Egentligen skulle vi haft Linda Rosing som gäst i Schulman Show idag. Men så fick hon värkar och det fanns inte tid att åka in till något BB, så jag fick ta på mig dräkten och ta det på uppstuds.

Amanda kom förbi butiken med granris och efter lite duttande i fönstret där börjar det nu se riktigt bra ut. Nu ska här krängas böcker! Bara det inte går till överdrift. Det ska inte vara något jäkla spring. En vänlig själ kom också förbi med en 80-talsupplaga av Janes Fondas träningsbok och den går rakt upp i skyltfönstret. 1250 kronor ska jag ha för den lilla rackaren!

Sitter för övrigt och skriver manus till inspelningen av Schulman Show. Linda Rosing kommer till studion. Hon ska föda vilken dag som helst. Hon har enligt uppgift gått upp 35 kilo. Det blir spännande. Ännu roligare – efter lite tekniskt strul både här och där så är min tillfälliga Nöjesguidenblogg återuppväckt! Den kan ni läsa HÄR.

Jag låg med nyvaken Charlie i knät imorse och det var så klart härligt. Hon låg där och sträckte på sig och gjorde morgontrötta grimaser precis som en vuxen och så plötsligt tittade hon upp mot mig och avfyrade ett ljuvligt litet leende. Men det var något speciellt med det där leendet. Det fanns något medvetet över det. Som om Charlie visste: ”Nu kommer jag att knocka pappa.” Som om hon plötsligt förstått hur man ska bära sig åt för att få allt man vill.

Lite som Idol-Tove. Hon ler också alldeles underbart. Men det finns något medvetet i det där leendet. Något överlagt. Idol-Tove är väldigt medveten om sin egen absoluta charm. Jag har en känsla av att Charlie också börjat förstå det.

Ni kanske inte bryr er, men jag tycker att det är så härligt att jag nu börjat jobba med boknings- och eventbolaget Blixten&Co när det gäller mina föreläsningar och mina konferencier-jobb. Inte bara för att de är bäst i Sverige, utan mest för att jag nu har någon som kan ta hand om mina jobbförfrågningar.

Jag tycker att det är skitkul att vara ute i landet och föreläsa. På så sätt har den här hösten varit fantastisk. Men jag tycker att det är så OTROLIGT besvärligt att ta hand om förfrågningar och göra bokningar och sådant.Jag klarar inte av det.

Därför kan man nu gå in på denna LÄNK till min egna hemsida eller mejla till smulan@blixten.se. Om man vill att jag ska komma och föreläsa eller så. Så ordnar de det på ett väldigt fiffigt sätt.

Charlie Schulman och Soran Ismail. Folk säger att de är lika varandra. Jag tycker att Soran är väldigt söt, så jag är glad för jämförelsen.

Vi har blivit uppmanade att fortsätta att mata Charlie med morotspuré trots att vi märker att hon inte uppskattar det. De som ”kan det här” säger att Charlie kommer att vänja sig vid smaken. Att man inte ska ge upp. Så nu sitter vi här igen och matar Charlie med denna morotssörja. Hon äter lydigt, men ser så olycklig ut att jag blir alldeles svag. Den där blicken. Jag ser ju vad hon tänker: ”Varför gör ni så här mot mig?”

Jag får en känsla av att Charlie tror att hon gjort något dumt och att hon nu blir straffad för denna dumhet och där sitter hon och skäms och funderar på vad det kan ha varit för dumhet som gjorde mamma och pappa så upprörd att de nu tvångsmatar henne med denna vidriga sörja.

Jag vill ge Charlie grädde. Och glass! Kan man inte göra det snart?

Finns det några läsare som är vana vid att resa charter med barn? Jag och Amanda funderar på att åka en vecka eller två till Thailand efter nyår, som ett plåster på såren efter att vi ställde in vår höstresa, och nu undrar jag om någon vet vilket charterbolag som är bäst? Spädbarnsmässigt, menar jag.

Helst skulle jag vilja betala lite extra för att få lite mer utrymme för Charlie. Är det inte väldigt jobbigt, både för Charlie och en själv, att ha henne i famnen i tolv timmar.

Vilka ska man välja?

Skriv en kommentar eller mejla alex.schulman@aftonbladet.se

Min första tanke: What happens at the föräldrakurs stays at the föräldrakurs.
Min andra tanke: Äh. Detta måste berättas.

