Hodgson handfallen när England föll ihop
Det börjar bli en jobbig ovana för England nu. Bra, lovande start – sedan faller laget ihop som ett korthus.
Inledningen igår borta mot Montenegro var lysande.
Roy Hodgson startade med Michael Carrick och Steven Gerrard bakom Tom Cleverley på centralt mittfält och det där problemområdet tycktes äntligen ha fått rätt balans. England var dominant trots att laget ställde upp med reservernas reserver i mittförsvaret (Chris Smalling och Joleon Lescott).
Wayne Rooney – tillbaka på arenan där han blev utvisad och avstängd till EM – började med att smeka en Cantona-chipp i bortre stolpen. Glen Johnson drog i väg en vänsterkanon i ribban. Sedan slet sig Rooney loss från markeringen och nickade in 1–0 på Steven Gerrards hörna. Då hade det bara gått sex minuter.
Men efter en stark första halvlek var det som om bensinen tog slut för England.
Montenegro, anfört av Stevan Jovetic och Mirko Vucinic, började pressa på.
Det märkliga var att Roy Hodgson stod som handlingsförlamad och passivt tittade på när hans lag föll längre och längre ned i plan.
Han hade spelare som Daniel Sturridge, Alex OC, Frank Lampard och Jermain Defoe på bänken, men istället för att göra ett byte och få till en förändring så fortsatte han med samma elva som helt uppenbart gick på tomgång.
Först efter att Dejan Damjanovic tryckt in 1–1 i den 75:e minuten genomförde Hodgson första bytet, då Ashley Young ersatte Tom Cleverley.
– Man diskuterar alltid byten med sin tränarstab. Men vid 1–0 var vi inte säkra på att något byte hade förändrat matchbilden nämnvärt, sa Hodgson.
– Om det berodde på att vi spelade mot Montenegro vet jag inte. Men vår intention i andra halvlek var att spela exakt som i första. Av någon anledning blev det inte så.
– Vi försökte inte spela av matchen vid 1–0-ledning, men ibland är det det enda du kan göra om motståndarna har en bra period i matchen.
England har fortfarande avgörandet i egna händer eftersom de ska möta Montenegro hemma på Wembley, men de onekligen hamnat i en prekär situation i VM-kvalgruppen.

Monreal imponerade för Spanien
Nacho Monreal har varit en trevlig bekantskap för Arseanlfansen sedan han anslöt från Málaga i januarifönstret.
Med undantag för några defensiva skönhetsfläckar har vänsterbacken visat prov på fina offensiva kvaliteter och ett effektivt samarbete med landsmannen Santi Cazorla.
Igår på Stade de France i stormatchen mot Frankrike spelade Monreal ut hela registret. Victor Valdés var bäst på plan, Andrés Iniesta var näst bäste spanjor. Men bakom dessa herrar var Arsenalspelaren en av de bästa i det spanska lag som återigen visade att de är världens bästa landslag.
Fokus kommer förstås hamna på assisten till Pedros segermål, men jag var främst imponerad av Monreals allroundspel; han var klok och distinkt i passningsspelet och samtidigt solid bakåt.
Insatsen visade att Nacho Monreal har en riktigt hög nivå i sig. Och/eller att det är väldigt enkelt att spela med exceptionellt bra spelare.

van Persie gör mål igen
Efter en brutal höst där Robin van Persie gjorde mål på i princip allt har det gått trögare för holländaren efter nyår.
Sedan han nickade in 1–0-målet borta mot Tottenham i mitten av januari har han bara gjort ett mål för Manchester United.
Därför var nog Alex Ferguson mäkta nöjd när han fick se RvP göra två mål för Holland mot Rumänien. Nicken som betydde 2–0 var ett konststycke i sig där van Persie vinklade Arjen Robbens stenhårda inlägg i mål via den bortre stolpen.
Manchester United har ju i praktiken redan avgjort ligan, men om laget ska bärga FA-cupen hänger mycket på att van Persie får igång målproduktionen igen.

När det ändå är spelledigt passar jag på att än en gång ”puffa” för min artikelserie om Premier League-legendarer på Sportbladet.se.
Artiklarna är Plus-låsta och går endast på webben (men förhoppningen är att de är värda att betala för). Del 26 publicerades förra veckan och handlade om förre Leedsstjärnan Tony Yeboah. Från och med mars publiceras en del varannan vecka.
Här är samtliga delar:

Del 26: Tony Yeboah.
Del 25: Robbie Savage.
Del 24: Paul McGrath.
Del 23: Paolo Di Canio.
Del 22: Patrick Vieira.
Del 21: Jürgen Klinsmann.
Del 20: Gary Neville.
Del 19: Robbie Fowler.
Del 18: Vinnie Jones.
Del 17: Roy Keane.
Del 16: John Barnes.
Del 15: David Ginola.
Del 14: Duncan Ferguson.
Del 13: Matthew Le Tissier.
Del 12: Dennis Bergkamp.
Del 11: Ole Gunnar Solskjaer.
Del 10: Didier Drogba.
Del 9: Teddy Sheringham.
Del 8: Gordon Strachan.
Del 7: Gianfranco Zola.
Del 6: Bruce Grobbelaar.
Del 5: Thierry Henry.
Del 4: Paul Gascoigne.
Del 3: Tony Adams.
Del 2: Eric Cantona.
Del 1: Alan Shearer.

