Ett knep som jag brukar ta till när försäljningen av min bok i en viss butik verkar gå dåligt är att ta personalens rekommenderar-lappar som sitter i andra böcker och stoppa i min egen.  Det är klart att den som läser lappen noga kanske hajar till, uppfattar att det är något fuffens här. Men de flesta ser nog bara lappen och tänker: ”Ah. De rekommenderar Skynda att älska, den kanske man skulle köpa.” 

Det händer någon gång i veckan att jag får mejl av det okonstruktivt kritiska slaget. Som det här mejlet som jag fick idag:

Det finns ingen fråga, ingen fundering – det är bara ett mejl från någon som tycker att jag är en idiot och vill dela med sig av den synen. Sedan tre år tillbaka besvarar jag samtliga de här mejlen på precis samma sätt: Jag skriver:

Väl rutet!

De argsinta människorna blir i regel förvirrade, de vet inte vad de ska ta sig till. Så de skriver igen, något alldeles osande om vilken idiot jag är. Då svarar jag alltid, återigen, fast med versaler: 

VÄL RUTET!

Då brukar de i regel bli alldeles vansinniga och skriva långa uppsatser om mig. Och då svarar jag:

TOUCHÉ!

Och där någonstans brukar korrespondensen rinna ut i sanden.

Charlie ligger och sprattlar på mage på mattan. Jag lägger hennes favoritsolglasögon och hennes favorit-kontokort framför henne på sådant sätt att hon inte omedelbart kan nå dem med handen. Hon försöker, men inser att det är hopplöst. Hon inser något avgörande: ”Jag måste förflytta mig.”

Charlie böjer upp ena knäet mot sidan av kroppen. För att ta spjärn. Hon har alltså intellektuellt förstått förutsättningarna, grunderna för det som kallas ”krypning” – men kan hon genomföra dem?

Hon försöker lyfta upp kroppen med hjälp av knä mot golv, men misslyckas och rasar ihop. Hon blir olycklig. Rasande! Hon skriker som en vanvettig.

Men så tar hon mental sats och lyckas komma upp på knäna. Framgång! Men hon vet att hon har mycket kvar att utföra. Hon tittar koncentrerat på föremålen framför sig. Hon har bestämt sig. Hon ska ta sig dit. HON SKA TA SIG DIT!

Så lutar hon tyngdvikten från det ena knäet till det andra. Hennes blick utstrålar lika delar förfäran och beslutsamhet. Det är nu det ska ske. Det får bära eller brista, det är nu eller aldrig!

Och det händer! Hon kryper! Hon tar sig fram med knäna! Vår dotter är numera mobil! Det är en stor dag! Vi firar med pärondessert till Charlie och jag och Amanda öppnar ett bättre vin. Triumf!

Nu inser jag att det finns många förtvivlade föräldrar där hemma som läser detta. Era barn är kanske mycket äldre, men har ännu inte lärt sig att krypa. Låt mig då ge er denna tröst: det är inte ert barn som är sent – det är vårt som är tidigt. Det finns knappt några barn över huvud taget som lär sig krypa i en så ung ålder som sex månader. Det sker i regel inte förrän de är en bra bit över ett år. Därför – var inte ledsna! Gläds istället åt oss och vårt A-barn!

Charlies hår beter sig på underligt sätt. Det har det gjort ända sedan hon föddes. Det började med att hon inte hade något hår alls. Sen växte det fram en tuss i hennes nacke, som sedan försvann spårlöst. Och nu, jag vet inte, nu växer det en tuss i pannan på henne.

Hon påminner om Nils Ferlin, inte sant? Någon med erfarenhet av bebishår som kan lugna mig och berätta för mig att det där kommer ordna sig, att hon inte kommer att se ut som Nils Ferlin livet ut? Tack!

– Galan började fantastiskt och blev sedan långsamt sämre. Mot slutet var den medioker, men sammantaget måste man ändå ge den: En svag trea, men ändå: En trea!

– Är det inte underligt att man först låter Kjell Bergqvist dela ut ett pris och sedan omedelbart efteråt ska han upp på scen igen för att få ett pris. Det där skapar en kackig känsla, som om svensk filmindustri är så liten att människor måste återanvändas för att få det att gå ihop. Det borde vara en given regel: Inga människor som får priser på en gala ska samtidigt dela ut priser.

– Sven-Bertil Taube log inte en enda gång under hela sändningen. Han var på ett jävla humör, han, va? Han hade käkat huggorm till frukost, han, va? Lilla åskmolnet!

– Vad duktig Johan Glans var som programledare! Jag menar, man visste ju att han skulle leverera sin ståupp fint, men det var härligt, överraskande och roligt att se att han var så duktig som programledare.

