Jag har något att berätta. Det finns en bok ute i handeln som heter Hypnotisören. Den är skriven av Alexander och Alexandra Andorihl. Dessa namn är fingerade, de är psudonymer. Det är i själva verket jag som skrivit boken.

Så. Nu är det sagt. Det är ingen idé att hålla på med de här charaderna längre.

Vi har fått en sån därn vahettere, ja, en sån där gung-grunka som man stoppar ner sitt barn i när man vill att det ska lugna ner sig. Den fungerar över all förväntan. Charlie skriker och lever 
rövare och så stoppar man ner henne i den där och då tystnar hon på stört. Och så ligger hon där tyst och gungar och tittar kanske i taket.

Men plötsligt ser hon så väldigt ledsen ut. Olycklig! Som om hon VILL skrika men gunget söver ner henne och hon är ledsen för att hon inte orkar skrika, ledsen för att hon inte orkar göra motstånd. Det där gunget är som knark – det känns som om jag drogat ner Charlie. Jag känner mig alldeles usel när jag ser henne ligga där och rulla med ögonen. Jag har gjort det där mot henne!

Så jag säger ”lilla gumman” och tar upp henne och då är hon snabbt igång igen, jämrar sig och knölar och bölar och skriker och jag säger ”såja” och jag säger ”lugn lilla älskling” och hon fortsätter skrika, nu med frenesi och emfas och jag ropar HERREGUD och stoppar ner henne i gunggrunkan igen. Och hon tystnar och vissnar och då står jag åter där med dåligt samvete.

Jag saknar Lost. Har kollat allt som går att kolla och därför kollar jag nu om utvalda episoder av de tidigare säsongerna. Jag menar att Lost är bättre än det mesta annat. En del av de här episoderna, när jag ser dem tänker jag: ”Nu upplever jag tv-historia!” Jag minns i vintras när mina vänner Sigge och Malin bjöd hem mig och Amanda för att titta på Lost. Det var en enkel kväll, de skulle fixa lite fajitas. Men vi ville att det skulle bli en mycket speciell kväll. Så jag rakade håret. Med hyvel. Köpte på mig gröna och bruna kläder. Sprejade olivolja runt bröstet för att det skulle se ut som svett. Fyllde vattenflaskor. Och så plötsligt VAR jag John Locke. Och Amanda VAR kate. Och så åkte vi hem till Sigge och Malin. Så här såg vi ut när vi de öppnade dörren.

Stämningen var verkligen utsökt underlig. De stod där i jeans och t-shirts och vi stod utklädda som två lajvare. ”oj, har ni…”, sa Sigge. ”Oj, sa vi att vi skulle…”, sa Malin. Och vi stod i dörröppningen helt tysta och till slut sa jag: ”We have to move the island.”

Sen tittade vi på Lost och njöt och vid något tillfälle så hände det sig så att precis när jag spände blicken i Sigges bokhylla för att kolla om han hade Hanna Hellquists själbiografiska roman så spände Locke blicken i fjärran mot ”the smoke monster” och då stod det klart: det hade lyckats. Vi var inte bara lika varandra. Vi var varandras karbonkopior.

Och det var en väldigt rolig kväll. Men nu är Lost slut och jag tittar om. Särskilt sista episoden av säsong tre. Den sista scenen. När jag såg den för första gången, alltså, jag har inte ord att beskriva vad jag kände. Jag skrek rätt ut: ”HERREGUD! HERREGUD! HERRE! GUD!” Det var så stort, så magiskt, så stort, större än allt annat jag upplevt i tv-väg någonsin. Om jag ska välja ut en tv-händelse som påverkat mig mest så är det den.

Jag tänkte jag skulle visa er klippet. Har ni inte följt med i serien så kommer ni kanske inte förstå, men då skulle ni kunna se på klippet på ett annat sätt, som jag under dagen tänkt på rätt mycket och fnissat åt. Tänk att det är jag och Amanda, inte Jack och Kate. Tänk er:

I augusti 2009 lämnade vi Gotland för Stockholm. Det var fel. Vi skulle aldrig ha lämnat ön. Jag och Amanda blir olyckliga och vi skiljer oss. Och vi mötes ett år senare på en parkeringsplats och jag försöker förklara för henne: WE HAVE TO GO BACK TO THE ISLAND!

HA HA HA!

Är inte det roligt, inte, nähä, jag tycker det i alla fall.