***
Hittills har jag valt att inte skriva om spelare som fortfarande är aktiva i Premier League. Därför bör det bli utrymme för Jamie Carragher, Paul Scholes och Michael Owen först senare i vår.
Saknar du något namn som borde uppmärksammas?

Ricky van Wolfswinkel, 24, är klar för Norwich City och ansluter i sommar.
Det här är en affär som kan få ”kanariefåglarna” att lyfta.

Natten till igår kom beskedet: Norwich har säkrat holländske anfallaren Ricky van Wolfswinkel.
Där och då var det ingen överraskning, Sporting Lissabon är börsnoterat och hade bekräftat för marknaden att de förhandlade med Norwich om spelaren.
Men i det större perspektivet är det här en affär som får en att höja på ögonbrynen.
Sedan Norwich vandrade upp genom divisionerna har de gjort det med en tydlig filosofi. De värvat billigt och de letar framför allt sina fynd på lägre nivå.
Istället för att bygga scoutingnätverk som dammsuger marknaden i Frankrike eller Sydamerika har Norwich blivit experter på att hitta guldkornen i Football League.
Anthony Pilkington kom från Huddersfield, Grant Holt från Shrewsbury, John Ruddy tillhörde Everton men var utlånad till Motherwell.
Nu har de höjt ribban.

Ricky van Wolfswinkel får alltid mest uppmärksamhet för sitt sofistikerade namn (jag som har landets mest osofistikerade namn är avundsjuk!). Men det är framför allt en mycket lovande anfallare.
Efter debuten för Vitesse fortsatte han till Utrecht där han fortsatte att ösa in mål. Före flytten till Sporting ryktades han intressera både Tottenham och Liverpool.
Efter ett förstaår med 25 mål i alla turneringar, inklusive nio på 20 Europamatcher, har hans ansedde stärkts. van Wolfswinkel är en typisk goalgetter som gör alla typer av mål.
Att Norwich lägger beslag på denne spelare, enligt uppgift i kamp med klubbar som Newcastle och Dynamo Kiev som kan locka med spel i Europa, måste ses som en kupp av vd:n och värvningsansvarige David McNally.

Sedan Chris Hughton tog över i somras har grunden lagts. Defensiven känns stabil tack vare den starka centrallinjen med mittbackarna Michael Turner och Sébastien Bassong samt mittfältarna Bradley Johnson och Alexander Tettey.
Framåt har Norwichs hoppats på att Grant Holt skulle orka bära laget igen.
Det har inte riktigt gått. På 30 matcher har laget gjort 28 mål, näst minst i ligan.
I januari jobbade klubben hårt för att få loss Danny Graham och Gary Hooper utan att lyckas. Det indikerade att Hughton prioriterar anfallsförstärkningar.
Nu har han inte bara fått ett tungt tillskott till strikerbesättningen – han har fått en affär som automatiskt innebär att klubben spänner pilbågen.
Ricky van Wolfswinkel uppges kosta runt 90 miljoner kronor, transferrekord för Norwich, och en helt annan nivå än de rekryteringar som klubben brukar göra.

Norwich City ligger på tolfte plats i Premier League med åtta omgångar kvar.
Chris Hughtons gäng har tappat formen från i höstas då de under en period radade upp förlustfria matcher. Det finns fortfarande risk för att de blir indragna i bottenstriden. Vissa fans har rest farhågor för att klubben ”förköper” sig om man skulle ramla ur, men Norwich har förstås använt löftet om större tv-pengar och agerat proaktivt.
Jag utgår från att Ricky van Wolfswinkel var klok nog att införa en ”relegation-klausul” innan bläcket torkade på fyraårskontraktet.
Jag är dessutom säker på att laget kommer att greja kontraktet och då kan man börja blicka fram emot nästa säsong där man redan checkat av den viktigaste punkten på prioriteringslistan.
Ricky van Wolfswinkel bredvid Grant Holt eller framför Wes Hoolahan – håll med om att det känns spännande.

I somras var det nykomlingen Southampton som spände musklerna med köpet av Gáston Ramirez.
Nu har Norwich City gjort det med köpet av Ricky van Wolfswinkel (som lär sälja rätt många tröjor).
Premier League må ha tappat i den allra yttersta toppen jämfört med peaken 2007–09, vilket resultaten i Champions League indikerar.
Men det nya tv-avtalet gör att köpkraften hos klubbarna på den undre halvan fortfarande är ohotad gentemot de andra toppligorna.

För knappt ett år sedan valdes han till säsongens spelare i Liverpool.
Nu är framtiden osäker för Martin Skrtel, 28.
Han har blivit ett bevis på hur en tränartillsättning radikalt kan förändra förutsättningarna för en spelare.

Inför säsongen var mittförsvaret i Liverpool ett frågetecken. Inget brinnande ämne, men ändå ett liten osäkerhetsfaktor.
Daniel Agger hade visserligen stått emot locktonerna från Manchester City och stannat på Merseyside, men hans skadehistorik var en ständig källa till oro.
Jamie Carragher, som hade en tung fjolårssäsong, var ett år närmare beslutet att lägga av.
Sebastian Coates hade inte blivit den storspelare man hoppats på efter genombrottet i Sydamerikanska mästerskapen 2011.
Martin Skrtel var det säkra kortet.
I ryggen hade han en säsong där han tagit klivet upp bland ligans bästa försvarare. Med sin tuffa, kompromisslösa spelstil satte han sig i respekt hos motståndarlagens anfallare. Under hösten 2011 var han Liverpools bästa spelare.
Hans utveckling hade inte gått obemärkt förbi.
Han fick dels utmärkelsen som årets spelare i Slovakien framför bland andra Napoli-stjärnan Marek Hamsik, dels utmärkelsen som årets spelare i Liverpool framför Luis Suárez.
Det var då.
Efter att ha sett hans horribla insats mot Southampton i helgen känns den tiden avlägsen.
Vad hände?

