1.Du går på stan med din barnvagn. Så skönt att få vara själv en stund. Så skönt att få spatsera omkring i en galleria och provsmaka ostar och känna på frukter och snatta lite lösgodis (Amanda brukar göra det, hon står där i affären och stoppar dem i sin mun och jag säger till henne att det är STÖLD, men hon säger bara ”sluta nu, Alex” och jag säger NEJ, JAG TÄNKER INTE SLUTA – DET ÄR STÖLD!

2. Du är på ett särdeles gott humör! Charlie har just somnat och du vet att du har åtminstone en timmes ljuvlig shopping framför dig. Härligt. Wow.

3. Helvete också! Där är Magnus Mivér, honom vill man ju verkligen inte stöta på (jag tog bara ett namn, men Magnus Mivér är en sån där kompis som brukar stå och tjata hål i huvudet på vem han än möter)! Han går rakt mot dig! Han kommer att se dig vilken sekund som helst och då är du fast i en vidrig liten kvart med den här mannen. TÄNK, goddamnit, TÄNK!

4. Dyk ner i barnvagnen! Låtsas att du stoppar i en napp i munnen på din bebis. Du måste dyka förhållandevis djupt ner i vagnen, så att ditt ansikte döljs. Håll på och pula med det där så lång tid att Magnus Mivér garanterat passerat vagnen utan att se att det är du. Gå vidare. Njut av din ensamstund.

Jag och Charlie är på Södermalm. Jag har inte varit på Södermalm på flera år. Jag vandrar runt som på zoo, stannar vid skyltfönstren, tittar in och väntar på att något ska hända. De har bytt namn på nästan varenda restaurang som jag brukade gå till. Jag känner mig plötsligt mycket gammal.

Jag blir sugen på grekisk mat. Souvlaki! Jag går in på Dionysos. Jag frågar om de serverar lunch fortfarande. Damen skriker att jag inte får ha några barnvagnar här. Jag säger ”okej” och frågar återigen om de serverar lunch. Damen i kassan säger att de serverar lunch, men så kommer hon på något festligt: ”Men pastan är slut!” Hon säger det i trumf.

Jag beställer souvlaki och damen tar besviket emot beställningen, skriver en kråka på en lapp, som hon lämnar över till en annan dam som löper med den in till köket.

Jag frågar om det finns någon plats med eluttag till min dator och damen svarar ”nej, nej” och försvinner in i någon skrubb. Jag sätter mig ner och tittar på mänskerna. De är som riktiga mänsker, fast tjejerna har svart runt ögonen. Och killar har t-shirts med tryck. På Söder är alla killar 19-år, också 45-åringarna. På Söder är alla tjejer svarta runt ögonen, trots att de inte är trötta.

Två minuter kvar av min batteri-tid. Och jag som hade så mycket att berätta.

Hej då.

Jag hittar en bok av Gina Ford på badrumsgolvet. Hon är någon slags bebis-guru. Hon har visserligen inte fött ett enda barn själv, men hon sktyter om att hon tagit hand om över 300 genom åren och varje gång har hon gjort på det på sitt sätt och varje gång har det fungerat.

Har ni läst henne? Hon påstår att jag inte ska prata med mitt barn om kvällarna. Och jag som älskar våra små samtal. Jag ska inte titta på det. Om jag vill få henne att somna, vill säga. Dessutom: jag får inte kela med mitt barn hur som helst. Detta måste ske ordnat och under särskilda tider på dygnet. Jag får inte syssla med impuls-kelande över huvud taget.

Jag tycker det låter lite dystert. Hur mår min Charlie om jag inte pratar med det, om jag inte kelar med det och om jag inte tittar på det? Gina Ford har skrivit en bok som utgår från att det är BRA när barnet är tyst. Det är BRA när barnet inte märks över huvud taget.

Jag undrar vad det är med den här Gina Ford. Är hon dum i huvudet, hon? Eller ska man kanske lyssna på vad hon har att säga? Vad tycker ni?

