Träffade Calle och Carolina Gynning på en fika. Härliga människor båda två. Gillar dem!

Jag skrev häromdagen om min gudson Louis och hans födelsedagsfest. Jag gav ett piano till honom och ända sedan dess har jag haft sån ångest. Jag har inte varit helt uppriktig. Jag har inte köpt den på NK. Det är Calles piano.

Han köpte pianot förra året, tröttnade på det och skulle köpa ett nytt. Så då fick jag det av honom.

Jag sitter i butiken och skriver på en text. Det är trevligt här. Jag gillar belysningen från lamporna. Jag gillar mitt stora skrivbord. Jag gillar skräpförfattarna på väggarna som blickar ner på mig. Men det är något här inne som ger mig ångest. Jag funderar en stund på vad det kan vara.

 

Sen kommer jag på det. Det är synen av snö utanför. Jag klarar inte av det längre. Jag drar ner persiennerna. Så! Nu skriver jag vidare.

Jag: God morgon, Charlie!
Charlie: Nämen hallå!
Jag: Hur är det med dig?
Charlie: Bra, tack som frågar!
Jag: Du vill inte sova längre nu?
Charlie: Nej. Som du märker. Nu räcker det för idag.
Jag: Men klockan är kvart över fem.
Charlie: Förbannade jetlag.
Jag: Jetlag?
Charlie: Det är Thailandsresan som ställer till det.
Jag: Men Charlie. Det var över en månad sedan.
Charlie: Ja. Är det inte sjukt?
Jag: Det är inte normalt.
Charlie: Jag säger ju det!
Jag: Du menar att du fortfarande känner jetlag?
Charlie: Ja. Den här jetlaggen kommer från helvetet.
Jag: Jag förstår, men…
Charlie: Vad är klockan nu, sa du?
Jag: Kvart över fem.
Charlie: För dig, ja. För mig är den 12 på dagen.
Jag: Men, Charlie. Det blir lite besvärligt för mig och mamma…
Charlie: Jag förstår. Inga problem. Jag sover en stund till.
Jag: Säker?
Charlie: Absolut. God natt.

Jag: Det ser inte ut som att du kommer att sova.
Charlie: Jodå, jodå. Inga problem.
Jag: Du ser inte direkt trött ut.
Charlie: Nej. Men du gör det!
Jag: Ja.
Charlie: Jävlar i min lilla låda. Du ser helt färdig ut.
Jag: Ja.
Charlie: Ha ha. Gud, vad lustigt.

Läser du skvallerbloggar? Har läst massa olika bloggar har skrivit om dig, tex. att du väljer att ha ”fula” kompisar (det tycker jag verkligen inte att dina vänner är) för att framstå som snygg osv osv
– Jag läser inte skvallerbloggar och det här ryktet stämmer inte alls inte. Dels tycker jag inte att mina kompisar är fula. Dels umgås jag inte med mina vänner på grund av hur de ser ut, utan hur de är som personer.

Kommer du göra något MTV-jobb snart?
– Nej, inte vad jag känner till.

Vad tycker du om Sonia Rykiel pour H&M kläderna?
– Jag kan inget om kläder, men Amanda berättade om det där. Verkar kul!

Vilka länder har du tänkt besöka nu under 2010?
– Oj, jag vet inte riktigt. Jag ska till Spanien med Amanda om en månad. Sen har jag inte gjort några fler planer.

Vad gör du för att hålla dig så fint i trim? Tränar du något eller är det gener bara?
– Tack, vad snällt sagt! Nej, det måste vara gener, för jag tränar inte över huvud taget.

Vart har Mirre tagit vägen?
– Vilken Mirre syftar du på? Den enda Mirre jag känner till är Robinson-Mirre. Hon öppnade frisörsalong, va? Jag vet inte. Kolla på hitta.se!

Ditt hår är nästan alltid lite vågigt, hur får du det så?
– Jag känner inte riktigt igen det. Mitt hår är väl inte vågigt. Men jag gör ingenting med håret, bortsett från att jag använder vax.

Vad tycker din pappa om att du är ihop med en serb?
– Den här frågan är på så många olika sätt och vis fullständigt obegriplig.

Hur många par skor har du nu?
– Nu har jag väl fem par, kanske.

Charlie blir allt bättre på att ta sig fram. Det går ganska fort nu. Det är inte riktigt rättvist att kalla det ”krypande”. Det här är något helt annat. Charlie går med fötterna i golvet och stödjer sig med händerna framför sig. Det är alltså något mittemellan kryp och gång. När hon får feeling kan hon tillryggalägga fem meter på bara några sekunder. Men ofta blir hon för exalterad över det faktum att hon står till hälften och drattar omkull.

Men det går inte att komma ifrån att det ser väldigt roligt ut när hon tar sig fram. Jag kan titta på Charlie i timmar när hon håller på. Den där stilen påminner om något som jag sett förut. Nej – det påminner om NÅGON jag har sett förut. Vem är det som kryper på det sättet? Var har jag sett det förut? Jag funderar en stund och sen kommer jag på det.

 

Charlie är Gollum. Fast söt.

Ni vet när man är på middag och man dricker vin. Det finns en period mellan det tredke och det fjärde glaset som är alldeles magiskt. Man är fri, hela världen ligger vid ens fötter. Man bestämmer sig för att bryta upp! Säga upp sig från jobbet! Göra slut!

Amanda skriver om den stunden mellan glas tre och glas fyra och alla drömmar som det aldrig blir något med. Läs hennes krönika HÄR.

