Jag är på Gotland och har ingen uppkoppling och hade jag uppkppling så har jag ändå ingen dator eftersom den gått sönder. Man jag håller på att fixa och dona med det här, inom kort ska jag ha en lösning på banan. Till dess kan ni väl titta på nya Schulman Show. Robert Aschberg och Jackie Ferm är gäster. Era åsikter betyder väldigt mycket för oss. Allt som ni tycker är bra och allt som ni tycker är dåligt – skriv en kommentar och berätta!

Charlie älskar att vara tillbaka på Gotland. Hon behövde bara en minut och så kände hon igen kullerstenarna! Jag tror att hon hann tänka en lyckligt tanke innan hon somnade. Ljuvliga Visbystenar! Tack! 

Någon som vet vad man ska göra när ena dator beter sig på det här sättet? Bara att hiva den i sopen, va? 

Lycka är att anlända till sin gravt felparkerade bil på morgonen och upptäcka att man inte fått böter. Det känns som om jag har tjänat tusen spänn på detta! Seger! Triumf! Nu ska den här bajsbilen ta oss till Gotland!

På måndag ska Amanda ha någon tjejmiddag eller liknande i hemmet och då ska jag se till att inte vara hemma över huvud taget. Jag har funderat i några dagar på vad jag ska ta mig till och nu har jag kommit på det. Så klart!

Jag ska se nya Twilight-filmen. På bio! Ni som inte har barn kan inte förstå hur OFATTBART det är att gå på bio. Skulle man bestämma sig för att ha barnvakt en kväll så är det ju inte bio man väljer, förstår ni. Men nu blir det alltså bio.

Jag såg den första Twilight häromdagen och tyckte verkligen att den var alldeles bedårande. Den var vacker, vemodig och emellanåt djup. Jag älskar den manliga huvudrollsinnehavaren. Vilken blick! Jag älskar för övrigt hela familjen Cullen – vilka sant sympatiska mäniskor. Vampyrer.

Så här i efterhand inser jag – jag skulle aldrig ha tagit upp den där bilden i bloggen. Plötsligt ser jag den precis överallt. Till och med Nöjesguiden, MINA VÄNNER, använder sig av den när de puffar till min blogg. Min blogg går förresten väldigt bra. Igår tittade jag äntligen på filmen Twilight och skriver en recension av den HÄR.

Titta vem som kom på besök till butiken! Amanda och Charlie, kropp mot kropp. Amanda tyckte att ”det var lite kyligt imorse” så hon tog på Charlie en mössa som skulle tåla det finska vinterkriget. När jag såg dem komma in i butiken och se ut på det där sättet så drog jag in dem, placerade dem i säkerhet i ett hörn, knuffade igen ytterdörren med hela kroppen, låste dubbelt, rusade mot skyltfönstret för att se den vilda, vansinniga snöstormen pina gatorna och de få stackare som trotsat döden och givit sig ut.

Men det var inget oväder. Sju grader kanske. Vindstilla. Det duggade lite.

Jag frågade Amanda om snöstormen var lokal, om den hade sitt vidriga epicentrum uppe vid Valhallavägen där vi bor. Då blev hon sur och ville inte svara.

Tack, alla läsare, för era otroliga förslag till nytt utseende på bloggen. Jag fick över hundra förslag och de allra flesta var väldigt fina. Jag har nu valt ut tio stycken och eftersom det är ni som ska stå ut med bilden så ska jag låta er välja vilken av dem som jag ska ta. Ge ert förslag i kommentarsfältet.

1.Det fina med den här är att personen bakom skurit bort mina tänder. Sånt uppskattas!

2. Väldigt fin. Mitt enda problem – vad är det för tönt som står och blir fotograferad och samtidigt drar en hand genom håret?

3. Jag uppfattar att den är färgstark och sådant gillar jag. Jag uppskattar bilden på Charlie, men inte den på mig. Men detta kanske är den yttersta utmaningen för mig. Jag måste kunna hantera mitt eget utseende.

4. Jag blir så glad när jag ser den där bilden. Jag minns hur spännande Charlie tyckte att det var första gången hon fick sitta där uppe.

5. Den här gillar jag! Charlies blick är så läskigt vuxen. Det är en blick som ser rakt igenom mig.

6. Jag minns inte när bilden till höger togs. När har Amanda hållit i mig på det där sättet? Men det är en gullig bild.

7. Också fin. Men herregud. Drar han verkligen handen genom håret, den där dåren?

8. Jag gillar att det är färgstarkt för det innebär att jag kan se det!

9. Den där bilden. Man skulle ta bort rubriken, byta ut den till: ”Skulle du vilja vara dotter till den här mannen?”

10. Det var härligt med hjärtsymbolen där i mitten. Fin och stilren.

Det där är Johannes. Han putsar fönstren i butiken. Han bara kom en dag med sina prytslar och började putsa. Det var inte så mycket att argumentera om. Han har putsat det här skyltfönstret i 20 år och det vore väl fan om någon nykomling i området skulle säga att han skulle göra annorlunda. Så varje tisdag är han här. Han visslar och har sig, men vill inte gärna prata. Jag hör att han kommer från Finland och berättar att min pappa kom därifrån och då säger han jasådu och fortsätter vissla. Han är mycket noggrann. Ser varje fläck som en personlig tragedi. När han missar någon och får börja om mumlar han ”slarvigt” för sig själv. Efter en stund säger han tacktack och går. Undrar när han vill att jag ska betala. Undrar vad det kostar. Johannes. Märklig, härlig farbror. 

Vi köpte en såndär, ja, vad heter de? En liten bil, kan man väl säga. Som hon kan gå runt i. Men när vi köpte den för tre veckor sedan så nådde hon inte ner till golvet med fötterna. Det var stor besvikelse både för henne och för oss. Men igår provade vi igen. Charlie förstod inte att hon skulle gå. Hon trodde man skulle suga på ratten. Hon trodde att själva sugande utgjorde attraktionen.

Amanda ropade på henne. ”Kom Charlie”, ropade hon. Men det hjälpte in. Och säg nu inte ETT ORD om vår matta, säg inte att den är ful. Den är inte ful! Vi tycker inte det! VI GILLAR MATTAN!

Så plötsligt fick hon fäste med foten och upptäckte att bilen rörde sig framåt. Stor upphetsning från hennes sida. Ännu större upphetsning från vår. Vi skrek som vildar!

Vi hoppade och gjorde gester, grimaserade och vevade med armarna och skrek KOM CHARLIE, JA, KOM HIT DÅ! KOM HIT DÅ! JA! KOM HIT MED LILLA BILEN DÅ! Och det gick! Den rörde på sig! Hon körde bilen. DU KÖR BILEN, skrek Amanda och rev av en liten tova av eget hår i all upphetsning. Hon sa AJ och jag sa HERREGUD VAD GÖR DU?

Sen firade Charlie med att dansa i mammas knä. Ett litet steg för Charlie, men ett stort steg för bebissläktet i stort. Aldrig förr i historien har en så liten bebis kunnat framföra ett fordon av den här typen av egen maskin. I vanliga fall måste barnet var 7 eller 8 år för att klara av det.