Det pärlband av mikrodramer som utgör mitt liv fortsätter. Jag har förflyttat mig själv, min dator och min havererade ursäkt till roman till en uteservering på Östermalm. En fiskmås patrullerar himlen. Tar varenda chans att dyka ner och sno åt sig en matbit. Man måste beundra den här fågeln – både som flygare och tjuv är han exceptionell.

Alldeles nyss kastade han sig ner från himlen i ett obevakat ögonblick, norpade åt sig en halväten croissant från en förmögen dam. Jag vet att hon är förmögen eftersom hon förvarade ett mindre lands guldreserv på sina lemmar.

Hon blev så förbannad att hon for upp, hytte med näven åt den flyende fågeln med guldsmyckena rasslande om handlederna. ”Gack iväg, gack iväg med dig”, skrek hon som om det vore 1600-tal och fågeln var en spetälsk katolik.

Två andra personer som fanns på plats på Riche var min egen propagandaminister Simon Strand och den hyllade kompositören Jacob Mühlrad. De satt längst in i lokalen, sida vid sida. Så nära varandra att jag funderade på om de åt av samma tallrik eller om Simon möjligtvis matade Jacob med sin gaffel. Kanske har allt pianoplånkande gjort killen oförmögen att äta själv?

Då och då skrattade de lyckligt. Jag insåg att de planerade någon ny fullsatt Dramaten-uppsättning eller något annan finkulturell smörja som kommer leda till ryggdunkningar och hyllningstexter i DN Kultur. Efter mitt eget möte var min sinnesstämning redan Östersjö-grumlig. Den här synen fick mig fan att vackla till, jag var tvungen att ta spjärn mot baren för att inte falla.

Jag åt lunch med min förläggare Claes Ericson på Riche idag. Syftet med mötet var att diskutera mitt nya romanprojekt. När jag avslutat utläggningen om bokens handling fäste Claes en servett i skjortkragen och gav mig samma besvikna blick som man ger sin cockerspaniel när man upptäckt att den kissat på vardagsrumsmattan. Vi åt under tystnad. Sedan tog han hastigt farväl och jag satt kvar vid bordet med hållning som en punkterad ballong och en känsla av att inte riktigt räcka till.

Igår tog det mig mer än fyra timmar att somna. Till slut tröttnade jag och vankade omkring som en skeppsbruten i vår kvava lägenhet. Det är när man hålls vaken på det där sättet som man besöker de trängsta, mörkaste gränderna i sin person. Vad jag avskyr dem!

Jag satte mig i en fåtölj och läste en bok. Stack ut skallen genom fönstret för att svalka mig. Lyssnade på klassisk musik. Tänkte på en kille som jag under dagen sett klippa tånaglarna på gymmet. När han var färdig låg det skärvor, tjocka som scampiskal, spridda i solfjäderformation över golvet.

Till slut, vid fyratiden, lyckades jag ta mig ur sömnlöshetens polisgrepp.

Lyssnade, som alltid, på filmmusiken till Braveheart medan jag duschade. De där säckpiporna får mig att känna mig stark, de är anabola för min hjärna, det känns som om jag ska ut och invadera ett litet land så fort jag är klar med att schamponera håret. 

Åt räksallad på Thelins. Den var: 

Pratade med Simon Strand () som berättade att han satt på en av Stockholms mest lovordade krogar. Problemet var att han suttit där i fyrtiofem minuter, utan att ens få ett glas vatten. Därför ringde han till restaurangens växel och gjorde matbeställningen över telefon. De var inte jätteglada, men jag tyckte att det var kul! -kul!

Gick ut med soporna. 

Träffade Margaux Dietz som bjöd mig på sin trettioårsfest. Det gjorde mig glad! 

Bestämde mötesplats till morgondagens lunchmöte med min förläggare Claes Ericson. Han föreslog något veganhak nere i city. Eftersom det är han som bjuder kontrade jag med Riche. Det blev Riche! 

På det hela har detta varit en -dag, varken mer eller mindre.

Träffade härliga Margaux Dietz på Thelins för en stund sedan.

”Vad gör du?” undrade jag.

”Läser om mig själv på Aftonbladet”, svarade hon.

Under mina dagar på Expressen fråntogs jag snabbt förtroendet att sätta getingbetyg på saker. Detta efter att jag givit ett rosélådvin, som jag tror hette Oz Råzz, sex getingar på en femgradig skala. Ett betyg som fram till dess bara delats ut två gånger i tidningens historia. En gång till Bruce Springsteen på Ullevi och den andra till Glenn Hysén för typ trettio år sedan.

