Alldeles nyss offentliggjordes PFA Team of the year, det vill säga årets lag framröstat av spelarfacket. Enligt uppgifter i engelsk press kommer Gareth Bale på samma gala att motta priset som årets spelare.
Laget blev så här:

PFA Team of the year:
David De Gea, Manchester United
—————————————–
Pablo Zabaleta, Manchester City
Rio Ferdinand, Manchester United
Jan Vertonghen, Tottenham
Leighton Baines, Everton
——————————————
Eden Hazard, Chelsea
Juan Mata, Chelsea
Michael Carrick, Manchester United
Gareth Bale, Tottenham
——————————————
Luis Suárez, Liverpool
Robin van Persie, Manchester United

***
Vad säger ni om laget? Någon ni saknar?

***
Mitt lag kommer som vanligt att presenteras efter säsongen.

Det som började så bra för Arsenal slutade med blott en poäng.
Den kan bli avgörande i kampen om Champions League-biljetter, men sett till händelserna idag på Emirates kändes det här som en missad möjlighet.

Champions League-jagande Arsenal fick en drömstart när Theo Walcott (i offside-läge) löpte sig fri och placerade in bollen bakom David De Gea. Då hade gått drygt en minut av matchen.
Manchester United hade vandrat in till en guard of honor. Alex Ferguson hade spelat ett starkt manskap trots att ligatiteln redan var säkrad.
Med underläge 0–1 redan efter första minuten var det nog många som trodde att United kommit till London för att spela av matchen.
Arsenal dominerade inledningsvis. De klev högt, stressade, pressade och vann boll. Tomas Rosicky var som alltid en tillgång med sin energi och speed.
Där och då skulle de ha avgjort den här tillställningen. Lukas Podolski hade exempelvis ett gyllene läge att göra 2–0 (eller åtminstone servera Theo Walcott öppet mål), men tysken valde att skjuta och avslutet räddades av David De Gea.
Manchester United drog på sig ett gäng varningar. Inte för att de var aggressiva, snarare ett tecken på att de inte var på tå och ständigt steget efter.
Men de tilläts arbeta sig in i matchen. Phil Jones hade två farliga nicklägen innan Bacary Sagna skänkte bort ett mål till spelaren som ingen Arsenalsupporter unnade det minsta idag.
Sagna slog en för tam passning, Robin van Persie snodde bollen och när en frustrerad Sagna jagade efter hade han inte kylan för att ta de  grundläggande besluten som försvarsspelare: a) var försiktig med att tackla innanför straffområdet, b) var extra försiktig om spelaren har dålig vinkel, det vill säga inget bra skottläge.
Bacary Sagna tacklade hårt, snuddade vid bollen men inte tillräckligt mycket för att kunna snacka bort en odiskutabel straffspark. Det var ett signifikativt moment för högerbackens säsong, han har verkligen tappat.
Robin van Persie, spelaren som krossade Gunners-fansens hjärtan och hopp i somras med sin flytt till Manchester United, dunkade in bollen otagbart.
Kvitterat och nya förutsättningar inför andra halvlek.

Om det syntes att Arsenal var mer taggat och hade mer att spela för i matchinledningen var det omvända roller nu. Manchester United kunde spela avslappnat, kunde spela ut. Arsenal kände kravet att leverera poäng.
United var plötsligt det bättre laget. Michael Carrick, planens bäste spelare, tog tag i mittfältet och lyckades med svårigheten som han gjort hela den här säsongen – både städa effektivt defensivt och agera klok playmaker för de tidiga uppspelen. Wayne Rooney, fullständigt anonym stora delar av första halvlek, fick ytor i korridoren mellan Arsenals backlinje och mittfält och började länka ihop anfall.
Arsenal ska vara glada att Uniteds inläggsspel var så oskarpt, annars hade spelövertaget förmodligen gett bortaledning (otroligt att Manchester United vinner ligatiteln när de ordinarie yttermittfältarna varit så formsvaga).
Arsène Wenger bytte in Jack Wilshere från bänken. Senare tog han ut den för dagen iskalle Lukas Podolski, som borde ha uträttat mer nu när han fick chansen i favoritpositionen som striker, och satte in Gervinho (marginell, om ens någon, förbättring).
Men Arsenal skapade inte mer än några halvchanser under slutkvarten när man lyckades etablera lite tryck. Det, i sin tur, var signifikativt för ett lag som saknar spets framåt.

Robin van Persie hade fått ett bra läge att avgöra i slutminuterna om Ryan Giggs inte bestämt sig för att avsluta med högerfoten.
Det hade varit mardrömsscenario för hemmapubliken som buade ut holländaren vid varje bolltouch.
Arsenal sitter fortfarande i förarsätet eftersom Chelsea och Tottenham ska mötas. De har det bästa utgångsläget av de tre klubbarna sett till spelschemat.
Men dagens match var en missad chans snarare än en vunnen poäng.

Slaget om Champions League:
3) Chelsea      34  19  8    7  68–35  65
4) Arsenal       35  18  10  7  66–36  64
5) Tottenham  34  18   8   8  60–43  62

Återstånde program:
Chelsea: Manchester United (b), Tottenham (h), Aston Villa (b), Everton (h).
Arsenal: QPR (b), Wigan (h), Newcastle (b).
Tottenham: Southampton (h), Chelsea (b), Stoke (b), Sunderland (h).

***
Vad tror ni om CL-racet? Jag har vacklat fram och tillbaka under våren. Trodde stenhårt på Tottenham tidigare, sedan var jag övertygad om att de skulle slänga bort det.
Men har nu en känsla av att Chelsea kommer att ta hem Europa League, men missa Champions League.

Luis Suárez stängs av tio matcher för att ha satt tänderna i Branislav Ivanovics arm.
En alltför hård dom.
Och ett dråpslag för Liverpool.

