Det gick inte som vi hade tänkt oss. Krogbesöket blev inte så lyckat som vi hade hoppats. Vi gick in på O’learys i Visby. Det var inte mycket folk, inte heller lite folk. Gästerna verkade skötsamma – de förde inte oväsen, men satt heller inte tysta. De låg någonstans mellan sorlande och lätt slamrande. Vi satte ner Charlie i bilbarnstolen på golvet mellan våra stolar. Och så satte vi oss för att titta på matchen. Försökte att slappna av. Men så fort det kom in en ny människa i rummet så synade jag honom uppifrån och ner och tänkte: Vad är han kapabel till? Hur hade han tänkt skada min dotter? Och så följde jag honom med blicken ända tills han var utom synhåll och då dök nästa figur upp i dörröppningen – vad var han kapabel till? Det var en paranoja att gör ett långfilmsmanus på. Alla som närmade sig Charlie ville döda henne. Eller åtminstone ramla över henne av misstag och bryta ryggen på henne och sedan ambulans till Visby Sjukhus, som är ledsna, det var inget de kunde göra, ryggen var bruten.

Det blev värre sen. När chanserna kom på plan började folk att väsnas. Och när någon idiot skrek “NEJ” sådär idiotiskt jävla onödigt högt efter en missad målchans så ville jag gå fram, knacka honom med en sked i pannan och fråga honom om han möjligen var dum i huvudet.

Det var droppen. Vi tog Charlie och åkte hem.

Jag förstår att det här är överkänsligt. Jag inser att ni kommer att håna mig i kommentarsfältet. Men hörrni. Det här är mitt första barn och jag har haft henne i tre veckor. Jag är rädd. Rädd för allt.