Att bada med Charlie var roligt! Jag gjorde det alldels nyss. Eller – jag badade och Charlie satt i gung-joxeriet och tittade på. En snabb impuls när jag gick upp ur badet: Att sno åt mig en handduk och skyla mig för Charlie.

Denna impuls gjorde mig konfunderad. Jag tyckte den var befängd samtidigt som den någonstans var vettig. Jag blev inte klok på den.

Så jag lade den till handlingarna och nu dricker jag kaffe i köket och väntar tills klockan blir 10, och då ska jag göra i ordning frukost och bära in till Amanda som nu sover och vid det laget kommer Charlie vara hungrig också, vilket innebär att båda två kommer att få frukost i sängen och det är väl det härligaste som finns.

Jag kommer hem, ropar på Charlie, blir hyssjad av Amanda. Charlie sover. Jag ber Amanda om lov att få väcka henne, för jag har något viktigt att berätta. Amanda beviljar denna förfrågan och jag tassar in och ser hur hon ligger utsträckt som en tvärgata. Hon sover verkligen. Jag pussar henne på pannan och viskar hennes namn, men hon vaknar inte. Jag gnuggar min näsa mot hennes näsa och hon grymtar till lite och vänder andra kinden till.

Så vaknar hon och tittar på mig med sin outgrundliga blick. De där ögonen, de är otroliga. Jag försöker tyda dem ibland. Det är lika omöjligt som att ange ritningen till en storm. Jag förklarar försiktigt för Charlie att AIK ledde länge, men att vi mot matchens slut släppte in ett mål och att vi därför bara fick med oss en poäng från matchen mot Kalmar. Charlie ser mycket brydd ut. Besviken. Som om det var JAG som släppte in målet.

Men så informerar jag henne om att AIK fortfarande är serieledare och då spricker hon upp i ett leende som är så lyckligt och vackert att jag måste sätta mig ner och bara njuta av det en stund.

Nu ska Sveriges stoltaste pappa ta sin vackra fru och ljuvliga dotter på en kompis dop. Jag mår så bra med de här tjejerna. 

Jag går in i köket, du sitter med DN och dricker kaffe. Jag går fram till dig, kysser ditt huvud och säger ”god morgon” och du svarar att det finns kaffe i bryggaren. Jag säger att jag inte hörde när du gick upp och du sitter tyst och läser din tidning och jag frågar när du gick upp och du svarar inte och jag ropar, ganska högt: ”HALLÅ, JAG FRÅGAR DIG NÅGOT, NÄR GICK DU UPP?”

Du svarar, irriterat: ”Inte vet jag! En timme sen, en och en halv!”
Jag säger: ”Jaha”.

Tystnad.

Jag öppnar kylskåpsdörren och komponerar min frukost i tanken. Jag gillar att stå på det där sättet och kartlägga möjligheterna – där har vi lite ägg, vad bra. Finns det kaviar, inte det, nähä. Jag målar upp inre bilder av min frukost. Lägger upp spännande strategier. Det är ett fint sätt att börja dagen på.

”Stäng kylskåpsdörren nångång snälla”, säger du och jag vet att du oroar dig för elräkningen och vi har haft det samtalet så OTROLIGT många gånger förut, elräkningen blir väl för fan inte större bara för att jag öppnar kylskåpsdörren, jo det blir den visst, säger du och så ser du elakt på mig och säger STÄNG och jag tycker inte om att bli beordrad saker och ting och då smäller jag igen dörren och säger HERREGUD och så sitter vi tysta.

Vi ska inte ha det bråket idag. Jag plockar ut smör och ost och stänger snabbt igen dörren. Jag lägger ner två rostisar och ser tomt och hålögt på hur trådarna börjar glöda där nere. Jag kliar mig i skrevet, men jag gör det snabbt och subtilt för jag vet att du blir äcklad av det. Du har sagt det en gång, att du ÄCKLAS AV MIG när jag gör så och jag tänker på det där ganska mycket. Jag är far till dina tre barn och du äcklas av mig?