– Noomi Rapace var allt bra fånig när hon hämtade sitt pris. Ville inte prata, ville bara stå och se konstig ut, ville mumla tack till hemliga klubben i publiken. Hon ska då alltid fåna sig. Hon ska alltid konstra. Hon kanske tror på filmaffischerna, hon kanske tror att hon ÄR Lisbeth Salander. Hur som helst: jag tycks vara den enda som inte alls var särskilt imponerad av hennes rollprestation. Ibland generade hon mig när jag tittade på filmen. Jag tycks vara den enda som tycker att den filmens verkliga gigant heter Micke Nyqvist. Och han var inte ens nominerad. Underligt. Dåligt. (Såg ni förresten hur Noomi, när hon vann, vandrade rakt förbi Micke Nyqvist utan att ens byta en blick. Och han tittade bort. Min slutsats: de hatar varandra.)

– Det är ju faktiskt lite generande för svensk film att en så halvtrist film som “Män son hatar kvinnor” får så många priser. Juryn tycks ha fallit för någon form av nationellt grupptryck, precis på samma sätt som förra året när de gav den där tramsfilmen “Låt den rätte komma in” så många priser och struntade i en sant stor film som “De ofrivilliga”.

– Kvällens roligaste skämt: “Jag träffade Nils-Petter Sundgren utanför och frågade om han sett Mammut och han svarade: “Jag har sett flera stycken.”

Hur stor roll tror du att ditt utseende har spelat i din karriär? Jag menar, du hade nog aldrig blivit känd eller varit där du är idag om du varit tjock och skitful…Tyvärr.
– Tror du inte? Alltså, i min värld är inte jag direkt någon skönhet. Jag skulle karakterisera mig som “jämnful” och jag tror verkligen inte att mitt utseende har haft något att göra med min karriär.

Hur många par Converse äger du?
– Inget par alls. Jag hade ett par för några år sen, men de blev så jävla skitiga så att jag hivade dem i sopen.

Kan du prata arabiska?
– Nej.

Hur får du sån fin volym på ditt hår?
– Tack! Jag vet inte. Jag använder nåt wax som jag fick av min frisör. Har glömt namnet på den.

Photoshoppar du dina bilder för att se smalare ut?
– Nej, det gör jag inte. Jag är ganska smal som det är.

Hur gammal är Armani?
– Vem är Armani? Modeskaparen Armani? Han måste väl vara en bra bit över 70.

Ska du på Tokio Hotels konsert i Göteborg? Är det okej om man kommer fram och säger hej?
– Nej. Om jag hade varit där, hade det varit roligt om du kom fram.

Vilken är din favoritaffär i London?
– Har bara varit i London en gång, minns ingen speciell affär på det sättet.

Hur reagerade dina föräldrar, när du som ung bara ”luffade” runt och rökte i parken? Du skrev att du rökte, ofta satt med några kompisar ute och helt enkelt var lite rebellisk. Brydde sig inte föräldrarna om det särskilt mycket, eller hur var det?
– Jag känner inte igen det här. Har jag skrivit så? Jag rökte inte som barn över huvud taget.

Hur mycket umgås du och Nadia egentligen?
– Nu får du precisera – vem är Nadja?

Vart i Thailand firade du nyår?
– Jag var i Sverige, ute i Skärgården tillsammans med mina vänner Sigge och Klas och Mats och deras familjer.

Vilket tycker du är finast. Mörkt hår med blåa ögon eller ljust hår med bruna ögon?
– Mörkt hår med blåa ögon. Som Amanda!

Vad är ditt midjemått?
– Jag är ledsen, men jag har ingen aning.

Har du något tidningsomslag på G?
– Nej. Men jag har tänkt på en sak. De här korsordstidningarna har ofta kändisar på omslaget.- ber de om lov innan eller bara kör de? De vore kul att vara på omslaget för en korsordstidning.

Hur lång är du?
– 1.90.

Först vill jag säga, jag är 167. och när jag använder klackar blir jag runt 175. så min fråga först är om du tycker att det är långt om man är 16? ge tips om hur man ska kunna gå så bra som möjligt med klackar?
– Jag har nog inga direkta tips. Annat än: öva, öva, öva! Jag har heller ingen uppfattning om din längd, om du är lång eller kort. Ledsen!

I vilken ålder skulle du vilja få barn? Hur många?
– Jag har ju redan ett barn – Charlie, som är sex månader gammal. Jag vill gärna ha tre barn.

Hur sminkar du dig en helt vanlig dag?
– Jag sminkar mig inte alls. Men det är kul att var amed i tv, för då får man smink och det brukar jag ha på mig sen hela dagen. Man känner sig snygg!

Skulle du ge bort Armani om han inte kommer överens med dina framtida barn?
– Modeskaparen? Jag är inte i en position där jag kan ge bort honom. Eller missförstår jag frågan? Jag förstår inte.

Har du bott i Marocko?
– Nej.

Varifrån kommer din vita ballerinaklänning?
– Nu är jag inte alls med. Jag äger ingen vit ballerinaklänning.

Min älskade Amanda har skrivit en skitbra krönika på loppi.se. Om ni vill läsa den, kan ni klicka HÄR.

För nytillkomna. Jag har en bokhandel på Regeringsgatan där jag säljer Skräplitteratur. Jag säljer bara det bästa inom genren och jag säljer det dyrt. Att jag håller höga priser beror dels på att jag tycker att skräplitteratur är en typ av litteratur som måste få tillbaka sin glamourösa glans, dels därför att höga priser innebär att det inte kommer så mycket kunder. Jag vill inte ha nåt jäkla spring här. Idag har jag tagit bort julpyntningen.