Under sommaren tog Brendan Rodgers över som ny tränare i Liverpool.
Nordirländaren hade med sig en spanskinspirerad spelidé. Han började med att städa bort de spelare som han ansåg inte skulle passa in i bygget.
Jätteinvesteringen Andy Carroll användes som lockbete innan han skickades på lån till West Ham. Charlie Adam såldes till Stoke. Maxi Rodriguez lämnade för Newell’s Old Boys. Alberto Aquilani släpptes till Fiorentina.
Steven Gerrard blev kvar.
Jag var osäker på hur han skulle hantera det nya spelsättet, om han skulle klara att spela med lägre risk och större tålamod. Med facit i hand kan jag konstatera att lagkapten klarat det utomordentligt bra.
Martin Skrtel blev också kvar.
Han har inte alls kunnat anpassa sig till de nya kraven.

Med Kenny Dalglish som tränare använde Liverpool ett lägre försvarsspel. Inte ultralågt, men tillräckligt för att laget skulle kännas kompakt.
Det medförde att mittbackarna sällan var utelämnade till sitt öde. De kunde positionera sig utan risk för att motståndarna skulle attackera i djupled. Samma typ av spel som gjorde att Sami Hyypiä kunde vara en briljant försvarare även när karriären sjöng på sista versen.
Martin Skrtel presterade sitt livs fotboll. Samarbetet mellan honom och Daniel Agger var ett av ligans bästa.
Under Brendan Rodgers spelar Liverpool ett annat spel. De anfaller med mycket folk och försöker vinna bollen högre upp i plan, ett effektivt spelsätt om man har spelare som orkar springa och stressa motståndarna till misstag.
Men det gör att backlinjen blir mer sårbar för snabba omställningar.
Martin Skrtel presterar rejält under den nivå han höll förra säsongen.
Bytet av taktik har blivit förödande för honom personligen.

Det är inte bara försvarsspelet som påverkat 28-åringen.
Brendan Rodgers spelidé bygger framför allt på ett possession-spel där försvararna uppmanas att spela sig ur trängda lägen.
Ska man hitta en enskild situation som illustrerar den kulturkrock som Martin Skrtel upplevt kan man peka på mötet med Manchester City i höstas. Liverpool spelade ut regerande mästarna hemma på Anfield och ledde med 2–1. Martin Skrtel hade nickat in 1–0-målet och varit en av planens bästa spelare.
Med tio minuter kvar fick han bollen av Pepe Reina. Han sattes under press av Edin Dzeko.
I samma läge förra säsongen hade han skickat en längre boll som kanske runnit ända ned till Joe Hart och vi hade aldrig mer reflekterat över det. Nu hade han Brendan Rodgers mantra i bakhuvudet. Han spelade en boll tillbaka till Pepe Reina som Carlos Tévez snappade upp och förvandlade till 2–2.
Ett ödesdigert misstag. Men samtidigt en följd av den taktiska revolutionen.

Martin Skrtels form har svajat så mycket att Jamie Carragher har spelats bredvid Daniel Agger. I februari fick han knappt spela överhuvudtaget.
– Han (Rodgers) sa till mig att vi hade tappat organisationen i defensiven och det var anledningen till att jag skulle få stå över kommande matcherna. Han (Rodgers) tar ut laget. Just nu är jag utanför startelvan. Det gör mig ledsen, men jag måste respektera managerns beslut, sa Martin Skrtel förra månaden.
Efter slovakens pinsamma insats mot Southampton i helgen riskerar han att få spendera mer tid på bänken.
”Carra” kommer inte att vara kvar i klubben till hösten, veteranen har beslutat sig för att lägga skorna på hyllan. Sebastian Coates framtid är också osäker. Uruguayanen uttalade sig i veckan om att han eftersöker mer speltid.
Även Martin Skrtels framtid är osäker.
Han är tillräckligt bra för att vara en toppback i Premier League, men bara om han används på rätt sätt.
Formsvackor kan drabba alla spelare, men i hans fall tror jag att det ligger på ett djupare plan.
Skrtel är som bäst när han får stå lågt och nicka undan samt överlåta uppspelen till någon annan (hans höga passningsprocent är inte bevis på att han är en skicklig passningsspelare utan att han spelar med låg risk).
Nu förväntas han stå högt och spela upp bollen efter marken vid varje tillfälle.
Brendan Rodgers kommer inte göra avkall från sin idé.  Tvärtom verkar han vilja värva spelare som han vet fungerar i spelmodellen. Han har betalat stora pengar för både Fabio Borini och Joe Allen, båda före detta Swansea-spelare. Nu uppges han ha ögonen på backklippan Ashley Williams.
Martin Skrtel måste anpassa sig eller inse att han förmodligen passar bättre under en annan tränare.