Min kompis Macke har just fått barn och han blev så glad i detta barn (som heter Leopold) att han startade en leksaksbutik på nätet. Den heter dodde.se. Den har han drivit nu någon månad.

Finns det några mammor eller pappor där ute i behov av leksaker till sina barn? Om ni ska köpa leksaker kan ni väl lika gärna hjälpa min kompis och köpa dem hos honom? Ni kan ju gå in på den här sajten och kolla. Jag tycker den är fin.

Länken är HÄR.

Jag träffar upp Charlie för att mysa lite, men jag märker snart att hon inte är humör. Jag försöker göra henne glad, säger ”pussi-pussi” och sånt, men hon ger mig the evil eye. Idag är hon ondskefull. Idag är hon Ernst Stavro Blofeld. Man ser vad hon håller på med. Hon ligger där i vagnen och smider fruktansvärda planer. Hon vill ödelägga. Skapa förödelse. Utplåna människorasen. Det där är en blick som vill förgöra världen.

Tur att hon är bebis. Tur att hon inte har tillgång till den röda knappen som detonerar Bomben. Vad kan hon göra för ondskefullt? Hur kan hon skada oss med sin ondska?

Okej. Det är klart. Tänkte inte på det. Hon kan ju faktiskt ställa till med en skrikfest så brutal att världen aldrig varit med om liknande. En skrikfest av sådant slag att man sedan aldrig återhämtar sig. Skrikfesternas skrikfest. The mother of all oljud i världen. Bebis-armageddon. Är det vad du ruvar på, lilla hjärtat?

Bevara oss, milde herre Gud.

Jag sitter nu på Hotel Anglais på Stureplan. Som förr om åren. Jag slösurfar eftersom jag inte orkar ta tag i sakerna och hittar på mediesajten resume.se denna nyhet:

Jag läser min chefis Jan Helin, som berättar att anledningen till att Aftonbladet tagit besöksrekord i sommar är Zlatan Ibrahimovics övergång till Barcelona, Michael Jacksons död – och den här pappabloggen. Han berättar vidare att under många dagar i juli var den här bloggen den mest klickade texten på hela Aftonbladet.se. Och det är ju faktiskt helt otroligt. Jag är så jävla glad att många vill läsa.

Samtidigt befinner jag mig i en kris. Jag måste ta mig upp ur den. Den här återkomsten till Stockholm, det här uppvaknandet har varit bedrövligt. Jag vill inte sitta på Anglais och slösurfa, jag vill vara hemma med mitt barn!

Jag vägrar gå med på att den här bloggen blir en media-latte-blogg med namedropping och sköna gliringar. Om det här nu är mitt liv, att sitta i en hotellobby och mejla, så vill jag inte skriva om det. Jag skäms över det livet, för det finns ingen framåtrörelse här. Det finns ingen utveckling. Precis på den här platsen i den här lobbyn satt jag för fem år sedan när jag just slutat på stureplan.se. Och nu är jag tillbaka. har det verkligen inte hänt mer än så? Ska jag sitta här nu?

Nej, det ska jag inte. Jag måste ta mig ur den här saxen och jag känner att det är ont om tid. Jag kommer att fastna i den här lobbyn och jag inte gör något. Oundvikligen limmas jag fast i huvudstaden. För två dagar sedan vandrade jag på Bråkmakargatan på Gotland och funderade på om jag skulle ta en kardemummabulle till min kaffe eller inte. Och nu mullrar det i luften av alla ”förutsättningslösa möten” och ”bolla-idé-luncher”. Jag är inte intresserad av det.

Jag är en levande spik som nu hamras ner i samhället och jag måste resa på mig innan jag blir fastnaglad, jag måste lyfta och bli MILDARE och VILDARE än här.

Och ni måste hjälpa mig med detta, hör ni det!

Jag har nu börjat jobba.
Eller, jag har börjat ”jobba”, kan man säga.

Utan kontor går jag runt med min laptop, saxar mellan wifi-platserna, sitter med en latte och svarar mail här och med en kanelbulle och skriver en text där. Just nu sitter jag på Albert&Jacks på Engelbrektsgatan och pular med datorn och fick just detta MMS:

Charlie och Amanda är där hemma och här sitter jag och låtsasjobbar i låtsas-medie-Stockholm. Vad patetiskt ändå. När jag nu varje morgon lämnar Charlie och Amanda så känns det på alla sätt och vis FEL. Det känns som att jag splittrar familjen. Som att jag sviker den.

