Jag och Amanda satt framåtlutade över en IKEA-konservöppnare i en timme. Vi förstod inte hur den fungerade. Det tog en kvart och så hittade vi en liten spak på sidan. Det var en framgång, men sen fastnade vi igen. Vi begrep ingenting. Kunde vi verkligen vara så dumma i huvudet att vi inte förstod hur en konservöppnare fungerade?

Det slutade med att Amanda blev så arg att hon försökte förstöra konservöppnaren. Hon kastade den i golvet. Men den höll. Då blev Amandaännu mer frustrerad och kastade den med full kraft i sopen. Sen skar jag upp de krossade tomaterna med en kniv. kniven förstördes. Den hamnade också i sopen, kniven. Den här gången var det jag som kastade med full kraft. Nu ligger de där i sopen, konservöppnaren och kniven, och flinar åt oss.

Och själva sitter vi i köket och är arga och tysta.

Fuck you, IKEA.

Jag är på en fest som inte vill ha mig. Ett mingel i finare kretsar. Så att ni ska förstå: männen bär näsdukar i bröstfickan på kavajen. Människor står i små grupper och pratar med ett glas champagne i handen. Vitklädda, knäpptysta servitriser fladdrar förbi med snittar och servetter. Jag känner ingen egentligen. Olusten över att vara här känns ända ner i mina lår. Jag känner mig obekväm på det här minglet, men det här minglet har gjort sig bekväm i mig. Festen pågår omkring mig, men den lägger inte direkt märke till mig. Om jag försvann nu skulle ingen fråga vart jag tog vägen.

Och jag har ju alla chanser att smita. Jag står vid dörren, har just kommit hit, jag kan vända och springa hem. Men jag går in. Jag vandrar runt som om jag hade ett viktigt ärende hos någon person längst in i lokalen. Så kommer jag längst in i lokalen, vänder och börjar om med min lilla teater. Jag tänker på hur jag går, hur det ser ut när jag går. Och när man väl hamnat i det läget, att man TÄNKER på hur man går, så blir det omöjligt att gå normalt. Det är som när man tänker på sin egen andning, eller hur, omedelbart blir den oregelbunden. Jag går därför som en ko. Jag stolpar fram, ställer mig klumpigt i baren. Blickar ut, försöker se ut som en skön betraktare, som den “stupränna för intryck” som Tranströmer talade om. En ytligt bekant kommer fram till mig. På något sätt förstår jag genast att han känner medlidande. Jag är det sorgliga lilla helvetet som står utan vänner i baren. Han har väl sett mig på håll, bestämt sig för att göra en god gärning. Vi hälsar och jag tar ett initiativ.

    “Hur är läget”, frågar jag.
    “Tack, bra. Hur är det själv”, svarar han.
    “Bra”, säger jag och fortsätter: “Och du då?”

Det är som ett spjut av is går genom hela mitt system – vilken idioti, han har redan sagt hur han mår. Min iver att hålla ett samtal flytande har låst mig, jag lyssnar knappt på vad han säger. Vi står tysta under explosionen av en sekund. Det blir förvirrat, språkförbistrat. Sedan tar vi fart. Vi kallpratar, en intensiv fäktningsmatch i rena floskler och dumheter. Han gör sig redo att gå efter en stund, jag ser det på hans flackande blick. Tro inte att jag tycker att det är synd. Tvärtom! Jag vill inte att han ska stå här och prata tomt och dumt med mig bara för att han känner medlidande. Jag vill inte att någon ska förbarma sig över mig! Han sveper champagnen och säger att han ska gå bort till champagnebordet för lite påfyllning och jag säger “absolut” och tror sedan att dramat är över.  Men olyckan är framme. Precis när han ska gå tassar en servitris fram från höger. Hon har en flaska i handen. “Mer champagne?” Han döljer sin förtvivlan illa när han låter glaset fyllas på. Och så står vi åter där tysta. Vi kommer inte undan. Vi måste helt enkelt prata vidare. Vi är så grunda att vi skäms inför varandra. Och när vi står där och bollar dessa banaliteter mellan varandra så står meningslösheten i att leva så fullständigt klar för mig. Ångesten gäller inte bara den här kvällen eller den här mannen eller den här kniviga stunden – den gäller hela existensen.