***
Vad tycker du – ska Liverpool behålla eller sälja Martin Skrtel?

Har den komplexa arbetsbeskrivningen för defensiva mittfältare gett sämre försvarsspel?
En av situationerna jag plockade upp från helgen antyder det.

Dagens blogg blir ett kapitel under rubriken ”kill your darlings”.
Jag är ju ett stort fan av Swanseas Leon Britton. Jag älskar att se den lille walesaren göra det som fotboll i mångt och mycket handlar om: Ta emot, passa, röra sig. Pass and move.
Britton – mer än någon annan – är symbolen för den possession-fotboll som Swansea odlat fram. I rollen som deep-lying playmaker är det han som är spindeln i nätet, han som styr rytmen i lagets spel.
Men han har brister i sitt defensiven. Hans agerande vid Arsenals ledningsmål i helgen var häpnadsväckande taffligt (ni som följer mig på Twitter noterade kanske att jag sågade honom sekunderna efter att han lekt passiv åskådare).
Med några bilder från situationen tänkte jag resonera kring hur en defensiv mittfältare bör agera – och om det har blivit ett större strukturellt problem.

Nacho Monreals 0–1-mål

Per Mertesacker driver fram bollen och redan här kan vi notera hur Leon Britton (inringad i rött) gör ett hårresande uselt jobb. Som defensiv mittfältare har han hamnat helt ur position, långt från den ytan han borde täcka – framför sin backlinje. Det kan visserligen ske, men det mest beklämmande är att han inte är beredd att ordna upp sitt misstag. Han skulle dock kunna åtgärda situationen genom att snabbt ta sig ned i den positionen.
Ett snabbt räkneöverslag ger att Arsenal har sex spelare i offensiva positioner mot Swanseas fyrbackslinje. Redan här bör man ana oråd, inse att det riskerar att uppstå en målchans. Som defensiv mittfältare är det fundamentalt att ha spelare som tar den sortens ansvar.

Mertesacker faller, men Santi Cazorla tar över som bollförare. Leon Britton (inringad) har inte insett faran ännu utan småjoggar tillbaka. Trots att Swanseas backlinje är utelämnad med fem Arsenalspelare. Theo Walcott (längst bort) är helt fri.

Leon Brittons oansvariga agerande fortsätter. Fem Arsenalspelare attackerar – ändå har Britton stannat (!) tre meter utanför straffområdet.

Har man defensiva mittfältare som agerar på det sättet blir den kritiska ytan framför backlinjen obemannad. Jag har ingen statistik, men jag skulle tro att merparten av alla mål från inspel görs från den här ytan. Leon Britton verkar inte ha insett det.

Leon Britton har parkerat på straffområdeslinjen och lämnat sin backlinje till att spela 4 vs 5 i eget straffområde (självmordstaktik).

När bollen kommer ut till Arsenals Nacho Monreal är Leon Britton för långt ifrån för att kunna avstyra ett avslut.

Han gör ett halvdant försök att kliva in i press, men är inte ens nära att ta bollen.

När Nacho Monreal skjuter är Leon Britton fortfarande 1,5 meter från spelaren som löpt in i den ytan han borde ha täckt upp flera sekunder tidigare.

Bollen går i mål med 17 minuter kvar av matchen. Arsenal vinner bortamötet på Liberty Stadium med 2–0.

Slutsats
Det här är ett tydligt exempel på hur man inte ska/kan agera som defensiv mittfältare.
Alla kunde se på tv-bilderna att Leon Britton agerade halvhjärtat när han försökte förhindra Nacho Monreal i sista stund, men den här bildsekvensen visar betydelsen av att agera proaktivt.
Hade Leon Britton – som man kan förvänta sig av en defensiv mittfältare – tagit ansvar från början hade situationen inte uppstått.
Han skulle förstås ha flyttat ned i ytan framför sin backlinje innan Santi Cazorla fick bollen. Om han inte hunnit det skulle han ha uppfattat att Arsenal var i numerärt överläge runt den egna boxen – och då gjort allt för att ta sig ned på försvarssida. Han skulle, i tredje hand, åtminstone ha flyttat ned när inspelet kom för att kunna rensa andrabollen.
Istället vilade han på fel sida om boll och laget straffades.

Leon Britton är en sittande mittfältare, men han är ingen traditionell sopkvast. Inte Makelélé-typen vars arbetsbeskrivning går ut på att städa korridoren mellan mittfält och backlinje och sedan spela ifrån sig bollen så fort som möjligt.
Leon Britton är den moderna sortens defensiva mittfältare. De har rollen mest tack vare sina playmaker-egenskaper. Som Pirlo.
Det här ställer ibland till det i försvarsarbetet.
Swansea har inte längre så mycket att spela för. De har vunnit sin titel och i ligan kommer de knappast nå Europaplatserna. Men jag vägrar tro att det var orsaken till det bristfälliga agerandet från Britton. Det handlar snarare om grundfilosofin hos spelaren. Är denne på plan för att skapa mål eller för att förhindra mål?
Jag kan lova att, låt oss säga, Tottenhams Sandro hade agerat på ett helt annat sätt i en liknande situation. Sandro är en av ligans bästa defensiva mittfältare. Han brinner för att vinna boll, täcka, stressa och pressa. Han är spelartypen som tänker som alla spelare bör göra i försvarsspelet; han kalkylerar risker och minimerar dem.
Leon Britton gör det inte lika helhjärtat och han är inte ensam. Det är ett kännetecken för deep-lying playmakers att de inte är lika angelägna om att offra sig i defensiven.
Arsenal har samma problem med Mikel Arteta. Fantastisk passningsspelare, men ingen som ger pålitligt skydd till backlinjen. Manchester United hade det i höstas när Paul Scholes spelade kontinuerligt.
I början av säsongen reagerade jag över Michael Carricks tafatta agerande när Jan Vertonghen sprang in med 1–0 för Tottenham på Old Trafford. Carrick har dock tagit mer och mer ansvar i defensiven under säsongen och framstår nu som både disciplinerad och riskminimerande (till skillnad mot kollegan Tom Cleverley).
Det här är ett dilemma. Ett passningsorienterat lag behöver en passningsskicklig spelare som kan ansvara för speluppbyggnaden. Därför har tränarna ett val att göra. Ska man satsa på en städare eller en leverantör?
Det bästa är förstås att hitta en klonad spelare som Sergio Busquets, en defensivt fulländad spelare med extremt bra passningsspel.
Swansea har förstås oändligt mycket nytta av Leon Britton i igångsättandet av spelet.
Men det kan, som vi ser, vara kostsamt på andra sätt.