Det var i söndagens heta möte mellan Liverpool och Chelsea som det slog slint för uruguayanen.
I den andra halvleken i en duell med Chelseabacken Branislav Ivanovic fick Suárez för sig att bita serben i armen.
Domaren uppfattade aldrig situationen och Liverpoolanfallaren fick vara kvar på planen matchen ut, men avstängning i efterhand var oundviklig.
Sedan dess har det spekulerats i en avstängning på mer än tre matcher. Det har snackats om fyra, fem, kanske sex matcher för det idiotiska tilltaget.
Nyss kom beskedet: Luis Suárez stängs av tio matcher.
För mycket? Jag tycker det är i hårdaste laget.

Det varit populärt att jämföra Suárez aktion med vårdslösa tacklingar och lägga karbonpapper mellan olika avstängningar och påpekat att en tackling med sulan först ”är mycket farligare”.
Det stämmer förvisso, det kan ge allvarligare skador, men den jämförelsen haltar. Fotboll spelas med fötterna, misstajmade tacklingar sker ibland (fråga Olivier Giroud som halkade i helgen mot Fulham och lyckades bli utvisad på kuppen).
Att bita någon eller att fälla rasistiska uttalanden är inget som har med fotbollsspelandet att göra. Jag blev förvånad över att han fick åtta matcher för den förra incidenten och jag tycker tio matcher för det här är för hårt, men det är svårt att sätta en siffra på saker som sker så sällan. För tacklingar har etablissemanget enats om något slags konsensus att en ful tackling är värd 3-4 matcher.
Därför är det en jämförelse mellan äpplen och päron.
Men ska ett bett i en arm – fortfarande oklart hur hårt han bet – ge längre avstängning än en skallning som brukar ge 3-4 matcher? Längre straff än en ”off the ball-armbåge” i ansiktet som ger 3-4 matcher?
Jag tycker inte det.
Så med den ekvationen tycker jag att 6-7 matcher hade varit rimligt. 3-4 matcher för förseelsen. Plus tre matcher för ”upprepat beteende” då Suárez har Evra-affären i bagaget. Hade det blivit åtta matcher hade Liverpool fått acceptera det.

Det är ändå inte det som är det största problemet med straffet på tio matcher från den oberoende disciplinkommittén.
Problemet är istället känslan att högprofilerade fall, fall med superstjärnor, verkar ge längre straff än vad det hade blivit om det gällt någon obetydlig spelare i ett mindre lag.
Hade en bänknötare i Wigan fått samma straff?
Hade en Reading-doldis som sagt ”fuck off” i en tv-kamera fått tre matchers avstängning som Wayne Rooney fick häromåret?
Jag tror inte det och här ligger FA:s problem. Det finns ingen konsekvens.
Supportrarna har inget förtroende för disciplinkommittén. De har tagit så många märkliga beslut att det alltid, oavsett vad straffet blir för en förseelse, går att hitta något annat fall som hanterats annorlunda.
Det FA sagt med den här domen: Att bita någon är värre än att uttala sig rasistiskt mot en motståndare.

För Luis Suárez är hela situationen en mardröm. Han har arbetat hårt och målmedvetet på att tvätta sin image, vilket jag skrivit tidigare. Han har dragit ned väsentligt på filmningarna. Idag spelar han inte mer teater än någon annan anfallare i ligan. Han har blivit varmare i mötet med motståndare. Om han råkat träffa en motståndare som blir liggande har han gått fram och tittat hur det är med den skadade.
I detta skede, när fotbolls-England diskuterar om han eller Gareth Bale eller Robin van Persie förtjänar att bli Footballer of the year, kommer den här incidenten.
Han har självklart försatt sig själv i den och får skylla sig själv. Hade han inte bitit Ivanovic hade han inte blivit avstängd och då hade vi inte ens diskuterat saken.

För Liverpool är det ett enormt hårt slag. De sista omgångarna den här våren är inte avgörande för klubben, men att vara utan sin superstjärna i inledningen av nästa säsong, när Brendan Rodgers ska lyfta laget mot toppen, är värsta tänkbara scenario.
Luis Suárez bad om ursäkt på Twitter direkt efteråt. Han har ringt och försökt be Ivanovic om ursäkt. Klubben hanterade frågan proffsigt (till skillnad mot deras hantering vid Evra-incidenten). I kommunikationen mot fans, sponsorer och ligan har de gjort vad de har kunnat.
Nu måste de överväga om de ska överklaga.

För Luis Suárez personligen kan straffet dock bli ännu en anledning att lämna Premier League. Han skrev nytt kontrakt med Liverpool förra året, men han lär vara glödhet på marknaden i sommar och det är möjligt att han nu fått nog av England.
Han har iallafall fått en ny omständighet att peka på om han kräver en flytt till en klubb som kan erbjuda Champions League-spel.
Stannar han kommer han att bli förlåten. De egna fansen står redan på hans sida eftersom de nu kan peka på orättvisan i strafflängden. Och bra spelare blir alltid förlåtna. Kolla på Eric Cantona eller John Terry.
Det allra viktigaste för Suárez del är att han lär sig av sitt senaste misstag. Han har gjort många dumma saker i sin karriär. En del har han fått oförtjänt mycket kritik för, ibland har det varit rättmätigt.
Men han har inte råd med så många fler snedsteg om han någon gång ska lyckas vända sina belackare.

