Men mest har jag suttit här, i vår trädgård som vetter mot dalen. Det är så fint här nere, särskilt om kvällarna när skuggorna lutar så fint. Nästa vecka kommer lammen hit. Storbonden byter betesplatser hela sommaren. Och nu får vi äntligen se dem. Förra sommaren stod de och tuggade tyst alldeles vid oss. Det var fint, det. 

Så har jag så klart varit på bageriet med Charlie. Jag har introducerat kaffe för henne. Jag gav henne en latte och tror ni inte att hon svepte den? Det gjorde hon. Rakt av. 

Det blev helt skevt idag. Vi kom inte iväg på morgonpromenad förrän vid kvart över sju, vilket gjorde att vi inte kom till bageriet förrän en bit efter åtta. Och nu, jag vet inte, det känns jävligt förvirrat, alltså. Men det är den vackraste dagen hittills i år. Det kommer bli sådär hett idag att att det ser ut att ligga en såpad glasruta över allting, nej, som på formel 1, med bensinångorna, nej, som på savannen när man tar bilder på lejon på mycket stort avstånd, man ser luften i förgrunden, hur den dallrar. Så varmt! 

Vi njöt av den sista kvällssolen vid ladan. Jag råkar älska kvällssol och mitt bekymmer är att solen försvinner vid halv åtta. Jag vill ha sol till halv tio! Jag ska hugga ner träd. Jag sa det till Amanda och när hon svarade ”gör det”, så såg hon ut på det här sättet.

Bagaren Erik hade kommit förbi med lite bröd och en ljuvlig olja, så vi doppade brödet i oljan och saltade. Det var helt otroligt.

Sen blev det mörkt och jag tyckte det var så fint sken från himlen. Jag fick feeling, kan man säga. Började ta en hel massa bilder på Amanda och himlen.

Jag ska inte tråka er med alla de där bilderna, men här är en till. Ja, vi feströkte lite. Det var ju midsommar. Det får man göra ibland. Snälla, bli inte upprörda nu.

Okej, sista bilden på Amanda och himlen. Vacker himmel. Och hon tjejen där är också vacker.

Sen tog Amanda kameran och tog en massa bilder på mig. Det tycker jag aldrig är roligt. Jag hatar att bli fotograferad. Så här såg jag ut när jag sa: ”Sluta, ge mig kameran.”

Sen kom jag på att man kunde använda selftimern. Jag placerade kameran på en kruka som stod på ett bord och så tog vi den är bilden.

Jag visste inte att selftimern tog tre bilder på raken, så när den andra togs var jag redan på väg upp till kameran för att se hur bilden blev.

Och när tredje bilden togs var jag borta. Amanda upptäckte att kameran stod där och tog bild efter bild och då började hon fnittra.

Himlen blev ännu vackrare, så jag gick upp till grusvägen och tog den här bilden.

Vårt middagsbord sett uppifrån, från sovrummet. Vi struntade i disken. ”Vi tar den imorgon”, sa vi och gick och lade oss.

Första dagen på semestern. Man står tidig morgon på sin egen gata i sin egen storstad med öppen bagagelucka till bilen och hummar och funderar framför alla väskorna som ska in. Det är en fin känsla, man känner sig som en ingenjör. Man passar in grunka efter grunka i utrymmet, bygger pusslet och till slut bågnar bilen av all tyngd, kasta in en kortlek och hela karossen rasar ihop. Man smäller igen bagageluckan och hoppas att ingenting går i kras och så går färden till landstället. Man färdas långt, nya dialekter vid varje bensinmacksstopp. Man lyssnar på sjörapporten på radio och högläser kvällstidningarna för den som kör. Och man kommer fram till stugan och gör samma iakttagelser som alltid. Oj, vattnet ligger högt. Oj, vad vildvuxet allt blivit. Och allt det där. Men känslan när man stiger ur bilen och blickar ut över all orördhet är nära nog obeskrivlig. Det finns ingen stress eller oro, för allt ligger framför en. Jag älskar den där ankomsten!

