det klara beskedet att majoriteten av ukrainarna inte vill bli en del av Ryssland, det gäller både de som bor i västra och östra Ukraina (bortsett från de delar där valet inte kunde genomföras eftersom de ockuperas av proryska rebeller). En Krim-lösning blir därför mycket svår att genomföra för Ryssland.

Kanske kan resultatet istället öka möjligheten för en förhandlingslösning mellan Ryssland och Ukraina.

När den arabiska åren bröt ut för snart fyra år sedan såg den ut att svepa med sig hela arabvärlden i en frihetsexplosion som liknade vad som hände i Östeuropa efter Berlinmurens fall. I början såg det oerhört hoppfullt ut när diktatorerna föll en efter en. Ben Ali, Tunisien, Hosni Mubarak, Egypten och Moammar Gaddafi, Libyen.

Sen gick det mesta snett.

Libyen är i dag i totalt kaos med lokala miliser som slåss om herraväldet. I Egypten har militären tagit tillbaka makten och demokrati är mer avlägset än någonsin. I Syrien utlöste protesterna ett blodigt inbördeskrig som ser ut att kunna pågå i många år än och destabiliserar hela Mellanöstern.

Istället för en demokratisering har vi sett hur militant islamism brett ut sig i den arabiska vårens spår.

Även i Tunisien har det vacklat mellan hopp och förtvivlan. Islamister tog makten i det första valet. Politiska mord har destabiliserat läget.

Därför var det glädjande att den gångna helgens val ser ut att ha gått juste till. Segrare blev ett nytt sekulärt parti. Men kanske viktigast av allt var att förlorarna i islamistiska Ennada gick ut offentligt och erkände sig besegrade istället för att skrika på valfusk.

Det ger visst hopp om att Tunisien kanske kan vara på väg att bli det första lyckade exemplet på att den arabiska protestvågen går att växla in i mer permanent demokratisk framgång.

Åsiktsklyftan mellan amerikanska väljare har aldrig varit större än i dag.

Republikaner och demokrater lever i sina egna världar och ser till och med motståndarna som ett hot.

Även om republikanerna vinner kongressvalet om tre veckor blir resultatet en ännu större förlamning av amerikansk politik.

Torr statistik säger förvånansvärt mycket om det politiska läget i USA. Särskilt när den tolkas av Bruce Stokes, av de ledande experterna på det oberoende opinionsinstitutet PEW.

Han är på besök i Sverige och håller hov för en liten grupp journalister och andra intresserade i en av amerikanska ambassadens representationsvåningar på Strandvägen i Stockholm.

Bilden han ger av det politiska läget i hemlandet är på ett sätt skrämmande. Aldrig tidigare i modern tid har så många amerikaner sett sig själva som helt övertygade demokrater respektive republikaner. Rörelsen mellan partierna är på rekordlåg nivå.

Men inte nog med det. En stor del av väljarna betraktar motståndarna som en fara för landet. Hela 36 procent av republikanerna har den uppfattningen om de demokratiska partiet och 27 procent av demokraterna tycker så om republikanska partiet.

– Det handlar inte bara om att tycka olika, säger Bruce Stokes. Man ser sina politiska motståndare som ett hot.

Stokes beskriver det som att amerikanerna allt mer lever i ”ideologiska getton” där de bara umgås med andra människor som delar deras åsikter. Det förstärker de egna uppfattningarna och minskar förståelsen för motståndarens.

Detta är särskilt allvarligt i ett politiskt system som bygger på samarbete och kompromisser.
Där finns förmodligen också en viktig förklaring till att den amerikanska kongressen blivit mer och mer dysfunktionell.

Något hopp om att det ska ändras efter valet till senaten och representanthuset om tre veckor finns inte.

Opinionsmätningarna pekar mot att republikanerna får majoritet både i representanthuset och senaten. På pappret innebär det att republikanerna kan få igenom sina lagförslag. Men då sitter president Obama i Vita huset och lägger in sitt veto. För att upphäva ett veto krävs två tredjedels majoritet vilket inget av partierna är i närheten av.

Så oförmågan att fatta beslut kommer att fortsätta.

Enligt Stokes stoppades 80 procent av de förslag Obama la fram under de första två åren. Ingen kongress i modern tid har stiftat färre lagar.

Obama försöker fortfarande förverkliga det första beslut han skrev under sedan han flyttat in i Vita huset, att stänga fånglägret på Guantanamo dit misstänkta al-Qaida terrorister fördes från hela världen. Republikanerna har, med hjälp av en del demokrater, blockerat det beslutet genom att vägra ge några pengar för att betala för flytten till amerikanska fängelser.