Manchester United har avgjort ligan. När de väl hade chansen att spela hem pokalen plockade de fram sitt allra bästa spel. Första 20-25 minuterna mot Aston Villa är bland det ruggigaste jag har sett från laget den här säsongen. Det var en knapp halvtimmes kölhalning där United visade sig från sin allra bästa sida. Robin van Persie satte ett hattrick, Ryan Giggs spelade fram till två av målen och Michael Carrick var dominant från sin låga mittfältsposition. Alla tre tar plats i veckans elva.
På målvaktssidan var det inte så många att välja mellan. Men Wojciech Szczesny, som fick förtroendet i Arsenal, svarade för en riktigt bra insats på Craven Cottage och får tröjan framför Jussi Jääskeläinen. Per Mertesacker, som nickade in segermålet för Arsenal, var bra i båda ändarna av planen och får en av mittbacksplatserna. Den andra går till Sébastien Bassong som var lysande i Norwichs segermatch mot Reading.
Danny Rose neutraliserade hete Kevin Mirallas. Hans lagkamrat på mittfältet, Alfred N’Daye, var en nyckel för Sunderland med sin fysik och råstyrka.
Gareth Bale var anonym före paus mot Manchester City, men klev fram i andra halvlek efter att ha flyttat ut på kanten. Det blev till slut ett mål och en assist från walesaren.
Juan Mata var som vanligt hjärnan i Chelseas offensiva spel.
Omgångens spelare: Robin van Persie, Manchester United.

Mitt ”Omgångens lag”:
Wojciech Szczesny, Arsenal
————————————————
Mathieu Debuchy, Newcastle
Per Mertesacker, Arsenal (3)
Sébastien Bassong, Norwich (2)
Danny Rose, Sunderland (2)
————————————————
Alfred N’Daye, Sunderland
Michael Carrick, Manchester United (3)
————————————————-
Gareth Bale, Tottenham (10)
Juan Mata, Chelsea (7)
Ryan Giggs, Manchester United
————————————————-
Robin van Persie, Manchester United (5)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i Omgångens lag under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Eden Hazard (Chelsea), Brede Hangeland (Fulham), Garath McCleary (Reading), Robert Huth (Stoke), Cameron Jerome (Stoke), Stéphane Sessègnon (Sunderland), Chico (Swansea), Wayne Rooney (Manchester United), Carlos Tévez (Manchester City), Phil Jones (Manchester United), Billy Jones (West Bromwich), Jussi Jääskeläinen (West Ham), Daniel Sturridge (Liverpool).

***
Vem tycker du förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”? Och vem var ”Omgångens manager”?

Fergusons eld
Ledning 3–0 hemma mot Aston Villa i den 56:e minuten, matchen sedan länge avgjord och förvandlad till en transportsträcka mot titelfirande. Men slappnar rödnosen av? Knappast.
Hans hängivenhet, hans sätt att brinna för varje boll, varje inkast, gör att spelarna i Manchester United aldrig tillåts göra något halvdant.
Vid sidan av den här elden som brinner hos skotten har han en annan trygghet att falla tillbaka på:
Statusen.
Med sin meritlista och sin odiskutabla ställning som en av fotbollshistoriens största managers kan han ta svåra beslut utan att vara orolig för konsekvenserna.
VI kan jämföra med hans tränarkollega under dagens match, Aston Villas Paul Lambert. Lambert bänkade Darren Bent i inledningen av säsongen till fördel för Christian Benteke. Med facit i hand var det rätt beslut, Benteke har varit en succé. Men sådana ”kontroversiella” laguttagningar kan han inte ta utan att riskera att ha en missnöjd spelare. Darren Bent deppade och har sedan inte gjort några avtryck alls den här säsongen.
Det är samma sak för i princip alla andra tränare i ligan. Varje laguttagning riskerar att medföra en spelare som surar för att denne inte får spela.
I Manchester United är den risken minimal.
Alex Ferguson kan använda Ryan Giggs och Paul Scholes som rollspelare (vilket han gjort i flera år) utan att de tycker att de ska spela för att ”de alltid har gjort det”.
Alex Ferguson kan skola om strikern Danny Welbeck till ytter bara för att det gynnar laget – även om det innebär att Welbecks målproduktion upphör.
Alex Ferguson kan i ena matchen spela Wayne Rooney som defensiv rollspelare för att i nästa match – mot självaste Real Madrid – bänka superstjärnan.
Svårigheten ligger inte i att ta dessa beslut. Svårigheten är att få acceptens av dessa multimiljonärer till spelare.
Där kan Alex Ferguson luta sig tillbaka i sin favoritfåtölj hemma i vardagsrummet, trygg med det faktum att den största stjärnan på Old Trafford – det är fortfarande 71-åringen själv.

Bästa truppen
Manchester City har, möjligen, en lika bra startelva. Men truppmässigt har Alex Ferguson Premier Leagues bästa och bredaste sortiment att välja mellan. Där finns matchvinnartyper, målgörare, spelfördelare, defensivspecialister, markeringsspelare, lojala arbetshästar och flexibla rollspelare.
Real Madrids, Barcelonas och Bayern Münchens första 16 spelare må vara bättre. Men sett till breddspelarna finns det ingen klubb som kan mäta sig med United. Överhuvudtaget, faktiskt.
Ta bara mittbacksalternativen: Rio Ferdinand, Nemanja Vidic, Jonny Evans, Phil Jones, Chris Smalling. Vilken klubb kan presentera en bättre uppsättning?
På centrala mittfältet finns Michael Carrick, Tom Cleverley, Ryan Giggs, Anderson, Paul Scholes, Darren Fletcher, Shinji Kagawa. Rutinerade lirare som Scholes (en av ligans bästa spelare de första tre omgångarna) och Darren Fletcher har knappt lirat. Anderson har spelat så lite att man nästan glömt bort honom.
Anfallskvartetten med RvP, Wayne Rooney, Danny Welbeck och Javier Hernández är kriminellt bra. Robin van Persies ankomst medförde att Javier Hernández degraderades till tredjeval för strikerpositionen.
På yttermittfältet har topptrion Nani, Antonio Valencia och Ashley Young underpresterat, men då har istället Ryan Giggs skruvat tillbaka klockan och avgjort matcher samtidigt som Danny Welbeck lojalt tagit på sig en roll som löpare snarare än som avslutare.
Manchester United har haft den bredaste truppen i många år nu. Det i kombination med Alex Fergusons förmåga att rotera med rätt tajming har än en gång lagt grunden till en titel.

