Jag har fått lock för höger öra. Jag går runt som en åldring och kupar handen runt det friska örat för att kunna höra vad folk säger. Locket slog till i förrgår. Då såg jag det som en kuriositet. Vad festligt – jag hör inget på höger öra! Nu börjar det bli bekymrande. Jag berättade för brorsan igår och då mumlade han “herregud”. Jag frågade vad han menade och då ojade han sig lite mer och berättade att jag fått öroninflammation. Han ska alltid vara sådär drastisk och dessutom uttalar han sig alltid tvärsäkert om saker som han med all sannolikhet inte har en aning om. Jag kallade honom sedan “dr. Schulman.” Jag frågade om dr. Schulman kanske kunde skriva ut något. Jag undrade om dr. Schulman kunde passa på att ta en titt på min leverfläck när han ändå var där. Han blev sur till slut och sa “lägg ner”. Så fnissade jag hysteriskt och tittade upp mot min familj, men det var ingen som ville fnissa med.

Jag åkte hem. Visade örat för Amanda. Hon trodde att det var svinis. Hon tror att allt är svinis.

Gör det ont, frågade hon.
Lite, svarade jag.
Svinis, sa Amanda.

Det är inte svinis. Men det kan ju vara början på öroninflammation. Och det vet man ju, det gör ont så in i helvete. Med betoning på “in”. Det gör ont så IN i helvete. Jag har sett att Amanda har en hel pennicillinkur i skåpet. Jag frågade om jag kunde få ta den. Amanda svarade nej.

Varför inte, frågade jag.
Den där kuren är det finaste jag har, svarade hon.
Det finaste du har, frågade jag.
Ja. Det är min finaste ägodel.
En pennicillinkur?
Ja.
Jag får den inte?
Nej.

Jag blev arg och satte mig och tittade på filmen Hitch. Men jag hörde inte vad de sa i teven. Jag fick höja. Då gick Amanda fram och sänkte. Charlie kunde ju vakna. Om jag drar i öronsnibben på visst sätt återfår jag min hörsel. Där satt jag och drog i snibb och tittade på film. Men jag kan inte gå runt och dra i mina öron hela tiden. Jag frågade Amanda igen – jag sa ALLVARLIGT TALAT – om jag kunde få hennes kur. Hon svarade nej. Vad är det för människa som anser antibiotika vara det finaste hon har?

När jag vaknade imorse var det lite värre. Jag gick till apoteket och sa att jag hade lock. De sa att mot lock kan man inte göra annat än att vänta. ”Man måste vänta ut den jäkeln”, sa snälla tanten. Jag gick till jobbet. Kände mig krasslig. Men ändå sjöng jag med i Bowie-låt i min I-Phone. Då kan man ju inte vara sjuk, om man går runt och sjunger.

Och nu sitter jag här på jobbet och känner efter.
Amanda ska ut på ärenden klockan 16.
Gissa vem som smyger hem och snor hennes kur då?
Jo-jag.
He he.
Hysteriskt fnitter.