Jag sätter mig mitt emot dig. Jag skakar fram DN:s sport-del och läser en stund utan att riktigt läsa. Jag lägger ifrån mig tidningen och säger ”jaha”. Trummar med tummen på bordet. Jag frågar om vi ska åka en sväng med bilen idag, kanske ska vi hälsa på din syster? Du svarar att du inte kommer att åka en enda meter i den där bilen innan jag lagar den – ”den har faktiskt KÖRFÖRBUD, och det har den haft i flera VECKOR nu och du gör absolut ingenting åt det”. Jag säger att en säkring har gått, att man kan köra med den ändå och du fnyser och så sitter vi tysta en stund.

Du säger att jag dessutom inte ska köra bil på ett tag med tanke på min lilla uppvisning igår kväll och jag frågar vad hon talar om för uppvisning och du säger att jag VET MYCKET VÄL vad för uppvisning.

Du säger att jag bara drack och drack, alla andra på middagen slutade dricka, men du bara fortsatte. Du säger att jag var direkt PINSAM. Du frågar vad fan det är med mig.

Jag säger att jag drack precis som alla andra och då skrattar du åt mig, du vill bara såra mig med det där skrattet, du säger att du såg hur de andra gästerna började byta BLICKAR bakom din rygg för att du drack så mycket, och jag vet inte om det är sant eller om du bara ljuger, men jag finner det så sårande att jag skriker HÅLL KÄFTEN och slår undan ett juice-glas med sådan kraft att det krossas mot väggen.

Jag ångrar mig genast, för jag märker att du blir rädd. Sedan samlar du dig, blir åter ditt elaka du. Du reser dig upp och när du går ut ur köket säger du: ”Du är patetisk.”

Jag sitter kvar och tittar på skärvorna.

Ibland när man sträcker Charlie nappen suger hon in den som om munnen vore ett magnetiskt fält och nappen vore gjord av JÄRN! (okej?)

Andra gånger spottar hon ut den och stirrar på mig häpet och med AVSKY, tittar på mig med en blick som säger: “Hur kunde du få för dig att jag skulle vara det allra minsta intresserad av att ha den där i min mun? Jag menar, hur jävla dum i huvudet får man egentligen vara?”

Och då känner man sig dum, tar bort nappen och säger “förlåt då”.

Känner sig jättedum gör man.

Jag bytte blöja på Charlie och hon var på ett ofattbart bra humör. Jag tryckte tummen på hennes mage och hon fnissade förtjust. Jag kallade henne ”tjockis” och hon svarade med vänliga vokaler. Och hon lät blicken vandra längs väggar och tak och fann intressanta saker att vila blicken på precis överallt. Jag blev så glad att hon var glad, för jag skulle åka ensam med Charlie till min bror Niklas och hans familj och jag är lite nervös för de där ensamresorna. Jag cyklade med hennes ben och gnuggade min näsa mot hennes panna och sa: ”Är det bara du och jag ikväll, lilla älskling? Ska vi åka bil, bara du och jag?”

Och då försvann vänligheten i Charlies blick. Och hon såg så slug ut. Lite full i fan. Bakom det där leendet under slumrade helvetet på jorden. Jag vet vad Charlie tänkte där hon låg. ”AHA! Han är Ensam. Ingen Amanda. Bara Alex. Pefekta förutsättningar för att ställa till ett helvete för den stackars idioten.”

Vi satte oss i bilen. Charlie uppförde sig. Jag såg en bil som var rolig. Ägaren till den bilen kan inte varit glad när den kom tillbaka från strajpingen. ”Titta, Charlie! Var ligger Rosl-gs-tull någonstans” och så pekade jag och skrattade och Charlie sa ingenting.