De Gea har vuxit i kostymen
Ni minns säkert vilken mardrömsstart David De Gea fick i engelsk fotboll. Det var inte bara det att han var släpphänt vid ett par baklängesmål. Det fysiska spelet, dusterna med brittiska centertankar, blev en chock för spanjoren.
Manchester United tappade till slut titeln till City och frågan är om de hade gjort det om den ultratrygge Edwin van der Sar skjutit upp sin pension ytterligare ett år.
Den här säsongen har dock David De Gea tagit enorma kliv i sin utveckling. Hans insats på Bernabéu mot Real Madrid tillhör en av årets bästa i målvaktsväg.
Redan förra säsongen pratade målvaktstränaren Eric Steele om att den unge spanjoren jobbade hårt på gymmet för att bygga upp sig.
Nu syns resultatet av styrketräningen. De Gea framstår inte längre som den tanige, lättskrämde målvakten som fladdrade som en vante i dueller med Kevin Davies-typer.
De Gea är inte är färdig produkt ännu, men titeln visar att han är en målvakt som är bra nog för ett mästarlag. Det kändes faktiskt som sir Alex Ferguson tvivlade en aning på det tidigare under säsongen när han alternerade 22-åringen med Anders Lindegaard.
David De Gea hade en period i vintras där han släppte ett gäng farliga returer, vilket ledde till baklängesmål.

Veteraner som gav trygghet
När säsongen startade sattes frågetecken (återigen) för Manchester Uniteds centrala mittfält. Tom Cleverley har ibland visat att han är lösningen, ibland antytt motsatsen.
Men när United behövt en fältherre på mitten, en trygg hand att hålla sig i, har Michael Carrick stått där som en fadersfigur och varit lösningen på alla problem.
Hans har alltid varit underskattad, Carrick, inte minst i engelska landslaget där han aldrig varit etablerad. Men den här säsongen har han tagit klivet ur skuggan och fått erkännande även av en bredare publik. Nomineringen till priset som årets spelare var ett bevis för det.
Det är fler veteraner som klivit fram och bidragit till den här titeln.
* Rio Ferdinand har dömts ut av många, men när ryggen väl höll har den begåvade försvararen visat hur skicklig han är. 34-åringen är inte lika snabb längre, men han har gjort ett gäng heroiska insatser i stormatcherna.
* Nemanja Vidic, 32, var skadad under hösten och då svajade Manchester Uniteds försvar betänkligt. När Vidic var tillbaka var defensiven samma ogenomträngliga mur som den brukar vara med serben som general.

RvP-affären
När Robin van Persie dundrat in ett hattrick i första halvlek mot Aston Villa (alla tre mål såg ut som offside) twittrade Arsenalsupportern Piers Morgan:
”Ingen klubb har gett bort en ligatitel såsom vi gjorde när vi sålde van Persie till Manchester United”.
Den affären, Alex Fergusons upprepade samtal i somras till Arsène Wenger har onekligen haft en stor påverkan på titelracet. Extra symboliskt med tanke på att RvP valde mellan bud från Manchester United och Manchester City.
Under hösten när Uniteds spel hackade, när Wayne Rooney letade efter formen och yttrar som Nani och Antonio Valencia var pinsamt usla var Robin van Persie spelaren som bar Uniteds offensiv på sina axlar.
Han gjorde massor av mål. Inte minst tunga mål. Han nätade borta mot Liverpool, borta mot City i sista minuten, borta mot Chelsea, borta mot Tottenham, hemma mot Arsenal. I de stora matcherna var han tungan på vågen. Han gjorde skillnad i de avgörande ögonblicken som en Danny Welbeck aldrig hade kunnat göra på samma sätt.
RvP var inte bara målskytten, han var också den begåvade targetspelaren som sög in bollar och gav lagkamraterna tid.

Under våren hamnade han i en måltorka som dröjde två månader att ta sig ur. Därför var det passande att han fick sätta ett hattrick när titeln skulle säkras. Volleymålet kommer att bli symboliskt för säsongen då han sköt titeln till Manchester United.

Konkurrenter som vek ned sig
Arsenal och Tottenham var aldrig aktuella som titelkandidater efter den transfersommaren. Chelsea var inne i en generationsväxling.
När säsongen inleddes kändes det som ett slag mellan Manchesterklubbarna.
Det blev det också, även om det till slut, inte blev någon duell.
City drog tillbaka sin kandidatur.
Manchester United vann titeln enkelt för att de andra topplagen vek ned sig för enkelt.
Hur bra står sig Manchester United mot tidigare upplagor?
Inte lika bra som trippelvinnarna från 1999 och inte lika vassa som 07/08-laget med Ronaldo, Rooney, Tévez. Men väl i klass med övriga årgångar som fått tafsa på Premier League-bucklan.

Med den historiska ligatiteln ifjol trodde jag att Roberto Mancinis gäng skulle surfa vidare på framgångsvågen. Men efter en misslyckad mercato där pengar lagts på fel spelare (Javi Garcia!) var det något som saknades hos de ljusblå.
Jag räknar med en storstädning i City i sommar, jag utgår från att Abu Dhabi kommer att punga ut stora summor på ett par tunga nyförvärv.
Manchester United reste sig efter traumat förra året där Sergio Agüero sköt titeln till City i säsongens slutsekunder. United svarade.
Nu är det upp till City att resa sig till hösten.

