Det finns ett band mellan Charlie och Amanda som är starkt. De hör ihop på ett märkligt sätt. Det är mycket vackert att se dem tillsammans. Charlie kan skrika och gråta, men i Amandas famn blir hon alltid så lugn. Ibland kan det hända att Charlie faller i gråt när jag ska lyfta henne från Amanda. Då avbryter vi operationen, hon får vara kvar hos mamma och då lugnar hon sig igen. Det är lite ledsamt när det händer. Jag får en känsla att otillräcklighet. Jag känner mig misslyckad när Charlie ligger lugn i mammas famn och plötsligt gråter när jag kommer nära.

Men det är väl som det ska vara, antar jag. Och jag hittar mina egna sätt att vara behövd. Imorse gick jag upp med Charlie klockan sex. Vi lekte och drack kaffe. När jag sedan smög tillbaka med Charlie i sovrummet vid halv nio så ville jag att hon skulle somna så att Amanda kunde sova en stund till. Jag lade ner henne i sängen, stoppade i nappen och gick ut. Men så började hon skrika och leva rövare där inne. Det blev ett jävla liv, kan jag berätta. Jag gick tillbaka in i sovrummet. Amanda halvlåg och försökte få henne lugn. Då lade jag mig bredvid, lyfte Charlies fötter och pussade henne på fotsulorna. Först höger sedan vänster och sedan höger och sedan vänster. Puss efter puss, i sakta mak.

Hon blev med ens så sällsamt lugn. Tittade på mig tyst medan jag pussade hennes fötter. Tittade och begrundade. Sedan somnade hon. Det var otroligt. Jag kände mig som en häxdoktor, som en schaman som drev ut onda andar och skapade frid. Som en magiker med svindlande formler. Amanda låg där och gapade. Jag lade en hand på hennes axel, en varm hand. Och jag sa: ”Vi har en speciell kontakt, jag och barnet. Oroa dig inte för det.”

Sen gick jag. Jag lämnade ett rum i tystnad. Två personer i det. Den ena sov. Den andra var häpen.

Det var så fint. Jag kunde något som Amanda inte kunde.