Detta möts man av när man vandrar förbi butiken. Det ser väl inbjudande ut? Och titta där, konsumentvänlige jag har till och med satt prislappar på den nya skyltningen. Som det ser ut i andra bokhandlar.

Dagens skyltning:

Tantsnusk!
Jackie Collins ”Hollywood män”. En av genren starkast lysande stjärnor i en av hennes allra bästa böcker.
Pris: 1.395 kronor.

Harlequin-extra!
Två romantiska böcker i en – Lucy Gordons ”Du är mitt ljus” och Nicola Marshs ”Prinsen och jag”. Mer läsning för pengarna.
Pris: 895 kronor.

Skräpklassikern nummer ett!
Jean M. Auels oförglömliga grottpornografiska ”Hästarnas Dal”. En måste-läsning för alla som brinner för skräplitteratur.
Pris: 1.995 kronor.

Självhjälpsbonanza!
Traceys Cox ”Konsten att flörta”. Så blir du en mästare i att få ditt kärleksobjekt på fall! Lär dig alla konstens regler – och några till…
Pris: 1.295 kronor

Utanförskapsfestival!
Ronnie Sandahls ”Vi som aldrig sa hora”. Ett drama i kölvattnen av ”Fucking Åmål”. Om småstadens förbannelse och drömmen om ett nytt liv, någon annanstans…
Pris: 700 kronor (NEDSATT!)

Jag: Hej, Charlie!
Charlie: Nämen, hallå!
Jag: Hur är läget?
Charlie: Bara bra, tack som frågar.
Jag: Lite trött?
Charlie: Nej då, ingen fara. Varför undrar du det?
Jag: Du sov ju bara två timmar i natt.
Charlie: Du skojar?
Jag: Nej.
Charlie: Så lite?
Jag: Ja.
Charlie: Ja, du ser.
Jag: Ser vadå?
Charlie: Du ser – det är den här förbannade jetlaggen.
Jag: Fortfarande?
Charlie: Ja, du vet, klockan är ju mitt i natten för mig. Det blir ju helt skevt.
Jag: Precis. Men det var ju ändå fem dagar sedan du kom hem.
Charlie: Ja?
Jag: Det borde ju bli bättre, men det känns som om din jetlag bara blir sämre på något sätt.
Charlie: Vad är klockan?
Jag: klockan? Halv fem.
Charlie: Okej. För mig är den halv elva på kvällen!
Jag: Jo…
Charlie: Fattar du?
Jag: Absolut, jag fattar.
Charlie: Upp och ner-vända världen.
Jag: När tror du det går över då?
Charlie: Oklart. Jag känner mig liksom helt pigg om nätterna och om dagarna känner jag mig helt sonkig.
Jag: Sonkig?
Charlie: Ja. Heter det inte så? Sonkig?
Jag: Jo. Men vad tror du om i natt, då?
Charlie: I natt? Säg så här. Säg att klockan är två på natten.
Jag: Ja?
Charlie: Då är den i själva verket åtta på morgonen. Och vad vill jag göra åtta på morgonen?
Jag: Gå upp?
Charlie: Correctemundo!
Jag: Okej. Det blir ju lite besvärligt för oss alla, det här…
Charlie: Ja, det blir ju det. Ledsen för det.
Jag: Nej då, ingen fara.
Charlie: Nu måste jag sova. God natt.
Jag: God natt?
Charlie: Jag skojar med dig!
Jag: Okej.
Charlie: Kul!
Jag: Ja.
Charlie: Var det inte?
Jag: Jo, det var kul.

Amanda har läst i någon tidning att det bästa sättet att rensa själen är att rensa garderoben. På så sätt får man mer energi. Jag tror inte på’t, men Amanda tar det på stort allvar och nu har hon tagit fram alla mina kläder och gör sig redo att kasta allt hon kommer över. Jag säger åt henne att hon måste kolla allting med mig före, så hon inte av misstag råkar kasta något favoritplagg. 

Som den här tröjan, till exempel. Den enda kashmirtröjan med en broderad bil på framsidan. En riktigt fin Mercedes. Den vill Amanda kasta, men jag säger nej. ”Glöm det”, säger jag och hon suckar och lägger tillbaka tröjan.

Sen vill hon kasta mina AIK-tröjor och jag tittar på henne och tänker att hon måste skämta. Vi sitter tysta en stund och så suckar hon och lägger tillbaka dem och hon tror inte att jag hör henne när hon mumlar ”så jävla fula”, men det gör jag!!

Amanda hittar ett par fula kalsonger. Det tycker hon är mycket roligt. Hon viftar med dem och säger ”Å VAD SEXIGT” och så skrattar hon.

Amanda vill kasta alla mina Obama-tröjor, men det vill inte jag. De utgör ju ett härligt minne av en historisk episod!

Det där är min älgtröja. Glow in the dark! ”Den ska icke kastas”, säger jag. Ja, och så där håller vi på. Vi kommer nog inte ut alls idag. Vi sitter här och dividerar om kläder istället.