André Villas-Boas, 35, har sina brister. Inte såg konstigt när han är jämnårig med flera av spelarna i ligan.
Han var så när att slarva bort avancemang i Europa League borta mot Inter på grund av en självmordstaktik och i ligamatchen därpå blev det förlust delvis på grund av en märklig laguttagning.
Men som matchcoach är han briljant. Hans förmåga att ta rätt beslut och förändra matcher i realtid är minst sagt imponerande.
Jag minns hans djärva drag i höstas, sedan Tottenham reducerats till tio man borta mot Arsenal. AVB gick ned på trebackslinje, formerade laget som ett 3-4-1-1 och lät sina wing-backs sköta kanterna. Det gav inga poäng, men väl en spelmässig uppryckning.
Igår mot Manchester City visade han återigen sin fingertoppskänsla.

City hade dominerat inledningen och gjort 0–1 redan i femte minuten. Det var ett mål av den sortens kvalitet som är svårt att försvara sig emot. Visst, Scott Parker blev bolljagare i förstaläget och hamnade på mellanhand i andraläget, men passningen från Carlos Tévez till James Milner var intelligent och inspelet snett inåt bakåt till en fri Samir Nasri var enligt skolboken.
I drygt 70 minuter hade City kontroll på händelserna. Gareth Bale, som gjorde comeback, hade inte åstadkommit mycket och Spurs kändes uddlöst.
Men André Villas-Boas fick till en scenförändring. Han bytte in Tom Huddlestone och Lewis Holtby och gick över på 4-3-3 med Huddlestone som defensiv mittfältare bakom Mousa Dembélé och Lewis Holtby (som jag fortfarande tycker har mycket att bevisa).
Effekten dröjde inte länge och kom inom loppet av sju elektriska minuter. Clint Dempsey höll sig framme vid bortre stolpen och stötte in 1–1 framspelad av Gareth Bale. Jermain Defoe vek in från vänster, fick tillräckligt med utrymme av Vincent Kompany) och sköt 2–1 i bortre hörnet, ett typiskt Defoe-mål. Gareth Bale avrundade vändningen med att kyligt chippa in 3–1 över en utrusande Joe Hart.
Tre mål inom loppet av sju minuter mot ligans bästa försvar.
Jag såg inte den vändningen komma.
Och precis när jag känt att den där Champions League-platsen börjar glida Tottenham ur händerna har de istället skaffat sig fifty-fifty-läge igen.
Och detta tack vare André Villas-Boas genialiska byten och taktiska dispositioner.

Portugisens aktier har stärkts kontinuerligt under säsongen. Han har fortfarande har skönhetsfläckar och är långt ifrån en fulländad tränare.
Alex Ferguson är fortfarande en mästare när det gäller utstuderade taktiker inför stormatcher (läs mer här, här och här), men hans kvaliteter som coach är inte riktigt lika vassa.
André Villas-Boas å andra sidan verkar ha större svårighet att finna rätt taktik vid starten av matcher än han har att förändra under matchens gång.
I den genren, som matchcoach, kan jag inte komma på någon manager som – sett till denna säsong – presterat bättre.

***
När Liverpool–Chelsea sparkade igång hade jag redan tagit plats vid tränarbänken (kollar reprisen på Viasat i detta nu). Det var premiärmatch för Gamla Karlbergare igår. Hur det gick kan ni läsa här.
Vill ni läsa en kommentar om händelserna på Anfield och Luis Suárez bett kan ni läsa Peter Wennmans pluskrönika.

Di Canio har väckt Sunderland
Var det någon som tvivlade på Di Canio-effekten? Om det fanns tvivel kvar efter den imponerande derbysegern över Newcastle såg Sunderlandspelarna till att röja undan dem på lördagen.
Det blev 1–0 mot Champions League-jagande Everton inför ett kokande Stadium of Light.
I rampljuset efter slutsignalen stod en hetlevrad italienare ensam kvar i mittcirkeln och tog emot publikens jubel.
Snacka om att Paolo Di Canio regerar på Wearside för tillfället.

Han har inte gjort några större förändringar sett till laguttagningar. Det han gjort är att han lyft humöret på spelartruppen. Fått dem att le igen. Och tro. Dels på sig själva, dels på laget.
Den nyvunna entusiasmen blev tydlig när Everton fick en indirekt frispark i andra halvlek efter att Sebastian Larsson slagit en okänslig hemåtpassning som Simon Mignolet tvingades rädda med händerna.
Sunderlandspelarna täckte första skottet, täckte andra skottet, offrade sig hejdlöst för att täcka tredje försöket och rensade till slut iväg bollen. Sista tiden under Martin O’Neill var de en samling resignerade fotbollsarbetare som inte var beredda att springa de där extra metrarna.
Nu är de beredda att göra vad som helst för sin nye tränare.

Stéphane Sessègnon sköt segermålet. Han nätade mot Newcastle i förra matchen och hans formkurva pekar onekligen uppåt.
Direkt efter slutsignalen fick han samma närgångna uppmuntran av Di Canio som Adam Johnson fick på St James’ Park.
När slutsignalen gått och Paolo Di Canio vevat med armarna i ett vilt firande framför fansen bakom spelarbänken, gick tränaren fram till Sessègnon, lade armen om stjärnan, pekade med fingret. Sessègnon såg oberörd ut. Då tog Di Canio tag i kinderna på stjärnan, sa några väl valda ord och till slut framkallades ett leende.
Ibland behövs inte mer än lite passionerat man-management.
Di Canio har fått Sunderland att le igen. Det lär räcka till nytt kontrakt.
Vad det räcker till på längre sikt vet vi inte.
Men det är en fråga som vi kan ägna sommaren åt att fundera på.