Jag tog med Charlie till radion imorse och när jag var på väg därifrån stötte jag på Peter Wahlbeck. Han tittade på mig och sedan på bebisen och sedan på mig igen. Han såg alldeles häpen ut. Förbluffad. Han frågade hur jag fan i helvete kunde ta med en bebis till den här platsen och jag förstod ingenting. Jag frågade vad han menade och Peter pekade ut mot trädtopparna över gatan och sa:

”Ser du träden där? Ser du att de håller på att dö! Alla träden håller på att dö! vartenda ett av de där träden! Alla! Tror du att det är en slump att precis ALLA träden dör? Förstår du inte att det finns ett sambdand mellan trädens död och den här platsen. Ser du alla radiomasterna! Där är en mast, ser du den! Och där är en till! Och jag vet att det ligger en till där borta. All den här strålningen skadar miljön. Och tror du att vi människor är immuna, eller? Är du så jävla dum så att du tror det? Den här strålningen kommer att döda oss också! Det här kan vara Sveriges farligaste plats och du tar med en liten bebis hit. Vad är du för pappa egentligen?”

Jag ville ställa några följdfrågor, men hans taxi kom och han kastade sig in i den. ”Ta bort ditt barn härifrån”, ropade han innan han försvann ner mot Västerbron.

Jag kom hem innanför dörren efter ett ärende på stan och såg ett par flipflop-tofflor. Jag undrade så vem som bar flipflops inne i stan på det sättet. Jag känner ingen som bär flipflops så. Jo, jag känner EN person. Kan det vara…?

Mycket riktigt. Där stod han barfota som alltid, den märkligaste mannen jag känner. Bengan.

Amandas syster Hannah var där också. Bengan sa inte mycket. Hannah frågade hur det gick med ladan och Bengan svarade: ”Jag åkte ner till Sudret och köpte 60 nya fönster.” Hannah frågade vad han skulle med alla fönster till och Bengan dröjde med att svara. Han satt tyst så länge att det till sist började kännas rent overkligt, som en David Lynch-film och TILL SIST sa han: ”Hela ladan, den ska… Jag ska göra om hela ladan till ett orangeri.” Hannah satt tyst. Sen talade vi inte mer om det.

Jag frågade Bengan hur länge han bär flipflops och han svarade att han bär dem som andra bär sina vinterdäck. Jag frågade vad han menade och han svarade: ”Jag börjar bära dem dagligen sista mars. Och jag slutar bära dem sista oktober.” Jag frågade om han bar något speciellt under vintertiden och han stirrade på mig och svarade: ”Skor.”

Sen kom min mamma och hälsade på. Charlie blev mycket glad att se henne. Jag stod inne i köket och hörde mamma samtala med Bengan. Det samtalet var…det går inte, jag har, man kan inte återge det riktigt. Det går inte.

Charlie ligger i sin vagn. Hon kniper med blicken, grymtar, utstöter gutturala ljud och grimaserar. Hon ser ut som när en vuxen människa försöker flytta ett alldeles för stort skåp. Jag bär upp henne och lägger henne på mig så att vi ligger mage mot mage. Hon kränger vilt fortfarande och jag blir olycklig för jag vill att hon ska trivas här på magen. Jag lägger hennes arm till rätta, den hade hamnat i kläm och lägger en varm hand på hennes rygg.

Hon tycks till slut acceptera sakernas tillstånd. Jag känner hur hon slappnar av, säckar ihop över mig, hon blir liksom flytande och jag måste täppa till henne åt både höger och vänster så att hon inte rinner över åt något håll. Jag måste fixera henne under denna oerhört viktiga stund då hon kanske, kanske somnar snart. Och jag rör mig inte, är lika still som knivkastarens partner på cirkus just innan knivarna börjar vina. Jag minimerar min egen andning, andas kort ut, kort in, som en kanin på motorvägen, för jag vill inte att mitt bröst ska häva henne på det där sättet.

Och där ligger jag, tittar i taket. Jag är en fånge i min position. Min telefon på soffbordet ringer, men jag når den inte. Ingen idé att riskera något genom att göra ett utfall mot den. Den får ringa där.

Det går tio minuter. Min arm har somnat och det har Charlie också. Det är dags att lägga ner henne i barnvagnen. Fem ofattbart viktiga sekunder. Jag lirkar försiktigt fram min arm, placerar den under Charlies huvud. Så tar jag ett djupt andetag och lyfter henne.