Nu har har ytskiktet av Aftonbladets chefer efter maratonmöten beslutat sig för att ge mig tillgång till den så kallade -skalan. Detta kan visa sig vara ett katastrofalt beslut och ett mycket kortlivat förtroende.

Jag börjar med att sätta betyg på min dag.

Hittills får den godkänt. Alltså: 

Linneas sinne för ordning är i nivå med en dement schimpans. Det är rena dårhuset här hemma. Tar hon av sig en tröja så viker hon inte ihop den och placerar i klädskåpet som en normalt fungerande person. Nej, hon lägger den på golvet. Tar ett skutt över plagget och vandrar vidare i livet. Vittjar hon garderoben lämnar hon den öppen så att man kan se rakt in i den totala apokalyps som råder därinne. Och har hon suttit på spikmattan lämnar hon den som en dödsfälla, med spikarna uppåt på golvet så att jag – när jag kliver upp mitt i natten för att gubbkissa – sätter fotsulan på den och ylande hoppar runt på ett ben i mörkret innan jag rasslar ihop i en sorglig liten hög på golvet.

Man kanske tror att jag blir förbannad, att jag höjer rösten, markerar att den här skiten inte är okej? Men nej. Jag älskar henne för mycket. Jag låter det passera av rädsla för att hon ska lämna mig. Istället vandrar jag omkring i vår lägenhet med krökt rygg som en hjälparbetare efter en fruktansvärd naturkatastrof. Gräver i rasmassorna. Räddar det som räddas kan.

Men nyss satte jag mig i soffan och kände något hårt nästan-penetrera ringmuskeln. Jag hoppade till. Oj, vad var det där, tänkte jag. Jag trevade med handen och fann en schampoflaska mellan skinkorna. Och då blev jag så förvånad att jag gjorde misstaget att fråga hur den hamnat där. Då flög Linnea upp och ryckte åt sig flaskan.

”Förlåt. Jag glömde att jag bor på ÖSTERÅKERANSTALTEN”, utbrast hon och lämnade rummet.

*Edit: En halvtimme efter att den här texten skrevs fann jag schampoflaskan stående på Linneas nattygsbord.

Idag lagar jag min patenterade super-kyckling. Det är den sortens kyckling det sjungs ballader om, en sån som vinner tv-program, belönas med priser, den är husmanskostens svar på Zlatans fucking bicacleta mot England, den hade fått en kännare som Leif Mannerström att gräva och skrapa på tallriken som en hungrig hund som letar efter mat i en soptunna.

Om Linnea ska smaka? Hon kollar på fågeln som om den personligen förolämpat henne, spottat henne i fejset.

Hon ska äta broccoli.

Hon är ju ”Brocco-loco”.

Jag stör mig allt mer på alla dessa elsparkcyklar som ligger och dräller som stupade kreatur på trottoarerna. Kalla mig gubbig, kalla mig gärna konservativ, men jag tycker att även äldre människor ska kunna ta sig fram i stan. Ni som inte håller med kan fara åt helvete.

*

På tal om elsparkcyklar så har jag en kompis som lade in 150 000 kronor i företaget VOI för något år sedan. Åtta månader senare var hans aktier värda någonstans kring 20 miljoner. Han kan också fara åt helvete.

*

Jag stod i ICA-butiken för en stund sedan när en kvinna som härstammade från Sydamerika frågade en av de anställda var ”Råttbiffen” fanns. ICA-killen såg mycket frågande ut. ”Rått. Viff”, artikulerade hon som om hon pratade med ett mycket litet barn. Jag var tvungen att bryta in och vänligt förklara att hon menade ”Rostbiff”.

*

Jag vandrar omkring vitklädd som en tennisspelare för att parera värmen. Men jag ska inte klaga. Snart är det vinter och kyla och då blir det kommandopromenader i minus fyra.

*

Linnea skickar mig en bild på en okänd persons rygg. ”Det här är min drömtatuering”, skriver hon. ”Vad i helvete är det där ens?” mumlar jag medan jag lutar mig fram som en tävlingscyklist mot de psykedeliska mönstren på skärmen. Det ser ut som en hastigt nedtecknad haschpsykos. Vad fan gör jag om hon kommer hem med den på kroppen?