Sidwell har fått en ny läxa
Tillbaka efter en tre matcher lång avstängning. Då dröjde det knappt tolv minuter innan Fulhams Steve Sidwell hade dragit på sig ett nytt rött kort.
Det är bara tre veckor sedan Steve Sidwell fick rött kort i mötet med Queens Park Rangers. Då kastade han sig in bryskt i en duell med Armand Traoré.
Hade han lärt sig något? Tydligen inte.
Idag var Sidwell tillbaka i Fulhams startelva i hemmamötet med Arsenal. Men comebacken varade bara i drygt elva minuter för då hade mittfältaren satt dubbarna över ankeln på Mikel Arteta. Domaren Andre Marriner tvekade inte utan tog direkt fram det röda kortet. Korrekt beslut.
Steve Sidwell måste städa bort den här typen av satsningar. Annars kommer han dra på sig ännu fler röda kort.

Matchens karaktär förändrades givetvis när Fulham decimerades till tio man. Men hemmalaget stod upp förvånansvärt bra. Med Dimitar Berbatov som referenspunkt och Alexander Kacaniklic, tillbaka från låneperioden i Burnley, skapade laget några vassa kontringslägen.
Arsenal gjorde första halvlekens enda mål. Laurent Koscielny och Per Mertesacker flyttade upp på en frispark och samarbetade som om de lekte firma Adams/Bould.
Andra halvleken var tämligen händelsefattig. Arsenal satsade på att kontrollspela och bevaka sitt 1–0-resultat genom att få längd på anfallen. Fulham skapade några kvitteringslägen, närmast var högerbacken Stanislav Manolev som satte 1–1, men var (korrekt) avvinkad för offside.
I slutminuterna fick Andre Marriner för sig att ta ett kompensationsbeslut och ge Olivier Giroud rött kort för att ha träffat Manolev med dobbarna. Väl hårt, jag utgår från att de överklagar beslutet.

Arsenal kopplar ett allt fastare grepp om Champions League-platserna. Nu har laget tagit 29 av 36 poäng på de tolv senaste matcherna.

Vissa kommer jubla den dagen Wigan åker ur i Premier League.
Jag kommer sakna dem.
Dagens match fungerar bra som argument.

Manchester City vann onsdagens möte på Etihad. Det satt långt inne, matchen såg länge ut att sluta mållös.
Men så fick Carlos Tévez några tiondelar på sig att ta emot och vända upp utanför Wigans straffområde. Paul Scharner blev totallurad och Jordi Gomez gjorde den sortens oansvariga försvarsinsats som man inte har råd med när man ställs mot världsklasspelare. Tévez dribblade sig igenom och vek in segermålet i första krysset.
Det kändes orättvist mot Wigan.

I närmare 83 minuter hade de stridit så tappert. De hade inte bara stått upp mot Manchester City, de hade spelat jämnt mot regerande mästarna.
Inte genom att sjunka hem och parkera bussen i eget straffområde. Snarare genom att spela fotboll.
Joel Robles övertygade mellan stolparna. Paul Scharner höll ihop försvaret. James McCarthy var lysande på mittfältet. Arouna Koné visade att han knappast kommer att hänga med vid den eventuell nedflyttning.
Shaun Maloney var fantastisk. Igen. Han är en av ligans mest underskattade spelare. Den lille teknikern rörde sig in centralt från sin utgångsposition på kanten och såg till att Wigan fick vila med bollen.
City gjorde ingen bra match, det ska sägas. Sergio Agüero, utbytt i paus, var förvånansvärt blek. Flera, däribland Yaya Touré, slarvade i passningsspelet. Men det var också en följd av att Wigan gjorde dem dåliga.
Gästerna såg till att ständigt ha många spelare på rätt sida om bollen och sedan få längd på anfallen när de väl erövrade bollen (vilket gjorde att de hade 50 procent av bollinnehavet i matchen).
– I 60 minuter var de bättre än oss. De förtjänar inte att åka ur. De spelar inte långa bollar, de försöker hela tiden spela och Martínez är en duktig manager, sa Roberto Mancini med sin stapplande engelska.
Nu räckte det inte och jag befarar att det här blir året då Wigans sejour i högstaligan får ett slut.
Den här sortens förluster är symptomatiska för att lag som åker ur.
De gör väldigt mycket rätt i avgörande matcher, men åker dit på ett misstag eller slumpmål.
– Jag tycker vi var magnifika från start till mål. Kan vi spela så här kommer vi ta många poäng. Jag kan inte vara mer stolt över grabbarna, sa Roberto Martínez.

Det heter att Wigan är experter på bottenstrider. Visst, efter flera års träning lär spelarna känna igen sig i situationen och ingen kan förneka att deras ”great escape” förra våren var imponerande. Det var då Martínez gick över på ett 3-4-3-system och räddade laget kvar tack vare en sensationell slutspurt.
De har ”lurat döden” och oss alla många gånger, men till slut kommer säsongen när tricksen tar slut.
Roberto Martínez behöver en ny injektion, en ny X-factor. Aston Villa har sin Christian Benteke. Sunderland har fått in Paolo Di Canio som väckt liv i laget.
Den här säsongen har de spelat sig hela vägen till FA-cupfinalen. Det är en otrolig bedrift, men samtidigt ett orosmoment.
Inte för att det tar så värst mycket energi – det är trots allt bara en match kvar i turneringen – mest för att den sortens cupframgångar sällan sammanfaller med ett framgångsrikt ligaspel. Minns bara Birmingham som häromåret vann Ligacupen för att sedan åka ur ligan.