Hon öppnar förfärat ögonen, upptäcker vad som håller på att hända och då bryter helvetet loss.

Hon skriker med öppen mun, med full kraft. Jag har aldrig sett en mer olycklig varelse. Som om hon insett att hon står i begrepp att bli lämnad för livet.

Jag försöker vyssja henne och gunga henne, jag kallar henne “lilla gumman” och vandrar runt med denna ledsamma säck på axeln. Och hon skriker och skriker och jag blir så otroligt ledsen, känner mig så fullständigt maktlös och Amanda rusar fram och säger “jag tar henne”.

Och Amanda öppnar famnen för den hulkande lilla saken. Knäpper upp blusen.
Ljudet av hur hennes skrik plötsligt försvinner helt när hon i panik kastar sig över mammas bröst nästan kväver sig själv av hennes vårta.

Jag tittar på dem och känner mig värdelös och utanför och jag känner bitterhet och när jag lämnar dem i soffan känner jag illvilja både mot Amanda och Charlie och sedan skäms jag över denna illvilja och mår ännu lite sämre.

Jag: God morgon, Charlie.
Charlie: Morrn-morrn.
Jag: Hur är det idag då?
Charlie: Jotack, bra. Själv?
Jag: Bara bra.
Charlie: Fint.
Jag: Och du har sovit gott?
Charlie: Utmärkt, tack! Vaknade till lite vid några tillfällen i natt om jag inte missminner mig.
Jag: Det gjorde du.
Charlie: Någon gång vid tre-snåret, va?
Jag: Det stämmer.
Charlie: Och vid fem, va?
Jag: Precis.
Charlie: Just det. Men i övrigt sov jag faktiskt riktigt bra.
Jag: Okej. För jag funderade lite på det här med morgonpromenaden…
Charlie: Ja?
Jag: Du brukar skrika rätt mycket när du varit lite, ja, LIVLIG på natten.
Charlie: Jaså, tycker du? Det har jag faktiskt inte tänkt på.
Jag: Nej. Men så är det. Och nu vet jag inte om jag vågar gå ut med dig ensam.
Charlie: Ska du gå med mig ensam?
Jag: Jag tänkte det.

Charlie: Okej. Nej men det är verkligen inga problem.
Jag: Varför ser du så konstig ut?
Charlie: Konstig? Hur då konstig?
Jag: Du ser lite full i fan ut.
Charlie: Gör jag? Nej, då. Lite morgontrött, bara.
Jag: Du kommer inte ställa till liv?
Charlie: Du. Jag ska sova.
Jag: Sova?
Charlie: Just det. Lägg mig i den där vagnen och jag somnar innan du ens har hittat nappen vid min nacke.
Jag: Okej. Men då går vi.
Charlie: Då går vi.
Jag: Ingen skrikfest?
Charlie: Du. Det blir sovfest.
Jag: Härligt.
Charlie: Bra.
Jag: Tänkte ta Djurgårdsrundan.
Charlie: Bra ide! Det är så vackert där på sensommaren.

Det ska sägas omedelbart: Jag läser varenda ord som Marcus Birro lämnar efter sig. Jag läser hans bloggar, hans Twitter-inlägg och hans krönikor. Jag är alldeles manisk i detta. Jag har till och med börjat nyhetssöka på hans namn och därvid hittat krönikor som han skrivit i Dalarnas Tidning. Det är rättvist att kalla mig själv besatt. Det står utom allt tvivel klart att hans texter påverkar mig, att de får mig att REAGERA. Redan där och oavsett allt annat har Marcus Birro lyckats – en skribent och krönikör ska beröra. Ingen skribent i Sverige berör mig som Marcus Birro.

Jag har vid något tillfälle kallat Marcus Birro obegåvad. Jag måste erkänna att det inte var riktigt rättvist. Jag läser hans texter och upptäcker en ledighet i språket som väldigt få i det här landet besitter. Han skriver enkelt, det ska man göra, och han skriver så att folk förstår. Vilket inte säger att han skriver banalt. Ibland når han djup som många andra, däribland jag själv, aldrig skulle komma nära. Särskilt när det gäller teologiska och ideologiska diskussioner, för där besitter han inte bara KUNSKAP utan också en HÅLLNING som är konsekvent och intressant.