Fotnot: Bilder från viaplay.se.

***
Läs mer:
6 mars: ”Uniteds taktik perfekt – i 56 minuter”.
4 mars: ”Taktiska detaljer från helgen”.

En vecka med färre iögonfallande insatser än vanligt.
Målvaktsposten var den som var svårast att utse. Jan Mucha gjorde en stark insats för Everton med ett par matchavgörande ingripanden, Mark Schwarzer var vass för Fulham och Jussi Jääskeläinen höll nere siffrorna på Stamford Bridge. Men jag ger platsen till Brad Guzan som visserligen släppte in två mål, men som var fantastisk för Aston Villa i första halvlek mot QPR. Utan amerikanens storspel hade den matchen varit avgjord.
Evertons initiativrike högerback Séamus Coleman gjorde en stormatch mot Manchester City och var bäst på plan. Rio Ferdinand var planens kung mot Reading och Brede Hangeland höll bra koll på Emmanuel Adebayor. Nacho Monreal gjorde mål för Arsenal – med sitt första avslut på mål i Premier League.
På mittfältet imponerade Morgan Schneiderlin (igen) för Southampton. Han kommer att spela i en större klubb i framtiden och det förvånar mig att jag inte tagit ut honom i ”Omgångens lag” tidigare under säsongen. Leon Osman dunkade in ett drömmål mot City och ägde mittfältet stundtals.
Framåt var Eden Hazard, Santi Cazorla och Shaun Maloney relativt givna efter sina man of the match-insatser.
Strikerpositionen går till energispelaren Andreas Weimann som låg bakom Aston Villa vändning mot QPR.
Omgångens spelare: Andreas Weimann, Aston Villa.

Mitt ”Omgångens lag”:
Brad Guzan, Aston Villa (4)
—————————————–
Séamus Coleman, Everton (3)
Rio Ferdinand, Manchester United (6)
Brede Hangeland, Fulham
Nacho Monreal, Arsenal
—————————————–
Leon Osman, Everton (3)
Morgan Schneiderlin, Southampton
—————————————–
Eden Hazard, Chelsea (6)
Santi Cazorla, Arsenal (7)
Shaun Maloney, Wigan
—————————————–
Andreas Weimann, Aston Villa

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i ”Omgångens lag” under säsongen.

Här är fler som utmärkte sig (krävs minst 8 i betyg):
Russell Martin (Norwich), Mark Schwarzer (Fulham), Jussi Jääskeläinen (West Ham), Juan Mata (Chelsea), Frank Lampard (Chelsea), Ben Foster (West Bromwich), James McCarthy (Wigan), Davide Santon (Newcastle), Jan Mucha (Everton), Victor Anichebe (Everton), Chris Samba (QPR), Jay Rodriguez (Southampton), Carl Jenkinson (Arsenal), Laurent Koscielny (Arsenal).

***
Vem tycker du förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”? Och vem var ”Omgångens manager”?

Tottenham är på väg att göra ”en Tottenham”
Det såg ju så bra ut när laget besegrade Arsenal i derbyt och ökade avståndet till grannen till sju poäng.
Nu har de förlorat tre raka matcher.
Förlust borta mot Liverpool är ingen katastrof, även om laget slängde bort en 2–1-ledning. Förlust borta mot Inter när mötet egentligen var ”avgjort” är inte heller någon katastrof, även om de var ett Cambiasso-skott precis utanför stolpen ifrån att åka ur turneringen.
Men det var ett tecken på att lagets formkurva inte längre pekade uppåt.
Och torsk med 0–1 hemma mot Fulham är en katastrof.
Dimitar Berbatov gjorde segermålet (så klart), men jag fastnade på André Villas-Boas.
Han gick bort sig taktiskt borta mot Inter och nu gjorde han det igen. Två gånger inom loppet av tre dagar.
Med Aaron Lennon skadad flyttades Gylfi Sigurdsson till högerkanten. Till vänster användes istället Benoît Assou-Ekotto som en form av wing-back.
Experimentet blev ingen succé.
Alla pratar om Gareth Bales betydelse för Tottenham – förståeligt med tanke på hans målproduktion – men faktum är att Aaron Lennon har visat sig extremt viktig för Tottenham. Utan honom i startelvan har Spurs tre raka förluster och hans frånvaro har gett en domino-effekt som tydliggjort bristerna i truppen. Lewis Holtby har ännu inte blivit den förstärkning som många trodde.
Den där sjupoängsledningen över Arsenal som såg så komfortabel ut är inte längre det. Nu väntar landslagsuppehåll, sedan står Tottenham inför fyra riktigt tunga matcher: Swansea (b), Everton (h), Chelsea (h), Manchester City (h).
André Villas-Boas har hyllats för sitt arbete med Tottenham sedan nyår, men den kommande månaden kommer att bli det riktiga testet för portugisen.