Jag trodde det hette ”föräldrakurs” för att både mamma och pappa var välkomna. Det kan inte stämma, för jag var den ende mannen i rummet. De andra mödrarna tycktes känna varandra ganska bra, det fanns en intern stämning i rummet. Jag och Amanda satte oss på var sin stol tillsammans med Charlie och väntade på att BVC-tant skulle komma.

Genast började jag jämföra mitt barn med de andras. Upptäckte till förtvivlan att en unge redan satt obehindrat på rumpan. Det var mycket upprörande att se – Charlie är inte ens i närheten av att kunna sitta på det sättet. Jag stirrade hatiskt på barnet och blev alldeles förtjust när hon till slut tappade balansen och föll ihop i en hög.

Här gällde det att skryta om sina barn utan att någonsin artikulera detta skryt. Det gällde att visa upp barnet och dess färdigheter alldeles omärkligt. Jag är väldigt belåten över hur Charlie kan stå nästan utan stöd och satte upp henne i mitt knä stående, försökte se lite lätt uttråkad ut samtidigt som jag i lönn tittade upp för att se om mödrarna upptäckte vilken osannolik uppvisning jag bjöd dem på.

Alla barnen var uppklädda, jag anar att det var en del i positioneringen. Amanda hade slagit till med en kashmirskjorta på Charlie, vilket fick mig att tänka för mig själv: ”Charlie Schulman for the win!”

Jag satt och balanserade Charlie på mitt knä och ville inte sluta trots att hon gnällde. Det var ju tävling!

Så kom BVC-tant in. Hon talade i en timme om sjukdomar. Öronsjukdomar, ögonsjukdomar, magsjukdomar och förkylning i största allmänhet. Vi lyssnade vänligt. När något av barnen började tjuta kände vi alla andra en tyst triumf – det var inte vårt barn som förstörde! För varje sekund som Charlie satt där alldeles tyst blev jag mer och mer stolt.

Så brast det. Charlie började gallskrika. Jag tänkte HELVETE-HELVETE-HELVETE men försökte se fullständigt oberörd ut när jag lyfte upp henne och gungade henne. Men jag var inte oberörd. Vi hade förlorat förtäfflighetstävlingen och det var för jävligt.

Jag gick därifrån utmattad, alldeles svag i kroppen, med pärlor på pannan.

Sitter i butiken. Amanda har köpt lite julpynt och jag har placerat ut det i skyltfönstret så att det ska se mer tilldragande ut. Men jag vet inte. Jag har en känsla av att något fattas. Kanske mer glitterband? Det ser så dystert ut med en hyacint där i hörnet och en ensam lykta. Fattigmansjul i butiken.

Ska just gå på mitt första föräldragruppsmöte. Det ska bli spännande. Jag hoppas att jag inte blir sådär innesluten och tyst som jag kan bli när jag förväntas prata med andra människor. Då blir alltid Amanda så arg. Hon säger ingenting förrän efteråt då hon väser och fräser och undrar vad det är med mig egentligen. ”

”Vadå är med mig”, frågar jag.
”Du sitter tyst och bara glor som en idiot”, säger hon.
”Det gör jag inte alls”, säger jag.

Och sen är vi tysta i flera minuter och sen inser jag att jag gjort just det och då lovar jag att jag ska bli bättre till nästa gång. Jag har någon typ av social störning. Om ni vill hitta mig på en fest finns jag alltid i någon av hörnen.

Jag har fått och får fortfarande en hel del mail från upprörda människor som inte förstår hur jag kan bete mig som ett sådant svin i de här ”dokumentärfilmerna” som spelats in om mig. Argast har folk varit över ett klipp där jag blir intervjuad i radio om min bok, det är ett varmt samtal, men så fort som jag TROR att kameran är avstängd så skriker jag KA-TCHING och berätar förtroligt för programledarna om alla pengar jag dragit in på boken. I själva verket – det har jag ingen aning om – så går allt ut live på radion.

Låt mig nu en gång för alla betona att samtliga de här filmerna är uppgjorda. Det är alltså jag och Calle som producerat dem. Vi har haft manus, alla inblandade har varit införstådda med innehållet. Jag ogillar verkligen att behöva gå ut och förtydliga de här sakerna, det känns som att en viktig hinna försvinner då, men eftersom så många har blivit upprörda så känner jag att jag verkligen vill berätta hur det ligger till. Dessutom kommer jag inte att spela in några fler sådana här filmer.

Alltså. Filmer av den typ som ni ser här nedan är fejk.