När jag var nio år spelade jag pingis i Spårvägen. De delade in oss i grupper efter kvalitet. Jag spelade i grupp 2 – och ville så gärna spela i grupp 1. Så jag kämpade. Tränade extra på kvällar och helger. Så en dag kom telefonsamtalet. Infinn dig där och där, då och då – du ska spela turnering med grupp 1. Jag minns när jag kom in i den stora hallen. Massor av folk på läktarna, föräldrar som skrek, stränga domare som vände på siffertavlorna och gnisselljudet av skor mot inomhusgolv. Avgörande matcher vid varje bord, svettiga pojkar som kämpade för varje poäng. Jag kände mig så liten där jag stod. Jag minns att jag darrade i hela kroppen. Det var som om hela livet skulle avgöras just här. Jag tvekade länge. Sen vände jag och sprang hem.

Jag var inte gjort för grupp 1. Jag var gjord för grupp 2.
Och detsamma gäller i vuxen ålder.
Jag skulle ha följt pojkinstinkten och vänt i dörren.

De där snubbarna som gör tecknade serien Superprinsen hörde av sig häromveckan och berättade att jag hade en roll i deras serie. De frågade om jag ville göra rösten själv. Och jag sa ja. Det här visste ni. Detta visste ni inte:

När jag kom till studionfick jag först veta att Charlie också en roll i serien. Det liksom smög fram under samtalet, det var inget de ville berätta när de sålde in det. Jag kände genast en viss oro. Mig kan man vara elak mot hur mycket man vill, men det är klart att det är känsligt med ens dotter. De försäkrade att hon inte hade några repliker och allt var frid och fröjd. Jag spelade in min röst och gick hem. Så får jag i tidningen Aftonbladet läsa att den tecknade serien slutar med att jag kastar Charlie i en vägg.

Och det gör mig jävligt förbannad. Hur fan menar man att detta skulle vara roligt? på exakt vilket sätt är det humor? Kan någon förklara vad som är kul med att jag kastar min dotter i en vägg?

Nu är jag medveten om att det görs usel humor både här och där i detta land. Och det får man acceptera. Men nu medverkar jag själv i en sketch där denna idioti görs till punchline. Det gör att jag skäms ihjäl, både inför mig själv och inför Amanda och Charlie och inför alla andra som såklart tror att jag ligger bakom denna idiotiska humor.

Jag känner sånt obehag inför detta att jag nästan inte vet vad jag gör.

Sitter och morgnar mig, fortfarande i chock efter Charlies halvfem-uppgång i morse. Dricker kaffe. Tittar på Nyhetsmorgon. De berättar att Nyhetsmorgon på helgerna numera börjar klockan åtta istället för nio.

Men det är ju sensationellt!

Det är den typen av nyheter som kan vända en hel dag.

Se showen här!

Charlie har börjat med en ny grej. Hon har börjat skrika för full hals. Det är inget förtvivlat skrik, ett skrik i sorg eller vrede. Inte heller är det ett glädjetjut. Det är ett fullständigt neutralt skrik. Öronbedövande och ganska besvärligt att lyssna på när det återkommer, som det numera gärna gör. Hon skriker för att testa rösten, se om den bär, kontrollera om hon får någon reaktion. Hon menar nog inget illa, det där skriket är npg bara hennes sätt att ställa sig frågan: EXISTERAR JAG?

Det finns bara ett sätt att tysta det där skriket och det är att skrika tillbaka. Då blir hon konfunderad, lilla Charlie. Det vet hon inte riktigt hur hon ska tackla. Hon tystnar snabbt och tittar förundrat på mig.

Jag kom på det alldeles nyss. Vilket knep! Man skriker tillbaka.

Charlie Schulman – så ägd av pappa. Så otroligt ägd.

Andreas Kleerup har blivit pappa och låter sig nu bli intervjuad i tidningen Mama. Han berättar om graviditeten, förlossningen och livet som pappa. Jag läser med stigande intresse artikeln och når väl något typ av intresse-klimax när jag kommer till rubriken ”EN PAPPADAG MED KLEERUP”. Den ser ord för ord ut så här:

12.00 Vaknar. Sonja och Vincent har varit uppe i några timmar.

15.00 Antingen jobbar jag några timmar i studion i Göteborg eller så sätter jag mig på ett tåg till Stockholm för att jobba.

19.00 Äter middag på nån restaurang, dricker lite vin. Gärna italiensk eller asiatisk mat. Träffar några polare.

21.00 Skrotar hemma, kollar nån film, spelar Playstation. Kollar mejl.

24.00 Bär in Sonja till sängen, hon gsomnar alltid i soffan först. Hon gillar att jag bär henne. Jag har Vincent hos mig i soffan eller i famnen.