Hazard återigen en av ligans stjärnor
Eden Hazard har haft en fin, ojämn debutsäsong i England. Hans inledning i Premier League var magisk. Av Chelseas åtta första ligamål var han direkt inblandad i sju.
Sedan kom hösten och belgaren tappade gradvis.
France Football publicerade statistik som visade på hans formsvacka. Han hade lägre passningsprocent, utmanade inte lika ofta och hade lägre andel lyckade dribblingar.
Vissa menade att Eden Hazards start i engelsk fotboll var en chimär, att han inte alls var så bra som andra antytt.
Men senaste tiden har Hazard börjat röra på sig igen. Han har inte bara gjort klassmål, han har framför allt fått tillbaka det där flytet. Drivet i steget, förmågan att ta sig förbi försvararna.
Igår mot West Ham var 22-åringen bäst på plan. Ständigt i rörelse, ständigt attackvillig. Han slog inlägget som ledde fram till Frank Lampards 1–0 (dennes 200:e mål i Chelsea), han gjorde 2–0-målet med en fin individuell prestation.
När Hazard är på spelhumör lyfter han parhästen Juan Mata. Spanjoren håller en imponerande lägstanivå, men sina bästa matcher gör han när han kan agera i symbios med Hazard, en spelare som talar samma språk på fotbollsplanen. Duons fantastiska samspel mot West Ham måste ha gett Sam Allardyce gråa hårstrån.
Chelsea-fansen har upplevt några turbulenta månader, men potentialen i samarbetet mellan Eden Hazard och Juan Mata ger dem anledning att se ljust på framtiden.

van Persie iskall
Robin van Persie bar länge Manchester Uniteds offensiv på sina axlar, men de senaste månaderna har han hamnat i en formsvacka.
Hans facit: Ett mål på de senaste elva matcherna.
Holländarens insats mot Reading i lördags (1–0) demonstrerade tydligt att han inte längre surfar fram på framgångsrus.
Han tar sig till färre målchanser, ger bort fler bollar och är inte lika klinisk när läget väl dyker upp.
RvP:s formsvacka har inte fått några konsekvenser för United i ligaspelet. Laget fortsätter vinna, nu mest tack vare ett vattentätt försvarsspel där man hållit nollan i fem raka ligamatcher (ingen slump att nollorna kommer sedan Nemanja Vidic spelat kontinuerligt).

Förödande förlust för QPR
Jag valde att se det hyperviktiga bottenmötet mellan Aston Villa och QPR i lördags.
Det var trots allt en match där framtiden för dessa klubbar stod på spel.
QPR förlorade, en förödande förlust eftersom Villa nu ökade avståndet till sju poäng, men ändå var det svårt för Harry Redknapp att vara upprörd.
Hans lag gjorde en så bra match som man kan kräva.I första halvlek var de klart bättre än Villa som räddades av storspelande Brad Guzan.
När Andros Townsend kvitterade till 2-2 med kvarten kvar såg det ut som QPR skulle få med sig en välförtjänt poäng. Men med nio minuter kvar slappnade laget av, lät Andreas Weimann rinna igenom och servera Christian Benteke som gjorde 3-2 för Villa.
Åker QPR ur kommer man att kunna peka på den här matchen som en referenspunkt. De hade chansen att krympa avståndet till en poäng. Nu är det sju poäng upp till säker mark med åtta matcher kvar.
Snacka om definierande.

Efter den pinsamma insatsen och 0–3 mot Wigan i FA-cupen ställde fotbolls-England en fråga: Can the real Everton please stand up?
Jovars, nog kunde de göra det.
Idag i stormatchen mot Manchester City var det riktiga Everton, David Moyes Everton, tillbaka.
Det är ju så här Everton måste spela för att de ska vara bra.
De är inte tillräckligt bollskickligt för att kunna spela avslappnat och tiki-taka-spela sig till segrar. De måste vrida upp energin på maxnivå, pressa högt, tackla, kriga om andrabollar – för att offensiven ska komma på köpet.
Redan första kvarten kunde vi se att Everton hade en helt annan taggning jämfört med den pinsamma insatsen mot Wigan. Victor Anichebe sysselsatte Kolo Touré/Matija Nastasic, Séamus Coleman flög fram på högerkanten och Leon Osman styrde på mitten.
Ledningsmålet borde ha kommit när Kevin Mirallas dunkade upp bollen i nättaket, men då hade linjedomaren felaktigt höjt sin flagga.
Ledningsmålet, det som räknades, var ännu vassare. Coleman spelade snett bakåt till Osman som drog till en vänster från distans. Bollen skruvade sig in i Joe Harts kryss.