Oförmågan att få igenom sin politik är förmodligen ett huvudskäl till att amerikanska presidenters popularitetskurva ser ut som en brant skidbacke. När han tillträdde hade Obama 64 procent av amerikanska folket bakom sig som tyckte han gjorde ett bra jobb. I dag är den siffran nere i 42 procent. För George W Bush blev förändringen ännu mer dramatisk. Från 86 procent till 24.

Världsläget kan rädda Obama. Upplevelserna vid terrordåden den 11 september 2001 gör att skräcken aldrig ligger långt under ytan hos amerikanerna. Islamiska staten ses som ett högst konkret hot av många amerikaner. Därför har Obama fått starkt stöd för sitt beslut att samla en internationell koalition för att krossa IS trots att amerikanerna under en längre tid visat en stor krigströtthet.

– Det är förbluffande hur snabbt amerikanerna ändrat inställning, säger Bruce Stokes.

Då spelar det ingen roll att en klar majoritet tycker att USA:s makt i världen har minskat det senaste decenniet.

För Obama är det ändå utrikespolitiken som kan ge honom en sista chans att vända de negativa gillandesiffrorna under hans sista två år vid makten.

Där kan han fatta de flesta beslut själv oavsett vad en förlamad kongressförsamling tycker.

USA tycker att Turkiet ska gå in med marktrupper för att rädda Kobane.

Turkiet tycker att USA ska bomba mer för att uppnå samma mål. Resultatet av oenigheten verkar bli att den kurdiska staden faller i Islamiska statens händer.

Kampen om Kobane visar vilka olika mål två av de viktigaste länderna i den USA-ledda koalitionen mot IS har.

USA anser inte att kampen mot IS går ut på att förhindra att olika städer faller i islamisternas händer. Den amerikanska strategin går ut på att långsiktigt förstöra Islamiska statens infrastruktur på marken, framförallt stoppa gruppens oljeexport som ger dem stora inkomster.

Turkiets är mest intresserat av att kurderna inte ska bli vinnare i kampen mot Islamiska staten.

President Tayyip Erdogan fruktar att PKK, de turkiska kurdernas väpnade styrkor som är terrorstämplade av både EU och USA, ska stärkas och därmed på nytt bli ett hot mot Turkiets centralregeringen. Han vill inte heller att de syriska kurderna, YPG, ska gå stärkta ur striden mot IS. De samarbetar nära med PKK och målet är en kurdisk stats där man delvis tar territorium från Turkiet.

Erdogan vill inte heller att koalitionens kamp mot Islamiska staten ska resultera i att Syriens diktator Bashar al-Assads chanser att sitta kvar ökar.

Det är därför som Turkiets är så extremt ovilliga att ingripa mot IS offensiv mot den kurdiska staden Kobane. Turkiet har inte skjutit ett enda skott över gränsen trots att man har rader av stridvagnar uppställda på sin sida. Däremot har flera kurder dödats i sammandrabbningar med turkisk polis när de demonstrerat mot att Turkiet hindrar dem från att föra över vapen och förnödenheter för att hjälpa sina kurdiska bröder i Kobane.

Mellan USA och Turkiet pågår ett kallt krig om vem som ska göra vad.

De senaste dagarna har tidningar som New York Times och Washington Post varit fyllda med artiklar där läckor från Obama-administrationen ondgör sig över att Turkiet inte gör mer trots att Kobane ligger precis vid den turkiska gränsen och det vore lätt för den turkiska armén att gå över och helt ändra maktbalansen i striderna.

Obama är uppenbarligen mycket irriterad på Turkiet men är samtidigt beroende av Nato-landet för att lyckas med sin strategi mot IS.

Turkiet å sin sidan tycker att om nu USA ser det som så viktigt att rädda Kobane så får de väl intensifiera bombningarna. Striderna om staden har pågått i snart en månad och det har funnits många tillfällen för amerikanskt stridsflyg att slå ut IS artilleri och stridsvagnar men den amerikanska militären har valt att avvakta till nu då det nästan är för sent.

Skälet är att man hellre vill koncentrera sig på mer strategiska mål som på sikt försvårar för Islamiska staten att upprätthålla kontroll över de stora områden man intagit i Irak och Syrien.

Här står USA inför ett val mellan symbolik och effektivitet.