Få skulle gråta om Wigan inte klarade kontraktet. Få skulle sakna dem nästa säsong sparkat igång. Jag har visserligen två före detta skolkamrater och fotbollskompisar från Västerås, Stefan och Niklas, som titulerar sig die hard-fans till Wigan, men jag gissar att den här skaran är lätträknad.
De som vill se Wigan i andraligan är fler. Om jag skriver något positivt om klubben på Twitter händer det inte sällan att någon skjuter in att ”de inte hör hemma i Premier League”.
”De har ju så lite publik på sina matcher!”.
”De har inga profiler!”.
”De spelar så tråkigt!”.
Det stämmer förvisso att DW Stadium inte drar fulla läktare i varje match, att det spelades en FA-cup där för ett par år sedan som lockade mindre än 10 000 åskådare. Men är det Wigans fel att de kommer från ett litet samhälle utanför Manchester? Hade det varit bättre att, likt Milton Keynes, flytta klubben till en annan stad för att bygga en modern arena där folk käkar räksmörgåsar?
Det är sant att laget saknar fixstjärnor, men det beror ju på att de ständigt blir sönderköpta. Inför den här säsongen försvann Hugo Rodallega, Mohamed Diamé och Victor Moses. Roberto Martínez fick göra som han alltid gjort – leta prisvärda ersättare. Han lyckades så bra att Wigan än en gång har chansen att överträffa förväntningarna och behålla sin Premier League-status.
Om man som jag, gillar klubbar som lyckas överträffa sig själva trots små resurser, måste man älska Wigan.
Spelar tråkigt? I så fall har man nog sett för få matcher och grundat sin syn på förutfattade meningar.
Wigan åkte till Etihad idag och mötte regerande mästarna.
Långa stunder spelade de bättre än City. Få lag på den undre halvan skulle vara kapabla till att göra det laget gjorde idag.
Jag kommer att sakna dem den dagen de inte längre spelar i den här ligan.

***
Samtidigt som jag skriver de här raderna rullar reprisen av Fulham-Chelsea. Hyfsad strut av David Luiz får man säga.
Offensiven har han alltid haft. Nu när han blivit mer pålitlig defensivt börjar han växa ut till en världsback.

Vad säger de nu, de som skrattade åt Sunderland för tillsättningen av Paolo Di Canio?
Efter storsegern i Tyne-Wear-derbyt snackar hela fotbolls-England om ”Di Canio-effekten”.
Hans entusiasm lyfter hela ligan.

När Martin O’Neill fick sparken från Sunderland kom det inte som någon större överraskning. Laget hade underpresterat under ett års tid, den här säsongen har kantats av frustration och maktlöshet. Ägaren Ellis Short sköt till rejält med pengar i somras när klubben värvade Adam Johnson och Steven Fletcher – ändå har resultaten uteblivit.
Nyheten om O’Neills ersättare var dock en bomb.
Paolo Di Canio, 44,italienaren med begränsad erfarenhet efter att att ha lett Swindon Town, fick ansvaret att rädda Sunderland kvar i Premier League.
”Panikdrag”, hävdade vissa. Även många av de egna supportrarna ställde sig kritiska till att värva en så orutinerad tränare.
Bläcket på kontraktet hann knappt torka innan det blossade upp en storm och efterföljande debatt om Paolo Di Canios tidigare uttalanden om fascism och politiska ståndpunkt. Huvudpersonen och klubben skött krishanteringen tvivelaktigt genom att ducka för frågorna.
Di Canios fotbollsmässiga kvalifikationer har nästan glömts bort.
Efter ”uppvärmningen” borta mot Chelsea väntade Tyne-Wear-derby i helgen.
För Sunderland var det en ödesmatch. För Paolo Di Canio var det viktigare än så.

Som tränare är du i behov av en bra start. Det ger arbetsro och trovärdighet.
Som ung, grön tränare kan man multiplicera den där betydelsen med tio.
Paolo Di Canio kunde knappt ha drömt om en bättre söndag.
En seger hade varit bra nog. Nu blev det tre poäng mot bittra rivalen Newcastle, mötet som supportrarna kallar viktigare än allt annat. Dessutom i ett så utsatt läge.
Sättet de genomförde matchen på var ytterligare en fjäder i hatten.
Sunderland vann med 3–0 på St James’ Park och jag vågar slå fast att det var lagets bästa insats för säsongen. Visst, Newcastle var blekt och gjorde ett regelrätt 1–1-mål som vinkades av för offside, men den här söndagen handlade framför allt om Sunderland.
En nytänd Stèphane Sessègnon sprang in med 1–0 sedan Jonas Gutiérrez slagit en huvudlös passning. En nytänd (?) Adam Johnson satte 2–0 med ett behärskat skott. David Vaughan dunkade in 3–0 i krysset.
Bilderna av hur Paolo Di Canio firade målen som om han själv avgjort en VM-final på tilläggstid var underbara.
Paolo Di Canio var en karismatisk spelare. Hans aura som tränare är minst lika iögonfallande.
Till skillnad mot José Mourinhos (på senare år) teatraliska och kalkylerande firanden var Di Canios äkta. Direkt från hjärtat. Fotbollspassion när den är som finast. Han gled ned på knäna så kostymbyxorna blev alldeles leriga, han firade i högen av Sunderlandspelare på ett sätt som fick fotbollsvärlden att le.
– Det är andra byxparet som jag förstört. Jag skulle vilja förstöra ett par byxor varje vecka, även om det skulle kosta mig pengar. Jag ville springa längre, men jag kunde inte, jag är för gammal, därför föll jag ned på knä, sa Di Canio, enligt The Times.
Den sortens entusiasm – så länge den är äkta och inte påklistrad – smittar av sig på såväl spelare som fans.
Di Canio gjorde en poäng av att alla spelare, hela matchtruppen, skulle samlas och tacka de tillresta supportrarna. Han kramade om var och en. Adam Johnson måste ha hajat till när Di Canio klappade honom på kinden med samma kraft som José Mourinho använde mot Carles Puyol.

