Finns det några läsare som är vana vid att resa charter med barn? Jag och Amanda funderar på att åka en vecka eller två till Thailand efter nyår, som ett plåster på såren efter att vi ställde in vår höstresa, och nu undrar jag om någon vet vilket charterbolag som är bäst? Spädbarnsmässigt, menar jag.

Helst skulle jag vilja betala lite extra för att få lite mer utrymme för Charlie. Är det inte väldigt jobbigt, både för Charlie och en själv, att ha henne i famnen i tolv timmar.

Vilka ska man välja?

Skriv en kommentar eller mejla alex.schulman@aftonbladet.se

Min första tanke: What happens at the föräldrakurs stays at the föräldrakurs.
Min andra tanke: Äh. Detta måste berättas.

Jag trodde det hette ”föräldrakurs” för att både mamma och pappa var välkomna. Det kan inte stämma, för jag var den ende mannen i rummet. De andra mödrarna tycktes känna varandra ganska bra, det fanns en intern stämning i rummet. Jag och Amanda satte oss på var sin stol tillsammans med Charlie och väntade på att BVC-tant skulle komma.

Genast började jag jämföra mitt barn med de andras. Upptäckte till förtvivlan att en unge redan satt obehindrat på rumpan. Det var mycket upprörande att se – Charlie är inte ens i närheten av att kunna sitta på det sättet. Jag stirrade hatiskt på barnet och blev alldeles förtjust när hon till slut tappade balansen och föll ihop i en hög.

Här gällde det att skryta om sina barn utan att någonsin artikulera detta skryt. Det gällde att visa upp barnet och dess färdigheter alldeles omärkligt. Jag är väldigt belåten över hur Charlie kan stå nästan utan stöd och satte upp henne i mitt knä stående, försökte se lite lätt uttråkad ut samtidigt som jag i lönn tittade upp för att se om mödrarna upptäckte vilken osannolik uppvisning jag bjöd dem på.

Alla barnen var uppklädda, jag anar att det var en del i positioneringen. Amanda hade slagit till med en kashmirskjorta på Charlie, vilket fick mig att tänka för mig själv: ”Charlie Schulman for the win!”

Jag satt och balanserade Charlie på mitt knä och ville inte sluta trots att hon gnällde. Det var ju tävling!

Så kom BVC-tant in. Hon talade i en timme om sjukdomar. Öronsjukdomar, ögonsjukdomar, magsjukdomar och förkylning i största allmänhet. Vi lyssnade vänligt. När något av barnen började tjuta kände vi alla andra en tyst triumf – det var inte vårt barn som förstörde! För varje sekund som Charlie satt där alldeles tyst blev jag mer och mer stolt.

Så brast det. Charlie började gallskrika. Jag tänkte HELVETE-HELVETE-HELVETE men försökte se fullständigt oberörd ut när jag lyfte upp henne och gungade henne. Men jag var inte oberörd. Vi hade förlorat förtäfflighetstävlingen och det var för jävligt.

Jag gick därifrån utmattad, alldeles svag i kroppen, med pärlor på pannan.

Sitter i butiken. Amanda har köpt lite julpynt och jag har placerat ut det i skyltfönstret så att det ska se mer tilldragande ut. Men jag vet inte. Jag har en känsla av att något fattas. Kanske mer glitterband? Det ser så dystert ut med en hyacint där i hörnet och en ensam lykta. Fattigmansjul i butiken.

Ska just gå på mitt första föräldragruppsmöte. Det ska bli spännande. Jag hoppas att jag inte blir sådär innesluten och tyst som jag kan bli när jag förväntas prata med andra människor. Då blir alltid Amanda så arg. Hon säger ingenting förrän efteråt då hon väser och fräser och undrar vad det är med mig egentligen. ”

”Vadå är med mig”, frågar jag.
”Du sitter tyst och bara glor som en idiot”, säger hon.
”Det gör jag inte alls”, säger jag.

Och sen är vi tysta i flera minuter och sen inser jag att jag gjort just det och då lovar jag att jag ska bli bättre till nästa gång. Jag har någon typ av social störning. Om ni vill hitta mig på en fest finns jag alltid i någon av hörnen.

Jag har fått och får fortfarande en hel del mail från upprörda människor som inte förstår hur jag kan bete mig som ett sådant svin i de här ”dokumentärfilmerna” som spelats in om mig. Argast har folk varit över ett klipp där jag blir intervjuad i radio om min bok, det är ett varmt samtal, men så fort som jag TROR att kameran är avstängd så skriker jag KA-TCHING och berätar förtroligt för programledarna om alla pengar jag dragit in på boken. I själva verket – det har jag ingen aning om – så går allt ut live på radion.

Låt mig nu en gång för alla betona att samtliga de här filmerna är uppgjorda. Det är alltså jag och Calle som producerat dem. Vi har haft manus, alla inblandade har varit införstådda med innehållet. Jag ogillar verkligen att behöva gå ut och förtydliga de här sakerna, det känns som att en viktig hinna försvinner då, men eftersom så många har blivit upprörda så känner jag att jag verkligen vill berätta hur det ligger till. Dessutom kommer jag inte att spela in några fler sådana här filmer.

Alltså. Filmer av den typ som ni ser här nedan är fejk.

 

En svag knackning på dörren och så steg han in med ett ”hallå”.