Tiden har stått still. Man går in och fastnar genast en stund framför förra årets tidningar. Daterade nyheter på gulnat papper. Man känner sig inte riktigt hemma än. Man trippar försiktigt fram, går runt som en besökare, som vore man på ett museum som ställer ut “Sommaren 2009”. Det krävs några dagar för att man ska känna sig riktigt bekväm här. Ett femtiotal flugor ligger döda vid varje fönsterkarm, de ser avrättade ut. Spindelväv i håret när man böjer sig under borden för att sätta på elementen. Lätt sting av oro när man ser taket, visst har fuktfläcken blivit lite större där uppe. Man sätter på kranen som mullrar en stund innan vattnet kommer. Man dricker ur glas som ser smörade ut i sin absoluta solkighet. Man accepterar smuts på ett helt annat sätt på landet än hemma – i stan hade det där varit fullständigt oacceptabelt. Man slår på tjock-teven som levererar dubbelbild och drämmer till den med full kraft och plötsligt fungerar den igen. Man upptäcker fågelspillning på soffkanten. Har det varit en fågel här inne? Och i så fall: var befinner den sig nu? Och man vet att när man minst anar det under sommaren – när man bestämmer sig för att skaka mattan eller något sådant – så kommer det stela fågelkadavret att dyka upp och stirra en i vitögat.

Man åker till den lokala butiken och där träffar man dem en efter en, landetvännerna. De man umgås med i brist på sina riktiga vänner. Man har inte valt dem, de finns i ens liv därför att de är just grannar. Det händer att man stör sig på dem, men man är ändå väldigt glad att se dem. Och där står man och plockar mjölk, byter information om vattenläckor och tävlar om vem som har längst semester. Jaså, tre veckor, vad härligt, själv är jag här i sex veckor. Då har man vunnit.

Man rullar fram grillen ur förrådet och förbereder sommarens första grill. Det finns dagar i augusti, när semestern närmar sig sitt slut, då man är rätt trött på att återigen slänga på fläskkarrén med den där färdiggjorda ICA-marinaden, då man bara är sugen på thai eller den där italienaren runt hörnet inne i stan, men sommarens första grillning är en smakupplevelse man aldrig glömmer. Man undrar hur man kunnat leva utan grill ett helt år, hur har det gått till egentligen? Man äter, himlar med ögonen av välbehag, mumlar “herregud…” mellan tuggorna och dricker vin och skålar för sommaren och känner kanske inte ren lycka, men små pustar av den där i kvällssolen.
    

Så tittar man ut över trädgården. Man tar en cigarett, det kan man göra på semestern, och lutar sig tillbaka. Man ser på det höga gräset. Gräset tittar tillbaka. Gräset retas med en, det säger: kom och klipp mig, då. Och man tittar sig omkring och ser plötsligt uppgifter och göromål överallt. Det är så oerhört mycket arbete som ligger framför en. Man häller upp ett glas vin till, ger sig själv respit. Idag behöver vi inte göra någonting. Men imorgon, herregud, då ska vi ta tag i det här stället.

Det är första dagen på semestern som man inser att första dagen på semestern är först om en vecka.
     

Jag och Alex har suttit hela kvällen och talat om hur det var när vi träffades. Även fast vi har talat om det tusen gånger förut hittade vi nya nyanser och vinklar om varje samtal och ögonblick under denna period. Vi blev helt fnittriga och glada av att gå igenom allt som hände för nästan två år sedan och befann oss där och då med hjälp av denna walk down the memory lane.

Det är så ofta nuförtiden som vår uppmärksamhet riktas enbart till Charlie och då blir dessa stunder så behövda och viktiga. Alex tycker nog att detta gästinlägg är både sötsliskigt och inte i linje med hans blogg men nu har jag makten. Jag tog denna bild på honom nu – den snyggaste kille jag nånsin sett och nu vill jag bjuda er på den.

Varsågoda!

Snart: Amanda gästbloggar här! 

Från mig och Amanda till er alla: GLAD MIDSOMMAR! 

Charlie tar emot gästerna på bageriet genom att stirra på dem när de passerar. 

Vi har grillat lamm, bara lamm. Jag är en jävel på lamm. Ge mig namnet på den människa som grillar lamm bättre än jag. Nej, just det. Och nu sitter vi och dricker ett glas vin, Jag och amanda och hennes systrar Hannah och Amelia. Jag tar en bild på oss själva utifrån, tittar på bilden och tänker: Gud, vad mysigt de verkar ha det.