Att beskriva Paolo Di Canio som en frisk fläkt vore en underdrift. Han är en orkan som svept in över Wearside och blåst liv i en klubb som var på väg att kvävas.
Italienaren har, uppenbarligen, förmågan att motivera och inspirera sina adepter. Sett till gårdagens händelser var det tydligt att han lyckats göra ganska mycket rätt under sina första veckor som manager i klubben. Samma spelare som häromveckan agerade resignerat och utan självförtroende mot Manchester United sprang igår livet ur sig. Erik Hamrén hade talat om shining.
Visar Sebastian Larsson & Co samma inställning och vilja i slutomgångarna kan de inte åka ur.
Newcastle-fansen välkomnade Paolo Di Canio med en sång igår:
”Di Canio ooooh, Di Canio, oooaah, he came from Swindon Town, to send The Mackems down!”.
Fyndigt, men det kan istället bli tvärtom. Di Canio kan bli Sunderlands räddare.
Känslan igår var att han, på kort sikt, kan vara det bästa som hänt klubben på väldigt länge.

***
Missade tyvärr de övriga matcherna igår på grund av att mitt lag, Gamla Karlbergare spelade genrep inför seriestarten i division 6 (förlust, 1–2).
Jag noterade att Robin van Persie firade sitt förlösande straffmål i Di Canio-style genom att hoppa upp i famnen på sir Alex Ferguson (”Han höll på att döda mig, han glömmer att jag är 71 år!”).
Jag kom hem lagom till Chelseas slutforcering mot Manchester City och fick se Demba Ba reducera med ett klassmål.
City verkar ha fått upp ångan och bör svepa bort Wigan i finalen. Med en titel där kan Roberto Mancini känna sig tämligen säker på att få stanna på posten som tränare till nästa säsong.

McCarthy hade kunnat bli Readings räddare
När säsongen startade var det inte många som hade koll på Alex McCarthy. Readings unge målvakt var andraval bakom Adam Federici och förväntade sig nog inte att få stå så många matcher.
Men så vacklade Federici i inledningen av Premier League, McCarthy fick chansen – och storspelade.
Jag hyllade honom då och konstaterade att han snart kan vara aktuell för det engelska landslaget (konkurrensen bakom Joe Hart är inte direkt mördande).
Succémålvakten kändes iallafall som Readings livförsäkring. Så kom axelskadan i början av november – förödande både för McCarthy och för Reading. Ett tag befarades att spelaren skulle missa resten av säsongen, men för en månad sedan gjorde McCarthy comeback.
Nu är han tillbaka i höstform.
På lördagen var han planens bästa spelare när Reading bröt förlustraden och fick med sig 0–0 hemma mot Liverpool. Alex McCarthy svarade för elva räddningar, varav flera högklassiga. Så här direkt efter slutsignalen kan jag inte komma på någon bättre målvaktsinsats i Premier League sedan nyår. Inte på hela säsongen faktiskt (kan dock bero på att jag gick upp tidigt i morse och börjar bli trött).
Reading är fortfarande jumbo, sju poäng efter Sunderland ovanför nedflyttningsstrecket. Nytt kontrakt lär bli en övermäktig uppgift.
Frågan är hur lagets situation hade sett ut om Alex McCarthy inte hade missat närmare fem månaders spel.

Omdiskuterad straff räddade Arsenal
I 83 minuter gjorde Norwich det mesta rätt på Emirates. Chris Hughton ställde ut ett defensivt, riskminimerande 4-5-1-lag och beordrade trion Alexander Tettey, Jonny Howson och Bradley Johnson att kväva ytorna för Santi Cazorla och Jack Wilshere.
Det var lyckosamt. Efter en sömnig, tät första halvlek som slutade mållös satte Michael Turner 1–0 för gästerna i den 57:e minuten.
Spelmässigt talade väldigt lite för att Arsenal skulle vända. Hemmalaget var segt och förutsägbart och publiken vädrade sin otålighet. Jack Wilshere var oskarp i comebacken, Gervinho tillbaka som en vandrande källa till frustration.
Arsène Wenger plockade av båda och satte in Theo Walcott och Lukas Podolski. Bytena gav effekt, Podolski dundrade en halvvolley i ribban. Men närmare än så kom inte Arsenal.
Tills assisterande domaren klev in i handlingen.
Först dömde han hörna för Arsenal i ett fifty-fifty-läge (som vanligt kommer Arsenalfansen insistera att det visst var hörna medan deras motståndare kommer slå fast att det inte var hörna, trots att vi inte sett några reprisbilder som kan avgöra saken).
När väl bollen slungades in i straffområdet drog Kei Kamara i Olivier Girouds tröja. Domaren Mike Jones – som numera brukar döma straffar för Arsenal – valde att inte blåsa. Men den assisterande domaren gjorde honom uppmärksam på tröjdragningen och Jones pekade på straffpunkten.
Rätt eller fel?
I min bok var det en korrekt straff. Visst höll Giroud lite lätt i Kamaras arm också, men Norwichspelaren tog ett kraftigt tag i fransmannens tröja och det var det som linjedomaren såg.
Mikel Arteta satte straffen via Mark Bunns fingertoppar.
Arsenal förvandlades till en vinthund som fått vittring.
Några minuter senare hade Giroud tvingat fram ett självmål av Sébastien Bassong och på tilläggstid tryckte Lukas Podolski in 3–1 (efter att Theo Walcott stått offside i förstaläget).
Arsenal vann och klättrade till tredje plats i tabellen.
Norwich gjorde allt rätt i 83 minuter, men får fortsätta leva med hotet från de jagande lagen underifrån.