Steven Pienaar hade kunnat förstöra eftermiddagen när han klumpigt nog gick in hårt och fegt mot Javi Garcia och drog på sig sin andra varning. Då återstod en halvtimme av matchen och som Everton hade kämpat dittills borde de ha kroknat.
City tog över, men då visade Everton att man inte kommer att ge sig frivilligt i slaget om CL-biljetterna.
Med tio man offrade de sig heroiskt gång på gång för att freda sitt mål. När City-spelarna fick skottlägen stod Jan Mucha i vägen.
Domaren Lee Probert missade en solklar straff för gästerna när Marouane Fellaini fick bollen på handen (Probert gav frispark trots att Fellaini var en meter innanför straffområdeslinjen), men City borde vara mer besvikna på sin egen insats än domarens. Roberto Mancinis gäng var ursvagt i första halvlek och lyckades inte skapa många lägen från ”open play” trots det numerära överläget.
På tilläggstid kontrade Everton och Nikica Jelavic kunde skjuta in 2–0. Goodison Park exploderade i ett glädjevrål.
Det var ett förlösande mål för honom, ett förlösande mål för fansen som inte vill se sin klubb sjunka ner i mittenregionens anonymitet.
Nu lever drömmen om Europaspel.

Coleman lösningen till höger
Minns ni när Séamus Coleman, 24, slog igenom i Premier League för några år sedan? Det var svårt att inte gilla den frejdiga irländaren som hela tiden utmanade på kanten och jobbade i båda riktningarna, oavsett om om han var högerback eller högermittfältare.
Hans utveckling har gått lite i stå, men den form han visat senaste veckorna indikerar att han kan vara den högerbackslösning som Everton så länge har letat efter.
Idag mot Manchester City var Coleman en av planens bästa spelare. Ständigt överlappande, ständigt villig att utmana. Dessutom skötte han defensiven prickfritt. Hans nickrensning där han kastade sig hejdlöst framför Carlos Tévez höll Nemanja Vidic-klass.
Séamus Coleman belönades med ett femårskontrakt med Everton i december. David Moyes, eller hans efterträdare, kommer att få nytta av Coleman.
Sveriges vänstersida i nästa veckas VM-kvalmöte är härmed varnad.

City behöver sin storstädning
I veckan har det rapporterats att Manchester City planerar att storstäda i truppen i sommar. Det spekuleras i att upp till elva spelare kan försvinna.
Hur många som verkligen lämnar återstår att se, men helt klart är att Manchester City behöver bygga om och bygga nytt.
Stommen finns där och den ska vara kvar, men om City ska ta nästa steg behöver klubben värva in flera klasspelare.
Startelvan idag mot Everton, när Sergio Agüero, Yaya Touré och Vincent Kompany saknades, skrämmer inte många lag. Bänken – Lescott, Clichy, Nasri, Sinclair, Razak, Lopes, Pantilimon – är högst ordinär.
Med dagens resultat är Citys dröm om en andra Premier League-titel i princip död. Nu kan de istället börja planera för hur de ska ta tillbaka ligatiteln.
Alex Ferguson slog tillbaka effektivt förra året genom att värva Robin van Persie. Hur ska City kontra?

André Villas-Boas har höjts till skyarna den senaste tiden. Tottenham har radat upp förlustfria matcher, Gareth Bale har spelat som i trans och laget har klarat att hantera det faktum att de inte haft någon producerande anfallare.
När Tottenham besegrade Inter med 3–0 i det första Europa League-mötet var André Villas-Boas tränaren vars karriär pekade spikrakt uppåt, medan nästan jämngamle Andrea Stramaccioni framstod som en man som fått ett för stort uppdrag.
Men igår var det ombytta roller.
Stramaccioni vann sympatier, Villas-Boas demonstrerade att han kan vara för naiv med sin ”high line”-taktik.

Tottenham saknade Gareth Bale, ett enormt avbräck förstås, men Villas-Boas valde att även starta med Aaron Lennon på bänken och spela William Gallas i mittförsvaret.
En halvtimme in i matchen framstod valet av Gallas som ödesdigert.
Spurs-fansen ropar högt om en usel domarinsats från Ivan Bebek, men kroaten kommer faktiskt undan med bättre betyg än både William Gallas och André Villas-Boas från den här kvällen.
Den franske veteranen var en katastrof bredvid Jan Vertonghen. 35-åringen var inte heller hjälpt av att Tottenham använde en hög försvarslinje mot en så skicklig playmaker som Antonio Cassano.
Som så ofta ledde det ena till det andra.
André Villas-Boas började med två anfallare på plan. Spurs hamnade i numerärt underläge på mittfältet. Antonio Cassano fick agera utan press. Cassano fick möjlighet att stoppa in giftiga bollar i djupled bakom Spurs höga backlinje.
Självmordstaktik.