Jag har möte med Viggo Cavling på Resumé om en stund. All respekt till den mannen, jag gillar honom utav bara helvete, men vad fruktansvärt ointressant ett jobbmöte med Viggo Cavling känns i det här perspektivet.

Jag tror vi måste lämna Stockholm.
Så här kan vi inte ha det.
Jag kanske hyr ett hus någonstans.
Frankrike?

Vad tycker ni?

Det här “petandet” har jag aldrig begripit mig på. Vänner och bekanta som ser Charlie ligga i sin vagn och så ska de genast ner och peta. De säger “naaw” eller “lilla gullisen” och så lägger de ett finger på Charlies kind och gnuggar lite eller tar tag i deras ben en stund. Vad är det för petande? Vad får de ut av det? Räcker det inte med att titta?

Jag vill inte att de här människorna petar på Charlie! Vem vet var deras fingrar varit!

Idag gick jag på min första Stockholmspromenad med Charlie efter semestern. Och det var stora petfestivalen! Alla jag träffade skulle genast kasta sig ner och peta på henne. Här har ni hela listan på de jag träffade på min promenad och huruvida de petade eller inte:

Claudia Galli – petade
Claudia Gallis syster – petade inte
Caféägaren på Sosta – petade
Magnus Mivér – petade inte
Olof Larsson – petade
Kjell Dabrowski – petade
Kjell Dabrowskis dotter – petade inte
Okänd tjej som ville ta en mobilbild på mig – petade
Calle Schulman – petade
Nassos (vet inte vad han heter i efternamn) – petade

När jag kom hem var jag så upprörd – ja, förbannad – att jag funderade på att i raeri välta något. Men om man funderar på att välta något i raseri så är man inte riktigt rasande. Det insåg jag och lät därför bli.

Igår före AIK:s match mot Halmstad kallade Charlie på oss och bad oss att enas med henne i en bön för AIK skulle vinna matchen. Och vi tystnade, böjde våra nackar och såg hur Charlie slöt sina ögon, knäppte sina händer och liksom försvann i fjärran. Så bad hon på mumlande vis. Jag kände inte igen språket, kan det ha varit latin?

Efter en stund sa hon ”amen” och tittade uppfodrande och lite bistert upp mot oss och vi mumlade båda ”amen” och så började matchen.

Och titta. Vi vann.

Jag läser i tidningarna att svininfluensan nått en förskola i Lidingö. Ett barn har insjuknat och nu uppmanas resten av barnen att gå till skolan precis precis som vanligt, men tvätta sig lite mer noga om händerna.

Ni får ursäkta mig, men om någon på den förskola eller det dagis dit jag skickade mitt barn skulle drabbas av svininfluensa så skulle det aldrig falla mig in att låta Charlie ens vara i närheten av den. Jag skulle hålla henne hemma, låsa dörren och säga att ingen får komma och hälsa på.

Kanske skulle det vara en överreaktion från min sida? Är det en överreaktion? Jag har ingen aning, för det känns som om jag inte vet ett dyft om den här svininfluensan och vad den kan göra mot mitt barn. Vi har frågat barnmorskor och sjukvårdsupplysningar och alla ger samma svävande svar. Jag har verkligen SÖKT svar, men får inga. Informationen kring den här influensan har varit makalöst usel. Jag frågar sjukvårdsupplysningen: Hur ska jag göra för att min dotter inte ska få svininfluensan? Hon svarar att jag ska tvätta händerna. Jag frågar vad som händer om ett spädbarn får svininflluensan. Hon kan inte svara. Hon säger att spädbarn har inte utvecklat sitt immunförsvar än och att det kan bli allvarligt men att man inte riktigt vet.

Att man inte riktigt vet?
Kan man inte ta reda på det då?
Varför kan de inte informera mig vad som gäller?

Jag frågar om vårt barn kommer att vaccineras. De kan inte svara. De “har inte den informationen just nu”. Till slut frågar jag rakt ut sjukvårdsupplysningen: om mitt spädbarn får svininfluensan, dör hon då? Men de vägrar svara på frågan! Vägrar!

Jag har under hela våren gått runt och oroat mig för svininfluensan på mitt eget hypokondriska sätt, men nu med Charlie känns det faktiskt obehagligt och på riktigt. Och än så länge har informationsapparaten kring detta skötts på ett patetiskt sätt. Och nu är jag tillbaka i Stockholm och hotet känns mer påtagligt och jag börjar bli riktigt förbannad.