Och jag tänker: WOW! Andreas Kleerup! Han går upp vid tolv och konstaterar att ”då har Vincent och Sonja redan varit uppe i några timmar”. Jag tycker att det är ett mycket roligt konstaterande. NÄHÄ! Sen drar Andreas iväg och jobbar lite. Sen går han och käkar lite middag, dricker lite vin. Oklart var barnet befinner sig då – hemma med mamman möjligen. Han kommer hem vid nio-snåret och kollar nån film, spelar lite Playstation, kollar mejl. Oklart också då vad barnet och mamman till barnet gör. Byter blöjor, kanske. Andreas konstaterar att hans tjej oftast somnar före honom, vilket kanske inte är så konstigt eftersom han själv sover till tolv nästa dag samtidigt som mamman till barnet väl går upp som alla andra bebisföräldrar, vid sex eller så.

Herregud.
Andreas Kleerup.
Vilken människa.

En gång i tiden var jag chef på en tidning. En del frilansare hörde av sig och ville skriva för denna tidning. En av de här människorna hörde av sig med en idé – jag minns henne tydligt eftersom jag tyckte att det var lite udda att hon skickade med en bild på sig själv i sin ansökan . Jag svarade att hennes idé var lite vag och bad henne utveckla. Hon utvecklade sin idé i ett nytt mail. I samma veva hade jag fått en mejlande dåre på halsen, en idiot som skrev en massa dumheter i mejl efter mejl efter mejl och det föll sig så olyckligt att när jag skulle svara denna dåre så råkade mejlet istället gå iväg till frilansaren. Jag skrev:

Snälla: hör aldrig av dig till mig igen.
Hör du det??
Jävla idiot.

Och, ja.
Det var ju lite olyckligt.
Jag kom inte på misstaget förrän frilansaren svarade. Hon var bestört, sa att hon varit frilansare i så och så många år och hon sa att hon aldrig blivit så oförskämt behandlade tidigare.

Jag fick panik, skrev ett mejl där jag bad tusen gånger om ursäkt, berättade om den olyckliga förväxlingen. Hon hörde inte av sig mer.

I helgen var jag på ICA.

Jag står och tittar upp i en hylla för att hitta kex till en riktigt god ost jag lagt vantarna på. Plötsligt blir jag tacklad bakifrån, rätt hårt, det gör faktiskt ont. Jag vänder mig häpet om och där fladdrar hon bort, frilansarkvinnan, jag minns hennes utseende som om det var igår. Jag vill göra något, men vet inte vad. På alla dessa år hade hon inte släppt det. Frilansarkvinnan. Hon glömmer aldrig.

på Aftonbladet finns en tecknad humorserie om kungahuset som heter Superprinsen, har ni sett den? De ringde mig häromdagen och berättade att jag var med i en liten roll där och frågade om jag ville tala in min egen röst. Jag tyckte det verkade festligt, så jag åkte dit och talade in. Jag frågade om jag fick se hur de avbildat mig, men de ville de inte visa. Det var ”inte klart än”, sa de. Nu när jag ser resultatet på Aftonbladet så förstår jag varför. De har gått på tänderna. Naturligtvis har de gått på tänderna.

Det är ganska bra gjort, om jag får säga det själv.

Vi gick till lekparken uppe vid Humlegården. Satte oss i sanden. Jag räckte åt Charlie några spadar och lite hinkar och sånt, försökte entusiasmera henne, slog med spaden i sanden och gjorde ljud, men hon ville bara sitta i solen och njuta. Det märktes att hon längtat efter solen, den får henne att tänka på hur härligt vi hade det på Gotland i somras, tror jag. Så härligt att se att Charlie är en sol-människa precis som jag.

Vi gungade i babygungan. Det tyckte Charlie var roligt. Men hon skrek inte alls. Hon satt lugnt och njöt av solen. Varje gång jag puttade till Charlie ropade jag ”OOOUI!” med bebisröst. Efter en stund kom en mamma och placerade sin bebis i gungan intill. Det var mycket svårare att prata med bebisröst när någon annan lyssnade. Jag fortsatte säga ”OOUI”, men jag sa det lite tystare.

Sen kom min kompis Klas med Maj-Lis. Vi placerade dem bredvid varandra. Det är synd att säga att det slog gnistor om dem, men de hade väl det trevligt på sitt sätt.