Varningsklockorna borde ha ringt när Rodrigo Palacio var en ribbträff från att göra 2–0 i första halvlek. André Villas-Boas stod handfallen vid sidan utan att göra några åtgärder. Är han verkligen så låst vid sin höga försvarslinje, den som blev ett dundrande fiasko i Chelsea?
Igår vaktade Brad Friedel målet, han står alltid i cupmatcherna, och han är inte lika duktig i rollen som sweeper-keeper som Hugo Lloris. Det borde ha varit en ännu större anledning till att ta hem laget.
Igår blev dessutom mittfältet ett haveri. Med både Emmanuel Adebayor och Jermain Defoe från start hade Scott Parker, Jake Livermore och Mousa Dembélé ett hav att täcka. Dembélé gjorde det bra utifrån förutsättningarna, främst tack vare sin odiskutabla kvalitet och förmåga att hålla i bollen. Parker hade det kämpigare.
Nu räddades Tottenham – och inte minst André Villas-Boas – av en stor portion tur och den frikostiga bortamålsregeln.
När matchuret precis tickat in på tilläggstid i andra halvlek hade Estéban Cambiasso ett jätteläge att göra 4–0, men skottet gick utanför.
Tänk så nära det var att Villas-Boas fick äta upp sitt uttalande om att ”Bale tog en taktisk varning i första mötet”.
Nu höll Tottenham istället på att slänga bort sitt avancemang på grund av portugisens bristfälliga taktik.

Det skulle inte gå och det gick inte.
Men oj, så nära det var.
Arsenal skrällde och vann borta mot Bayern München med 2–0, men åker ur Champions League

Det blev en märklig match på Allianz Arena.
Känslan var att Bayern München hade kontroll på sitt öde – ändå utvecklades matchen till ett drama.
Det vi visste på förhand var att Arsenal hade en nästintill omöjlig uppgift. enligt statistiktjänsten Infostrada var den ungefär 3 procent.
Med tanke på Bayerns sanslösa form den här säsongen kändes den som 1 procent.
Lägg till frånvaron av Wojciech Szczesny, Bacary Sagna, Jack Wilshere och Lukas Podolski och en promille kändes mer rätt.
Men ett utdömt Arsenal gjorde match av det här dubbelmötet.
Redan i tredje minuten höll sig Olivier Giroud framme och styrde in 0–1 på Theo Walcotts skott/inlägg sedan David Alaba ramlat i upprinnelsen.
En match som från början var mer eller mindre död fick plötsligt liv.
Skulle Bayern börja darra som ifjol? Vi talar ändå om en klubb och en generation spelare som kastat bort en Champions League-final på hemmaplan, en spelargrupp som både i klubblag och landslag fått en förlorarstämpel.
Nej, Bayern blev inte nervöst. Tyskarna dominerade tillställningen. Ägde boll, dikterade villkoren.
Deras 3–1-ledning från första mötet på Emirates kändes tämligen säker. I andra halvlek borde de ha ökat på ledningen Men Lukasz Fabianski storspelade i Arsenalmålet och Arjen Robben hade inte ställt in siktet.
Med fem minuter kvar av matchen nickade Laurent Koscielny in 2–0 för Arsenal. I det här läget behövdes bara ett mål till för att Gunners skulle göra det omöjliga och vända ett tvåmålsunderläge på Allianz.
Det var en känsla av apati hos hemmapubliken. Skulle de få uppleva en ny monumental, miserabel kväll i sin egen borg?
Den här gången höll de ut. Det blev inget ”Mirakel i München”.
Arsenal lyckades inte skapa någon het chans att sätta 3–0, målet som hade betytt avancemang.
Arsène Wengers gäng kom till München utan hopp, men åkte hem med flaggan i topp. De fick upprättelse efter anti-insatsen i första mötet.
– Jag är stolt över pojkarna. Ikväll visade vi att vi är enade. Det finns mycket positivt att ta med oss, sa Carl Jenkinson till Viasat.

Samtidigt är det typiskt Arsenal.
I nästan samtliga toppmatcher den här säsongen har de kastat bort poäng på grund av att de inte varit vakna från början. Sedan, när de inte längre har något att förlora, så slänger de hängslen och livrem och börjar spela.
Det var samma sak mot Milan ifjol. Utspelade i första mötet, återupprättad heder efter returen.
Idag kunde de släppa loss från start. Då åkte de och vann borta mot Europas hetaste lag.
Dessvärre står det ställan något om ”heder” i historieböckerna.
De där motståndarfansen som påminner Arsenalfansen om de där åtta titellösa åren bryr inte heller särskilt mycket om hedersamma förluster.
Arsenal saknar mental styrka snarare än spelmässig kvalitet.

***
Det är första gången sedan 1996 som Premier League saknar en representant i kvartsfinalen.
Det är ett tecken på att de engelska lagen har tappat sedan peaken 2007–09. Inte så mycket som vissa vill hävda, men ändå tillräckligt för att inget av lagen ska kännas som en reell kandidat till slutsegern.
Är Premier League på väg utför? Nja, det här var på känn redan förra våren då Chelsea räddade äran med sin skrällseger i Champions League.
Jag tror att de engelska lagen kommer igen.
Chelsea har en hyperintressant generation på gång, Manchester City har pengarna, Manchester United är Manchester United, Arsenal har sin arena som snart ska vara betald, Tottenham gör ständiga framsteg.
Jag tror att ett par av dessa klubbar kommer att höra tala om sig i Champions League redan nästa år.
Allt går i cykler; senaste åren har Spanien haft en fantastisk period, Tyskland kommer starkt, medan Italien haft tuffare och förlorat den fjärde CL-biljetten.
Den starkaste trenden är att makten har förflyttats till andra ligor.
Ryssland har flera av de mest köpstarka klubbarna, Paris SG har blivit en utmanare till de stora giganterna och i Turkiet har Galatasaray visat att det går att ta sig långt om man satsar rätt.
När pengarna nu även finns på andra ställen än på de brittiska öarna ställer det högre krav på de engelska klubbarnas scouting.