Amanda är äntligen på väg hem från sin Malmö-resa. Det är en sak att vara pappaledig en hel dag. Det är hårt arbete och när Amanda kommer hem så känns det helt ljuvligt att få avlösning. Att kunna bara lägga sig i soffan och inte göra någonting alls medan Amanda tar hans om Charlies kvällsmål. Men det här, att vara helt ensam med ett barn dygnet, det är verkligen en prövning.

Det finns liksom ingen paus. Allting bara pågår. Det tar aldrig slut. Någon gång känns det hopplöst, när Charlie insisterat på att äta själv och drällt ner inte bara sig själv utan också förstört ens mobiltelefon och geggat ner den STORA VITA SOFFAN och trots att man försöker så VÄGRAR HON SITTA STILL, men samtidigt är det väldigt svårt att känna någon form av hopplöshet när Charlie tittar på en med den här blicken.

Men det är först nu jag förstår hur alla ensamstående mödrar och fäder har det där ute i landet. Det här inlägget är en hyllning till er. Respekt till er! Det ni gör är otroligt.