364 dagar om året känns det lite tufft att bli väckt av Charlie tidigt, tidigt på morgonen. Man känner sig inte om en vinnare alla gånger. Men idag. Charlie började vända på sig vid 5.30. Vid 5.35 började hon tala högt för sig själv. Och klockan 5.40 tog hon tag i min näsa och nöp till ganska hårt, för att meddela: Dags att gå upp nu.

Jag stapplade upp, gjorde lite kaffe till mig, välling till Charlie, slog på teven precis lagom till nedsläpp mellan Sverige och Finland. Idag är det jag som drog vinstlotten! Vilken härlig morgon, och titta där, nu somnade Charlie till också. Vilken måndag! God morgon!

Vi vaknade tidigt. Charlie ville att vi skulle leka hennes favoritlek ”vart tog Charlie vägen” och då gjorde vi det. Den går ut på att man lägger en handduk över Charlie och säger: ”Vart tog Charlie vägen?”

 

Och så rycker Charlie undan handduken och då skriker vi: ”DÄR ÄR CHARLIE!” Det tycker Charlie är mycket festligt.

 

Sen kom Amanda på att vi kunde leka ”vart tog mamma vägen?” Hon kastade en handduk över sitt ansikte. Det tyckte Charlie var både skrämmande och kittlande. Vart hade mamma tagit vägen egentligen?

 

Och så ryckte mamma undan handduken. Charlie skrek! Sådär höll vi på i en halvtimme. Mycket roligt!

 

Vi plockade undan efter gårdagen. Vi åt kräftor som jag fått av min bror. Tack, Bambi! De var underbara. Den här bilden är alltså tagen igår, okej, det kanske ni förstod men det skadar inte att vara övertydlig.

 

Sen ville Charlie leka i gåstolen. Alla säger till oss att det inte är bra att Charlie sitter i den där. Det hämmar hennes utveckling och så. Men herregud. En kvart om dagen kan hon väl få leka i den. Kom igen nu.

 

Sen gjorde vi planer för sommaren. Och vi blev så nostalgiska. Längtade till Gotland. Kollade i datorn efter Gotlandsbilder. Fastnade för den här. Köttet på grillen är just klart. Vinflaskan är öppnad. Solen har gått ner, men värmen är kvar. Nu börjar kvällen.

 

Sen åkte vi hem till Louis, som fyllde ett år. Louis är min gudson. Han fick en flygel av mig och Amanda. Han blev inte så glad, kanske, men jag tänker mig att om 30 år när han är världens största artist och ger intervjuer på engelska och sånt, då kommer han att få frågan hur det kunde komma sig att han blev musiker och han kommer att säga: ”Well, it started when I was one year old and I got a piano for gift from my godfather Alex…”

 

Sen åkte vi hem och lade oss i soffan. Det ringde på dörren. Det var Bengan. ”Jag har med mig mat”, sa han och gick in i köket.

 

Bengan lade upp grönsaker på bänken. Fast han kallade dem ”primörer”. Jag frågade om han hade med sig något kött också. Han svarade: ”Nej. Inget kött idag.”

 

Jag är inte väldigt förtjust i att äta bara grönsaker. Men det var Charlie. Särskilt potatis gillade hon.

 

Bengan höll på och donade med middagen. Det såg riktigt fint ut!

 

Och mycket riktigt – bara uppåttummar när den serverades. Till höger ser ni Amandas syster Amelia och hennes make Ea.

 

Sen gick de hem. Amanda satte sig med min dator. Jag hatar när hon sitter med min dator. Hatar! Hon blir så där frånvarande. När jag ställer en fråga säger hon bara ”eeeeee” och tittar in i skärmen och så säger hon ”eeeee” igen och så tittar hon upp och säger: ”Förlåt, vad sa du?” Men sen lade hon ner datorn. Vi tittade lite på tv. Det var härligt. Sen somnade hon i soffan. Och här sitter vi nu. Hon sover och jag ska just börja med mitt manus.

Mina inlägg försvinner ibland spårlöst från den här bloggen. Igår skrev jag om tänkaren Dominika Pezcynski och hennes syn på föräldraskap. inlägget försvann. Jag försökte återskapa det, men efter en stund kände jag att life is very short and there’s no time for fuzzing and fighting, my friend. Jag tycker inte om mig själv när jag är arg. Jag blir ful då. Svullen i ansiktet, som en alkoholist och alldeles rödblossande på bröstet och jag kliar, kliar, kliar på bröstet och ibland kommer det blod. Kanske skulle man få ett utbrott. Skrika och riva ner en vas från hyllan där. Plocka ur disken medvetet bullersamt, drämma i skådörrar och kanske krossa en kaffekopp. Men det gör jag inte. Jag har inte fått ett enda raseriutbrott på sju års tid. Inte ett enda. Jag blir aldrig vansinnig. Jag undrar så om det är ett bekymmer man borde arbeta med eller bara låta det vara. Låta det vara. Okej. Men om jag någon gång skulle få ett utbrott, påminn mig om att om det är något som ska förstöras så är det den där fula Hydman-Wallin-låtsas-vasen i fönstret där, fy fan så ful den är. Det är en kissemisse målad på den, som stirrar på mig. STIRRA INTE PÅ MIG, vill jag ibland skrika. Men som sagt, jag gör inte det. Jag tänker det och så tar jag fram ostpopcornen och äter, äter, äter tills jag är gul ända upp på handleden. Och så vill jag slicka hela handen ren, som en jycke skulle gjort, men jag avstår.