Vi kom till Niklas och hans barn Signe och Sven. Signe fick i uppgift att vagga henne i den där gungmakapären och det var en uppgift hon tog på stort allvar. Charlie såg lika apatisk ut som hon alltid gör i den där.

Sen fick barnen vara med och mata Charlie. De tyckte att det var mycket roligt när Charlie rapade.

Sen bestämde jag mig för att åka hem, Det var mörkt. Charlie var trött. Och lite förbannad. Jag satte henne i bilbarnstolen och KÄNDE redan där och då att den här resan på 25 minuter kommer att bli ett problem.

Charlie tycker om när bilen är i rörelse. Hon hatar när den står still. Det där utgör inga problem på Gotland, där är det bara att köra på sin landsväg och sen är man framme. Men i Stockholm, med alla bilköerna. Det ÄR ett bekymmer. Men jag är listig, jag. Varje gång jag stannade för rött så växlade jag mellan att lägga i ettan och backen och så knuffade jag mig lätt framåt och bakåt i den där kön tills det blev grönt. Genialt! Charlie ville nog skrika, men det var omöjligt med det där sköna gunget jag ordnade fram! Jag såg henne i min backspegel, som en liten prick av möjlit kaos. Men hon satt tyst, ända fram tills det som inte fick hände faktiskt hände. Hon tappade nappen.

Genast protesterade hon milt, men jag visste att det handlade om sekunder innan det skulle bli värre. Ibland är gatorna i Stockholm räfflade av markerade cykelbanor och om man kör på dem med hjulen så vibrerar hela bilen, vet ni vad jag talar om? Jag hittade en sådan cykelmarkering längs hela Fleminggatan och bilen skakade och Charlie tystnade igen. Men jag visste att det inte var över. Jag visste att jag bara hade köpt mig lite tid. Nere vid Kungsbron försvann cykelvägen och Charlie började åter protestera. Jag bestämde mig för att köra på ettans växel, vilket skapade en del ”skak”, men Charlie var ändå inte nöjd. Och vid Vasagatan kom armageddon. Hon tystnade, blundade, satt så tyst en stund – och så började hon skrika så att hela hon vibrerade som en gonggong sekunden efter man slår in en ny rond i boxningsmatchen. Och ja skrek ”SÅJA SÅJA” från förarsätet, men Charlie var liksom bortom ”såja”. Hon var i absolut upplösningstillstånd. Hon skrek och skrek och skrek och jag körde och körde och skrek ”SÅJA SÅJA” och till slut var vi framme och Amanda mötte upp oss vid bilen och såg hur hon skrek och JAG SÅG HUR HON TITTADE PÅ MIG, LIKSOM FÖREBRÅENDE, MEN DET VAR INTE MITT FEL, JAG GJORDE VAD JAG KUNDE, JAG KÄMPADE FÖR ATT HÅLLA SKRIKET BORTA, MEN JAG KLARADE INTE AV DET, OKEJ!? JAG. KLARADE. INTE. AV. DET!

Jag har något att berätta. Det finns en bok ute i handeln som heter Hypnotisören. Den är skriven av Alexander och Alexandra Andorihl. Dessa namn är fingerade, de är psudonymer. Det är i själva verket jag som skrivit boken.

Så. Nu är det sagt. Det är ingen idé att hålla på med de här charaderna längre.

Vi har fått en sån därn vahettere, ja, en sån där gung-grunka som man stoppar ner sitt barn i när man vill att det ska lugna ner sig. Den fungerar över all förväntan. Charlie skriker och lever 
rövare och så stoppar man ner henne i den där och då tystnar hon på stört. Och så ligger hon där tyst och gungar och tittar kanske i taket.

Men plötsligt ser hon så väldigt ledsen ut. Olycklig! Som om hon VILL skrika men gunget söver ner henne och hon är ledsen för att hon inte orkar skrika, ledsen för att hon inte orkar göra motstånd. Det där gunget är som knark – det känns som om jag drogat ner Charlie. Jag känner mig alldeles usel när jag ser henne ligga där och rulla med ögonen. Jag har gjort det där mot henne!