Faller Kobane i Islamiska statens händer kommer det av omvärlden att betraktas som ett stort misslyckande för Obamas strategi mot IS och ännu en stor seger för de militanta islamisterna.

En seger som kommer att göra det ännu lättare för gruppen att rekrytera nya, hängivna krigare.

Inte på 25 år har Kina utmanats av demokratidemonstranter som de i Hong Kong.

Medan totalitära regimer runtom i världen fallit som käglor senaste kvartsseklet består kommunistdiktaturen i Kina.

Hur länge till?

Det är 25 år sedan Berlinmuren rasade och med den hela bandet av kommunistdiktaturer i Östeuropa. Därefter har en rad tyranner bitit i gräset. Saddam Hussein, Slobodan Milosevic och apartheidregimen i Sydafrika för att nämna några.

Kina var nära att gå samma väg månaderna före Berlinmurens fall 1989 när studenter demonstrerade för frihet på Himmelska Fridens torg. Bara genom att öppna eld mot obeväpnade demonstranter lyckades kommunistregimen överleva.

Sedan dess har man stärkt sin ställning genom att ta över stora delar av det kapitalistiska systemet för att skapa ökat välstånd i syfte att hålla sin miljardbefolkning nöjd. Men utan att släppa på åsiktsmonopol och politiskt förtryck.
Formeln har fungerat fram till nu. Kan demonstrationerna i Hong Kong rucka på det?

Det är åtminstone vad ledarna i Peking är oroliga för. Om de ger efter och håller sitt tidigare löfte att låta Hong Kong-borna välja sina ledare i verkligt demokratiska val är risken att även befolkningen på det kinesiska fastlandet kommer att kräva ökad frihet.

Ökad frihet innebär i praktiken att den nye starke mannen, president Xi Jinping, och topparna i kommunistpartiet måste ge upp sin makt och sina privilegier. Vilket de givetvis inte vill.

Men inget varar för evigt. Förmodligen inte ens det kinesiska kommunistpartiets maktmonopol. Om demonstrationerna i Hong Kong är utmaningen som kommer att fälla dem är alldeles för tidigt att säga.

När Berlinmuren föll skedde det över en natt utan att någon kunnat förutsäga den historiska händelsen. Regimerna hinner inte fatt vad som är på gång innan de förpassa till historiens sophög.

Peking står inför ett dilemma.

Slår man ner demonstrationerna med dödligt våld innebär det ett inhemskt trauma och en våg av internationell isolering. Med svåra följder för den redan efter kinesiska förhållanden halvsvaga ekonomin. Och den dagen folk slutar att få det bättre, den dagen är kommunistpartiets makt på allvar hotad.

Viker man sig för demonstranterna och går med på demokratiska val är det en svår prestigeförlust. Dessutom riskerar man att kraven på demokrati sprider sig till fastlandet.

Ett mellanting vore att slå ner demonstrationerna med våld men utan att skjuta ihjäl demonstranterna. Det riskerar ändå Hong Kongs ställning som finansiellt centrum i Asien vilken är betydelsefull för Kinas ekonomi.
Utmaningen kommer i ett läge när Kina paradoxalt framstår som starkare än på mycket länge.

Landet har precis passerat USA som världens största ekonomi. Kina är på väg att bli en ny supermakt, den första efter Sovjetunionen att på allvar utmana USA.

Många trodde att Xi Jinping som tillträdde i höstas skulle öppna upp Kina ytterligare. Istället har hans snart första år vid makten gått i motsatt riktning. Jinping har stärkt greppet om makten och slagit ner hårt på de som slåss för ökad frihet och demokrati.

Han har inte heller visat någon pardon när det gäller att kväsa uigurerna dröm om ökat självbestämmande i Xinjiang-provinsen.

Kina uppträder också mer aggressivt på den internationella arenan, framförallt i sitt närområde. Relationerna med Japan befinner sig på bottennivå på grund av det pågående bråket om några obebodda öar som ger rätt att utvinna stora olje- och gasfyndigheter.

Med både Vietnam och Filippinerna har allvarliga bråk inträffat ute till havs på grund av strid om andra öar.

Så att Xi Jinping skulle vika sig för en hop studenter i Hong Kong förefaller inte sannolikt. Då är hårda tag nog ett bättre tips.

Terrorhot i Norge och Australien tyder på att militanta islamister har bytt taktik.

Förr var det symboler för västerländsk makt som attackerades. Nu är slumpmässigt utvalda civila måltavla.