Marcus Birro har lyckats skapa en stilistik, ett sätt att skriva, som är unikt för honom. Man kan vid läsandet av en Birro-text konstatera utan att titta på bylinen: “Detta är Birro.” Jag tror att det är många författares dröm att lyckas med just detta. Jag gillar Birros skrivstil, hans lägstanivå är hög och understundom vidrör han till och med det sant briljanta. Han skrev för inte alls många dagar sedan om hur han i Italien läste italienska tidningar, bläddrade i sidor som var “stora som kamelfiltar” och det var riktigt fint. Vid något annat tillfälle sitter han i ett flygplan som ska lämna marsch-höjd och Birro beskriver på ett fullständigt fenomenalt sätt hur flygplanet ljudlöst plöjer genom molnen.

Marcus Birro provocerar både mig och andra. Jag har funderat mycket på hur det kan komma sig. Det finns få författare med samma bekräftelsebehov som Marcus Birro och jag tror att svaret finns just där. Men är det inte som talesättet säger: Man irriterar sig på andra människors dåliga sidor endast om man känner igen dem i sig själv. Jag tror det. Och framför allt: Jag tror att jag irriterar mig på Marcus Birros självbekräftelsebehov därför att det påminner mig så mycket om mitt eget.

Frågan är om det här bekräftelsebehovet hos Marcus Birro är en så dålig egenskap som man först kan tro. Kan det inte vara just det som driver honom framåt, som gör att han faktiskt kan titulera sig en av Sveriges mest produktiva skribenter? Dessutom och framför allt: Det finns inget koketteri här. Ingen oärlighet. Marcus Birro står för sin egen bräcklighet, sitt vankelmod, sin vacklande självbild. Att visa den svagheten är en styrka i sig. Det är, när man tänker efter, en ganska vacker egenskap.

Jag har ju länge drivit med Marcus Birro. Inte alls hatiskt, för jag har aldrig hatat honom, men intensivt och ganska skojfriskt har jag skrivit dikter i hans namn. Jag har sagt att jag gjort det för att sticka hål på prettobubblan Birro. Jag tror orsaken kanske kan vara enklare än så – jag tror att det handlat om avundsjuka från min sida.

Marcus Birro kommer under hela min levnad vara en uppskattad poet och författare och det är jag glad för. Vi behöver sådana som Marcus Birro. Jag behöver sådana som Marcus Birro.

Nu får ni bestämmer vad jag ska skriva.

Så här går det till. Skriv en kommentar och ge förslag på rubrik till nästa inlägg. Sen väljer jag en av förslagen och skriver ett inlägg på det temat.

Kul?
Okej!
Kom med förslag!

Alltså. Jag åkte ut på Lidingö och hem igen. Och så kände jag att jag behövde en liten paus i allt detta arbete jag sitter med, så jag mötte upp Amanda och Charlie. Vi satte oss på stan och åt kräftor! Svenska signal, 229 stycken för tio stycken, ett riktigt bra pris. Jag hade ofattbar tur, de allra flesta hade rom.

Sen gick vi lite på stan. Charlie sov och min uppgift var att titta till henne när Amand var inne på kemtvätten.

Sen sa Amanda att jag borde jobba lite, och då sa jag NEJ och frågade om vi kanske kunde ta en kaffe först. Det gick hon med på. Så vi gick till Mocco och pratade och det var härligt. Charlie vaknade hon fick också fika med oss.

Sen kom caféäfaren fram och gav mig ett kort. Han sa att om jag visar upp kortet så får jag gratis kaffe på det där cafét. Hur många jag vill, när jag vill. Jag blev mycket glad. Jag visade upp det för Amanda, stajlade för henne, frågade: ”Får du gratis kaffe här, inte, nähä, vad trist, det får jag.” Och så gjorde jag sånt där långnäsa-tecken med ena handen mot henne.

Sen gick Amanda och nu sitter jag kvar här för att ”jobba”. Full fart. Herregud, stress-stress-stress.