Bengan var tillbaka. Under de senaste månaderna har han varit i Afrika och filmat vilda djur. Brunbränd satte han sig i soffan och berättade hur han bröt armen när han var på flykt från en uppretad noshörning. När han visade upp sår och stygn skymtade vi också hans nya tatuering. Var inte det fint? Bengan har skrivit ”CHARLIE” på armen. Och ovanför står Rosa, som är Bengans andra barnbarn.

Vi åt lammstek, mamma var med också. Och Calle med hans exotiska flickvän. Bengan svarade på frågor, men ibland kunde det hända att han tystnade och stirrade på en fläck i väggen. Kanske drömde han sig åter tillbaka till savannen. ”Bengan”, sa vi.

Bengan!
BENGAN!

Då vaknade han ur transen och fortsatte sin berättelse.

Såg ni Zlatans mål igår? Det var härligt att se. Mindre härligt: att SAMTLIGA svenska journalister nu lätt och ledigt – SOM OM DE INTE GJORT ANNAT I LIVET – plötsligt slänger sig med uttrycket ”el clasico”.

Det är lika generande varje gång.

Nu sitter de i Morgonsoffan på TV4 och talar om ”el clasico” med självklara uppsyner. De ser nästan förvånade när de gör det, som om de anar att det kan komma en kritik, som de genast svarar på: ”Men vänta nu, snälla nån, jag vet inte hur det är med de andra, men jag har kallat det EL CLASICO hela mitt liv.”

De har de inte alls. De lärde sig uttala det igår förmiddag.

Vi tog bilen till färjan och när det blev lite lugnare trafik så fick Charlie prova att ta över ratten. Hon tyckte att det var spännand en stund, men sen tappade hon intresset och ville istället suga på sitt eget finger.

 

Vi var mycket glada över att vi fick bästa platserna – längst fram i båten! Som att sitta på en galapremiär av ett hav.

 

Amanda tog sin plats och Charlie tog sin.

 

Ibland krängde båten av någon våg och det tyckte Charlie var mycket lustigt. Då fick hon hålla i sig för att inte ramla. Och så jollrade hon och lät.

 

Charlie lutade sig över mot stolsgrannen och socialiserade. ”Brukar ni ta den här båten ofta?” De hade ett mycket trevligt samtal.

 

När vi närmade oss Gotland kom också den sol som jag över huvud taget inte sett skymten av under den senaste månaden. Det kändes overkligt att ta del av den.

 

När vi kom fram till Gotland började vi kontrollera platser att gifta oss på. Självklart ska vi gifta oss på Gotland. Det är här vi hör hemma. Det var här Charlie föddes. Det finns ingen plats vi älskar mer än detta Gotland. Vi hittade en vacker plats som såg ut som en blandning av militärförläggning och sandindustri. Här kanske?

 

Så åkte vi upp mot ladan och alla minnena från sommaren kom tillbaka. Det var nästan smärtsamt. Här är bageriet. Varje morgon hela sommaren. Jag var där klockan åtta tillsammans med Charlie. Vi drack vår kaffe, läste Gotlands Allehanda, kände hur dagen startade. Och nu. Titta på det nu. Fortfarande så vackert, men nedmonterat.

 

Vår älskade lada. Jag och Amanda blev stående med bilen här en stund och bara tittade på den. Sommaren har aldrig känts närmare, den har aldrig känts längre bort heller.

 

Det var så underbart att se solen. Om man blundade kunde man låtsas att det var mitten på juni.

 

Det var så dystert också. Här är trädgården där vi brukade lägga Charlie på en flit och högläsa kvällstidningarna för varandra.

 

Här brukade vi grilla flinta och öppna en flaska vin. Om fem månader gör vi det igen.

 

Amandas syster Hannah bor i huset intill och hon var där tillsammans med sin förträfflige pojkvän Gustaf. Vi satt och pratade, tog en kaffe och jag skrev min krönika till Aftonbladet. Eftersom skärmen var sönder skrev jag den i skärmens absoluta nederkant. En mycket märklig upplevelse. Men det gick. Jag satt där och tänkte på sommaren och då kom krönikan att handla om den också.

 

Sen åkte vi tillbaka till Stockholm. Vädret? Ja, det var väl som vanligt.

Amanda lät mig klä Charlie i AIK-kläder endast under matchdagar och det tyckte jag var vettigt. Man fick vara glad för det lilla. Men nu är säsongen över sedan länge och både jag och Charlie kände plötsligt suget att rota i AIK-garderoben. Jag hittade den här klänningen, en present från AIK:s huvudstyrelse och i smyg, när Amanda var på toaletten, tog jag på henne den. Och så låg vi i soffan och viskade AIK-ramsor en stund. Så kom Amanda ut och då var det marsch pannkaka in i Charlies rum för att byta om. Och där inne bytte vi menande blickar med varandra, jag och Charlie. I april är det dags igen. Då ska vi försvara vårt guld. Då ska Charlie åter få gå klädd i de svartgula kläder hon älskar mest av allt. 

stor dag idag! Charlie får en ny smak! För första gången i livet tar hon del av smaken MOROT. Det står ganska snart klart att Charlie inte är förtjust i morot. Hon grimaserar först en smula. Och sen kan man se hur maten sväller i munnen på henne. Vi förstår. Morot är inte gott. Vi håller för fan med! Det var inte alls gott. Imorgon ska vi prova majs!