Att skapa maximal skräck och att bli nummer ett är målet.

När polis i Australien nyligen ingrep mot misstänkta terrorister var det för att förhindra en ny typ av terrordåd. Polisen hävdar att anhängare till Islamiska staten, IS, planerade att slumpmässigt döda civila genom att skära halsen av dem och vira in kropparna i IS:s flaggor.

I somras gick norska myndigheter ut och varnade för ett omedelbart förestående terrordåd men sa inte vad det handlade om. Enligt norska medier var det en grupp från IS som skulle ta sig in hos en slumpmässigt utvald familj i Norge och döda alla i familjen.

I båda fallen lyckades polisen stoppa de planerade dåden i tid.

Samtidigt varnar säkerhetstjänster i en rad länder i Europa för risken att några av de 2 500 europeiska medborgare som slåss i Syrien, många på IS sida, ska återvända till sina hemländer och utföra terrordåd.

De planerade vansinnesdåden i Australien och Norge kan med andra ord lika gärna inträffa i Sverige eller något annat EU-land.

Redan al-Qaida grundlade traditionen bland militanta islamister att det är helt ok att döda civila. Men deras attacker riktade sig framförallt mot politiska mål. De sprängde amerikanska ambassader i Afrika, de attackerade ett amerikanskt krigsfartyg och i operationer som slog världen med häpen förfäran slog de till mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington. Mängder av oskyldiga strök med men det överordnade syftet var att slå mot mål som var symboler för USA och västvärlden.

Den som bara höll sig hemma i vardagsrummet löpte ingen risk att drabbas.

Även al-Qaida inspirerade grupper har attackerat civila men då på allmänna platser. Som bomben på ett diskotek i Bali och bomberna på tunnelbanan i London och Madrid. Men i sina hem har människor varit skyddade.

Med IS nya taktik verkar det vara slut med det.

De försöker vrida upp västerlänningarnas skräckupplevelse ytterligare ett varv.

Genom att slumpmässigt ge sig på vanliga civila visar de att ingen människa går säker. Du kan aldrig skydda dig. Genom den typen av dåd hoppas de paralysera västerländska samhällen.

IS har använt en liknande taktik när man intagit stora områden av Syrien och Irak. Motståndare halshuggs eller begravs levande. Övergrepp som filmats och lagts ut på You tube för att spridas över världen i syfte att ingjuta skräck. Tack vare ryktet som totalt hänsynslösa har IS kunnat inta stora områden nästan utan strid när både soldater och civilbefolkning flytt redan vid blotta vetskapen att gruppen är på väg.

IS hette tidigare al-Qaida i Irak men har brutit med moderorganisationen. Uppenbarligen med ambitionen att föra kampen för radikal islamism ytterligare ett steg. IS och al-Qaida är numera konkurrenter om samma människor, unga muslimer som på ett våldsamt sätt vill förvandla världen till en islamistisk stat.

För att dra till sig rekryter gäller det att framstå som störst, bäst och farligast. Det är en situation där de båda kan trigga varandra att hela tiden överträffa den andre i grymhet och spektakulära aktioner.

Al-Qaida var länge den ledande organisationen. Nu är man nummer två men vill ta tillbaka förstaplatsen. I Syrien finns en ny grupp av al-Qaida veteraner som i skydd av det kaos som inbördeskriget skapat bygger bomber som ska kunna smugglas in på passagerarplan och annat som kan skapa ett nytt 11 september. De går under namnet Khorasan och ledaren Muhsin al-Fadhli tros ha skickats ut av Ayman al-Zawahiri, al-Qaidas nuvarande ledare.

Fram till nyligen har IS utgjort ett minimalt hot mot västvärlden. De har lagt all kraft på att etablera ett islamskt kalifat i Mellanöstern.

Men med den kraftiga ökningen av återvändare har den bilden ändrats. Dessutom uppmanar IS nu muslimer att döda medborgare från länder som deltar i den USA-ledda koalition vars mål det är att krossa de militanta islamisterna.

– Döda den otrogne vare sig han är civil eller militär, sa IS talesman Abu Muhammad al-Adnani häromdagen.
IS har tagit konflikten mellan radikala islamister och västvärlden till en ny nivå.

Och på vägen dessutom uppmanat till mord på andra muslimer.

Det låter som IS skaffar sig fiender överallt och inte har ett koncept som är långsiktigt hållbart. Men innan de stoppats kan skräckupplevelserna bli många