Så jag säger ”lilla gumman” och tar upp henne och då är hon snabbt igång igen, jämrar sig och knölar och bölar och skriker och jag säger ”såja” och jag säger ”lugn lilla älskling” och hon fortsätter skrika, nu med frenesi och emfas och jag ropar HERREGUD och stoppar ner henne i gunggrunkan igen. Och hon tystnar och vissnar och då står jag åter där med dåligt samvete.

Jag saknar Lost. Har kollat allt som går att kolla och därför kollar jag nu om utvalda episoder av de tidigare säsongerna. Jag menar att Lost är bättre än det mesta annat. En del av de här episoderna, när jag ser dem tänker jag: ”Nu upplever jag tv-historia!” Jag minns i vintras när mina vänner Sigge och Malin bjöd hem mig och Amanda för att titta på Lost. Det var en enkel kväll, de skulle fixa lite fajitas. Men vi ville att det skulle bli en mycket speciell kväll. Så jag rakade håret. Med hyvel. Köpte på mig gröna och bruna kläder. Sprejade olivolja runt bröstet för att det skulle se ut som svett. Fyllde vattenflaskor. Och så plötsligt VAR jag John Locke. Och Amanda VAR kate. Och så åkte vi hem till Sigge och Malin. Så här såg vi ut när vi de öppnade dörren.

Stämningen var verkligen utsökt underlig. De stod där i jeans och t-shirts och vi stod utklädda som två lajvare. ”oj, har ni…”, sa Sigge. ”Oj, sa vi att vi skulle…”, sa Malin. Och vi stod i dörröppningen helt tysta och till slut sa jag: ”We have to move the island.”

Sen tittade vi på Lost och njöt och vid något tillfälle så hände det sig så att precis när jag spände blicken i Sigges bokhylla för att kolla om han hade Hanna Hellquists själbiografiska roman så spände Locke blicken i fjärran mot ”the smoke monster” och då stod det klart: det hade lyckats. Vi var inte bara lika varandra. Vi var varandras karbonkopior.

Och det var en väldigt rolig kväll. Men nu är Lost slut och jag tittar om. Särskilt sista episoden av säsong tre. Den sista scenen. När jag såg den för första gången, alltså, jag har inte ord att beskriva vad jag kände. Jag skrek rätt ut: ”HERREGUD! HERREGUD! HERRE! GUD!” Det var så stort, så magiskt, så stort, större än allt annat jag upplevt i tv-väg någonsin. Om jag ska välja ut en tv-händelse som påverkat mig mest så är det den.

Jag tänkte jag skulle visa er klippet. Har ni inte följt med i serien så kommer ni kanske inte förstå, men då skulle ni kunna se på klippet på ett annat sätt, som jag under dagen tänkt på rätt mycket och fnissat åt. Tänk att det är jag och Amanda, inte Jack och Kate. Tänk er:

I augusti 2009 lämnade vi Gotland för Stockholm. Det var fel. Vi skulle aldrig ha lämnat ön. Jag och Amanda blir olyckliga och vi skiljer oss. Och vi mötes ett år senare på en parkeringsplats och jag försöker förklara för henne: WE HAVE TO GO BACK TO THE ISLAND!

HA HA HA!

Är inte det roligt, inte, nähä, jag tycker det i alla fall.

Min kompis Macke har just fått barn och han blev så glad i detta barn (som heter Leopold) att han startade en leksaksbutik på nätet. Den heter dodde.se. Den har han drivit nu någon månad.

Finns det några mammor eller pappor där ute i behov av leksaker till sina barn? Om ni ska köpa leksaker kan ni väl lika gärna hjälpa min kompis och köpa dem hos honom? Ni kan ju gå in på den här sajten och kolla. Jag tycker den är fin.

Länken är HÄR.